Tolagsmedlen (av ty. Zulage=tillägg) spelade en viktig roll
för finansieringen av stadens offentliga utgifter under en stor del
av 1800-talet. Genom Kejs. brevet till landshövdingen i Vasa av den
20 juni 1827 fick staden egen tullkammare och berättigades uppbära
tolag för alla tullbara varor, till enahanda belopp som för
Åbo stad var bestämt genom Kgl. brevet av den 3 aug. 1785.
Enligt detta erlades i ordinarie tolag 2/3 % av inkommande och 1/3 %
av utgående varors värde och i inkvarteringstolag ½ %
av inkommande och 1/12 % av utgående varors värde. 17)
År 1873 reglerades tolagen så att den därefter utgick
med en viss % av tullsatsen på varan, i Nykarleby 3 %.
Vågpenningar utgjordes enligt magistratens beslut den 16
maj 1824 med 1/2 kop s:r för lispundet vågbara varor, mätarpenningar med 1 kop s:r för tunnan mätbart gods.
Packarpenningar erlades med 1 kop s:r för tunnan, lika av
alla.
För fartyg betalades hamnpenningar efter lästetal, av utländska
fartyg med 2 2/3 kopek, av finska och ryska med 1 1/3 kopek
s:r för tunnan, för varje läst av fartygets dräkt.
Bropenningar erlades av utländska fartyg med 1 1/4 kopek
s:r och av finska och ryska med 2/3 % kopek s:r per läst.
Lotspenningar betalades efter djupgåendet, av utländska
fartyg med 22 % kop. och av inrikes med 16 % kop.s:r per fot.
Båkavgift betalades efter lästetalet av utländska
fartyg med 5 1/3 kopek och av finska och ryska fartyg med 2 2/3
kop. s:r per läst. Dessa avgifter grundade sig på magistratens
och stadens äldstes beslut.
Så snart dessa hamnumgälder betalts för inkommande
fartyg, skulle ej någon vidare avgift erläggas för utgående
sådana.
Taxan skulle gälla från början av 1841. 18) Hamn-
och broumgälderna reglerades upprepade gånger under den följande
tiden. Ett nytt förslag till hamnordning och taxor utarbetades för
den nya hamnen och godkändes av senaten den 12 dec. 1876. Den ändrades
redan 1884 och senare flerfaldiga gånger, såsom 1893, 1908
och 1925. Taxorna ändrades bl.a. 1940, 1945 och 1949, sistnämnda
år med 600 % av 1939 års nivå.
Handelsgenanten uppbars såsom tidigare nämnts till
stadskassan av det handlande borgerskapet. Den 21 okt. 1826 hade dess
storlek av landshövdingen fastställts att utgå av handlande
och trafikerande med 75 % av tolagen för alla inkommande och
utgående varor utan avseende på om någon del av dessa
varor var fria från tolag. I handelsgenant uppbars sålunda
år 1842, 282:84 rbl s:r. 19)
I nov. 1843 upptog borgerskapet i staden denna avgift till debatt. Man
ansåg att handelsgenanten rätteligen borde erläggas även
av sådana trafikerande, som ej var bosatta eller innehade burskap
i staden, så framt deras varor blivit ut- eller inklarerade vid
stadens sjötullkammare. Detta hade ej dittills skett trots att Kgl.
brevet av den 8 juli 1698 ej undantog denna kategori från avgiften.
Magistraten förenade sig om borgerskapets åsikt.
Handelsgenanten uppbars sedan till och med 1874, men avskaffades officiellt
först den 26 maj 1879 genom guvernörens utslag efter en bitter
kommunalpolitisk strid.
Förteckningen över handelsgenanten begagnades även som
vallängd vid borgmästarvalen. Den 30 maj 1860 beslöt sålunda
magistraten att godkänna den nämnda förteckningen att begagnas
som vallängd vid det förestående borgmästarvalet
den 2 juli s.å. Motiveringen var att handelsgenanten var en stadens
inkomst, som betalades direkt till stadskassan och vars belopp berodde
på den större eller mindre rörelse den betalande drev.
I förhållande härtill borde röster även tillkomma
honom vid votering. Så hade även skett vid föregående
borgmästarval.
|