Barn och blommor, det älskar jag mest, säger Elvi Haglund, 83, i Nykarleby. Och barn har hon faktiskt omgett sig med, hon är mor till tio och har dessutom fostrat ett barnbarn som bott tillsammans med henne i 17 år — ända från två års ålder. Blommor har hon också i sitt och sonsonens hem på Högbacken i Nykarleby landskomun.

— Jag känner mej inte så gammal, säger hon och tror själv att det beror på att hon alltid omgett sig med ungdomar. Hon är pigg och rörlig i gester och mimik, snabb i repliken och snar till leenden.

Fru Haglund är alltså 83 år, 84 i höst.

— Men hade jag inte haft pojken hade jag inte suttit här nu, säger hon. Det blev så ensamt när maken dog för drygt tio år sedan, men pojken behövde mej.

Hur det blir när ”pojken” inom kort skall göra sin militärtjänst vågar hon väl knappast tänka på, men säger att det inte lönar sig att ängslas. Alltid löser det sig på något sätt.

Man kunde troligen skriva böcker om vad tant Haglund minns från gamla tider, från det gamla Nykarleby och hon är nog rätt ensam om de minnena nu. En del av de saker hon berättar om finns dock nedtecknade av bl.a. Hedström ock Birck.

Elvi Haglund, Granlund hette hon då, är född på Källbacken [*]i ett hus som nu är borta, men som stod mittemot det hus vi bor i. Hon påminner sig att en sjöman bodde i vårt hus då och att endast hon själv och hennes far fick hälsa på enstöringen. Hon har ännu en näverkont som hon fick av den gamle sjömannen någon gång på 1890-talet. Hon känner också till sägnen om att en skatt, troligen kyrksilver, skulle vara nedgrävt någonstans i backen — troligen under stora ofreden.

[* Farmor är född i ett hus som stod där församlingshemmet nu står, men som eldhärjades. Jag vet ej när det brann, men J. L. Birck skriver i ett ”Tal till Kvinnan” vid Nykarleby stads 350-års jubileumsmiddag, att han såg från sin pappas fönster hur sjubarnsfamiljens hus brann./Stig H.]

Berget nöttes
— Det fanns mycket underligt folk förr, påminner sig tant Haglund. Den gamla barnmorskan i granngården t.ex. som var både snål och elak, tålde t.ex. inte att ungarna sprang på berget på andra sidan gatan — det nöttes, påstod hon. Den gamla kvinnan kom en gång till pappa Granlund och ville att han skulle såga ned rönnarna på hennes gårdsplan. Hon ville inte ha de ”djävla småfåglarna” på sin gård. Han vägrade naturligtvis, när han hörde skälet.

En gång lekte lilla Elvi tillsammans med sina bröder med barkbåtar i en vattenpöl ovanpå en sten vid gatan. Barnmorskan kom farande och pojkarna tog till flykten. Elvi satt lungt kvar och man frågade efteråt henne varför inte hon också sprang.

— Jo, tanten ropade att alla jävlar skall bort härifrån och jag är ingen jävel, svarade det oskyldiga flickebarnet.


Vid Topelius fötter
Som litet flickebarn fick Elvi Haglund också träffa Topelius, troligen vid hans sista besök i Nykarleby. Skolbarnen samlades ihop för att höra honom berätta sagor. Elvi var egentligen för liten för att vara med, men en äldre syster förbarmade sig över henne och tog henne med sig. Det var också med sin syster hon satt när plötsligt en dam lyfte upp henne och placerade henne riktigt vid sagofarbrorns fötter. Vad han sa minns tant Haglund inte, men hur han såg ut minns hon precis liksom vad hon själv hade på sig.

Bland alla gamla saker som fru Haglund har i sitt hem finns också ett klockskåp med årtalet 1841 på. Det är en bröllopsgåva från familjen Topelius till makens föräldrar, som tjänade hos Topelius och som också figurerar i hans böcker.


Dricka åt Antti
Om sina egna föräldrar och morföräldrar har fru Haglund en hel del att berätta. Morfar drunknade efter ett skeppsbrott i Svarta havet. Besättningen klarade sig från förlisningen och tog i land på en ö, där man sedan gjorde en flotte av vrakspillrorna. Det var vid landstigningen på fastlandet med den flotten som olyckan hände. Morfar hade redan klarat sig själv iland — man hade överrumplats av en storm — men drunknade då han hoppade i igen för att rädda kaptenen.

Mormor blev alltså ensam med sina småbarn. För att klara familjen bakade hon åt folk och bryggde dricka och sålde. Så kom det sig att fru Haglunds mor som ung flicka en natt sändes att sälja dricka åt Isotalon-Antti, som med sina män var på genomfärd och var törstiga. En av männen tog i flickan, men Antti själv sade åt karlen att låta bli. Flickan var ju snäll som ger oss dricka, sa han och betalade också ordentligt för drycken.

Också fru Haglunds mor var bagare, ett yrke som för övrigt flera barnbarn ägnat sig åt. Man förde ingredienserna till henne och hon bakade det man ville ha. Hon kokade också in nätingar, en verklig Nykarlebyspecialitet, och åkte runt långa vägar och sålde, ända till bl.a. Tammerfors och Viborg, berättar dottern. De inlagda nejonögonen hade mycket god åtgång.


Forsen vacker
Tyvärr är det slut på nätingarna i älven nu. Vattnet är alltför smutsigt, men fru Haglund minns hur man förr fiskade bl.a. ”blåfenor” i ån.

Från sitt fönster i stugan på Högbacken ser fru Haglund våningshusen i stan. Hon skakar på huvudet och ler lite fundersamt.

— Nog har staden förändrats de senaste åren och visst sved det litet i en gammal stadsbo när grävskoporna började sitt verk. Hon minns hur det kändes när man rev det första huset i centrum, Kisors gård, Men folk vill ju ha moderna bostäder.

— Det värsta som har hänt här är nog när kraftverket byggdes, säger hon. Detta alltså med tanke på de skönhetsvärden som då spolierades. Forsen var så vacker så det går inte att beskriva, minns hon. Där var fiskekajen och slänten ned till den var stensatt med trappor.

Från det gamla Nykarleby minns hon också bl.a. krukmakeriet som funnits där sjukhuset nu står. För barnen var det en rolig lekplats — man hittade så många vackra saker där omkring.


Missade båten som förliste
Fru Haglunds morfar drunknade alltså och det var fem före att det skulle ha gått likadant för hennes far, som i så fall inte blivit hennes far. Han var skomakare och arbetade i Åbo för sitt mästarbrev. Han skulle hem för att gifta sig med fru Haglunds mor — förresten var mästerprovet hennes brudskor. Det var meningen att han skulle komma med kustfraktaren Österbotten, man reste sjövägen den tiden, men blev uppehållen av att han blev utsatt för tjuvar och kom aldrig iväg med båten. Den förliste på vägen och bl.a. unga fru Malm från Jakobstad och hennes syster omkom.

Också fru Haglunds make hade varit på resande fot innan de träffades. Hon valde, berättar hon, ut honom från ett amerikakort hos en väninna naturligtvis utan tanke på att någon gång träffa honom.

På en sångfest vid seminariet upptäckte hon plötsligt att hon satt bredvid sin utvalde som alltså kommit hem från Amerika och även om de två inte talades vid då så gjorde de dock bekantskap senare och om han hade fått leva ett par månader till, berättar hon, hade det blivit guldbröllop. De var alltså gifta i femtio år, en lång tid, men en bra tid, tycker hon.

Ett stort intresse för skärgården och skäriliv har familjen haft. Elvi Haglund berättar att man i hennes föräldrahem, trots att man inte hade någon villa, ofta gav sig ut på turen i skärgården med båt. Fru Haglund tycker om att segla, har seglat själv också. Visst är motorbåten bra, säger hon, men skall man riktigt njuta av sjön så skall man segla. Gissa om jag håller med.