VII. STADENS EKONOMI FÖRE BRANDEN

Stadens ägor 1850.
Donationsjordens förvaltning och besittning regleras 1839

Då guvernören i Vasa län, Carl Cronstedt, i febr. 1839 besökte Nykarleby, övertog han ordförandeskapet i magistraten vid sammanträdet den 13 febr. Övriga närvarande var borgmästare Haeggström, rådmännen M. Lithén, I. Lindqvist, C. J. Berger, Ad. Hammarin och J. A. Lybeck.

Vid mötet fastställdes bl.a. skyldigheten för innehavare av stadens jord att vid åtkomsten därav göra staden hembud. Rådman C. J. Berger hade anhållit om lagfart på 17/96 mantal av Hans Sigfrids staden avhysta hemman, som Berger hade inropat på offentlig auktion den 16 okt. 1838. Rådhusrätten hade emellertid den 12 nov. s.å. i sitt utslag i ärendet yttrat, att tredje punkten uti stadens privilegier av den 7 sept. 1620 bl.a. stadgade, att äganderätten till den staden donerade jorden så till åker som äng och mulbete, icke finge till enskilda personer överlåtas, utan borde användas till stadens gemensamma bästa. Kungl. breven av den 25 sept. 1745 och 27 april 1750 innefattade samma stadgande. Därav följde, att lagfart och fasta på denna jord ej fick meddelas. Rådman Bergers ansökan avslogs därför. Vasa hovrätt fastställde efter besvär rådhusrättens beslut.

Genom kungörelse den 30 jan. 1839 uppkallades därefter stadens borgerskap för att i samråd med magistraten överenskomma om donationsjordens framtida förvaltning och besittning. Sammanträdet tillkännagavs ytterligare genom ringning i stadens klocka, varefter en del av stadens borgerskap infann sig den 13 febr. jämte borgerskapets äldste.

Sedan kungörelsen upplästs i magistraten överlämnade ordf., guvernör Cronstedt ärendet till borgerskapet för yttrande. Efter en kort rådplägning förklarade detta sin åsikt vara följande:

Den donerade jorden, som tid efter annan dels genom köp, dels genom andra laga fång, som till större delen numera ”i anseende till tidens längd icke stod att utreda”, av staden överlåtits till enskilda personer under förment äganderätt, borde ej kunna fråntagas innehavaren utan lösen, så mycket mindre som de fått vidkännas betydande kostnader vid uppodlandet. De medel, som ingick i stadskassan, var endast beräknade för bestämda utgifter och bestridandet av tillfälliga mindre kostnader. De kunde ej heller utan säker undergång för det mindre bemedlade borgerskapet förhöjas så mycket, som skulle erfordras för att inom kort tid återlösa ägorna till staden. Denna hade även att påräkna en säker inkomst genom den åkerskatt, som var åsätt ägorna.

Borgerskapet och de äldste föreslog därför,

1) att var och en, som under förment äganderätt för närvarande eller framdeles besatt en större eller mindre del av stadens donationsjord, men ville överlåta den till annan person, skulle vara förpliktad att först hembjuda marken åt staden till inlösande. Först efter det att magistraten och borgerskapets äldste avgivit sitt utlåtande och lämnat bifall, skulle vederbörande äga rätt till sådan överlåtelse.

2) att staden i händelse av behov av marken i fråga, skulle erlägga lösen till innehavaren till ett belopp, som fastställdes av godemän, fem till antalet, av vilka två bland jordinnehavarna och de övriga bland stadens äldste. I händelse av missnöje med värderingen skulle förfaras enligt lag.

På samma sätt skulle staden ha rätt att inlösa de hus och byggnader, som kunde finnas på sådan jord, ifall ägaren ej ville föra bort dem och nöjdes med det värde, som åsattes dem.

Denna överenskommelse, ”såsom grundad på billighet och icke stridande emot stadens privilegier”, fastställde magistraten till framtida efterrättelse.

Samtidigt bestämde magistraten, att åkerskatten, som dittills utgått med endast 64: kopek s:r, skulle från år 1839 erläggas med 80: kopek s:r för tunnlandet. Tomtörena, som erlagts med 10 kopek kapplandet skulle från den 1 jan. s. å. utgå med 4 kopek s:r, beräknat för 100 kvadratalnar.

De s.k. brandvaktspenningarna, som utgått efter samma grund som tomtörena, skulle framgent utgå efter de bebyggda gårdarnas och de på utsynta ställen uppförda magasins- och andra byggnaders större eller mindre värde och utgöra en med stadskassan ej gemensam brandkassa. Med denna skulle ej allenast brandvakterna avlönas utan även stadens allmänna brandanstalter underhållas och nya anskaffas.

Uppbörd och förvaltning skulle dock ske i likhet med stadens övriga intrader. För ändamålet skulle magistraten uppgöra ett förslag till klassifikation av gårdarna, varefter brandkasseavgiften skulle bestämmas och ifrån och med 1840 bokföras i räkenskaperna under särskilt konto.

Magistraten fastställde även nu på begäran av en del av borgerskapet, att en kista skulle anskaffas för förvaring av stadens allmänna medel och räkenskaper. Den skulle invändigt vara beslagen med järnplåt och försedd med tre lås. En magistratsmedlem skulle inneha en nyckel till kistan, en av stadens äldste den andra och stadens kassaman den tredje.

Medan dessa för stadens ekonomi viktiga beslut fattades hade guvernör Cronstedt fört ordet. Han överlämnade nu ordförandesätet åt borgmästare Haeggström och avträdde efter att ha undertecknat protokollet. 46)

Genom ovannämnda beslut och kungörelsen av den 30 jan. 1839 hade alla personer, som under kortare eller längre tid innehaft ägor eller mark av stadens donerade jord, kallats till möte den 18 mars på rådhuset. Arrendekontrakten skulle nu uppvisas för magistraten vid äventyr att annars arrendet och alla vidare rättighet till detsamma skulle förloras.

Sedan det antecknats i protokollet, att tornuret redan slagit elva, den kungjorda fataljetiden, verkställdes upprop. Endast vicestadsfiskal Forssén och f. rådmannen J. E. Strömbäck anmälde sig, den senare genom ombud, vaktmästaren Henrik Lööf. Forssén sade sig genom kontrakt inneha Lill-Stubbkärret på 5 års tid, och Strömbäck Stubbkärret på lika lång tid. De anhöll att få kvarstå i sina arrenden.

Enligt kungörelsen skulle Stor-Stubbkärret och andelen i Stenisträsket inom stadens rå utbjudas på arrende såsom ängsmarker. Några spekulanter erbjöd sig emellertid icke. Magistraten beslöt därför att alla arrenden av åkrar, ängar och lägenheter, med undantag för Strömbäcken och Forsséns arrenden som bevakats, från och med sistnämnda dag skulle anses förverkade och hemfallna åt staden utan att arrendatorerna å dem eller därå möjligen nedlagd kostnad skulle äga det ringaste anspråk, sedan de nu försuttit all talan i saken.

F.ö. skulle alla de lägenheter, vars arrenden nu blivit upphävda, utbjudas på nya arrenden till den högstbetalande under 5 högst 10 år. Detta gällde även Stor-Stubbkärret och Stenis-träsket. 47)

Den 3 juni 1839 utarrenderades Lillboksar till rådman Matts Lithén för 4 rbl 20 kop. bco ass. och Storgrundet och stadens andel i Badstuholmen eller Kubban till råd- och handelsmannen Johan Jakob Kerrman på ett år mot 23 rbl 50 kopek i arrende. 48) Den 22 juli utarrenderades Stor-Boksal och Byttmåssan ängsmarker till inhysingen Matts Brandström eller Björkman från Soklot by på 5 års tid mot 5 rbl bco ass i årligt arrende och borgen. Vid arrendetidens utgång skulle marken jämte hägnader och lador i fullt stånd återlämnas till staden. 49)

Stadens donationsjord skulle sålunda härefter få innehas endast med nyttjorätt av invånarna mot årlig avgift under namn av dels arrendemedel, dels hemmansränta och åkerskatt till stadens allmänna kassa. Från denna utskyld undantogs dock den ägomassa, som i åker och äng motsvarade c:a 1/3 mantal och såsom lön var förlänad till hälften åt borgmästaren och till hälften åt läraren.