Inkvarteringen växte under år 1917 stadens myndigheter över huvudet. Höjdpunkten nåddes, då magistrat och stadsfullmäktige fick flytta ut ur rådhuset och upplåta detta till kasärn. Från sept. 1917 till befrielsen i jan. 1918 bodde ryssarna på rådhuset, medan stadens myndigheter hyrde rum hos handelsman K.J. Pensar.

Nya truppavdelningar förlades till staden och andra flyttades bort. Påfrestningarna ökade genom denna trafik. I jan. uthyrdes stationshuset. Verkställd syn 1917 visade, att huset genomgått en ganska stor åverkan.

Vedåtgången var stor, som på annat ställe nämnts. Soldathustrur använde ved, som staden anskaffat för militärens räkning. Militären tillägnade sig även ved ur privata förråd.

Staden hade i omkring två år och fem månader lidit av militärinkvarteringen. Kostnaderna steg redan i juni 1917 till ca 60.000 mk, ett med tanke på stadens ekonomi ofantligt högt belopp. Stadens egna invånare fick numera blott med största svårighet tillräckligt med livsmedel på grund av militärens närvaro. Förhållandena hotade att bliva olidliga, då normalskolan vid slutet av juli månad skulle evakueras av militären, sedan K.J. Hagfors i maj 1917 hos skolöverstyrelsen hemställt, att byggnaden åter måtte ställas till statens och skolans disposition.

Normalskolan utrymdes först den 27 aug. 1917. Rengörings- och målningsarbetena efter ryssarna drog ut till början av okt. trots att ett 20-tal personer engagerats för städningen. Först den 4 okt. kunde läsningen börja på nytt. Staden var under inkvarteringstiden ansvarig för byggnaden och fick betala reparationerna till statsverket. Då magistraten den 13 sept. klagade hos guvernören över de ryska truppavdelningarnas förstörelse av kommunal och privat egendom, svarade kommendören för Gränsbevakningsdivisionen på guvernörens skrivelse av den 5 okt. att han icke ville inlåta sig i granskandet av frågan, ”vilka lokaler som i Nykarleby blifvit förstörda af militären och hvilka som komma att framdeles förstöras, enär därtill finnes andra lagliga vägar”, utan anhåller om att Nykarleby magistrat meddelas, att den icke har rätt att blanda sig i ryska arméns inre angelägenheter.” —

Huru stor den ryska garnisonen var, då den var som störst, är svårt att fastställa. Den närmade sig emellertid säkert en styrka på 1430 man inkl. officerare och underofficerare. Först i maj 1917 började en del avdelningar lämna staden, medan andra fortfarande kom till. Under pingsten 1917 avreste sålunda velocipedkompaniet om 60 man till fronten. I slutet av maj avvisades en anmälan om att ytterligare 30 gränsbevakningssoldater och 30 hästar skulle förläggas till staden, under hänvisning till att lediga kvarter ej fanns, då infanteriet på Normalskolan inom närmaste framtid skulle förflyttas till andra kvarter.

Den 27 aug. 1917 avmarscherade infanterimanskapet och kulsprutekompaniet äntligen från staden. Det förra fick på begäran intyg från magistraten över korrekt uppträdande, medan det senare, som särskilda gånger låtit mindre förseelser komma sig till last, lämnades ett mindre gott betyg.

Kostnaden för inkvarteringen växte lavinartat under de två sista åren. Budgetförslaget för staden för 1915 upptog 35.180 mk i inkomster och 55.180 mk i utgifter, medan uttaxeringssumman var 20.000 mk. Budgeten för 1916 slutade på 37.983 mk i inkomster och 60.983 i utgifter, och för 1917 i inkomster på 56.038 mk och i utgifter på 79.538 mk. Uttaxeringen för 1916 var 23.500 mk och för 1917 36.500 mk. Redan utgifterna för 1915 för inkvarteringen steg till 3.300 mk mot i budgeten anvisade 2.088 mk. Bristen täcktes med tidigare ej lyftade belopp ur utminuteringsbolagets vinstmedel. Kostnaderna för 1916 steg till 24.565:84 mk och för 1917 till 58.298:48 mk. Anslaget för 1916 var endast 5.000 mk och för sistnämnda år 18.000 mk. Resten täcktes genom lån av järnvägsmedlen.

Inkvarteringskostnaderna närmade sig alltså summan för stadens budget. Ej underligt, om de ansvariga myndigheterna och allmänheten tröttnade. På en förfrågan från magistraten i Wasa av den 10 dec. 1917, om stadens inkvarteringsnämnd fortfarande, sedan Finland numera förklarats för en självständig republik, skulle taga befattning med den ryska militärens inkvartering, hade senaten den 15 dec. svarat, att man tillsvidare skulle ge inkvartering efter samma grunder som härintills. Resolutionen gällde alla kommunala myndigheter i länet.

För stadens ekonomi var inkvarteringen, som av det föregående framgått, synnerligen betungande. Kostnaderna erlades av staden och finansierades som vi sett bl. a. genom anslag ur brännvinsmedlen, dispositionsfondsmedlen, skogsförsäljningsmedlen och i budgeten och genom lån ur järnvägsmedlen, som sedan avbetalades under 1920-talet. De senare uppgick till minst 45.475:71 mk.

Den sammanlagda kostnaden för den inkvarterade ryska militären för tiden 1 mars 1915—1 febr. 1918 steg till 93.445 mk. 31 pi.

Staden fick vänta länge på ersättning för inkvarteringskostnaderna och andra utgifter i samband med den ryska inkvarteringen. Först år 1927 antogs en lag om ersättande av de s. k. ”rysskadorna”. Drätselkammaren i Nykarleby anmodades den 7 dec. s. å. av stadsfullmäktige att göra handlingarna i ordning för att så fort verkställighetsförordningen kom kunna insända ansökan om ersättning för de skador staden i anledning av inkvarteringen haft.

Stadsfullmäktige beslöt den 16 jan. 1928 att söka ersättning för fmk 132.824:09 enligt lagen om utgivande av ersättning åt dem, som under världskriget drabbats av särskilda skador.