Jakobstad den 31 augusti 1970.

Fru Elvi Haglund, Nykarleby.

Goda Elvi, min enda återstående vän från Granlundska hemmet i Nykarleby.

Jag sänder Dig här en avskrift av mitt lilla hyllningstal på 350-årsdagens festmiddag därför att talet tillika är en hyllning till Din Mors minne. Var gång jag tänker på barndomsåren och kamraterna Helge och Arne, så framstår ”moster” Granlunds vänlighet och tålamod med oss andras barn, som jämt besökte hennes hem, i allt vackrare dager. Ja, jag tycker rent av att särskilt jag var föremål för hennes godhet. Ej under att jag trivdes och ibland dröjde kvar så sent på kvällarna, att min far kom och kallade mig hem. Ej sällan hände då att han och moster G. råkade i samspråk i långa stunder, innan vi äntligen begav oss hem.

Ja, det är många små minnen, som hänger samman med Ditt barndomshem: lekarna på gården, domino och familjespelet inomhus. Jag var nyfiken på innehållet i Finska Amerikanaren, som fanns i hemmet. Zaida läste stundom högt för oss någon sedelärande berättelse. Arne spelade ”Måne klara” uppkliven i sydvästra vrån av köket bakom ett vitt skynke. En solig majdag klev vi pojkar upp på uthustaket och sjöng skolsånger tvåstämmigt, så det vida omkring. ”Rankas backan” var ett kärt tillhåll för oss och våra kälkar vintertid.

En sommardag fick jag följa med till skären, fast familjens roddbåt även mig förutan var fullastad. Vi tog i land – vadade – på Lodören, kokade kaffe och åt, plockade hallon, besökte Alören och Majniemi. Ja det var egentligen min första egentliga skärifärd, om jag undantager en båtfärd i 6-årsåldern med min far och farbror Grönlund till Granskär, där min halmhatt blåste i sjön och jag sprang i sjön för att rädda hatten, men skulle ha drunknat i det djupa vattnet om inte min far hade fått tag i mig. Om Lodörsfärden skrev jag i skolan en uppsats, som jag har i förvar. Ja, från inget annat hem – utom mitt eget – har jag så många levande barndomsminnen som från det Granlundska hemmet.

Jag minns hur Din far i skymningen begav sig ut i stan för att tända gatlyktorna. Skinnmössan drogs vintertid ned över öronen, pipan tändes, lyktstegen lyftes på axeln och så bar det av. När klockan led mot tio (22) gjordes en ny rond till stadens 40-50 lyktor för att släcka dem. Och allt skedde med det goda humör och den förnöjsamhet, som var karakteristisk för farbror Granlund.

Ännu vill jag nämna en episod, som Du kanske minns. I granngården hos farbror Lillqvist hade äldsta sonen – förnamnet får jag ej tag på nu – avlidit i lungsot och begravningsgästerna var samlade i hemmet efter jordfästningen. Din far och mor var givetvis också där. Hemma hos er var blott Du, Arne, Helmi Hellstrand och jag. Tillbörligt begravningsallvar var oss fyra främmande, och bäst det var svängde vi om med varandra parvis i stugan och jag lyfte Dig i svängen ett tag så högt, att Ditt huvud stötte till lampan, som hängde i taket. Lampglaset föll i golvet och krossades. Det var mitt fel, men jag fick aldrig ge någon ersättning för det krossade glaset. Sådan var moster Granlund, ej under om jag bevarar henne i kärt och oförgätligt minne!

Med hjärtlig hälsning