1845 då den bevarade kopieboken börjar, hade Collander i tio år bedrivit egen handel. Denna hade tydligen vuxit kraftigt i omfång, vilket framgår av de offerter han skickade ut i början av året. Det hörde till kutymen; under januari började exportartiklarna vanligen komma in till staden, och det gällde att i tid försäkra sig om köpare och få en överblick av prisläget utomlands.

I jan. 1845 erbjöd han sålunda konsul J.M. Shipton i Gloucester 1 000 tr [tunnor] tjära till 8 sh. 6 pence tunnan, levererade i Nykarleby ombord på Shiptons fartyg och klarerade till sjöss. Samma dag erbjöd han ett parti 14 fots granplankor samt beck och tjära till firman M.A. Bastozi i Livorno. En av Collanders äldsta affärsvänner, firman Benjamin Schmidt i Pillau hade meddelat att tjärpriset väntades stiga i anseende till den blida vintern och att det redan stigit i England. Collander erbjöd 1 à 2 »laddningar» beck och tjära första vårdag.

Den 22 jan. meddelar han Conrad Hernmarck i Uleåborg att herrar Wessel & Comp. i Marseille hade rapporterat att skeppet Concordia, kapten Kurtén, jämte en mängd andra fartyg lyckligen hade anlänt. Plankorna hade sålts till 38 frcs per tolft [12 stycken], reducerade till 3 tum 14 fot och 9 tum på vanliga konditioner [villkor]. Vad plankorna var bredare än 9 tum tillföll köparen, men om de var smalare, måste de underkastas reduktion till 9 tums bredd. Tjäran och becket var ännu osålda. Det erbjudna priset var 19 frcs för tjäran och 20 frcs per 100 kg beck. Priserna var mycket lägre än väntat, men affären avslutades likväl.

Den 6 febr. besvarar han en förfrågan om rågpriset från sin affärskontakt i Stockholm, And. Enblom & Co. Föregående års rågskörd hade blivit knapp och vida mindre än året förut på grund av den regniga sommaren. Rågen var ej heller så strid och god som 1843 års. Han sände prov till påseende till Enblom och trodde sig kunna anskaffa några hundra tr till ett pris av 14 rdr riksgälds per tunna, levererade i Nykarleby, tull- och lastningskostnaden oräknad. Fartyg för transporten borde anskaffas från Umeå eller Skellefteå.

Till sin mäklare Borgström & Comp. i Helsingfors skrev han s.d. på en förfrågan från denne att han ej hört av någon köpare till briggen Iduna »här i våra penninglösa bygder och ho vet, när utsikterna i detta afseende ljusna?» Han hade nyligen hört att M. Winsten i Jakobstad utbjudit sitt fartyg, en brigg av 1 100—1 200 tr tjäras dräktighet och i gott stånd till 1 500 rbl s:r, men att spekulanten hade offererat 1 200 rbl. Collander föreslog att Iduna skulle få ta frakt från Nykarleby första vårdag, hellre än att allt framgent ligga i overksamhet. Briggen Iduna hade tillhört rådman Isak Lindqvist i Nykarleby, men hade 1843 sålts till Borgström och skulle nu säljas på nytt.

Bristen på fraktfartyg var annars stor i Nykarleby. Det var vanligt att nykarlebyköpmännen av de västerbottniska mäklarna och redarna hyrde fraktfartyg för sina exportvaror. Den 15 febr. 1845 tillskriver Collander sålunda befraktaren J. Hortelius i Skellefteå angående upphyrning av två assuransbara fraktfartyg om 400—500 tjärtunnors dräktighet för att i ballast avgå till Nykarleby och där inta »full och bequem last Beck och Tjära» för frakt till antingen Köpenhamn, Danzig, Pillau eller Memel. Upplysningsvis meddelade han att hamnumgälderna [-avgifterna] i Nykarleby var högst obetydliga, endast några få riksdaler riksgälds [rgds], och att de i Preussen numera ej var högre än i Danmark.

I Nykarleby var den vanliga frakttaxan på Östersjön 2 rdr rgds »in fullo», d.v.s. utan kaplake 3)

3) Vissa procent av lasten som tillföll skepparen.), per tunna beck och tjära. Att Collander vände sig till Hortelius förklarade han med att det ej fanns lämpliga fraktfartyg i staden.

Den 16 febr. tog han kontakt med en ny kund, firman Bencke & Co i Danzig. Han hade fått anvisning på den genom mäklaren Friedr. Schiller i Memel. Collander erbjöd 400—500 tr tjära och beck att utskeppas så fort sjöfarten öppnades, i slutet av maj eller början av juni. Priset var 7 mark Hamburger banco per tunna för tjäran och 10 mk för becket, klart till sjöss och inklusive frakt. Betalningsvillkoren var 1 000 mk genom 3 månaders växel, betalbar i Hamburg, och det återstående beloppet vid konossementets insändande på samma sätt. Skulle Bencke & Co avhämta lasten i Nykarleby med eget fartyg, skulle frakten gottgöras firman med 1½ mk bco per tunna eller också skulle tjäran levereras av Collander till fartyget, klarerat till sjöss för 5½ för tjäran och 8½ bco för becket per tunna.

Collander refererade f.ö. till sina affärsbekanta Benj. Schmidt i Pillau, J.U. Brandt i Köpenhamn, J.P. Schäffer i Hamburg, And. Enblom & Co och J.P. Wall i Stockhom, Westberg & son i Riga samt H. Borgström i Helsingfors, några av dem med vilka han stod i årliga handelsrelationer.

Benj. Schmidt i Pillau hade beställt 400 à 500 tr tjära till våren. Collander hoppades dock, innan avlastningen skedde, få rekvisition även på åtminstone 75 à 100 tr beck, ty på sitt eget lager hade han vanligen vid skeppningstiden en del gamla och »läkiga» [läckande?] tunnor, vars innehåll ofelbart måste brännas till beck för undvikande av förlust för honom och hans kunder. Den tjära han hittills hade avsänt, hade tack vare denna behandling alltid levererats i utmärkt goda tunnor, försäkrade han.

Kontakten med Bencke & Co gav resultat och blev inledningen till en långvarig affärsförbindelse. Beställningen nu gällde en »laddning» om ca 400 tr tjära och 100 tr beck att avskeppas vid första vårdag på ett av Collander förhyrt fartyg. Fakturabeloppet på lasten skulle assureras hos J. eller F. Köhler i Altona med 10 % beräknad förtjänst. Då denna firma i april 1845 kom på obestånd, överflyttade Collander på Benckes rekommendation sina affärer på J.U.M Gehrt i Altona. Bencke erbjöd förskott på en del av lasten och remburs på återstoden.

Collander meddelade även att det svenska sedelmyntets gångbarhet i landet hade upphört. Den svenska vikten bibehölls däremot överallt i Österbotten. I södra Finland begagnades både rysk och svensk vikt, den ryska = den petersburgska vikten. Den finska tunnan höll 30 strukna kappar och var 2 kappar drygare än den svenska. Måtten för våta varor var oförändrade och bibehöll således ännu sin gamla svenska natur. »Finska bankens» funktion var inskränkt till att emotta och utge växlar endast på Petersburg, Riga, Stockholm och Hamburg.

Collander använde som vi sett Borgström i Helsingfors som mäklare. Den 28 mars 1845 fick han del av resultatet av skeppet Junos seglation under de två senaste åren. Borgström hade 1843 övertagit Isak Lindqvists del i fartyget. På Borgströms önskan besökte Collander hans medredare Ad. Hammarin för att meddela honom hans projekt för fartygets »reseturer». Något besked om Hammarins åsikt fick Collander ej, men han hade förstått att Hammarin ville ta hem fartyget med en saltlast. Hans omdöme om unge Hammarin är ej smickrande: »Mannen är beskedlig och bra, men skulle helst vilja ställa Fartygets gång efter egen beqwämlighet. Mägtar ej heller inse egen och således ännu mindre Rederiets gemensamma fördel. Det erfordras liten tid för honom att begripa: att om man med ett Fartyg på 5 à 6 månader hinner uträtta lika mycket som på 10 à 12, så blifver behållningen i förra fallet större».

Collander hade senare vänt sig till vännen J.A. Lybeck och lämnat honom del av saken och anhållit att han hos sin svägerska, Petter Abr. Lybecks änka som hade ärvt mannens del i rederiet, skulle »insinuera» Hammarin. Detta skedde och fru Lybeck instämde i Borgströms åsikt. Borgström skulle därför göra som han fann för gott. Men fru Lybeck var vankelmodig. Hon ändrade nästan genast sin åsikt och höll med Hammarin. Skeppet skulle tas hem och lastas med tjära för England.

Briggen Iduna såldes slutligen till kapten N.H. Åkervall i Kristinestad. Han hade tyckt rätt bra om fartyget, då han besåg det. Iduna hade föregående sommar undergått en grundlig renovering: drivning, skylldring 4) och målning samt tjärning och lappsalvning 5) av tacklaget.

4) (skyldring), av no skylle = skölja, tvätta.
5) Smörjning av riggen med tjära.)

I april överlämnades fartygets nycklar och inventarier till Åkervall som därmed tog det i sin besittning. Det låg kvar i Nykarleby inre hamn den 1 maj 1845, då isarna ännu inte hade gått upp utom i älven. Det skulle vid seglationens början lastas med 400 tr tjära för export.

Skeppet Emelies saltlast såldes i april 1845 till Hackman & Co i Viborg. En annan spekulant, E. Tötterman i Kristinestad, hänvisades av Collander till rådman G. Lithén i Gamlakarleby, som inväntade sitt skepp Wänskapen om 150 läster, med last av Trapani-salt.

Hammarins transaktioner vållade fortfarande bekymmer. I slutet av april 1845 blev det fråga om att sälja även skeppet Juno. Hammarin hade emellertid skrivit till Borgström att han vore beredd att lasta fartyget för England och sedermera för Medelhavet för salt till Finland. Collander avrådde. Ingen annan än Hammarin själv hade behov av salt i Nykarleby. Där fanns nu flera tusen tunnor salt liggande, och ett saltfartyg var dessutom att införvänta till hösten. Saltet såldes i minut till 6 rbl bco ass per tunna. En ny saltlast skulle ej kunna placeras till mera än 1 rbl s:r per tunna fritt vid masten. Detta pris hade man accepterat för skeppet Emelies last i Viborg. Juno borde därför skickas till Medelhavet med planklast och Jupiter, som väntades hem i ballast från London, befraktas med trälast till England. Då fartygsrörelsen tycktes vara i uppgående, kunde Juno kanske säljas till 25 000 rbl bco ass.

Collander fungerade såsom nämnts som ombud för utländska och andra affärsmäns intressen. Den 18 maj 1845 avgav han sålunda som kurator för Prescott & Co i London, Hassel & Co i Hull, J.E. Schäffer i Hamburg, J.P. Wall i Stockholm och G.G. Snellman i Uleåborg rapport om att dom i M. Lithéns konkursmål fallit den 29 mars. Konkursmassan hade realiserat sig ganska dåligt i förhållande till det stora överskottet i konkursstaten. Skeppet Patience om 160 läster, i gott stånd och nästan nytt, hade t.ex. gått för 4 500 rbl s:r och allt annat i samma proportion. Massan hade härigenom smält ihop oerhört. Ett fördömt, men oftast oundvikligt ont var enligt Collander alla förmånsrätter i konkurser. De hade även i Lithéns konkurs gjort fördelningen ganska ojämn.

Patience hade varit assurerad [försäkrad], vilket ej var så vanligt bland de finländska rederierna vid denna tid. Collander framhåller f.ö. att frakter och fartygsaffärer nu syntes luta till förbättring, men fortfarande var rätt matta på utrikes ort. Därför var fraktvinsten på salt så usel att det ej var mycket att fika efter, åtminstone för det läge och den export Nykarleby hade att erbjuda. »Få Skepps Redare här i landet ha kommit till den behöfliga klokhet, som skulle erfordras för det ondas afhjelpande och den gamla methoden passar ej in på alla förhållanden, men skadan torde väl lära en och annan att blifva vis eller åtminstone panck», skriver han.

Till Joseph Leigh & Co i Liverpool skriver han den 22 maj att kapten C.M. Boström med briggen Iduna inom några få dagar var klar att avsegla från Nykarleby till Kristinestad och, sedan lasten blivit kompletterad där, vidare till Liverpool. Fartyget hade en last av 100 tr tjära och skulle intaga ytterligare 650 tr i Kristinestad. Collander försäkrade nu frakten, på uppdrag av jägaren, kapten Åkervall, till 800 pund sterl. för Fartyget och 600 pund för lasten som uppgick till l 050 tr tjära.

Exporten hade nu börjat komma i gång. Efterfrågan på fraktfartyg ökade, allteftersom seglationstiden nalkades. Den 25 maj erbjöd Collander Daewel & Carlström i Stockholm vad de ville bestämma för en frakt av 500 tr beck och tjära med ett 35 à 40 lästers fartyg till Memel. Fraktvillkoren hade tidigare varit 2 1/8—2½ gulden preuss Courant per tunna. And. Enblom & Co som Collander tidigare vänt sig till för en frakt till Danzig, hade gått i konkurs. Om frakten ej var utförd, skulle Daewel & Carlström få överta även denna frakt.

Den 28 maj hade Collander befraktat skonerten Hoppet, Gamlakarleby, kapten Joh. Dahlstedt, med 100 tr beck och 400 tr tjära till Benj. Schmidt i Pillau. Efterfrågan på dessa varor hade nu ökat och Collander fick lova att ej sälja till ovannämnda firmas grannar. Däremot bad han firman anvisa något solitt och reellt hus i Stettin, Rostock, Kiel och Flensburg till vilket han kunde sälja nästa laddning, ifall firman ej reflekterade på denna. Räkningen gick på 3 800 Hamburger bco mk, varav 1 000 mk för 75 1/1 och 50 ½-tr beck och 2 800 mk för 400 tr tjära, inklusive frakt. Styckepriset för l tunna beck var 10 och för 1 tunna tjära 7 mk Hbco. Becket försäkrades till ett värde av 8½ mk och tjäran till 5½ mk per tunna hos Peter Siemsen & Co i Hamburg. Firman I.M.F Köhler i Altona hos vilken Collander tidigare tecknat försäkringar, hade gått omkull.

På förfrågan meddelade Collander den 7 juni 1845 firman Hassel & Co i Hull berättelse och likvid över dess fordran i M. Lithéns konkursmassa och varnade samtidigt firman för att inlåta sig i kreditaffärer med Lithén. »Gubben är nu mera slö och sjuklig samt till såväl kropps som själs förmögenheter som ett nyss födt barn». Han hade befriats från sina kreditorers framtida krav, men var numera »till affärers bedrifvande inkapabel». Litet plankor hade han uppköpt eller ackorderat, men de var av gran och ej lämpliga för Hassel & Co. »Så gärna jag önskat lemna min gamla principal ett bättre vitsord, måste jag dock hålla mig inom sanningens gränser», skriver Collander.

I brev till Borgström i Helsingfors den 8 juni tog han åter upp den ev. försäljningen av skeppet Juno eller andelar därav. Hammarin hade nu meddelat att han ej skulle ingå varken köp eller försäljning av någon andel av skeppet, utan önskade, att allt skulle gå »på gamla foten», då Borgström ej genast tagit honom på orden och accepterat det av honom föreslagna priset. Borgströms medintressenter hade således »kommit i Ångermanland att afhända sig fartyget» trots att det erbjudna priset var gott, detta i förhoppning om bättre förtjänster framöver.

Fartyget, som låg i Nykarleby hamn, måste nu repareras. Det skulle få nytt berghult 6), några gångar nya plankor i samma trakt, ny stormast och nya röst. 7) Kapten Granholm ansåg även att skeppet såsom tacklat till fregatt var för svårt riggat och ville nu förändra det till bark. Utlasten skulle efter slutförd reparation bestå av medelhavsplankor och litet beck och tjära till bottenlast.

6) Bordläggningsplankorna nedanom relingen.)
7) Starkt plankstycke, fastbultat akter om varje mast för fasthållande av undre ändarna av ett undervant.

Junos utlossning var slutförd den 18 juni. Lasten bestod av 2 599½ tr salt, värderat till 2 677 rbl s:r. — Senare ändrade sig Hammarin igen och i juli 1845 hade Borgström köpt hans andel i fartyget.

Den 3 juli var skonerten Hoppet åter lastad med 450 tr tjära och 50 tr beck för Benj. Schmidt i Pillau. Priset var 3 655 Hbco mk. Ett litet parti beck säger sig Collander ha nödgats avskeppa »för stufningens skull» och i brist på ett tillräckligt parti tjära i halvtunnor. Till nästa avsändning skulle Schmidt få mera tjära i ½-tr i stället.

För engelsk räkning efterfrågades fraktfartyg, men Collander måste svara att i nykarlebytrakten var det total brist på sådana. Med galeasen Örn, skeppare N.P. Sjöholm, avsändes den 3 juli 1845 till J.H.M. Gehrt i Altona 110 tr beck och 420 tr tjära. Assuransen var 8½ resp. 5½ mk Hbco per tunna med tillägg av 10 % »imaginerad förtjänst». Med Daewel & Carlström i Stockholm slöts certeparti om frakt till Danzig och Memel med skepparen J. Kjällman på skonerten Oscar och med skepparen N. P. Sjöholm från Ystad på galeasen Örn. Sistnämnda fartyg inlastade den 3 juli 1845 i Nykarleby 420 tr tjära och 100 hel- och 20 halvtr beck för Bencke & Co i Danzig till »den oerhörda, dock fastställda frakten af l Riksdaler Preussisk courant per tunna, jämte 5 % Caplake». Den höga frakten gjorde att Collander ej fick någon förtjänst på denna affär. Hela lasten inklusive frakt steg till 4 050 Hbco mk.

För Fried Schiller i Memel utlastades skonerten Oscar den 9 juli med 460 tr tjära och 120 tr beck. Hela lastningen hade tagit fem dagar. Frakten var densamma som för Örn och Collander förklarade att han ej kunde leverera en »laddning» till för denna frakt, om ej mottagaren kunde höja priset med 6 Hbco mk per tunna, emedan han nu nära nog arbetat för intet. Priset var 3 220 Hbco mk för tjäran och 1 200 mk för becket, frakten inräknad. Den 7 aug utlastades åter för Benjamin Schmidt i Pillau 450 tr tjära och 50 tr beck på skonerten Hoppet. Frakten var 72 6/7 kop silver per tunna »in full». Hela lasten kostade med frakt 3 675 mk Hbco. Collander hade även nu varit tvungen att avskeppa 50 tr beck i stället för tjära, ty »Det är svårt att employera läkiga Tjärtunnor, man måste därföre låta förbränna dem till Beck». Detta var kapten Dahlstedts tredje laddning för säsongen. Han avseglade från Nykarleby den 11 aug och beräknades vara framme i Memel inom någon vecka.