J. L . B i r c k:

ERIK OLIN OCH HANS BYSKOLA

En österbottnisk tidsbild från 1800-talet

[DEL 2]

Skolan hölls vanligen i en obebodd gård eller i en s. k. framstuga, men i byar där sådana lokaler icke stodo till buds, försiggick undervisningen i någon bondstuga, där gårdsfolket samtidigt förrättade sina dagliga göromål. Egentliga skolmöbel funnos ej, utan endast långa bord och bänkar. Barnen — i åldern 7—15 år — sutto på båda sidor om borden med böcker, griffeltavlor, häften, pennor och bläckhorn mitt på bordet. Dagen begynte kl. 9 med psalmsång, varvid alla verser i psalmen sjöngos. Vid somliga skolkurser hände, att någon elev medförde psalmodikon (en avlång fyrkantig låda med en sträng och notskala), varmed sången ackompanjerades. Så lästes några verser ur bibeln, varefter ofta ännu en psalmvers sjöngs. Sedan följde upprop, och efter varje närvarande barns namn satte läraren en punkt i elevförteckningen. Ett 40-tal sådana förteckningar finnas i behåll och motsvara skolans matrikel och dagbok. Vanligen är barnets ålder också antecknad i dem. Undervisningen fortgick till kl. 12 avbruten av endast en kort rast. Kl. 12 — 13 var middagstimme. Så följde fyra skoltimmar, men blott en fristund. Kl. 17 avslutades dagen med psalmsång, dock fortsatte äldre, vetgiriga elever att arbeta i något för dem intressant ämne till sena kvällen. Det hände att de ivrigaste kommo till skolan redan kl. 6 och dröjde kvar i skolstugan till 10-tiden på kvällen. Skolan hade blivit för många så kär, att de ännu såsom fullvuxna och gifta infunno sig, då skolan kom till deras by, för att höra på. Sålunda befästes hos dem kunskapsmoment och lärdomar för livet.

Elevernas ålder var mycket ojämn. Somliga började vid fyllda 7 eller vanligen 8 år bevista skolkurserna i hembyn och fortsatte tills de voro 13—14 år. Andra deltogo blott i någon eller några kurser, vare sig de börjat som 8-åringar eller som äldre. Dessa nöjde sig med behjälplig läs- och skrivfärdighet jämte kristendomskunskap. Några 15—16-åringar voro med för att förbereda sig för skriftskolan och efter eget val förkovra sig i något ämne, som de hade särskilt intresse och fallenhet för.

	[Ål- der 15 8 11 9 13 11 8 7 16 14 10 9 14 13 15 13 11 9	Markby den 13 Hulda Lovisa Nygård Karl Nygård Abraham Långholm Wilhelm Långholm Hulda Finne Joel Finne Wilhelm Finne Selma Finne Lovisa Finne Anna Finne Joel Finne Maria Nylund Erik Finne Sanna Kajsa Finne Maria Finne Anna Lovisa Finne Wilhelm Finne Matts Finne]
Matrikel- och anteckningsblad över närvarodagar (en punkt för varje dag). Siffertalen efter barnens namn ange skolavgiften i penni. [Beskuren.]

Undervisning meddelades i stavning 1), läsning, skrivning, biblisk historia, katekes, räkning, geografi, teckning, sång och stundom även i slöjd. Vetgiriga och begåvade elever uppmuntrades och gåvos tillfälle att läsa historia, naturkunskap, gå längre i räkning, bekanta sig med tillämpad geometri (fältmätning), kartritning, skriva allehanda praktiska skrivelser (revers, fullmakt, jordarrendekontrakt, köpebrev vid hemmansköp, auktionsprotokoll, orlovssedel, testamente), skriva minnesskrivning och uppsatser, och ej minst: öva sig i versskrivning.

1) En f. d. elev förtäljer: ”Papporna gjorde pekpinnar åt sina telningar, som vanligen lärde sig stava och lägga ihop redan förrän de kommo till Olins skola, där man ej fick börja innan man kunde någorlunda läsa”.

Anskaffningen av vissa böcker att av eleverna begagnas i skolan såsom skolans egendom var ej lätt i en skola, som ej hade understöd och anslagsmedel från något håll. Bland Olins papper finns ett litet handsytt häfte med titeln ”Stambok” och följande ingress: ”Tillkännagifves, att jag, undertecknad, i samråd med Magister Mikander och någre af byamännerna härstädes öfverlade om huru Naturkunskaper och Räknekonsten skulle kunna mer blifva utspridda i våra byar. Beslutet blef, att en och hvar, som finner sig hugad för kunskaps inhämtande, ville gifva ett frivilligt bidrag till uppköpande af Natur-läran och Arithmetiker för Byskolans räkning, att den uppväxande ungdomen, som finnes böjd för vetande, kunde sjelf läsa och utforska en kunskap i dessa läroämnen. De som vill gifva bidrag härtill, kan uppteckna sitt namn och gåfvan på andra sidan lämnade linjer. Socklot den 11 Oktober 1869. Erik Olin.” För säkerhets skull tillade han på omslagets insida: ”Ingen bör tänka att de böckerna skall köpas för min nytta, jag har dem förut”. Bland de tecknade bidragen — ett hundratal — upptäcker man ”änkans skärv” à 5 penni, pigans och nämndemannens à 25 p. Givmilda bönder bidrogo à 50 p, magister Mikander med 2 mark och skolmästaren själv med 3:75 och för inbindning 2:50. Hela stamboken inbragte 34 mk 76 p.

Skolrummet var som en myrstack, säger en f. d. elev. Vid ett bord sutto nybörjarna, ”stavarna”, vid ett annat de som kunde läsa rent, ”renläriga”, och vid ett tredje de mest försigkomna, som kunde syssla med formulärskrivning, med länder och folk på jordgloben eller andra övningar på egen hand. Läraren var angelägen om att sporra de äldre eleverna till självförtroende och självständighet i skolarbetet. Försigkomna elever sattes vid behov att hjälpa och handleda de yngre, utfråga deras läxor och visa dem i räkning och skrivning. 1)

1) Sådana monitörer voro Jakob Smeds i Socklot, Maria Rundt i Kovjoki och Hulda Björnvik i Markby (enl. Henrik Wik).

Skolmästaren nöjde sig ej med den vanliga tanklösa minnes- och utanläsningen. Barnens eftertanke skulle väckas. ”Lär dig tänka”, var hans pedagogiska a och o. Väckelse i unga sinnen inför andliga livsvärden var hans högsta mål. I skymningen mot kvällen rådde den ”tysta timmen”, då en andlig betraktelse hölls, ty för Erik Olin var religionen skolans nödvändigaste läroämne. En av hans betraktelser för barn bär överskriften ”Skillnaden mellan mänskliga lärdomar och gudomliga upplysningar”. En kväll i veckan under den mörka årstiden samlade han de unga till sång och spel kring aftonbrasan. Om dessa tillfällen skriver en av Olins f. d. elever, sedermera folkskollärare: ”Det blev stunder av högtid, som väckte nya tankar och verkade uppfriskande gott. Han betonade samtidigt, att man icke fick stänga hjärtats dörr för Guds friska luft, som kan pånyttföda människan. Han gav sund vardagskost.”

”I Markby, därifrån man hade lång väg till kyrkan, samlades ungdomen om söndagarna redan 1-tiden på eftermiddagen och blev kvar till samma tid på natten”, berättar en annan sagesman (Z. Schalin) och fortsätter: ”Långa vägar och strapatser skydde de ej. Somliga hade ett par mil att vandra från sina hem till skolstället. Därför hände det ock om sommaren, att solen gick upp långt förrän de hunno hem igen. Under dessa för mången säkert oförgätliga söndagseftermiddagar läste man Guds ord tillsammans, vanligen Fjellstedts bibel med förklaringar, sjöng och samtalade samt upplivade förut inhämtade kunskaper i skolämnen, varjämte de äldre fördes framåt i det som läraren kunde meddela.” 2)

2) Z. Schalin, ”Byskolläraren Erik Olins liv och verksamhet, ett blad ur den ambulatoriska skolans historia i Österbotten”. Tryckt i ”Österbottniska Posten” 1897.

Änkan Susanna Pettersson, f. 1853 på Nabba och elev i Olins skola fyra vinterkurser à 4 veckor på Nabba och två sommarkurser i Socklot, berättade i 80-årsåldern för förf. med stor glädje och uppskattning om den makalösa skolmästarn, som höll på från kl. 9 på morgonen till 9-tiden på kvällen, som 1865 diktade en bröllopsvisa i fyra verser åt Jonas och Maja Förste på Degernäs och målade åt dem den grannaste ”lyckönskan” att sättas inom glas och ram. Och högtidsstunderna på söndagarna som skolmästarn ställde till då skolan var i byn! Ungdomen kom från Socklot till Nabba för att vara med om söndagssammankomsterna och från Nabba begav man sig till Socklot, då skolan var där. Läraren läste berättelser ur ”Barnavännen”, en kristlig barntidning, men sällan hölls egentlig predikan. Psalmer och sånger sjöngos, man samtalade och trivdes.

Själv säger Olin i sin biografi: ”Jag kommer ihåg de förra tiderna, huru trevligt vi hade det. Vi voro såsom ett hjerta och en själ; de större eleverna brukade gå i afton- och söndagsskolan kostnadsfritt”.

Om läromedlen och metoderna i skolans skilda ämnen får man en rätt god inblick av skolmästarens egna och f. d. elevers meddelanden.

I religionsundervisningen, Olins huvudämne, kom hans djupa religiösa läggning, erfarenheter och bibelkunskaper till fullt uttryck. Han framförde enkelt och klart sina förklaringar, illustrerade texten med lättfattliga liknelser ur det dagliga livet och berättade om egna och andras upplevelser. ”Det var praktisk religion” säger en f. d. elev (lärare J. Ahlnäs). De första skolåren hade Olin ingen lärobok i biblisk historia, utan Nya testamentet användes enbart. På lärarens anhållan anskaffade pastor Heikel Åkerbloms bibliska historia med frågor. En elev läste frågorna, medan andra i tur och ordning hade att svara. Åkerbloms bok innehöll något för läraren och barnen nytt och märkligt, nämligen tvenne blad kartor över de bibliska länderna. Dessa kartor studerades noga och försigkomna barn började rita av dem i betydligt förstorad skala. Så berättas om en pojke i Socklot, att han ritade förstorade bibliska kartor i mängd och lottade ut dem för 5 penni lotten, varigenom han förtjänade 36 mark från midsommaren ena året till vårfrudagen (i mars) det följande. — Nya testamentet användes flitigt söm läsebok i religion. Till uppmuntran gav läraren de flitiga ett bokmärke, en fyrkantig papperslapp med elevens namn ”i pränt”.

Katekesen lästes delvis utantill, men huvudvikten lades vid uppfattningen av det lästa. Skolmästaren lät ibland försigkomna elever skriftligen återge katekesstycken. såsom de i skolan blivit förklarade. En 14-årig gosse, sjuklig men begåvad, skrev sålunda som ”provskrivning” ur minnet stora delar av katekesen med förklaringar.

Vid ”skrivläsningen” (skrivläsemetoden) använda Olin små fyrkantiga träbitar, på vilket stora och lilla alfabetets bokstäver även som siffrorna voro tydligt präntade. Dessa bitar fingo barnen rada upp på bordet och sammanställa till stavelser och ord, som stavades, lästes och skrevos. Svedberg i Munsala hade för modersmålsundervisningen låtit trycka ett litet häfte, s. k. ”stavregel”. Med den och andra språkläror opererade Olin sedan bäst han kunde. Även egna rättskrivningsövningar sammanställde han, t. ex. ”Den människan har en död själ (=är samvetslös). Jag har skäl för att hon stjäl. En gång stal hon en själ (säl) ur mitt nät”. Rättskrivning övades som avskrivning, minnesskrivning och diktamensskrivning. Formulärskrivningen har i det föregående nämnts; elevernas versförfattande behandlas längre fram i denna redogörelse.

Läraren var mån om att inskärpa: ”Förgäves övar du dig att skriva, om du ej har klar kunskap i stavning”. Själv kom han dock aldrig till felfri rättskrivning och var nogsamt medveten om denna brist. Tryckta rättskrivningsläror à 20 p sålde han åt sina elever. En förteckning över ett hundratal köpare finns i behåll.

För att motivera skrivkonstens nytta för barnen på ett för dem personligt och tilltalande vis och uppmuntra och sporra dem till ivriga bemödanden skrev Olin enkom för detta ändamål verser, vilkas innehåll barnen hade god tid att besinna, då verserna avskrevos gång på gång. Exempel:

”Var villig och flitig att lära dig skrifva,
då kan du mång' ledsamma stunder fördrifva
och dermed undvika mång' fåfänga (nöjes)besök,
som endast din oro vill ök'.

Fäll icke modet i början, det går ej så fort,
besinna tillika det är ej strax gjort.
Allt som skall göras bör hava sin tid,
du tåligt bör vänta och bid'.

Jag haver arbetat i flera års tid
på den lilla kunskap jag hafver häri.
Du skall intet ledsna om det dröjer fler' år,
ty ingen får skörda den dagen man sår.
                                                 Af Erik Olin 1865.”

I ”Den fattiga gossen” eggar han pojkarna till frisk beslutsamhet inför skrivuppgifterna:

”Jag vill mig lära skrifva, min barndomstid fördrifva
och öf' min unga hand. Det kunde bli till nytta,
om jag kommer att bortflytta till ett annat land.
Då kan hem jag skrifva, släktingarna gifva
underrättelser om min lefnad och vad jag har för trevnad
i främmande land.”

Stilskrivningen tillgick sålunda, att en del skrev efter lärarens förskrift på klasstavlan, andra efterbildade tryckta eller handskrivna förskrifter i form av sentenser, som voro samlade i smala häften. ”Stryk ut och gör bäter”, var lärarens vanliga råd till skrivarna.

Skrivpapper kostade 2 penni arket, och det var en stor fröjd att överkomma ett ark papper till söndagen att skriva på, säger en f. d. elev.

Då de brukliga bokstavs formerna i skrivalfabetet ej lämpade sig som nycklar till studium av innehållet i gamla hemmanspapper, tog Olin reda på den i 1700-talshandlingar använda tyska skrivstilen, avskrev i ett häfte stora och lilla alfabetet och satte ihop ett textprov med användande av denna svårlästa stil, allt till de vetgirigas fria förfogande och betecknande för skolmästarens nitiska strävan att mångsidigt gagna bygdens folk.

I räkning övades huvudräkning och räkning på griffeltavla. Gemensam undervisning förekom undantagsvis, envar räknade för sig själv och begärde hjälp av kamrater eller av läraren, när så behövdes, men i det längsta ville Olin förmå eleven att själv lösa uppgiften för att stärka självtilliten och tillfredsställelsen i arbetet. I metoden strävade han efter korta, praktiska tillvägagångssätt. I addition och subtraktion i bråk skulle täljare och nämnare multipliceras korsvis, som för till snabbaste resultat. Här två exempel:

1) 5/6 +2/7 =(5x7=35)+(6x2=12)=47/42=1 5/42
2) 5/6-2/7= (5x7=35)-(6x2=12)=23/42.

En sagesman, själv folkskollärare, skriver: ”Undertecknad, som flere terminer besökte Olins skola, kommer väl ihåg hans för det dagliga livet bäst lämpade metoder. I räkning gingo en stor del av hans elever lika långt, som folkskolkursen nu stadgar, ja även längre. I geometri behandlades endast sådant som berörde fältmätning jämte uträkning av kubikinnehåll.” Isak på Nabba var i tillfälle att av sin granne, stud. J. J. Westerlund, sedermera kyrkoherde och prost, lära sig mera i räkning än Olin kunde och undervisade i sin tur skolmästaren i det nya han lärt sig.

I fantasin fingo de elever, som läste geografi, göra resor till lands i och sjöss i hemlandet och främmande länder och världsdelar, t. ex. till Amerika, dit många av eleverna som vuxna i verkligheten hamnade. En globkarta hade den tidigare nämnde pastor Mikander anskaffat till skolan. En f. d. elev, sedermera lärare och Argentinafarare skriver: ”Olins skola var en verklig ”arbetets skola ”. Mera
försigkomna elever fingo en hel kurs, 6 veckor, ägna hela dagar at ett enda ämne: räkning, geografi, läsning av Finlands historia ur Boken om vårt land. Så fick undert. i 6 veckor från läraren tillhöriga Stielers kartbok och geografi fördjupa sig i detta ämne på egen hand”.

Naturkunskap lästes ur Topelii Naturens bok utan att vara särskilt skolämne. Bland skolmästarens papper finns ett häfte benämnt och daterat ”Den lilla naturalisten, 18 20/9 80”. Underrubriken lyder: ”Den lilla Naturkunnige gossen, som dagligen vill lära mer och mer uti skapelsen”. I paragraferade stycken har skolmästaren i häftet avskrivit till intresserade elevers begagnande ”Några underrättelser om Naturen, Menniskan och Konstens Alster”. Första paragrafen lyder: ”De skapade tingen lära oss att Gud är allsmäktig, vis och god. Dessa ting äro till deras utseende, egenskaper och nytta mycket olika; de förtjena att noga kännas. Vi böra redan i barndomen inhemta derom någon kunskap, som vid mognare ålder kan ökas och förbättras.”

Teckning och ritning övades i någon mån till omväxling med skrivningen av barn som hade lust därtill. Skolmästaren själv var god djurtecknare efter naturen. Så berättas om truten, som han under en utfärd till ett fiskeläge tecknade på sänggaveln i en fiskarstuga och som var en så naturtrogen bild, att fiskargubbarna aktade den som ett kärt minne av skolmästarn årtionden framåt. På griffeltavlorna avbildade barnen i skolan varjehanda föremål på egen hand. Kunde man ej annat, så satte man en kunglig bild eller annan tryckt bild mot fönsterrutan, drog upp konturerna på ett papper och målade sedan bilden med vattenfärger så vacker som möjligt. De mera försigkomna målade en och annan grann ”lyckönskan” i ord, blad och blommor åt brudpar, som lät sätta sådan bröllopsgratulation i glas och ram till ett minne för livet. Litet linjalritning förekom ibland, avritningen, förstoringen och färgläggningen av lärobokens bibliska kartor, varom tidigare nämnts, var en mycket omtyckt sysselsättning.

Slöjd förekom vid en del kurser. En meddelare (lärare J. Ahlnäs) berättar: ”Härvid förfärdigades bokpinnar, skedar, hästar (även med ryttare), fåglar, hundar m. m. Själv ritade skolmästaren konturerna till föremålen, som skulle slöjdas och gjorde det korrekt. Slöjden var ensidig, därför att ej andra verktyg funnos att tillgå än kniven och en glasbit i stället för sandpapper”.

”Även gymnastik förekom någon gång för gossar”, fortsätter samme meddelare, ”ibland användes därvid bössor gjorda av (unga) tallstammar, vilkas kärna avlägsnats, så att man med laddstock kunde utskjuta blårstoppor.”

På gårdsplanen lekte gossarna soldater och marscherade till följande sång, som skolmästaren själv satt ihop:

”Vi gå nu ut att exercera, på planen här vi skola stå.
Vi önska vi vor' flera, som med oss i leken gå,
vi likna då en krigshär, som aldrig skyr besvär.

Vi leka nu soldater, som än i tiden blir vår lott.
Marsch, marsch, gå på, kamrater, fastän vi höra dunder, skott.
Fast fienden sig tränger in, förskräckes ej vårt tappra sinn'.”

Utöver daglig psalmsång vid skoldagens början och slut, varom tidigare nämnts, övades unison sång ofta. Både andliga och världsliga sånger stodo på skolans program. Det flitiga sjungandet präglade i hög grad Erik Olins skola, skänkte trivsel och kärlek till sång och poesi hos barn och ungdom samt gladde föräldrar och bybor. Vid sången ålade skolmästaren ofta någon elev med god sångröst att inleda densamma, detta för att vänja eleven att öppna och leda sång och öva hans säkerhet däri. En sådan sångfågel och sångledare var eleven Olas Johanna, fru Johanna Blomström i Nykarleby. ”Hon ägde”, säger en meddelare, ”ett outtömligt förråd av skolsånger och visor, vilken skatt hon offrat åt lågorna, tyvärr.”

Märkligt nog övades även notkännedom i Olins skola. På en stor trätavla (klasstavla) skrevs noter och psalmmelodier, och bland skolmästarens häften finns ett nothäfte, där han avskrivit noter och texter till valda psalmer ur psalmboken, även Voglers Hosianna, fosterländska och andra sånger.

I oförgätligt minne för deltagarna ha säkerligen de små sångarfärder stannat, vilka skolan stundom företog på våren eller försommaren. Med skolmästaren i spetsen och en elev försedd med skolans ringklocka, ibland andra klockor därtill, tågade barnskaran sjungande genom byn. Kom man till en gård, där någon aktad byaman bodde eller till en gård, där något av barnen hade sitt hem, stannade skaran och ringde med sina klockor. Gårdsfolket kom ut för att mottaga sångarnas hyllning, och barnen stämde upp sånger av skilda slag, ibland någon som skolmästarn själv författat, t. ex. ”Notkänning” att sjungas på melodin till ”Gubben Noak”:

”Upp nu gossar, upp nu flickor,
stämmen upp en sång!
Tagen del i sången,
att vi bliva mången,
som kan sjunga,
som kan sjunga
alla på en gång.

Se på noter, se på pauser,
att vi följas åt,
sjunga alla lika,
ej för mycket skrika,
att vi skämma, att vi skämma
bort vår sköna sång.

De som intet, de som intet
kan ta del i sång,
de skola nu bortvika,
och ej med oss skrika,
att det ljuder, att det ljuder
liksom ulfvalåt.

Bort vi vandra, bort vi vandra
till en annan gård.
Der vi skola sjunga
med vår barnatunga,
så vi likna, så vi likna
glada sångare.

Nu vi sluta, nu vi sluta
denna enkla sång.
Tack för er goda vilja,
vi nu oss från er skilja.
Bort vi vandra, bort vi vandra
nu med hurtig gång.”

Det kunde hända, säger en meddelare (Henrik Wik), som själv varit med i sångarskaran, att man t. o. m. stämde upp en finsk sång. Den gode skolmästaren var ”topelian” och ansåg sig även böra inlära någon sång med finsk text. Det språkliga återgivandet blev rätt bristfälligt, och barnen sjöngo: ”Muu muisto melä hän — — te arma skall de maa”, men viljan var god och sångarglädjen stor.

Skolans utfärder kunde någon gång utsträckas ända till Nykarleby stad för att höra på undervisningen i skriftskolan eller övervara seminariets årsexamen.

Skolmästarens besvärande närsynthet har tidigare omnämnts. En f. d. elev berättar, att Olin på tre meters avstånd ej kunde igenkänna en person annat än på rösten. Lämpliga glasögon fick han ej. Man kunde tro att för en sådan lärare vore all disciplin omöjlig. Men tvärtom rådde i hans skola den bästa tukt och ordning tack vare hans goda hörsel. ”Vi tyckte skolmästarns nacke hade seendets och hörselns gåva”, säger en annan f. d. elev. Förgick sig någon elev, kunde han få smaka skolmästarns hårda fingerknogar eller få några slag med linjalen på handen. Och ve den stackare, som under den andliga betraktelsen under tysta timmen på e.m. vågade uppträda störande. Hans ryggslut fick följande dag göra bekantskap med gubbens karbas. Det kunde stundom hända, att syndaren ställdes vid 'skampålen', dörrposten mellan farstu- och stugukammardörren, försedd med en sopkvast i högra handen och taveltrasan i den vänstra, medan de andra sjöngo: ”Betänk dig väl, vad du slår på, när du Guds ord ej höra vill”. — En kuriös form av bestraffning, som lär ha använts i byskolorna i äldre tider och någon gång även i Olinska skolans första verkamhetstid (enligt Z. Schalin) var följande: läraren satte en vidjelänk om halsen på de bångstyrigaste och klavade dem fast vid väggen, där de fingo stå och skämmas tills han befriade dem. Men Olin följde med sin tid även i avseende på skoldisciplinen, varför skolagan mildrades och sparades på under hans senare skolår. Allmänt vittnade f. d. elever om hans godhet och tålamod i skolan. De felandes bestraffning uppsköts stundom till lördagarna. I Socklot kunde sådana rättskipningslördagar hända, att sedan allt var avklarat i skolan tågade skolmästaren och alla bestraffade elever med kvasten och karbasen till Viken, där bestraffningsmedlen dränktes i en öppen vak eller vid fritt vatten slungades ut i sjön så långt man förmådde. Handlingen var symbolisk: förseelsen, straffet och skammen hamnade i glömskans sjö och skulle för alltid vara utplånade och ej vidare räknas med varken av lärare eller elever. En god pedagogisk princip!

SVERIGES RIKES LAG
GILLAD OCH ANTAGEN AV RIKSDAGEN ÅR
1734

Missgiernings Balk.
XXXI CAP:

Om dråp och annan missgierning af öfvermaga.
1. §

Dräper öfvermage, som äldre är än siu åhr, och yngre än femton åhr, någon med vilja; tå bötes af gods hans tretijo daler. Orkar han ej böta: varde med ris agad hemma i huset, eller vid Tings eller Rådstufvu dör, alt som ondskan eller åldren är til. Nu fyller han snart femton åhr, och pröfves hans ondska och arghet vara större, än emot thes ålder svarar; straffes tå som mogande man. Sker dråpet ej med vilja, doch af grof förseelse; varde tå risad af fader, eller moder, eller om the ej til äro, af nästa fränder; och skal ther någor Lands eller Stadsbetient när vara.