Efter Krimkrigets slut 1856 steg värdet av exporten från Nykarleby
till 793,513 mk, det högsta före 1877. Exporten gick d.å.
till Ryssland (372.211 mk), Sverige och Norge (191.220), Danmark (40.440),
Tyskland med Preussen (99.584) och övriga länder, bland dem England,
Spanien, Portugal, Holland, Belgien och Frankrike. Därefter sjönk
exportvärdet kraftigt (brandåret 1858 endast 244.118 mk). Det
ökade på nytt till 1863 (726.915) och nådde 1865 enligt
magistraten en ny höjdpunkt (915.430 mk, enl. den off. statistiken
dock endast 464.073 mk). Efter att under åren 1866—1870 växelvis
ha tilltagit och nedgått ökade exportvärdet åren 1871—1874
åter kraftigt. Detta bidrog till att i någon mån förbättra
handlandenas villkor. Å andra sidan inverkade 1862 års missväxt
och därpå följande mer eller mindre knappa skördar
på stadens avsättningsorter menligt på varukonsumtionen
och minskade den inre handeln. För nödåret 1867 lägger
man märke till den rekordartade exporten av smör till Ryssland
(2234 lisp.) mot en relativt obetydlig (422 lisp.) till utrikes ort. Varuexporten
kulminerade 1880 vad utrikes ort och 1867 vad Ryssland beträffar, men
låg högt även 1865, 1873—1874,1877 och för sistnämnda
land 1864. En kraftig nedgång kan här liksom i fråga om
tjär- och trävaruexporten märkas i samband med fransktyska
kriget, som över huvudtaget tycks ha inverkat dämpande på
det finländska affärslivet. 12) Återhämtningen
efter kriget synes emellertid ha gått snabbt, även för Nykarlebys
del. Exporten till Ryssland blev dock aldrig densamma som före kriget.
Den inre handeln, d.v.s. handeln mellan Nykarleby och upplandet,
främst Savolax, är svårare att påvisa. Den s.k.
”Savohandeln” påverkades emellertid starkt av Krimkriget.
Tjärpriset sjönk 1854 från 3 till 1 rubel 80 kopek tunnan,
då köpmännen ej kunde köpa in så stora mängder,
emedan exporten var avstängd. Saltet däremot steg till 4 och
senare till 6 rubel tunnan, beroende på importsvårigheterna.
Bönderna från inlandet, som ofta släpade ned sina 2 tunnor
tjära åt gången 10—12 mils väg, fick således
för hela lasset tjära inte en hel tunna salt. Ej att undra på
att bonden däröver yttrade ”en billig klagan”. 13)
Allmogen upphörde att besöka marknaderna och varutillförseln
avtog. Man smugglade i stället tjära till Sverige och bytte
emot salt. Denna byteshandel bedrevs oftast med öppna småbåtar.
Tillgången på tjära, pottaska och hemvävda tyger
var dock fortfarande god, men tjärans pris sjönk till 1:70 à
1:75 tunnan, pottaskan till 75 kopek, smöret till 2 rubel a 2:20
mk per kg, talgen till 1:70 per lisp. och brännvinet till 50—55
kopek per kanna. Vadmal kostade 40—50 kopek, ylletyg 25—30 kopek,
halvylle 15 kopek, lärft 10—13 kopek per aln samt ullstrumpor
20—25 kopek paret. Av dem fanns det som vanligt ymnigt. Rågen
sjönk från 5 rubel till 3 à 3:50 tunnan. Mjölkpriset
var i Österbotten lika högt som i huvudstaden eller 8 kopek
kannan, köttet 1:20—1:50 rubel lispundet. I Jakobstad hade man
strömming i mängd, och priset var 15 kopek per lispund (=8,5
kg).
Efter krigets slut 1856 förbättrades priserna, men ännu
1859 betalades smöret med endast 13 kopek skålpundet (=0,43
kg), köttet med 80 kopek lispundet. 14)
I samband med bonde seglationen förekom av allt att döma på
1800-talet en viss mer eller mindre öppen emigration. I april 1867
fick sålunda drängen Erik Mattsson Ollandt från Nykarleby
socken förpassning i Nikolaistad för överfart till Sverige
med ett ”odäckat lantmannafartyg”. Lasten utgjordes av
30 tr potatis och 700 lisp. hö på 16 foror. Det märkliga
är att ej mindre än 15 bönder eller bondsöner och
torpare medföljde som ”biträden”. En så stor
besättning behövdes givetvis ej för den öppna båten.
Andra liknande fartyg redde sig med skepparen och 2—3 man. Här,
alltså kort före vårbrukets början, är det
liksom vid flera andra liknande tillfällen tydligen fråga om
överfart för emigration, men däremot knappast för
säsongarbete e.dyl. 15)
Som jämförelse kan nämnas, att karavellen Wilpas från Vörå om 14,44 tons dräktighet, som anlände
till Nykarleby från Skellefteå i juli 1888, hade tre mans
besättning utom skepparen A. Antus. Denna karavell var av allt att
döma större än ovannämnda odäckade fartyg. 16) |