XIII. NYKARLEBY UNDER FÖRSTA VÄRLDSKRIGET

Revolutionen 1917 och händelserna i Nykarleby

Sedan soldaterna återvänt till torget, knäföll de och förrättade bön, kortare tal hölls och nya hurrarop skallade. Inga störningar inträffade utom att försök gjordes att bräcka upp dörren till utminuteringsbolagets vinkällare, vilket dock i sista ögonblicket avvärjdes.

Måndagen den 19 mars fortsatte demonstrationerna. Soldaterna samlades kl. 13-tiden och tågade sedan till seminariet, vars elever soldaterna ville få med i ledet. Lektionerna upphörde, seminaristernas hornkapell spelade och ”stora människomassor”, även landsbor, strömmade till. Tåget återvände sedan till staden och fortsatte längs gatorna. En av de politiska fångarna, garvaren August Jakobsson, slöt sig till ledet och hyllades på det varmaste av militären, skriver ortstidningen. Han bars av soldaterna, medan hurraropen ljöd. Sedan man återkommit till torget samlades folkmassorna framför Föreningsbankens trappa, där häradsskrivare S.R. Jernström ”talade högstämda ord till soldaterna såsom representanter för det numera frigjorda Ryssland.” Talet åtföljdes av kraftiga leverop, ”varefter demonstrationen avslöts med hornmusik och slutligen Vårt land, som sjöngs med blottade huvuden av de närvarande.

Kl. 16.30 förrättades en kort gudstjänst i kyrkan. Pastor Moliis-Mellberg höll ett av varm fosterländsk lyftning buret religiöst tal, efter vars slut den talrika menigheten sjöng ”Wälsigne Herre, och bevara vårt finska folk.”

Man kan knappast misstaga sig på entusiasmen bland stadens befolkning inför revolutionen, till vilken men knöt stora förhoppningar. Interimsregeringens manifest till Finlands folk av den 20 mars, ”varigenom alla olaglighetsförfoganden ända sedan 1890-talet upphävas” och landets konstitution bekräftades, hälsades med djup tillfredsställelse. Stadsfullmäktige beslöt den 22 mars att manifestet skulle uppläsas offentligt på stadens torg lördagen den 24 mars kl. 12 på dagen. Ortstidningen uppmanade allmänheten att infinna sig och anbefallde allmän flaggning. ”Wåra inhemska flaggor kunna numera obehindrat upphissas. T. o. m. på senatsborgen i Helsingfors har den rödgula lejonflaggan svajat sedan onsdagen.”

Samma dag anmälde Nykarleby garnisons soldatkommitté för magistraten, att demonstration skulle anordnas på torget kl. 2 e. m., och anhöll, att stadens myndigheter skulle låta representera sig. En deputation utsågs därför, bestående av häradsskrivaren S.R. Jernström, handl. J.E. Nordling och arbetaren E. Markkula att å stadens vägnar närvara. Garnisonskommendanten meddelades i sin tur av magistraten, att manifestet skulle uppläsas på torget den 24 och uppmanade honom att sända deltagare dit om så önskades.

På förslag av K.F. Spolander hade stadsfullmäktige den 22 mars beslutat uppmana magistraten att vidtaga åtgärder för ortspolisens ställande under magistratens överinseende. Man hoppades frågan skulle kunna ordnas i godo med stadens polischef, kronolänsmannen Eric Söderström. Denne, som tjänstgjort som t. f. kommissarie, ställde emellertid självmant den 23 mars sin plats till förfogande. Polisordningen av den 15 febr. 1904 hade genom manifestet upphävts liksom rikslagstiftningslagen av den 30 juni 1910. Magistraten övertog nu på stadsfullmäktiges uppmaning polisvården i staden under tillsyn av stadsfiskalen och de tre konstaplarna. Stadsfiskal A.M. Gyllenberg skötte polismästarens befattning ett par timmar varje dag. Poliskonstaplarna uppträdde icke uniformerade under veckan 23—30 mars. I stället bildades vid garnisonen en av 12 personer bestående kommitté med en underlöjtnant som ordförande, med uppgift att upprätthålla ordningen. Kommittén konfererade i förekommande fall med magistraten och inkvarteringsnämnden.

En hel del rykten cirkulerade vid denna tid i staden. Bl.a. utspreds, att normalskolan, där militären var inkvarterad, vore underminerad. En hemlig gång var enligt ryktet grävd från älvstranden till normalskolan. Vilket ögonblick som helst kunde skolan sprängas i luften. Efter föranställd undersökning konstaterades, att gångarna var vattenledningsrören från en bankbyggnad(!) [Ryktet är seglivat.]

Fraterniseringen mellan stadsborna och garnisonen fortsatte under de följande veckorna. Den 2 april var officerare och soldater inbjudna av ett antal stadsbor till arbetarföreningens hus, där gästerna bjöds på förfriskningar. Följande dag inbjöds stadsborna av militären till en konsert i seminariets festsal, där en stråkorkester och ett hornkapell spelade. Marseljäsen och Björneborgarnas marsch framfördes turvis. I synnerhet balalajkan, ”detta genuint ryska musikinstrument, tilldrog sig publikens uppmärksamhet.” Allmän bal avslutade kvällen.

Under ytan jäste spänningen och oron inför händelserna i Ryssland och i Södra Finland. Den socialistiska agitationen pågick intensivt och vidgade klyftan mellan samhällsklasserna. Man var väl medveten om aktivisternas verksamhet och om jägarbataljonens existens. Rykten cirkulerade om att de i ryska armén under krigstiden inskrivna ”finska ynglingarna” var på färd till hemlandet i små grupper, för att utföra ”något slags hemlighetsfulla uppgifter och framför allt för att uppagitera folket.”

Man kan antaga, att det 100-tal medborgare, som den 10 april samlats för att hylla ”galler-jägarna” vid en välkomstkollation, representerade den del av stadens och bygdens invånare som var klart medvetna om att striden nu gällde Finlands frihet och självständighet, och att den ännu knappt hade börjat. Annars intog Nykarleby ej någon framträdande plats i självständighetsrörelsen. Staden var ej någon etapport för jägarrekryteringen på samma sätt som grannstäderna Jakobstad, Gamlakarleby och Vasa, utan fungerade endast som ett slags ”filial” till Jeppo och Gamlakarleby. Endast två jägare värvades i staden, nämligen teknikern Curt Ragnar Björklund och fiskaren Frans Edvin Rank. De deltog båda med utmärkelse i frihetskriget. Från seminariet anslöt sig i febr. 1917 efter att ha tagit sig över Kvarken under den 18-årige Ranks ledning fyra elever till jägarbataljonen, nämligen Johan Evert Kull från Korsholm, Joh. Erhard Nordberg från Vårdö, Torsten Torolf Björkman från Helsingfors och Guido Nylander från Mörskom. Den svaga anslutningen från seminaristernas sida skall ha berott på att direktorn (V.K.E. Wichmann) strängt förbjudit dem att resa. [Wichmann avgick redan den 1 sept. 1916.] — Kontrasten till Wichmanns ivriga agiterande under ofärdsåren är slående. Den nu 60-årige Vikingaskalden hade lärt sig sin läxa och tystnat.

Från Jeppo kom 11, Nykarleby landsförsamling 2 och Munsala 1 jägare. Angivare var det gott om. En av dem, som häktades, dock ej i Nykarleby, utan i Vasa eller Vörå var f. poliskonstapeln i Nykarleby, Emanuel Holmberg, ”det gamla systemets trogna tjänare, som en längre tid gått i gendarmernas och spioneriväsendets ledband.” Han släpptes visserligen, men ”wederbörande höll dock ett öga på honom.” Holmberg, som avgått från seminariet 1891 och tjänstgjort som poliskonstapel i Nykarleby 1907—1909 och som överkonstapel i Jakobstad 1910—1913, hade bl.a. år 1913 jämte en annan person till generalguvernören inlämnat en lång angivelseskrift mot aktivister i Österbotten.

Den färd, då bl.a. Björklund fördes över i slutet av mars 1916 förråddes av en av deltagarna, som rymde i Umeå och angav resenärerna för gendarmeriet i Helsingfors. Bland de angivna befann sig Strömberg och Laurell. Angivarnas namn var upptagna i den förteckning över gendarmeriets hantlangare, som i juni 1917 publicerades av en undersökningskommitté i Helsingfors. Enligt C.J. v. Essens uppgift 1918 var även lotsen Ranks styvson, gendarmernas spion och medhjälpare under den ryska våldsperioden.

Oron ute i landet tilltog. På olika orter bildades arbetar- och soldatråd och i Åbo proklamerades allmän strejk i slutet av maj 1917. De ryska truppernas närvaro i landet kändes alltmera som ett hot. Man fruktade en ny storrysk nationalism, sedan förhållandena en gång ordnats. Tanken på full statlig självständighet blev därför allt starkare.

I Nykarleby deltog man i besvikelsen och förtrytelsen över den enbart finskspråkige bonden Juho Torppas utnämning till guvernör i april 1917. Vid ett medborgarmöte i rådhuslokalen den 20 april uttalades åsikten, att Torppa var oförmögen att handhava guvernörsposten och att antingen kronofogden Karl Ottelin eller vicehäradshövding H.J. Boström borde utnämnas till ordinarie innehavare av tjänsten. Mötet leddes av bankdirektör K.F. Spolander med hr Einar Hedström som sekreterare. Uttalandet skulle tillställas stadens representant vid lantdagen, dr Axel Lille.

Vid ett möte följande dag för medborgarna i Jeppo, Munsala och Nykarleby landskommun, som hölls på sockenstugan invid staden och besöktes av ett 100-tal personer, framlade K.F. Spolander sina synpunkter på läget i länet. Med bonden Jakob Henriksnäs som ordförande och folkskollärare John Fagerlund som sekreterare uttalades en protest mot Torppas utnämnande till guvernör. Man föreslog i stället samma kandidater, som vid mötet föregående dag i Nykarleby. Vidare uttalade mötet, att landssekreterare J. Jääskeläinen, ”såsom en den gamla regimens trogna representant måtte lämna sin post i värdigare händer,” En noggrann undersökning borde verkställas beträffande det förra systemets samtliga hantlangare i länsstyrelsen och dess underlydande tjänstemän, bland dem kronolänsmannen i Nykarleby distrikt. E.O. Söderström. I en skrivelse till guvernören fordrade mötet, att denne skulle avsättas.

Aktionen kan anses typisk för allmogens traditionella avoghet mot länsmännen. Söderström, som tillträtt sin tjänst den 26 juni 1913, åtnjöt stor aktning för nit och skicklighet, men måste givetvis även sköta ämbetsuppdrag, som ej var så populära. Hans ”ryssvänlighet” kan ej heller ha varit särskilt stor, eftersom han hörde till dem, som i nov. 1917 hörde till skyddskårens organisatörer och senare med utmärkelse deltog i frihetskriget. Aktionen mot honom ledde ej till någonting och han fortsatte oberörd att sköta sina åligganden som länsman tills honom i mars 1918 beviljades ansökt avsked.

En som däremot råkade illa ut var f. d. polismästaren i Jakobstad, löjtnanten K.O. Wilenius. Denne sköts i sitt föräldrahem i Petalaks den 7 jan. 1918. ”Gärningsmannen är okänd”, meddelar ÖP, men dådet tillskrevs allmänt någon av aktivisterna, ”en av jägarna från Umeå-etappen”, som vid denna tid egenmäktigt tog hämnd på sina tidigare motståndare.

Någon milis organiserades ej i Nykarleby. Den 8 juni tillsattes på order av guvernören en ordningskommitté, som bestod av öv. lärare Hj. Björkvall, veterinär K.F. Laurell, handl. Joel Nordling, skräddargesällen Edvard Markkula, sjömannen Wilhelm Andersson och timmermannen Johan Eriksson. I sept. antogs på grund av inträffade inbrottsstölder nattetid arbetaren Edvard Markkula till nattvakt och i okt. förordnades Markkula och Wilhelm Andersson till extra poliskonstaplar. Nattvakten indrogs vid slutet av året på grund av bristande anslag. Polisen förständigades i stället att i tur och ordning tjänstgöra nattetid, men resurserna var naturligtvis otillräckliga i det rådande läget.

Ryssarna blandade sig emellertid fortfarande i rent finländska angelägenheter, vilket väckte oro och protester på olika håll. Stort uppseende väckte i Nykarleby en husundersökning nattetid den 23 april i ingenjör Paul Nesslers hem. Händelsen väckte stor uppmärksamhet och de allvarligaste bekymmer. Man talade om hemfridsbrott. ”Det goda förhållande, som hela tiden rått mellan garnisonen och befolkningen å orten och som efter revolutionen ytterligare stärkts, kan genom upprepande av sådana mellanfall som det nu inträffade lätt rubbas”, skriver ortstidningen.

I andra delar av landet häktades finländska medborgare av militären. Disciplinsupplösningen skred raskt framåt. I en rapport från chefen för militärtelefoncentralerna vid Bottniska vikens kust, ing.fänrik I. Tarkowsky i Wasa, heter det om militären: ”Äganderätten respekteras ej längre. Uppköp av tjuvgods, inbrott på ljusan dag hos invånarne, superi ända till vansinne med förtärande av alla slags surrogater, farliga för hälsan, hasardspel på stora summor höra till dagordningen. Tjänsten försummas och tjänstemännen utnyttja sin ställning såsom telefonister till utpressningar ...”

I Nykarleby hände det, att av polisen till gränsbevakningen för undersökning och bestraffning överlämnade brottsliga militärer släpptes av chefen utan åtgärd. Denne hade på poliskammaren i pekande ton fordrat brödkort för gränsbevakningssoldaterna, framhållande, ”att dessa voro ukrainare och lika berättigade till brödkort som finländarna själva.” Då man från polisens sida framhöll att soldaterna ej kunde få brödkort, svarade gränsbevakningschefen, att han under sådana omständigheter ”komme att med sina soldater tillägna sig livsmedel med våld i stadens butiker.”

En annan officer, som på grund av familjeförhållanden i jan. 1916 lyckats få en betydligt större bostadslokal än han var berättigad till, och som därför förbundit sig att betala hyra för lokalen, hade sedermera bestämt vägrat fullgöra sin förbindelse. Staden hade härigenom tillskyndats en merutgift om 300 mk.

I slutet av juni anlände till staden ett 90-tal ridande soldater jämte en officer på genomfärd. Utan att anhålla om tillstånd släpptes hästarna in i en beteshage vid prostgården, den enda som prosten E. Appelberg disponerade över för sina kreatur. Han hade nämligen bortarrenderat kyrkoherdebolet. Då prosten tillhöll soldaterna det olämpliga i deras tilltag och frågade efter befälhavaren, möttes han från soldaternas sida av hån och svaret, att alla soldater numera var befälhavare. Under natten blev grödan i hagen uppäten eller nedtrampad. Då prosten begärde en skälig ersättning för skadegörelsen, gav soldaterna hälften därav och förklarade, att detta vore tillräckligt.

Inför sådana övergrepp kände sig allmänheten alltmera skyddslös. Det största problemet var emellertid i livsmedelsfrågan. Från juni månad var alla livsmedel under beslag och kortsystemet gällde. All import av livsmedel från Ryssland hade upphört. Detta försatte även de ryska trupperna i landet i en svår situation. De skulle självfallet försörjas av ryska staten, men flerstädes uteblev spannmålstransporterna även till dem. I Vasa län anhöll därför militärens verkställande kommitté, att guvernören skulle uppmana den lokala befolkningen att ”åt medborgarna av det fria Ryssland avstå livsmedelsprodukter liksom åt finländska medborgare.” Den avbrutna tillförseln från Ryssland gjorde det svårt att tillmötesgå en sådan anhållan.

Den 25 juni hölls ett medborgarmöte för stads- och landskommunerna i rådhuset angående livsmedelsfrågan. Magister Thure Svedlin från Helsingfors gav ett längre, sakrikt referat av frågan och därmed i samband stående förhållande. Thure Svedlin var Nykarlebypojke och en av jägarrörelsens grundare. Han hade anslutit sig till Pfadfinderkursen i Lockstedt i mars 1915, och var från juni s. å. politiskt och journalistiskt verksam i Stockholm i jägarrörelsens tjänst. Han återvände till Finland i maj 1917 och var en av grundläggarna och redaktörerna för den radikala självständighetstidningen ”Svenska Tidningen” i Helsingfors. På uppdrag av Aktiva Centralkommittén reste han nu omkring i de svenska bygderna för att organisera skyddskårer.

Svedlin framhöll, att trots den hotande livsmedelsbristen pågick fortfarande export till Ryssland av mjölk, smör och ost. Jordbruksstrejker hade igångsatts av jordbruksarbetarna mitt under brådaste såningstid och tvångsutskrivningar minskade i betänklig grad kreatursstammen. I vissa trakter av landet rådde redan hungersnöd. Arbetsplikt på jordbrukets område hade ej fåtts till stånd, men genom ransonering hoppades man kunna inskränka hungersnöden. Man hade även beräknat att landet skulle kunna producera nödiga förråd för sina egna inbyggare. De kvantiteter, som konsumerades av den ryska militären, vars behov i första hand skulle tillgodoses, åstadkom emellertid att landets egen befolkning blev lidande. Tvångsrekvisitionerna borde därför inställas och den ryska militären förses med livsmedel från Ryssland eller helt bortdragas från landet. Ordning i förhållandena kunde ej nås, innan landet erhöll full bestämmanderätt över sig självt. Efter en lång och livlig diskussion enades mötet om följande kläm:

”Enär landet, hänvisat till sig självt, endast med svårighet kan föda sin egen befolkning, påyrkar mötet den ryska militärens och den ryska civila befolkningens bortdragande från landet.

Emedan befolkningen under nu rådande brödsädesbrist i högre grad än annars är hänvisat till andra näringsmedel, bör export av mjölk och smör icke ske, utan att vederlag lämnas i brödsäd och foderämnen.

För att nyodlingar och ökad produktion av brödsäd må befrämjas, uttalar mötet som en nödvändighet, att senaten fastställer skäliga minimipris och i god tid före sådden offentliggör desamma.

Mötet anser, att utskrivningarna av slaktboskap, vilka äro till direkt skada för jordbruket, böra inställas.

Likaså anser mötet tvångsrekvisition av hästar och manskap vara lantbruket till direkt skada och f.ö. icke äga stöd i finsk lag.

Mötet finner det nödvändigt att lämna jordbruket större frihet än den lagförslaget om åtta timmars arbetsdag bestämmer.

Mötet uttalar som sin åsikt, att landets ekonomiska ställning och utveckling ytterst sammanhänger med dess politiska och att förutsättningen för ett lyckligt ordnande av landets inre förhållanden är dess politiska självständighet.”

Denna deklaration kan sägas sammanfatta Nykarlebynejdens politiska program i självständighetsfrågan och andra brännande frågor revolutionsåret 1917. Det s.k. ”talofolket” socialisterna hade andra planer, men räknade endast ett fåtal medlemmar.

Något efter ovannämnda möte verkställde livsmedelsnämnden den av myndigheterna anbefallna fördelningen av livsmedlen åt hushållen i staden. Dessa indelades i två kategorier. Till den första hänfördes tjänstemannafamiljerna, som skulle få 1.050 gr per person och vecka. Till den andra kategorin fördes övriga medborgare och dessa skulle få 1.680 gr. Efter protester hänfördes emellertid alla tjänstemannafamiljer till andra kategorin.

Ryssarnas in- och avmarscher och rykten om kravaller och våldsdåd ute i landet skapade ökad oro och spänning i staden. De fåtaliga finskspråkiga socialisterna på orten hade ett mäktigt stöd i ”det röda Jakobstad”, där våldsamma uppträden ägt rum i början av juli och den ordinarie poliskåren upplösts. Härunder hade en av agitatorerna vid ett möte förklarat, att ”Nykarleby var en pesthåla, där de borgerliga ännu sutto vid makten, de gamla poliskonstaplarna ostört innehade sina tjänster o.s.v. och att det därför vore socialisternas plikt att företaga en rensning i staden.”

Parallellen med händelserna under storstrejken 1905 ger sig själv.

Då man befarade besök av ”socialister och huliganer från grannstaden”, motsåg man oroligheter och kravaller av samma slag som i Jakobstad. Farhågorna kom emellertid på skam. Nykarleby-socialisterna vände sig visserligen lördagen den 14 juli till soldatkommittén i staden med anhållan, att soldaterna skulle deltaga i det tillämnade demonstrationståget och i övrigt bistå dem i deras strävanden. Soldaterna, som kände till de i staden cirkulerande ryktena och hört om Jakobstadssocialisternas bravader, var emellertid ej alls med på noterna. Tvärtom sände soldatkommittén på lördagsaftonen ett ombud till arbetarföreningen, som på soldaternas vägnar bestämt förvägrade denna att anställa något slags demonstrationståg i staden. Ifall föreningen försökte trotsa förbudet, skulle militären omedelbart blanda sig i saken och förhindra varje slag av uppträden, som kunde anses ha kravaller till följd.

Det blev inget demonstrationståg.

Episoden visar, vem som nu hade makten i staden. Ute i landet gick upplösningen allt snabbare mot full anarki. Det ryska gendarmeriet var åter i full verksamhet, och angiveriet florerade på nytt. Den 19 juli häktades sålunda bonden och fiskaren Vilhelm Näs, en av Umeåetappens vägvisare, kl. 4 på morgonen i sitt hem i Monäs av gränsbevakningssoldater, som förde honom till staden. Han släpptes där, men häktades senare på nytt och sändes den 20 juli till militärchefen i Gamlakarleby. Händelsen väckte ett starkt uppseende i staden. Näs hölls senare fängslad i Helsingfors och förvisades sedan till Kuopio län, därifrån han återvände först efter självständighetsförklaringen. Ett annat illavarslande tecken var ett överfall, som 20—22 i Soklot inkvarterade soldater natten till söndagen den 15 juli företog mot två Soklotynglingar på uppmaning av ett par ”ryssbrudar” i byn. Dessa hade av ynglingarna förehållits sitt dåliga leverne. Överfallet väckte harm och bitterhet och föranledde en hänvändelse från en 12-mannadeputation bönder till soldaterna, att man i Soklot ej ville se tilldragelser av detta slag upprepade.

I staden inträffade liknande misshandelsfall. Ynglingen Hugo Markkula knivades sålunda av ryska soldater en augustikväll. Överfall på kvinnor inträffade även. I dec. 1917 misshandlades arrendatorssonen Envik från Vexala med sabel av ryska soldater utanför Nygårds kafé.