J. L . B i r c k:

ERIK OLIN OCH HANS BYSKOLA

En österbottnisk tidsbild från 1800-talet

[DEL 1]

”Det tycks som om ingenting vore för ett dödsbo ljuvligare än att så fort som möjligt bränna vad som vanligen kallas 'skräpet' i den avlidnes skrivbordslådor och byrålådor, dvs. nedskrivna hågkomster, brev, anteckningar, dagböcker, självbiografier, tidningsurklipp m.m. m.m.” Så skrev den framstående rikssvenske forskaren i person- och skolhistoria, fil.dr Rudolf Hall. En smula eftertanke säger oss, att han har fullt fog för sin klagan. Bedrövliga vittnesbörd om skövling av alla slags ”papper” föreligga litet varstädes. Offer för förstörelsen äro både privata papper och offentliga (t. ex. föreningars) handlingar. Huru få familjer, även de med högre bildning, ha något skriftligt av personlig art i behåll från föregående släktled, något som kunde kallas familjearkiv och som skulle lända till upplysning, nytta och glädje för de efterkommande, till kunskap om de bortgångna och till aktning och heder för deras insats i släkthistorien och i den bygd där de verkat.

Här skulle behövas en grundlig väckelse på detta område. En bjudande regel, enkannerligen för alla arbetare på skolans och folkbildningens fält, borde bliva: rädda och skydda andras och egna privata och offentliga papper och handlingar, skriv ned hågkomster, gör flitigt anteckningar, medan tid är!

Gynnsamma omständigheter ha länkat det så, att jag till mitt förfogande har ett arkiv av sällsynt slag: en självlärd byskolmästares skriftliga kvarlåtenskap av mindre vanlig omfattning och betydande kulturhistoriskt intresse. I samlingen ingå skolmästarens egenhändiga levnadsteckning, skol- o. examenstal, egna religiösa textförklaringar, moraliserande betraktelser, tjocka och högintressanta minnes- och visböcker, innehållande både mästers egna, hans elevers och f. d. elevers tidsmålande dikter av växlande form och värde. Till arkivalierna höra jämväl elevförteckningar, anteckningar och övningar i olika läroämnen att tjäna eleverna genom avskrivning; av läraren skrivna formulär till allehanda praktiska skrivelser, föreskriftshäften, sånghäfte, nothäfte m. fl. handskrivna skolhäften. Ytterligare må nämnas skolmästarens räkenskapsbok, innehållande hans penningeinkomster, resterande skolavgifter, recept på huskurer, m. m. Tidsmålande är samlingen av brev från f. d. elever till sin avhållne lärare. Allvarsstämning väcka ”Sorgetaflorna” över elever som dött under årtiondenas lopp.

	[LEXICON För Olärda Socklot den 14 augusti MDCCCLXXX E OLIN. 1880.]
Etikett på ett häfte över främmande ord och deras betydelse.

Bland skolmästarens tryckta böcker — ett 40-tal ha följt de skrivna papperen åt; men sannolikt har bokbeståndet varit betydligt större — märkas 1734 års lag i originalupplaga, tryckt 1736, och Anders Fryxells märkliga ”Svensk Språklära med kort översikt av svenska språkets och litteraturens historia”, nionde uppl., Sthlm 1846. Innanför pärmen på denna bok står skrivet: ”Tillhör Byskolmästaren Erik Olin. Denna bok är den första jag köpte till min lärdom för Skolan. Kofjoki den 24 september 1859.” På bakpärmen står präntat: ”Eric Jakobsson Gertruds Olin använde sig stundom i yngre år av detta namnskick) ifrån Socklot by af Nykarleby socken”.

”Jag, Erik Olin, är född den 27 Augusti 1829 på Hintz hemman i Lillsocklotby av fattiga föräldrar.” Så börjar han sin ”Lefvernes beskrifning”. Han dog den 29 maj 1897 i Socklot efter att ha varit ambulerande byskollärare 1859—1892 i Socklot, Kovjoki, Markby, Forsby och Kyrkoby av Nykarleby landsförsamling samt sporadiskt i Karby, Bennäs, Lövö, Östensö, Katternö och Forsby i Pedersöre. Någon gång höll han sina 4 à 6 veckors skolkurser även i Jeppo och i Purmo, främst i Åvist by.

Redan vid 1 års ålder, 1830, förlorade Erik Olin genom döden sin far, som till de sinas bärgning efterlämnade ett litet och hårt skuldsatt hemman. Fattigåret 1831 ökade ytterligare skuldbördan, varför modern följande år nödgades sälja hemmanet. Samma år härjade en farsot, och den hårt prövade änkan förlorade inom en vecka tre av sina barn. Gossen Erik, det yngsta och enda barnet som återstod, genomgick den svåra sjukdomen, men livet långt fick han som svit av farsoten dras med höggradig närsynthet och svaga ögon.

Sedan hemmanet sålts och skulderna betalats, återstodo 284 riksdaler eller 142 rubel silver, som delades lika mellan mor och son. Det bestämdes, att Erik av sin andel skulle giva modern 10 riksdaler årligen för föda och kläder tills han fyllt 15 år. Hon flyttade med sonen till sitt fädernehem på Gertruds, där hennes far ännu levde som bonde. Efter hans inom kort inträffade frånfälle förestod hon sina ogifta bröders hushåll, tills hon i febr. 1836 flyttade med sexåringen Erik till Östensö by i Pedersöre, där hon hade blivit omgift med en änkling, en bonde, som själv hade fem barn i fattiga omständigheter. ”Min moder, som var van att hushålla med fattigdomen, började förestå som värdinna i huset och deras ekonomiska ställning tog en annan riktning”, skriver sonen. Hemmanet förstorades genom köp av en hemmansdel till 1/4 mantal, och familjen ökades med en dotter. ”Denna husliga lycka varade icke länge. Sommaren 1838 den 18 Juni var min Stöfar (styvfar) till Jakobstads skeppsvarf för att verkställa stordrifning åt en af sina grannar, som hade del uti ett summa-ackord att förfärdiga ett fartyg. På hemfärden kom han att fara ensam med båt öfver en fjärd med 3 à 4 famnar djupt vatten. Trött utaf det tunga arbetet och långa vakandet satte han sig på båtstammen och började hopa sig fram med forkeln (stake som används för att manövrera flatbottnade ”fjälabåtar”). Troligen somnade han och vinkade (stjälpte) på rygg i sjön och förmådde ej hjälpa sig själv, när han var ensam i båten. Några män kommo i en annan båt efter, men förrän de hunno honom till hjälp var han död.”

”När arfsföreningen efter min Stöfar blef avslutad, beslöts äfven att jag, E. O., icke skulle få längre vara tillsammans med min moder, emedan i familjen voro så många minderåriga barn. Min morbror Jakob Gertruds från Socklot tog mig som fosterson emot de villkor, att han skulle få tio Riksdaler årligen och min Moder skulle göra åt mig kläder utaf hans materialer, ull och hampa, som dertill erfordrades. Jag flyktade då åter till Socklot den 15 April 1839. Jag var då 9 år 8 månader gammal. Min hemgåfva bestod uti en liten fäld, ett bolster, en dyna och tvenne lakan samt ett mindre skrin med söndrade gångjern, en ABC bok och en Katekes. Men det bästa af allt var en hjertelig förmaning beledsagad af min Moders många tårar, att jag icke skulle lämna bort Guds ord, utan flitigt och förståndigt begagna det; det är en tröst uti motgång och bedröfvelse, sade hon. Detta förstod jag icke fullt, men icke många veckor efter afresan lärde jag betydelsen mer och mer för hvarje dag.”

Modern hade lärt honom läsa i hemmet i ”Östensjö”, någon boklig undervisning fick han ej efter återflyttningen till Socklot. Det avsnitt i Erik Olins levnadsteckning, vari han skildrar sin brinnande lust till kunskap och huru han förvärvade de smulor från kunskapens svåråtkomliga bord, vilka i hans ägo blevo utomordentligt väl förvaltade pund för tusental barns undervisning, är av klassisk typ för en vetgirig ynglings kunskapsmödor från en tid då folkskolor ej funnos.

”Jag var svag läsare, men jag hade ändå lätt att förstå det historiska innehållet af det lästa. Nöd och behof äro de bästa Läromästare uti lifvets praktiska Högskola. Jag hade mycken lust för planscher, ritningar (teckningar) och karta-betraktelser samt skrifläsning. Men den tiden var ej många på landet, som kunde skrifva, ej heller egde jag någon Förskrift. Uti ABC-böckerna var den tiden inga förskrifter, som sedan på 1858 blev införda. Utan genom flitigt betraktande af alla skrifter jag fick i mina händer, och serdeles uppbördslängder som kommo från Sockneskrifvaren till byalaget, fick jag bäst reda på bokstäfverna, både det stora och det lilla alfabetet. Men värre var: jag egda inga skrifmatrialer, ingen griffeltafla, inga papper, penna eller bläck; utan vintertiden när jag körde ved, grus och hö på Storviken och ett tunt snölager var fallet på isen, var jag alltid försedd med en liten käpp i handen för att skrifva på snön, sommartiden skref jag på sanden vid sjöstränderna. Det blef en egen(-artad) stil, lätt läslig men icke bra. Någon rättskrifning hörde jag aldrig omtalas, utan jag rättade mig efter ordens ljud och skref så godt jag kunde. Jag var den bästa på klassen, när ingen annan ville gå i denna Fattig-skola än jag. Jag har nu hållit Barnskola i 24 år, men så fattigt skolbarn som jag har jag aldrig sett.

När jag var omkring 12 år gammal, fick jag till skänks en griffeltafla utaf min stövbror (styvbror). Då tyckte jag mig äga en stor skatt; hur jag fick griffeln minns jag ej mera. På denna tafla började jag teckna hvarjehanda figurer, såsom bokstäver, ziffror, byggningar, kyrkor, skepp, bilder af djur och af menniskor, som förrättade något arbete, höbergare, skördemän, tröskare o. s. v., allt efter eget tycke och behag. Hade jag den tiden fått besöka någon skola, visst tror jag, att mitt sinne hade varit mottagligt för lärdomar. Men ack, den tiden funnos inga Skolor på landet, der någon kunskap stod till buds, utan blott någon så kallad Käringskola, der inga kunskapsöfningar alls kom i fråga; och hvem skulle ha bekostat mig der? Skada att man icke får lära sig det som naturen är böjlig för; om man tvingas till något annat, så måste man göra våld på naturen. Jag menar icke det onda som naturen vill, utan det godt och nyttigt är i det borgerliga samhället och till allmänhetens bästa.”

Äntligen kom den kunskapstörstande ynglingen dock till en skola, ehuru icke precis sådan som han längtat efter, nämligen skriftskolan i Nykarleby 4—23 juni 1846. Han var då 17 år och mottog djupa och bestående andliga intryck. Vid den andliga väckelse av pietistisk-lagisk art, som 1849 gick genom Österbotten, blev även Erik Olin djupt gripen och skildrar målande väckelsens olika skeden och de själsstrider han genomgick, innan han kom till själslig jämvikt och evangelisk kristendomsuppfattning. För lantlivets realiteter och för naturens liv och skönhet förblev hans sinne öppet som i barndomens dar. Ynglingens obetvingliga böjelse att meditera över naturens och människolivets skiftande omständigheter började taga sig ett och annat uttryck till pappers i bunden stil.

”Jag var hos min morbroder Jakob Gertruds i Socklot tills jag blev 30 år gammal”, fortsätter Olin sin levnadsteckning. ”Ett rykte hörde jag av andra, att jag skulle få någon ersättning för mitt arbete, men i det hoppet blev jag besviken.” Men då inträffade den stora vändpunkten i hans liv, varom levnadsteckningen förmäler: ”År 1859 den 18 Januari blef jag utaf några bönder kallad till Barnalärare här i Storsocklot, blott för en tid tills de skulle få någon annan Skolmästare. Detta var en alldeles oförberedd sak för mig, som ej hade sett någon slags skola, icke ens en Käringskola. Jag förebar min okunnighet, likväl blev jag antagen.”

Så började Erik Olin lära ett 40-tal barn stava och läsa katekes föga anande att han skulle fortsätta som skolmästare till sin levnads afton. Den metod han på försök begynte använda, var i många föräldrars tycke alldeles ny och obefogad. Han nöjde sig nämligen ej med tanklös innan- och utanläsning, utan försökte genom lämpliga frågor väcka barnens eftertanke och få dem att förstå innehållet av det lästa. Nymodigheterna kommo snart till föräldrarnas kännedom. De nyfikna kommo för att höra på undervisningen i den ”nya skolan”, som den snart fick heta. Fingo de då höra sina barn avge riktiga ”förståndssvar” på frågorna, syntes de belåtna, men dummade sig deras barn, var man missnöjd med läraren.

”Jag försökte”, berättar han, ”låta några af de barn, som hade mera begrepp uti läsningen, skrifva bokstäfver på taflan, men det var ej till nöje för alla föräldrar. De barn som försökte skrifva, blefvo kallade för studenter; det profeterades om dem att de skulle blifva herrskap.” Med tanke på vad det i framtiden blev av några av hans elever, fortsätter Olin stillsamt medgivande: ”Några år efteråt började väl deras profetior gå i fullbordan på en och annan. De personer, som ansågos mest kloka i byalagen, de dömde alltsammans onödigt och fåfängt, de enfaldiga rättade sig derefter”.

Om det dåtida prästerskapets inställning till Olins ”nya skola” säger han: ”Ingen annan prest i församlingen än pastor A (ugust) Heikel och hans broder Prosten i Pedersöre H (enrik) Heikel gåfvo akt på barnens läsning och uppfattning af det lästa. Dessa tvenne prester frågade efter min Skolmethod; de tycktes vara belåtna dermed och skänkte mig sitt bifall, vilket blef en liten uppmuntran för mig, som arbetade i det tysta djupet”.

Efter att ha hållit ambulerande skola i olika byar i 5 år, tog Erik Olin sig ledighet hösten 1864 och lät inskriva sig — 35-årig — som elev i Anders Svedbergs berömda skola i Munsala, vilken på den tiden fungerade som ett slags folkhögskola i Österbotten. Anders Svedberg, själv autodidakt liksom Olin, hade dock genom gynnsammare förhållanden och väl också större begåvning hunnit betydligt längre i sin pedagogiska liksom i sin personliga utbildning och kunskapsnivå. Tydligt är, att Olin, även om han från början gått sin egen väg, likväl senare emottagit impulser från Svedberg och hans skola, ehuru han själv, måhända omedveten därom, fäster
så ringa vikt vid sin vistelse i Svedbergska skolan, att han ej ens omnämner den i sin självbiografi. Men i hans sång- och visbok ingår ”Gratulation på Andersdagen till Anders Svedberg 1864, författad af Erik Olin, att sjungas som: Vak upp min själ och var ej sen”. Första versen lyder:

”God morgon på din namnsdag här,
en kärleksönskan vi dig bär,
vår lärare på jorden./
Vi äro skyldig tacksamhet,
du oss bevisar kärlighet
med gärning och med orden.
Kärlighet, härlighet,
vi dig prisa/med vår visa,
som vi skrifvit
af den gåfva Gud oss gifvit.”

Huru Svedberg bedömde en sådan elevs kunskaper, framgår av det lilla gulnade betyg, som Olin bevarat bland sina papper och som här är fotografiskt återgivet. Hans höggradiga närsynthet — vid läsning och skrivning följde han raderna nästan med näsan, sade hans elever — hindrade honom i väsentlig mån att draga önskad nytta av undervisningen hos Svedberg, varför hans vistelse där inskränkte sig till knappt tre månader. Han återvände till sin egen ambulerande skola och arbetet på fortsatt utbildning genom flitig läsning och skrivning på egen hand. Snart fick han som skolmästare namn om sig att vara en ”tukan lärar”, dvs. en tocken (duglig) lärare, att barn strömmade till hans skola, så att deras antal i somliga kurser steg till 50—60, men normalt var omkring 40 i de större byarna: Skolavgiften var i minsta laget: 4 kopek i veckan för varje barn förutom mat och natthärbärge i gårdarna. I Pedersöre ökade föräldrarna självmant redan 1860 avgiften, ”skolmästarn kan ju ta 5 kopek, så är' e' jämnare pengar”, hette det. Första terminen, 1859, förtjänade Olin 7 rubel, och det var stora pengar för honom.

[Bilden som saknar bildtext är beskuren.]

[Terminsbetyg
Skoleleven Erik Olin
har gjort i nedannämnda ämnen på följande sätt bedömda framsteg:

Munsala den 15 december 1894.
And. Svedberg]

Genom tillskyndan av pastor A. Mikander, som var nådårspredikant i Nykarleby stads- o. landsförsamling och med nit och intresse arbetade för undervisningens upphjälpande på landsbygden, blev Olin och hans skola ställda i församlingens tjänst genom protokollfört beslut vid ett sammanträde på Smeds hemman i Karby den 19 nov. 1869 av byamän från Socklot, Karby, Kovjoki och Markens byar med pastor Mikander som ordförande. En 4 och en 5 (senare 4 och 6) veckors skoltermin bestämdes för varje by som följer:

”Markby ifrån 1 Jan. (1870) till 5 Febr., Storsocklot ifrån 5 Febr. till 12 Mars, Lillsocklot ifrån 12 Mars till 16 April, Karby ifrån 16 April till 21 Maj, Kofjoki ifrån 21 Maj till 25 Juni, Markby ifrån 25 Juni till 23 Juli, hvarpå sommarferierna vidtaga intill den 11 Sept., och äro höstterminerna derefter i: Storsocklot ifrån 11 Sept. till 2 Okt., Lillsocklot ifrån 2 Okt. till 6 Nov., Karby ifrån 6 Nov. till 4 Dec., Kofjoki ifrån 4 dec. till 31 Dec.”

Om skolmästarens villkor stadgades:

”Skolmästarens aflöning utgöres af den afgift hvarje undervisning i skolan åtnjutande barn erlägger med 20 penni i veckan, hvarförutom skolmästaren i hvarje by under sin vistelse derstädes eger fritt rum, föda och värme samt skolrum hos någon af husbönderna.

För alla barn, som bivista skolan, bör ofvannämnda afgift erläggas. För dem, hvilka äro alldeles wärnlösa och sålunda af fattigkassan underhållas, ega sexmännen gå i författning om att deras, afgift utgår ur bemälda kassa, hvarom på något snarligen skeende, fattigsammanträde fråga skulle väckas. Dessutom förband sig undertecknad, Mikander, att under den första eller wårterminen erlägga afgifterna för ett barn från hvarje by, som gjort sig kändt för flit, sedlighet och ordentlighet samt derjämte vore wärnlöst.”

Olins anseende som skolmästare framgår av många omständigheter. ”He va' tuki ärand” (det var en så viktig sak) att få gå i hans skola. Bondvärdinnorna skötte om att han fick kaffe tre gånger om dagen fast han krusade emot. Byborna, särdeles i de avlägsna byarna, voro i allmänhet ”passli” (välvilliga) emot honom, sällan motsatsen. De första årtiondena, medan intresset för hans skola var störst (före tillkomsten av folkskolor i bygden), fick Olin arbeta året runt utan ferier, genom att han blev kallad att hålla skolkurser utanför Nykarleby sockengränser i Jungar, Åvist, Sundby, Lövö, Bennäs, Östensö, Katternö, Pedersöre-Forsby och i Purmo. Senare hade han 9 veckor ledighet för året.

Om prästerskapets skolintresse och -åtgärder förmäler Olins självbiografi ytterligare:

”År 1874 kom Prosten K. E. Stenbäck till Nykarleby församling. Han nitälskade för folkupplysningen och skolväsendets framåtskridande. Han tänkte äfven på Folkskolan och sammankallade socknens allmogemän till Sockenstämma och afhörde dem. Men när socken-allmogen icke ville åtaga sig Folkskolebyggandet, lämnade han saken att bero till en längre framtid. Äfven Stenbäck besökte min skola och yttrade sin belåtenhet dermed och skänkte mig en Bibel (Fjellstedts bibel), hvilken jag bekom i Nykarleby kyrka Kyndelsmessodagen 1878. Ingenting af allt detta har gjort mig rikare eller mera storsinnad (högmodig). Jag känner min ofullkomlighet. Dageligen måste jag bekänna för Herren: Du ser min oförmåga och att jag är svag, o, Herre, styrk den svage i dag!”

Om pastor Joh. Bäck, som i maj 1878 kommit till församlingen och energiskt gick in för förbättrad folkundervisning, berättar Olin: ”På vinterläsförhöret 1879 uppmanade han vänligt föräldrarna att flitigt hålla sina barn uti ambulatoriska skolan. Han berömde skolan mera än någon av de föregående lärarna (prästerna), ja mer än Skolan i själfva verket var värd. Samma år, 1879, kom kyrkoherden W. Wallin till församlingen, och de båda prästerna började med alla krafter arbeta för folkskolan. Ett tillfälle yppade sig: Kejsaren Alexander II hade uti 25 år lyckligen regerat öfver Ryssland, Polen och Finland. Till denna lyckliga regering skulle en minnesanstalt göras inom församlingen, hvilket var rätt och väl. Ett och annat förslag gjordes, men blefvo förkastade af presterna, som framhöllo Folkskolan som det nödvändigaste. Allt gick brådskande. De bönder, som blefvo på förhand undervisade derom (om folkskoleplanerna) infunno sig genast (till stämman), de andra visste ej hvad på färde var, ej heller för hvad sak de voro församlade. Det begagnades icke kristendomens värdiga medel, utan det tillgick liksom på Biskop Thomas tider, då svärdet af jern fick predika Evangelium och våldet frambringa tron på denna predikan. Blifver detta ett god framsteg till välsignelse för det växande släktet, då är ingen skada skedd utan det länder till glädje för kommande slägten.”

Det är icke utan känsla av vemod över att hans skola, den ambulatoriska, för vilken han levat helt och icke styckevis och delt, skulle komma att distanseras av de fasta folkskolorna med fackutbildade lärare, som han gör dessa reflexioner vid tillkomsten av de två första folkskolorna i Nykarleby socken (Socklot och Kovjoki) år 1883. Räknas Pedersöre socken med, så uppstodo under Olins tio sista verksamhetsår 1883—1892 hela sju högre folkskolor på det område, där han förut varit så gott som ensam skolmästare (om ”käringskolorna” frånräknas). Enligt hans egen räkning hade över 20 personer börjat hålla privata byskolor på området. Olins skola blev en förberedande skola för sådana elever, som i år från år stigande antal från densamma övergingo till folkskolan, men det gjorde långt ifrån alla. Så länge skolmästarens krafter förslogo och skolan existerade, var Olins skola en viktig och ansedd uppfostringsfaktor, och elever behövde den ej sakna.