Stadens polisväsende handhades vid början av 1800-talet såsom tidigare nämnts av magistraten, som innehade domsrätt. Som allmän åklagare i brottmål och polischef tjänstgjorde stadsfiskalen. Han biträddes av två stadsbetjänte eller poliskonstaplar, som vid behov kunde kompletteras med tillfälligt anställda vaktmän. Varje borgare var f.ö. skyldig att biträda vid ordningens upprätthållande. Bestämmelserna härom fanns kodifierade i Sveriges rikes lag av 1734, som fortfarande gällde även i Finland, med mindre lokala ändringar.

Nykarleby skilde sig vad sedlighet och moral beträffar ej från förhållandena i andra städer. De flesta förseelserna utgjordes av sedlighetsbrott, fylleri och slagsmål, medan stöld, rån, mord och andra grövre brott mot staten förekom mera sällan.

Vad antalet utom äktenskapet födda barn beträffar, synes perioden 1811—1820 ha varit den mest framträdande med 35 fall eller 13,6 % av alla födda. Backman 1) tolkar detta som en följd av det nyss överståndna krigets demoraliserande inverkan. Detta kan äga sin riktighet, ty 1851—1860 steg antalet igen kraftigt från föregående period till 30 eller 8,3 % av alla födda för att därefter på nytt avtaga. Under denna tid inföll som bekant Krimkriget. Följande tabell visar frekvensen 1801—1880:

Födda utom äktenskapet

Medeltalet för hela perioden var 8,8 %.

Enligt kyrkobokföringen 2) uppgick antalet ”lägrade ogifta kvinnor” i staden till:

Antalet oäkta barn anföres ej årsvis annat än för 1820 25, 1868 1 och 1869 2 barn.

[Läs mer: Uppgifterna ur Folkmängdsförhållanden 1730—1920 av Woldemar Backman.]

Detta är ett lågt jämförelsetal i förhållande till de andra städerna i Vasa län, det övriga Finland och utlandet. Uppgifter härom föreligger dock först från 1861. Åren 1861—1865 var antalet oäkta barn sålunda lägst i Nykarleby med 4,17 % mot 14,66 i Jyväskylä, 12,14 i Gamlakarleby och 11,90 i Vasa. Åren 1866 och 1867 föddes inga oäkta barn i Nykarleby och 1868 var antalet åter lägst med undantag av Jakobstad. På landsbygden i Jakobstads prosteri, dit bl.a. Nykarleby landsförsamling hörde, var jämförelsetalet 1861—1865 ännu lägre eller 3,24 %, det lägsta i landet efter Viborgs län. Jämför man med Helsingfors (22,72 %), Åbo (14 %) och Stockholm (40,37 %) för samma år 1861—1865, för att inte tala om andra utländska orter, framstår Nykarleby med kringliggande landsort som en i moraliskt och sedligt avseende hedersam ort. 3)

De flesta, som råkade illa ut i detta avseende var pigor och sjömanshustrur men även borgardöttrar och — hustrur förekommer i rådhusrättens protokoll. Den 25 april 1814 dömdes sålunda sjömanshustrun Catharina Holmberg för 1 resan övat enkelt hor, då hon blivit rådd och framfött ett flickebarn i sept. 1812, till 19 rbl 20 kop sr i böter. I febr. 1815 bötfälldes borgardottern Maria Elisabeth Hellman för 1 resan lönskaläge till 4 rbl 80 kop sr i böter. I juni s.å. fick färgargesällen Lars Cederberg och hushållerskan Ulla Blad böta för olovlig beblandelse, varav framfötts ett flickebarn. Båda fälldes för hor, han till 4 rbl 80 kop och Ulla till 2 rbl 40 kop sr, varjämte de till kyrkan skulle erlägga han 1 rbl 92 kop och hon 96 kop. Därjämte skyldigkändes Cederberg att till föda för barnet årligen i 15 års tid, om det levde, betala 12 rdr sv. banco.

Att böterna ej alltid hjälpte, visas av att ovannämnda Maria Hellman redan i april s.å. dömdes för 2 resan hor. 4)

Den 5 aug. 1816 fälldes vidare pigan Catharina Charlotta Holm för 1 resan lönskaläge till böter. Den 6 maj s.å. dömdes borgardottern Brita Caisa Paulin för 1 resan lägersmål till 1 rbl 40 kop i böter och 96 kop till stadens kyrka samt att undergå enskild avlösning. Hon kunde f.ö. ej uppge lägersmannen. I sept. s.å. klagade hon dock över att sjömannen Matts Sarlin ”medelst häfdande rådt henne” med ett under loppet av okt. 1815 fött barn. Sarlin bestred, men sjömanshustrun Caisa Kellman vittnade, att hon om våren förlidet år sett sjöman Sarlin en morgon komma ut ur köksfönstret hos handlanden Christian Reinhold Backman, där Brita Caisa Paulin varit i tjänst. Ett annat vittne, pigan Anna Maria Asp, som även tjänat hos Backman, hade nattetid sett och hört Sarlin ”öfwa sammanlag med henne utom att han flera tillfällen legat med henne i Säng”.

Sarlin bestred nu icke, att han sammanlegat med Brita Caisa, men påstod, att det ej skett den tiden, att hon i okt. månad kunnat framföda barnet. Magistraten förklarade honom dock skyldig och bötfällde honom för första resan hor till 10 dr smt eller 4 rbl 80 kop s:r samt att till stadens kyrka betala 1 rbl 92 kop. och att undergå enskild avlösning. Till föda för barnet skulle Sarlin 5) dessutom årligen betala 12 rbl s:r tills barnet uppnått 15 års ålder.

S.å. erkände pigan Maria Helena Wall, att hon den 19 sept. framfött ett oäkta gossebarn och angav som sin lägerman Wilh. Petter Wetterhall, som var skrivare hos tullförvaltaren Jonas Johan Giers. Wetterhall friades emellertid.

Den 9 dec. s.å. dömdes sjömanshustrun Lisa Sjöberg för enkelt hor, emedan hon under sin utrikes reste mans bortavaro blivit rådd och i sept. framfött ett flickebarn, till 38 rbl 40 kop sr i böter samt 96 köp till kyrkan. Att sjömansfruarna ej hade det lätt framgår av att hennes man, jungmannen Henrik Sjöberg rymt från skeppet Hoppet i Boston redan den 17 aug. 1814 och sedan ej avhörts. Ett annat liknande fall var sjömannen Matts Eklund, som i 15 år varit borta från sin hustru Brita utan att låta henne veta, var han vistades. — Hon fick i juli 1815 skilsmässa från honom. Det fick även sjömanshustrun Margareta Cath. Christophersson från sin man Jacob C., som varit borta i 13 år och efterlysts redan den 21 juli 1810. 6)

Ett tragikomiskt fall var följande. Sjötullvaktmäst. Anders Ahlqvist hade angivit nämndemannen Johan Rundt för att han natten mellan den 13 och 14 mars utifrån gatan sönderslagit Ahlqvists fönster. Som vittnen hade häradsnämndemannen Johan Klockars inställt sig. Han hade varit i sällskap med Rundt och Ahlqvist. Rundt hade vid uppkommen ordväxling förebrått Ahlqvist för att han hyste Rundts förlupna hustru och sagt: ”Jag skall väl komma i håg dig fast 10 år härefter, din slagtare!”

Rundt hade därefter begivit sig till Ahlqvists för att efterforska sin hustru, som uppehöll sig där. Vid ingåendet hade han slagit med piskan i väggen. Något annat hade ej förefallit. Rundt frikändes. 7)

Bland övriga brott dominerade som vi sett fylleriet. Alkoholmissbruket tycks ha varit tämligen allmänt bland hög som låg, varom Topelius dagböcker m.fl. källor vittnar. Av 12 brott enligt saköreslängden 1814 var visserligen endast 4 betecknade som fylleri, men samma längd 1836 visar upp 33 fyllerifall av 42 brott. Staden hade utom gästgiveriet flera källare och krogar. Någon förändring häri ville man ej veta av. I juli 1836 anmodade landshövdingen sålunda magistraten att uppmana stadens invånare att bilda s.k. ”Brännvinsbolag”, men borgerskapet förklarade sig ”för ingen del vilja derpå ingå”.8) Landshövdingen återkom dock med ett cirkulär i sept. s.å. Orsaken till dryckenskapen låg enligt honom i att brännvinsförsäljningen för städernas invånare utgjorde en alltför allmän näringsgren. Den urartade stundom i öppna salubodar t.o.m. till olovligt krögeri. Den rådande plägseden, att alla köpslut med lantmännen åtföljdes av en icke sällan omåttlig brännvinsförplägning var vidare en viktig orsak. Det handlande borgerskapet borde därför komma överens om att i sina hus och salubodar ej tillåta försäljning av brännvin och rom i smärre partier än ett stop i sänder och ej medge, att varan finge förtäras på stället. Vid köps avslutande med allmogen borde förplägning ej ske, allra minst i starka drycker. Handlande borgerskapet borde av hederskänsla självmant medverka härtill, utan att något vite mot överträdelse behövde utsättas.

Stadens invånare borde vidare ena sig om att överlåta sin gemensamma brännvinsbrännings- och försäljningsrättighet åt viss person eller visst bolag. Personen eller bolaget skulle sedan mot erläggande av den för staden löpande brännvinsarrendeavgiften ensam äga att utöva denna rättighet på ett ställe. De invånare, som ej begagnade sig av brännvinstillverkningsrättigheten skulle befrias från avgiftens erläggande.

En del av borgerskapet förklarade sig nu villiga att upphöra med utminuteringen av starka drycker och med den s.k. bondeplägningen. Den hade f.ö. redan till det mesta avskaffats. Den övriga delen av borgerskapet förhöll sig tigande. Rådman Berger ville dock ha envar förbehållet, att efter avslutad handel för att visa sin välvilja bjuda på en sup brännvin, utan att därför anses ha överträtt överenskommelsen. Magistraten och borgerskapet beslöt att ytterligare överlägga om saken. 9) — Förslaget om sammansatt brännvinsbränning godkändes s.å. och genomfördes 1838.

Sammanlagt 25 stadsbor av alla samhällsklasser hade ansökt om att få bränna brännvin enligt den nya förordningen. Var och en, som fått sin ansökan godkänd, skulle få bränna i sin ägande gård med en panna om högst 50 kannors dräkt (= 130,85 1). 10) av så många bränntunnor säd, som belöpte sig på honom och hans husfolk och de skattskrivna personer, som upptagits i de av respektive sökanden inlämnade ansökningarna. Dessa personer hade därigenom överlämnat sin rättighet att bränna till den sammansatta bränningen och m.a.o. avsagt sig sin rätt därtill. Bränningen skulle ske på lovliga tider, dock ej efter kl. 10 om aftonen eller före kl. 4 på morgonen.

Följande personer hade i febr. 1838 fått sin ansökan godkända:

Samtliga tillstånd gällde för ett år.

Handl. J. R. Calamnius fungerade vid denna tid som gästgivare i staden. 11)

Myndigheterna hoppades på detta sätt få större kontroll över bränningen. Största delen av tillverkningen såldes givetvis i parti och minut till allmogen, handelsmän, krögare o.s.v. landet runt. En mindre del konsumerades av stadsborna. Åtgärden innebar sannolikt ett stort framsteg i jämförelse med den tidigare helt okontrollerade husbehovsbränningen. Någon verklig förbättring i rusdrycksmissbruket kunde dock knappast märkas, trots att även den sammansatta bränningen 1866 avskaffades och fabriksmässig tillverkning av brännvin infördes (se även d.a.s. 342 ff.).

Exemplen på fyllerifall är många. Brandvakten Lind påträffades drucken i stadens rårdhusförstuga i jan. 1814, då han ”förehade klockringning” kl. 7 på kvällen. 12) Färgarmästaren Johan Brännholm bötfälldes för fylleri, oljud och ”öfverdåd” i sept. s.å. Sjötullvaktmästaren Anders Ahlqvist bötfälldes i maj 1815 för att i ett av starka drycker överlastat tillstånd i sitt hus ha uppfört sig överdådigt under svordomar, buller och oväsende. — Ahlqvist erkände, ”att han en gång svurit, enär han befallt sin hustru att framskaffa mat”. 13) Natten mot den 26 febr. 1816 upprepade Ahlqvist bravaden och bötade då 4 rbl 8 kop för fylleri 2 resan och 2 rbl 20 kop för buller och oväsen hemma. 14)

Borgaren Abr. Björkman fälldes 1815 för fylleri i kyrkan, drängen Erik Storsvart från Vexala för att den 19 jan. ha tillfogat drängen Nils Gustafsson ett större blodsår på gatan, bönderna Jonas Jungar och Henrik Romar från Överjeppo i april för andra resans fylleri, bondsonen Joh. Draka från Ytterjeppo den 20 febr. för att under pågående marknad ha tillfogat borgarhustrun Margareta Björkman en blånad, bonden Matts Carl Sibacka från Oravais den 3 april 1815 för 2 resan fylleri och för svordom och lättsinnighet och bonden Mats Hjerp från Ytterjeppo den 17 april för änkan Cath. Tjäder tillfogat blodsår och bruten marknadsfred. 15)

Fylleri på sön- och helgdagar bestraffades hårdare. Sålunda fälldes bonden Nils Skrifwars från Vexala i maj 1816 för 1 resan fylleri söndagen den 9 maj till 2 rbl 40 kop i böter och 4 rbl 80 kop för sabbatsbrott. 16)

En stor del av fylleristerna och bråkmakarna var, som vi ser, landsortsbor, som i olika ärenden besökte staden. Marknaderna var, då som senare, populära tillfällen för sådana element att visa sig på styva linan. Bondesonen Jacob Bergman från Monäs by bötade sålunda i nov. 1816 för att han under den andra marknadsdagen den 12 okt. genom sitt ”öfverdådiga körande med häst och kärra å gatan, kull kört Enckan Sanna Stenman (enl. bifogat intyg av dr Z. Topelius) till 27 rbl 84 kop sr i böter plus läkararvode à 3 rbl 84 kop och 5 rbl sr för sveda och värk.

Uppträdanden av detta slag synes ha varit vanliga. S.d. bötfälldes drängen Anders Gustafsson Mattila från Vuoskoski by för att under samma marknadsdag, genom ridande med häst på gatan ha omkullkastat bonden Matts Kettil från Pedersöre, till 24 rbl 72 kop sr eller 16 dygns vatten och bröd. 17)

Särskilda uppsyningsmän valdes för ett år i sänder vid allmänna rådhusstämman den 1 maj för att biträda ordningsmakten. Vid marknaderna tillsattes extra stadsvakter under ledning av någon betrodd borgare. Vaktmanskapet bestod ofta av frivilliga brandvakter. Den dåliga ordningen i staden gav upphov till ett starkt missnöje bland invånarna. Stadsfiskalen Samuel Rolin synes ha varit oförmögen att sköta sitt ämbete på ett tillfredsställande sätt. Stadsbetjänten Israel Lööf hade 1814 avsatts och av hovrätten dömts till 8 par spö för att ha vållat drängen Johan Pryss löskomst ur häktet. Den andre stadsbetjänten Joh. Samuel Forssén, var liksom Lööf supig och opålitlig. 18) Den 11 dec. 1815 föredrog sjökaptenen, handl. Joh. Jacob Kerrman därför i det församlade borgerskapets närvaro, att han vid betraktande av den lama och ofullständiga eftersyn ”öfver de olagligheter, hwilka tid tals i denna Stad utöfvas”, fattat beslut att åtaga sig uppsikten häröver för att ”hämma sådant i staden och de brottslige till laga ansvar befordra”. Han anhöll därför om att magistraten och borgerskapet lämnade honom detta förtroende. Ingen hade något att påminna och Kerrmans begäran bifölls. Magistraten förständigade, att han vid förefallande tillfälle ägde njuta handräckning av stadens för året utnämnda uppsyningsmän och betjänte. Påbudet härom skulle kungöras från predikstolen. 19)

Magistraten bestod vid denna tid av borgmästaren Carl Jacob Stenman och rådmännen Ad. Hammarin, Joh. Turdin och Carl Lindqvist samt från dec. 1815 Matts Lithén och från 1816 bl.a. Johan Juthe, Carl Backman och Johan Svahn (jfr d.a.s. 174). Stadsnotarie var Matts Källström. Mellan Kerrman och denne utspelades efter höstmarknaden 1816 en rättegångsaffär, som visar att Kerrman tog allvarligt på sin roll som ordningens upprätthållare.

Den 21 okt. nämnda år var Källström instämd för att han den 12 i samma månad under pågående marknad på gatan kallat Kerrman för fähund och rackare. Källström svarade skriftligt, att han sagda dag om aftonen mellan 5 och 6 mött handl. Kerrman, åtföljd av patrull eller stadsvakt, emedan det var marknad. ”Jag satt till häst”, berättar Källström, ”och red uti smått lunck gatan utföre i Norr”. Kerrman tillsporde honom då, vem som gett honom rätt att rida på gatan. Källström svarade, ”att jag torde väl äga rätt att färdas med min häst, ehuru Kjerrman vore till fots; jag har aldrig klagat deröfver, att han nyttjat häst, enär jag gått”.

Kerrman tillsade nu Källström att packa sig hem. ”Mitt svar blef”, skriver Källström, ”att jag sådant utan hans påminnande visste”. Kerrman utfor nu: ”Du är full som ett Svin, ditt sakramenskade nöt!” För att bevisa honom motsatsen, steg Källström av hästen och yttrade: ”Jag vill bevisa dig att jag icke är full, din fähund!” Han slog sin häst på länden och sade att den skulle gå hem och hästen gick gatan utföre, under tiden som Källström och Kerrman växlade ord. Stadsbetjänten Henelius fasttog hästen och förde den tillbaka till Källström, men denne lät hästen gå gatan fram. Sedan skildes han från Kerrman, ”icke så mycket för att efterfölja hästen, som för att bevisa Kjerrman, att jag icke var Svin, hvilket vandrade å 4:a fötter, utan människia å 2 ben”.

Källström tillbakavisade Kerrmans beskyllning och ställde under domstolens prövning, om han oroat samhällslivet samt framhöll, att den som utan orsak ger anledning till ordväxling, ”måtte vara dubbelt straffvärd”.

Kerrman hade uppkallat barnmorskan Brita Lybeck och glasmästargesällen Johan Lund som vittnen. Brita Lybeck intygade, att Källström kallat Kerrman för fähund och Kerrman honom för svin och ”bedt gå piska sin hustru”, därtill Källström svarat, att han ”hade äfven dylikt för Kierrmans räkning”. Källström hade varit ”rörd”. Lund intygade detsamma, men tillade, att Kerrman kallat Källström, för ”Munsjör Snus”.

Magistraten kunde ju ej gå mot sin egen ordningsman, varför Källström dömdes till 12 rbl 72 kop sr i böter för okväden, bruten marknadsfred och 1 resan fylleri. Kerrman frikändes. 20)

Försöket att åstadkomma ordning genom befullmäktigade civilpersoner ledde sålunda åtminstone i detta fall till rättshaveri och maktmissbruk. ”Durren” Kerrman, kallad så på grund av sitt bullrande uppträdande och sin böjelse för starka drycker: han ”viftade”, var känd i staden som en översittare och bråkmakare. Genom sin hustru Anna Helena, f. Wacklin och dotter till f. viceborgmästaren i Nykarleby Isak Wacklin och Katarina Kristina Backman samt kusin till Z. Topelius moder, var han befryndad med stadens ledande släkter. Kerrman verkade utan större framgång som handlande i staden mellan 1812 och 1821, då han köpte ett av Haralds hemman i Forsby och flyttade dit. 21)

Oordningen fortsatte. Från år 1829 gällde dock nya bestämmelser rörande ordningsbrotten. 22)

Ur domboken för 1836 inhämtar vi, att stadsfiskal Victor Federley var flitig i att instämma personer till ansvar för fylleri. För första resan dömdes den instämde att böta 3 rbl silver, som fördelades jämnt mellan församlingens fattiga och åklagaren Federley. För andra resan dömdes till 6 rbl sr. Skedde fylleriet på sabbaten dömdes dessutom för sabbatsbrott till tio dater eller 4 rbl 80 kop sr att treskiftas mellan Kronan, staden och åklagaren. Saknades tillgångar att betala böterna försonades desamma med 8 dagars fängelse vid vatten och bröd.

Fylleri vid marknad bötades första resan med 6 rbl sr till jämn fördelning mellan åklagaren och församlingens fattiga eller vid bristande tillgång 8 dagars fängelse vid vatten och bröd. År 1836 bötade Matts Björkman eller Bondström sålunda för tredje resan fylleri 12 rubel sr till tvåskiftes mellan stadsfiskalen och stadens fattiga. ”Och skall Björkman en söndag sitta i stocken i församlingens kyrka och förklaras oberättigad att deltaga i val eller väljas till sådana förrättningar som innefatta medborgerligt förtroende, och bör om Björkmans stockstraff från predikstolen meddelas underrättelse.”

För oljud å gata bötades 5 daler sr = 2 rbl 40 kop sr och för sabbatsbrott 4 rbl 80 kop sr.

Änkan Maj a Lisa Friberg (f. 1792), som haft krogrummet öppet om söndagen den 25 sept. 1836 kl. 4 e.m. och folk därinne, bötade 10 rbl sr att delas jämnt mellan åklagaren, stadsfiskal J. H. Forssén och stadens fattiga.

År 1836 uppbars sma 341 rbl 84 kop i sakören, utdömda i 43 mål.

Stadens häkte [i rådhuset] befann sig i dåligt skick. I aug. 1836 rymde två för tjuvnad häktade ynglingar ur häktet. De ertappades visserligen och återfördes till stadshäktet, men stadsfiskal Victor Federley anhöll hos magistraten, att undersökning borde verkställas för att utröna, om stadsbetjänten Henric Lööf gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten.

Stadshäktet bestod av två rum, belägna i rådhuset under rättens sessionsrum, det ena innanför det andra. Det inre rummet hade ett mindre, med starka järngaller försett fönster, vettande mot apotekaren Johan Benzelstjernas gård. Det hade även en dörr, gjord av plankor, som vi öppnandet svängde inåt rummet. Över dörren löpte en stark järnbom, som över dörrposten var böjd till en i väggen sittande grov märla. Det yttre rummet var beläget mot stadens torg och hade två fönster och en spegeldörr mot förstugan i rådhuset. På inre sidan hade den ett vanligt kammarlås och på yttre sidan en järnhasp av en alns längd att fastlåsas vid en i väggen sittande märla.

Tjuvarna ifråga, Olof Winqvist och Olof Pääkkönen hade varit fängslade i det inre rummet med varsin låsboja om foten. Dörrarna hade på kvällen varit stängda och låsta enligt Lööfs påstående. Följande morgon var märlan utbruten ur väggen och låg jämte låset på golvet i yttre rummet. Dörren till inre rummet var öppen och fångarna borta. Bojor och lås låg på golvet. Det ena låset var uppdyrkat och det andra sönderbrutet.

Arbetskarlen Henric Nygren, målaren Bernt Gummerus, handelsbetjänten Anders Bäck och tulljaktsbåtsmannen Jacob Värn vittnade och bekräftade Lööfs utsago.

Rymlingarna Winqvist och Pääkkönen uppgav, att en för dem okänd karl, ”af längre växt och klädd med gråa vadmals kläder”, förmiddagen den 4 aug. kommit till fönstret och lovat hjälpa dem ut och därefter gjort det, men på vad sätt han öppnat låset till yttre dörren visste de ej. Det andra låset hade han öppnat med en kniv mellan dörren och dörrposten. Med en i inre rummet varande järnbrandstake hade han därpå brutit ut märlan, med vilken bommen över dörren var fäst. Med samma brandstake hade han sedan brutit sönder blecket till Winqvists och därefter dyrkat upp låset till Pääkkönens boja. Därefter hade han uppmanat dem att fly.

Rätten fann, att stadsbetjänten Lööf ej kunde ha varit den, som släppt ut fångarna, men att han i så måtto visat sig försumlig, att han bestyrt om att glas blivit insatt i fönstret till inre fängelserummet, varigenom Winqvist och Pääkkönen blivit i tillfälle att överlägga med sin befriare om flykten. 23)

Landsborna synes ha fortsatt med superiet under stadsresorna. I mars 1836 bötfälldes sålunda bönderna Johan Johansson Lågväg och Matts H:son Kojonen från Ytterjeppo för fylleri, den senare för andra resan. Drängen Jacob Smeds från Nykarleby socken dömdes i juni s.å. för fylleri och oljud på gatan, och bondsonen Johan Isaksson Skytt från Kantlax för samma brott till böter. Även kvinnor deltog i rusdrycksmissbruket. Torparhustrun Lisa Mårtensdotter, Lillpassi och inhyseskvinnan Maria Mårtensdotter Kosola från Kauhava fick sålunda i dec. s.å. böta för 1 resan fylleri vid marknad. 24)

Ett missförhållande var, att en del av allmogen efter begravningar i staden brukade ”anställa graföl eller traktering af starka drycker” åt de inbjudna. Detta hade vanligen till följd fylleri, oväsen och jämväl slagsmål. Magistraten beslöt därför i aug. 1837 att för framtiden förbjuda dylika gravöl och trakteringar vid 4 rbl 80 kop sr vite för den av stadens invånare, som upplät rum, och 2 rbl 40 kop sr för tillställaren. 25)

I nov. s.å. vidtog den nyutnämnde borgmästaren Johan Haeggström en annan viktig åtgärd för att åvägabringa ordning i staden. Vid rådhusstämma den 27 nov. tog han i ett kraftfullt anförande upp frågan om dryckenskapen bland allmogen. Han sade sig redan efter att ha handhaft stadens styrelse sedan början av april ha erfarit, att benägenheten för starka drycker inom ”den arbetande folkklassen” i hög grad tagit överhand. Det var numera sällsport finna en lantman, som ej efter att ha infört sina produkter till staden och där ofta bekommit ett pris under medelmåttan, på hemvägen till sin ej sällan av hunger och brist hemsökta boning, på något näringsställe förstört halva, men ofta nog hela köpesumman samt därefter blivit för fylleri angiven och fälld till böter. Fylleriet bringade därmed sin slav till tiggarstaven, förstörde hans kropps- och själskrafter och födde, näst glömskan av samhällsordning, Gud och religion, flerfaldiga andra brott och laster, ”hvilka öfvergå med stora steg äfven på deras uppväxande barn”.

Regeringen hade vidtagit kraftiga åtgärder mot fylleri vid allmänna folksamlingar, såsom marknader m.m. Dessa besöktes numera enligt Haeggström med få undantag endast för att utöva brott och laster, som ofta hade de svåraste följder. Enligt Haeggström motverkade dylika folksamlingar allt det goda, som författningarna eljest skulle åstadkomma. Han överlämnade därför till borgerskapets begrundande och utlåtande, om icke den vinst och båtnad såväl köpmannen och den trafikerande som lantmannen kunde ha att påräkna av marknaderna i staden, var av så ringa värde, att de utan saknad för varken köparen eller säljaren, men till väsentlig nytta i moraliskt och fysiskt hänseende, kunde upphöra och h.o.h. avskaffas. De besöktes ju sällan av andra än några köpmän från angränsande städer och en del av de närmast belägna socknarnas allmoge. Dessa införde en ganska ringa del av sina lantmannaalster till avsalu, emedan de under årets lopp nästan dagligen kunde få ett högre pris för sin vara än på marknaden.

Haeggström föreslog därför, att magistraten för egen del och å borgerskapets vägnar skulle ingå till H.K.M:t med underdånig ansökan att för framtiden få frimarknaderna i staden avskaffade. Om någon av de tre marknader, som årligen förekommit, av H.K.M:t ansågs böra bibehållas; borde midsommarmarknaden företrädesvis komma i fråga. Detta på grund av den viktiga omständigheten, att den ljusa årstiden skulle lägga hinder i vägen för ”tjufvar och andra lastfulle personer att med sådan djärfhet och oblyghet fram fara, som under en mörkare årstid vanligen sker”.

Efter någon stunds rådslag förenade sig borgerskapet till alla delar i borgmästarens förslag utan att därvid ha något att tillägga eller erinra. Man erkände härvid de väsentliga fördelar, som ej allenast staden utan även landsorten däromkring hade att påräkna, om marknaderna för framtiden h.o.h. inställdes. De hade under senare tider ”varit för dem till ringa och föga fördel”, heter det i protokollet. 26)

Den 19 och 20 jan. 1838 hölls som en följd av detta beslut den sista Henriksmässomarknaden i Nykarleby. — Den andra traditionella marknaden hade hållits i mitten av okt., den gamla Michelsmässomarknaden 27), och den tredje som sagt vid midsommartid, mer eller mindre oregelbundet. Alla dessa marknader upphörde nu. Beslut härom mottogs ej med odelat gillande i staden. Topelius antecknar den 20 jan., att innevarande marknad var ”märkvärdig” såsom den sista i Nykarleby. Åtminstone på en tid, tillägger han. ”Så långt har afvundsjukan hos våra köpmän mot de främmande drifvit saken, att de förmått inhibera höst- och vintermarknader för framtiden. — Det är sant att moraliteten i ett och annat afseende kan vinna derpå och krogarna och diverse andra förlora. — Men de egentliga vinnande äro våra köpmän, som nu få hålla sina priser så höga som heldst, och den egentl. förlorande är allmogen, som förlorar detta hittills vanliga tillfälle att genom de handlandes concurrens skaffa sig sjelfva bättre pris på sina uppköp.” —

Om denna fråga fördes enligt Topelius en ”stark dispute” hos rådman Matts Lithéns. 28) Hösten 1838 infann sig en hel del bondfolk till den vanliga marknadstiden i staden under förevändning av andra ärenden. Marknad hölls även, ehuru ingen tillstod det. Köpmännen var nu ensamma herrar på täppan, eftersom konkurrenterna var utestängda, och tog lika bra betalt som vanligt. ”Skicklig spekulation, den marknadsavlysningen”, kommenterar Topelius. Han trodde dock, att man skulle ångra sig ännu. 29)

Det gjorde man även såtillvida, som att frimarknaden i juni månad återupptogs för någon tid. 30) Stadsfiskal Federley klagade i okt. 1838 över att han förlorat 200—300 rbl i lön genom att den avgift, som handlande och hantverkare från andra städer erlagt för att få sälja i öppna stånd eller bodar under höstmarknaden, bortfallit. Då denna indragits av H.K.M:t, ville borgerskapet nu tillerkänna honom avgiften för sommarmarknaderna i stället. Detta godtog ej Federley, som yrkade på motsvarande lönetillökning, emedan sommarmarknaderna besöktes av ganska få främmande köpmän och hantverkare. Magistraten tillerkände Federley 200 rbl bco ass. i ståndspengar från nämnda marknad, eller, om de ej förslog, från stadskassan. 31)

Först 1879 beslöts på grund av det starka intresset från landsbygdens sida för anordnande av boskapsmarknader, att två sådana skulle hållas, den ena förenad med en särskild torgdag i mars och den andra i början av okt. Från 1880 hölls därefter dessa s.k. kvasimarknader, som sedan i form av höst- och vintermarknader fortsatt till våra dagar. 32)

De ovannämnda åtgärderna verkade endast långsamt. I sin berättelse rörande stadens tillstånd för 1844 kunde borgmästare Haeggström konstatera, att sedligheten i allmänhet var god: endast 2 urbota brott hade sakfällts, nämligen en inbrottsstöld och ett rymningsbrott under utrikes sjöresa. ”Dock är begäret till starka drycker egenteligen hos den arbetande folkmassan ganska stort, och skall, om denna last fortfar, menligen inverka på samhällets bestånd, så i moraliskt som borgerligt hänseende.” Av 51 personer, som pliktfällts för fylleri, var dock de flesta allmoge från angränsande byar. 33)

Först efter 1876 synes en viss förbättring ha inträtt. Provinsialläkaren, dr K. Fr. Forsius, verksam även som stadsläkare 1861—1889, kunde i sin årsberättelse för 1876 sammanfatta läget på följande sätt:

”Superiet har ibland allmogen på senare tid avtagit såväl i staden som på landet. Åtminstone ser och hör man icke såsom fordom så många fulla personer ragla och skrika på gatorna, och mycket fredligare är det också att färdas på de inåt landet ledande landsvägarna, ty allmogen reser nu för tiden mycket nyktrare hem från staden än fordomdags.” 34 )

Denna utveckling återspeglas även i statistiken över dödsfallen genom våldsamma orsaker (olyckshändelser, mord, självmord och dödsstraff) 1811—1900 35)

I hela Vasa län visar f.ö. dödsfallen genom mord eller dråp åren 1865—1868 en sjunkande frekvens för att åter öka kraftigt 1869 och 1873—1874. 36)

Ståndspersoner förekommer i allmänhet ej bland de dömda fylleristerna. Ett undantag var f. sacellanen Johan Gummerus, som i okt. 1816 dömdes för 1 resan fylleri, begånget i sept. s.å., till 2 rbl. 40 kop sr i böter. 37) Gummerus hade stora bekymmer. Hans omyndiga söner Anders och Emanuel hade som förmyndare stadsnotarien i Nykarleby M. Källström. De ägde Nybacka hemman, som var underlagt staden. Gummerus anmälde genom Källström i juni 1816 för magistraten, att stadens invånare måtte vid vite förbjudas att hugga träd, släpa bort gärdslen, förtrampa åkerrenarna och kvarlämna trän och virke, som förhindrade gräsväxten på hemmanet. — Då detta varit förbjudet sedan äldre tider, utsatte magistraten även ett vite av 3 rbl sr utom laga bot. 38 )

Uppmärksammade mål var på sin tid det mot häradsskrivaren Jacob Nyman, som 1836 var tilltalad för förfalskning av en skuldsedel till Kejs. Finska Banken, 39) och målet mot den i stadens societetsliv flitigt deltagande, av Z. Topelius ofta omnämnde tullförvaltaren Pehr Lundmark i febr. 1838. Lundmark åtalades för att ej ha redovisat 531 rbl 8 2/3 kop sr av tullkammaren uppburna centonal- och universitetsmedel samt 1700 rbl sr influtna tullmedel. Hans egendom ”Sekvestrerades och Lundmark avstängdes från tjänsten. Han dömdes senare till avsättning och fästning och dog på Sveaborg jultiden 1847. Till t.f. tullförvaltare förordnades från den 27 jan. 1838 kontorsskrivaren Anders Peitzius. 40)

Magistraten vakade, såsom tidigare nämnts, noga över att borgerskapet uppfyllde sina förpliktelser mot staden. Då ing. löjtnant Rosenkampff i april 1816 skulle påbörja byggandet av stora bron, yrkade han hos magistraten på att borgaren och timmermannen Johan Kantlin skulle åläggas att göra tjänst vid brobygget. Kantlin förklarade emellertid, att han ingått accord med häradshövding J. Ingman i Laukas om att som byggmästare ha överinseendet vid byggandet av dennes hus och att han skulle bli där en längre tid. Därför kunde han ej villfara löjtnantens begäran. Om magistraten förpliktade honom därtill och han ej blev lidande av accordet med Ingman, var han däremot villig att mot 8 rbl 75 kop bco ass om dagen åtaga sig tjänsten som byggmästare vid brobyggnaden.

Rosenkampff var villig att betala denna lön. Magistraten beslöt då att ej fästa avseende vid Kantlins accord med Ingman, ”emedan hans (Kantlin) såsom Stadens borgare ovillkorliga skyldighet varit, att förut sådant hos Magistraten anmäla och efterfråga, huruvida hans arbete i staden vore behöfligt”. 41)

Ett fall från 1886 visar, huru tjänstehjonens rättigheter bevakades. Skräddaren Matts Hjelte 42) anmälde i aug. nämnda år, att hans hustru Anna Cajsa Hjelte tjänat såsom lagstadgad piga hos borgmästarinnan Anna Lisa Stenman i ett års tid från den 1. nov. 1.830 till samma tid 1831 mot en betingad lön om 20 rdr rgs, ett par pjäxor och ett par kängor. Hon hade emellertid ej erhållit mera än 4 rdr 19 sk rgs i sedlar och ett par pjäxor.

Borgmästarinnans ombud, stadsbetjänten Joh. Jacob Holm, bestred, att Anna Cajsa varit lagstadgad piga, och att hon varit i borgmästarinnans tjänst hela den uppgivna tiden. För den tid hon tjänat, hade hon fått avtalad lön. Sjömanshustrun Maja Lisa Rundell vittnade emellertid, att Anna Cajsa som ogift varit i borgmästarinnans tjänst oavbrutet den nämnda tiden Däremot visste hon ej, om hon varit lagstadgat tjänstehjon.

Soldatänkan Anna Dahllund avgav en likadan berättelse. Rådstuguvaktmästaren Henrik Lööf vittnade, att han följt Anna Cajsa till borgmästarinnan, då hon fordrat att få ut ersättningen, men att fru Stenman vägrat ge någon sådan, yttrade att Anna Cajsa Hjelte ”ej gjort sig av någon ersättning förtjent”.

Rådhusrätten fann kärandens yrkande rättvist och ålade borgmästarinnan att till Matts Hjelte såsom målsman för sin hustru Anna Cajsa utbetala ersättning efter 4 skill. för dagen med 30 rdr 20 sk rgs. Härifrån skulle de 4 rdr 19 sk, som redan uppburits, avdragas jämte värdet för 1 par pjäxor eller 1 rdr. Därjämte skulle borgmästarinnan betala Hjeltes rättegångskostnader med 6 rbl bco assign. 43)

Följande två fall, det ena från 1816 och det andra från 1886 visar vardagsförhållandena i staden.

Sjötullvaktmäst. (”Vaktaren”) Henrik Willman hade väckt åtal mot handelsbokhållaren Fredric Kempes 44) hustru Catharina Helena Kempe för att hon i sept. 1815, då han var på hemväg från fisket, med våld tagit hans bytta med fiskar på allmänna vägen strax före Södra tullen från en kärra, som han hade byttan på. Fru Kempe hade tagit flera fiskar, vilka han med möda återtog från henne tillika med byttan.

Vid rättegången förklarade fru Kempe, att Willman redan länge uppehållit henne med löfte om fisk och då han nu på hemväg från fisket närmat sig hennes boning, hade hon på skämt sprungit för att se om han hade fisk och öppnat en bytta och medfört den till sin förstuga. Willman hade följt efter och återfått sin bytta med fisken i.

Inhyseshjonet Henrik Junell intygade att så skett och att han uppfattat fru Kempes åtgärd som ett skämt. Stadsfiskal Rolin yrkade nu laga ansvar på Willman för rättegångsmissbruk och denne fälldes även av rådhusrätten till 4 rbl s:r i böter och att ersätta svaranden hennes kostnader med 2 rbl s: 45)

Fallet från 1836 visar, att man ej alltid var så noga med huru plank och stängslen såg ut.

Kopparslagaren Jonas Sjöström beskyllde sjömanshustrun Catharina Strömmer för att den 19 okt. 1836 ha frånhänt honom en kärrflake. Fru Strömmer berättade härtill inför rätten, att hon nämnda dag vid sin hemkomst funnit Sjöström sysselsatt med att med plank åtskilja deras gårdar. Då bräder fattades, hade han upphängt två slädar och då dessa ej förslog, hade han ditsatt en kärrflake, som fru Strömmer trodde var hennes, eftersom hennes man förfärdigat en sådan åt henne. Mannen var sedan en längre tid på sjöresa. Hon hade därför förbjudit Sjöström att begagna den, men förklarade nu, att hon för att slippa rättegång var villig att lämna sina anspråk på flaken. — Efter vittnens hörande konstaterade rätten, att flaken stod på samma ställe, där den stått en längre tid och då fru Strömmer avstått från anspråk på densamma, befanns Sjöström ej ha haft anledning till rättegången, varför han dömdes till 10 dr s:mts böter för rättegångsmissbruk (4 rbl 80 kop s:r). Vid bristande tillgång skulle Sjöström sona sitt brott med 8 dagars fängelse, dock ej på vatten och bröd. I. ersättning för rättegångskostnader skulle han till fru Strömmer utge 4 rbl bco ass. 46)