TAL till  K v i n n a n
Vid Nykarleby stads 350-års jubileumsmiddag
på restaurang von Döbeln den 23 augusti 1970.

Ärade middagsgäster, mina Damer och Herrar !

  På denna de unga minnenas dag må vi ej förgäta K v i n n a n s, de många kvinnornas, insats i detta samhälle genom tiderna. Kvinnan bakom allt, så även i Nykarleby. På olika samhällsområden har hon plikttroget och berömvärt fyllt sina värv. Likaså de tusenden trogna, varmhjärtade kvinnor, som varit och de som är hemmens, männens och barnena vårdarinnor och härskarinnor i alla samhällslager i vår jubilerande stad, dessa samhällets mer eller mindre dolda kraftkällor, utan vilkas insatser stadens bestånd genom hårda öden i gången tid och stadens vinningar i nutiden vore obefintliga. Huru väl förtjänar ej såväl forna tiders som nutidens kvinnor i Nykarleby tacksamhetens hågkomst och hyllning på stadens 350-årsdag! Må vi härvid bringa i erinran deras ovärderliga insatser i skötseln av hem, familj och förvärvsarbete, ävensom deras verksamhet utanför hemmen i föreningar och sammanslutningar, som under skilda tider och växlande namn haft social välgörenhet och hjälpverksamhet av olika slag som sin huvuduppgift, såsom t.ex. fruntimmersföreningen, missionssyföreningen, Martaföreningen och föreningen De Gamlas Hem. Sinnet fylls av aktning och beundran för anspråkslösheten, för troheten och uthålligheten hos föreningsmedlemmarna, för handlingskraften, energin och initiativrikedomen hos styrelser och ledarinnor.

  Det är för mig alltför frestande att nämna några kvinnor—personligheter, som i barna- och uppväxtåren gjorde bestående intryck på mig.

  Jag börjar med skomakarhustrun, vars sjubarnshem jag i femårsåldern från min pappas fönster såg brinna ner tvärs över gatan, där församlingshemmet nu står. Till råga på olyckan hade husets brandförsäkring förfallit och brandstoden uteblev. Den stora familjen fick tränga sig in i en liten gård på Källbacken, men att där var trivsamt både för egna barn och andras ungar, svarade "moster" Granlund för. Moster, icke tant, kallade vi den tiden familjebekanta hustrur, av vilka somliga uppvaktades på egen mammas vägnar med ett varmbröd vid hennes rågbrödsbakningar. Moster Granlund var jämt på gott humör, tyckte vi. Hon berättade för egna barn och andras barn, som fyllde stugan, om gångna tider och händelser, om stadens brand, som hon upplevat, o.a. Allt medan hon kokade eller bakade eller stekte nejonögon för inläggning och försäljning. Farbror Granlund var fåordig men träget sysselsatt med skomakeri i sin vrå av det stora köket eller band han "nätingskassar" av videspråtar, som låg i hög på golvet. Han var även stadens lykttändare, och så fort hans två pojkar hunnit så långt i ålder att de kunde hantera petroleumhinken, lampborsten och lyktstegen fick de hjälpa till att fylla olja i gatlyktornas lampor och putsa lyktglasen, och jag gjorde dem ofta sällskap.

  Klockarfrun Matilda Nessler står för mitt minne i särklass. Som lekkamrat redan före skolåldern med jämnårige sonen Axel var klockarhemmet mig välbekant och dess smörgåsar omtyckta. Vill ni ha 'kniva' eller 'tyma' smörgåsar sporde oss Anna, husets präktiga piga. Ibland svarade vi 'kniva', ibland 'tyma'; Annas tumme bredde smöret så jämnt och slätt på rågbrödet, så det smakade nästan bättre på det viset.

  Matilda Nessler skötte Österbottniska Postens tryckerikontor och bokföring, Nesslers filfabriks och trävarurörelses bokföring och all affärskorrespondens. Hon var tillika sparbankskamrerare och någon tid även timlärare i fruntimmersskolan. Ej under om maken, den rastlöse mångfrestande kantorn, prisade sin hustru och ställde henne främst i den toppklass av tre personer, som han funnit vara de yppersta bland stadens damer. De andra två var formanshustrun Hilda Häggblom och hans egen arbetskamrat i kyrkan; organisten och musiklektorn Majson Castrén.

  Skolmoster Katarina Jakobsson var min första lärarinna. Hon blev för mig minnesvärd därför att hon kunde konststycket att på några sommarveckor lära ett tiotal yngre pojkar av socialgrupp 3 att läsa genom hela abc-boken, den med 'Fader vår' andra böner, trosartiklarna, en bit av hustavlan samt på sista sidan den värpande tuppen och riset. Skolmoster gjorde det lätt för den riktiga lärarinnan Lydia Sundström i barnkrubban att fortsätta enligt den då nya ljud-, läs- och skrivmetoden, som vi småpojkar totalt underkände för dess långtråkighets skull, fast vi annars förälskade oss i lärarinnan Lydia.

  I söndagsskolan gjorde vi nya fruntimmersbekantskaper. Den första var Josefine Berg, fruntimmersföreningens och sjömansmissionssyföreningens sammanhållande kraft, aktivt med över ett halvsekel i nykarlebydamernas filantropiska verksamhet, ett uthållighetsprov som inger respekt. Och så hon i söndagsskolan kunde suggestera oss pojkar med sin varma blick och sitt hjärtegoda väsen, så vi glömde hennes onaturligt magra ansikte.

  Här kan ej komma ifråga att ens nämna vid namn alla minnesvärda kvinnor i Nykarleby, ännu mindre förtälja deras insatser. Endast några nakna namn som sluterinran; dr Elisabet Backman, lärarinnorna Anna och Aina Haenriksson, fruar Josefina Järnefelt, Selma Spolander, Maria Kisor, Maria Björklund, Lina Herler, Julia Wilkman, fröknarna Chally och Edit Rosenblad samt Helmi Nylund. Fru Ester Fougstedt har bakom sig en drygt 50-årig filantropisk verksamhet av olika slag. Hennes insats i arbetet för De Gamlas Hem har utan tvekan till de största i Hemmets historia.

  Här ämnade jag sätta punkt, men så trängde sig en vinterbild ur det förflutna, nämligen bykgummorna som på älvens is sköljde byken från storgårdarna i stan. Plagg efter plagg doppade de med bara händer i vakens iskalla vatten. Som skydd mot den värsta kylan brukade de fodra arbetskoftan med tidningar i flera lager. I storgårdarnas bykstugor skulle arbetet börja på bestämt morgontidigt klockslag. Det hände sig att bykerskan-amerikaänkan Anna en bykmorgon blev uppehållen hemma av omsorgen om en gammal svärfar, en ko och en liten son, varför hon kom någon kvart försenad till bykstugan. Där hade frun i gården redan inspekterat och och dekreterat: "Eftersom Anna är försenad skall hon inte ha morgonkaffe i dag." Så stränga är inte vi, utan vi gör honnör för de tappra, härliga bykgummorna kring älvens vakar i forna sprängkalla vinterdagar!

  I denna hyllning innefatta vi alla de hädangångna och alla de nulevande hjärtegoda, trofasta och uppoffrande kvinnorna inom alla samhällslager i vår goda stad. Aktat och välsignat leve deras minne och må deras gärning sporra framtidens kvinnor i Nykarleby att använda sin kvinnliga makt till lika hängiven gärning i trons, hoppets och kärlekens tecken!

  Som ett äreminne över all osjälvisk och uppoffrande kvinnogärning både förr och nu lyder Topelii ord: "Att ha levat för andras strider, det är att leva för alla tider, det lyser långt genom årens snö, det kan förgätas, men kan ej dö."

J.L.B.