VÅR DONATIONSJORDFRÅGA.

I likhet med några andra städer har Nykarleby en donationsjordfråga. Denna blir aktuell i en snar framtid, då de 50-åriga kontrakten utgå med de nuvarande donationsjordinnehavarne. Hur saken då skall ordnas är självfallet en viktig fråga, både för staden och de enskilda, som nu inneha jordlotter. Det är ju klart, att ett avgörande borde ske flere år före arrendetidens utgång, så att vederbörande finge veta, vad de hade att hålla sig till. Frågan fordrar dessutom grundlig utredning, som naturligtvis tager tid i anspråk.

Det är inte min mening här upptaga frågan till någon närmare diskussion. Därtill saknar jag kompetens. Innerst hyser jag dock den förhoppningen, att då frågan engång är väckt, densamma ej skall dö med detsamma, utan upptagas till diskussion, också i denna tidnings spalter. Det är ju endast genom en lugn och lidelsefri diskussion, där olika intresserade få framlägga synpunkter, man måhända kommer till resultat, som tillfredsställa vardera parten.

Med dessa rader vill jag uteslutande hålla mig till frågans förhistoria. Därmed ej sagt att förhållandena nu skulle vara desamma som för 90 år tillbaka, men i alla händelser torde varje frågas ställande mot en historisk bakgrund vara av intresse och icke sakna betydelse.

På 1700-talet synes man gått tillväga så, att stadens jord överläts åt hugade spekulanter, främst bland stadens borgerskap, och blevo dessa ─ trots bestämmelserna i stadens privilegiebrev ─ ägare till jorden, på vilken magistraten på sedvanligt sätt utfärdade fastebrev. Detta tillvägagångssätt bröts dock av borgmästaren Johan Haeggström, som tillträdde sitt ämbete 4 jan. 1837.

Konflikten trädde första gången i dagen, då skepparen Carl Adrian Synnerberg den 1 okt. 1838 anhöll om lagfart på den s.k. Nilsholms åkerlinda, så benämnd efter borgaren Nils Holm (död 1767), som tidigast innehaft ägan. Synnerberg hade köpt den av fru Anna Christine Juthe, född Palmlöf, den 26 sept. 1838. Ärendet behandlades dock först vid sammanträdet 22 oktober, och fattades följande:

Beslut.

”Som tredje punkten uti stadens privilegier av den 7 sept. 1620 stadgar bland annat, att äganderätten till den staden donerade jorden, så till åker som äng och mulbete, icke får till enskilda pertsoners nytta överlåtas, utan bör till stadens gemensamma bästa användas samt Kongl. Brefven den 25 sept. 1745 och 27 april 1750, jämväl innefatta enahanda stadgande med tillägg att lagfart och fasta å så beskaffad jord icke får meddelas, alltså varder sökandes anhållan på sådan grund avslagen.”

Kapten Synnerberg nöjde sig med utslaget.

Den 12 nov. 1838 ansökte rådman Carl Johan Berger om lagfart för det till stadens donationsjord hörande avhysta hemmanet Hans Sigfrids som han en månad tidigare på offentlig auktion tillhandlat sig. Ärendet hade samma utgång som föregående.

Rådman Berger nöjde sig dock inte med utslaget utan vädjade till Hofrätten, som dock fastställde detsamma.

Därmed var dock frågan icke slutgiltigt ordnad för framtiden. Det gällde att fastställa de normer, enligt vilka donationsjord skulle överlåtas åt enskilda. Det magistratsammanträde ─ det var den 13 februari 1839 ─ då beslut fattades i saken, ansågs troligen vara av stor principiell betydelse, emedan vid denna presiderade som ordförande, länets guvernör Carl Cronstedt. Det vid sammanträdet förda protokollet intages här in extenso. Det talar tillräckligt tydligt för sig själv utan vidare kommentarer.

─ År 1839 den 13:onde Februari sammanträdde uti Magistraten å Rådhuset i Ny=Carleby stad Herr Guvernören i länet och Riddaren av kejserliga S:T Anneordens 3:je klass, välborne Carl Cronstedt såsom ordförande samt Borgmästaren J. Haeggström och Rådmännen M. Lithén, I. Lindqvist, C. J.Berger och J. A. Lybeck. Protokollet fördes av Borgmästaren Haeggström.

§ 13.

Sedan Rådstugurätten härstädes, hvarest Rådmannen Carl Johan Berger gjort ansökan om lagfart å 17/96 mantal av Hans Sigfrids, som Berger å offentlig auktion den 16:onde oktober sistlidne år inropat, meddels den 12 påföljande November sig yttrat, att alldenstund 3:dje punkten uti stadens privilegier av den 7:de september 1620 stadgade bland annat att äganderätten till den staden donerade jord, så till åker som äng och muhlbete icke finge till enskilda personers nytta öfverlåta, utan borde för stadens gemensamma bästa användas samt Kungliga Breven av den 25 sept. 1745 och 27 april 1750 jämväl innefattande enahanda stadgande, varav följde, att lagfart och fasta å sådan beskaffad jord icke finge meddelas, fördenskull är rådmannen Bergers ovanberörda anhållan avslagen samt Rådstuvu Rättens åtgärd i anledning av däröver anförda besvär av Höglofliga Kejserliga Vasa Hofrätt uti utslag av sistlidne Januari gillad, så har Magistraten genom kungörelse den 30 sistnämnda månad, som blivit tvenne söndagar uti stadens kyrka avkunnad och särskild tillsägelse av stadsbetjänte härtill uppkallat Stadens Borgerskap för att i samband med Magistarten öfverenskomma om den staden donerade jordens framtida förvaltning och besittning.

 
Efter ytterligare tillkännagivet sammanträde genom ringning i stadens klocka inställde sig en del av Borgerskapet främst deras Äldste, hvarå och sedan kungörelsen om detta sammanträde blivit i Magistraten uppläst Herr Guvernören och Riddaren Cronstedt överlämnade åt Borgerskapet, att i ärendet sig yttra, då de efter en kort rådplägning enhälligt förklarade som sin åsikt i saken sådan, att den donerade jorden som tid efter annan dels genom köp, dels genom andra laga fång, som till största delen numera, i anseende till tidens längd, icke stå att utredas, af staden öfverlåtits till enskilda personer förment äganderätt icke borde innehavarna fråntaga utan lösen så mycket mindre som de fått vidkännas betydliga kostnader vid jordens uppodlande; som de medel, hvilka årligen ingå uti stadskassan äro enbart beräknade för bestemda utgifter och tillfälliga mindre kostnaders bestridande och ej heller kunna utan den mindre bemedlade delens av Borgerskapet säkra undergång så mycket förhöjas, som erfordras skulle för att inom kortare tid till staden återlösa slika ägor, hvarifrån staden emellertid genom dem åsatt åkerskatt har att påräkna säker inkomst, så föreslogo Borgerskapet med deras Äldste, att enhvar, som förnärvarande under förment äganderätt besitter eller framdeles komme att besitta större eller mindra delar af stadens donerade jord, men ville densamma till annan person öfverlåta, skulle vara förpliktigad att först hembjuda marken åt staden till inlösande och icke förrän Magistraten med begifvande av Borgerskapets Äldste, hvilka borde däröfver höras och sitt utlåtande afgifva bifall lämnat, äga rätt till sådan öfverlåtelse, att staden i händelse af behof utaf marken därföre skulle till innehafvaren utgifva lösen till det belopp, som komme att bestämmas av Godemän, 5 till antalet, hvilka borde utses, tvenne av jordinnehavarena och de öfriga af stadens Äldste, men i händelse av missnöje med värderingen skulle förfaras enligt lag samt att staden äfven ålåge på lika sätt inlösa de hus och byggnader, som kunna tillfinnas å sådan jord, der egaren icke ville dem afföra och åtnöjas, med det värde, som blevo dem åsatt.

Vilken öfverenskommelse såsom grundad på billighet och icke stridande mot stadens privilegier, Magistraten till framtida efterrättelse, fann gott gilla och fastställa.

W.B.