Morbrodern Jakob tog gossen Erik till sin fosterson mot erhållande af de 10 riksdalerna för året. Erik var då på sitt tionde år. Sedan han fyllt sitt 15:de fick han vara i gårdens arbete dock utan lön. Modern lät fortfarande göra åt honom kläder. Fosterfadern var beskedlig mot gossen, men hustrun mera „brand” (sträng). Erik fick lära sig lyda och arbeta. Detta var godt nog i alla hänseenden. Hans göra bestod i att se efter barnen, att föra hästarna på bete och att söka efter kuddorna och förrätta andra vanliga sysslor. Men någon slags undervisning fick Olin icke hos morbrodern, utom hvad han själf viste förskaffa sig. Hans moder hade lärt honom läsa. Vid öfverflyttningen till Gertruds bestod såsom Olin i sin själfbiografi den han haft vänligheten lämna mig till genomseende för kompletterande af dessa anteckningar, förtäljer, hans hemgåfva utom några få nödvändighetsartiklar (en liten skinnfäll, ett bolster, en dyna och tvänne lakan samt ett mindre skrin) i en ABC-bok, tryckt på 1820-talet, utan skrifalfabet, och Swebèlii katekes „men det bästa af allt”, säger han, „var en hjärtelig förmaning, beledsagad af min moders många tårar, att jag icke skulle lämna bort Guds ord, utan flitigt och förståndigt begagna det. Det är en tröst i motgång och bedröfvelse, sade hon. Detta förstod jag icke riktigt då, men icke många veckor efter afresan lärde jag betydelsen mer och mer för hvarje dag”. „Jag var en svag lärare”, tillägger han, „Men jag hade ändå lätt att förstå det historiska innehållet af det lästa. Och nöd och behof äro de bästa läromästare i lifvets praktiska högskola”. Så ökades gossens läskunnighet småningom, men värre var det med skrifningen. Lust fattades minsann icke, men det fanns ingen som skulle åtagit sig att lära honom. Morbrodern kunde väl skrifva något, ehuru dåligt, ty skrifkonsten var på den tiden en sällsynt konst i Soklot by. Ingen „föreskrift” stod där häller att finna. Först på 1858 blefvo ABC-böcker med skrifttabell införda. „Men genom flitigt betraktande af alla skrifter jag fick i mina händer,” – berättar Olin - „och särdeles uppbördlängderna, som kommo till byalaget från sockneskrifvaren, både stora och lilla alfabetet.” Sockneskrifvaren, – det var Joh. Henrik Forssén, sedermera fiskal i Nykarleby – kom också till gåls emellanåt. Då lurade gossen Erik noga efter huru han skref Sn-[Socken] och gårdsnamnen med stora granna begynnelse-bokstäfver. Af Yrjäs lärde han sig Y. Af Gertruds G. o.s.v.
På detta viset kan ju en vettgirig yngling komma sig framåt. Men nu saknade han skrifmaterialer; hvarken griffeleltafla, papper, penna eller blad bestods honom. Men bättre brödlös än rådlös tänkte gossen, han skref i sanden vid sjöstranden om sommaren, då han vaktade korna, och om vintern, då han gick bakefter hö- ved- eller gruslasset skref han med en käpp i snön på den vida släta Storviksisen. „det blef en egen stil” säger han, „lätt läslig, men icke bra”. – Senare utvecklade den sig dock till rätt oklanderlig. „Någon rättskrifning hörde jag aldrig omtalas” fortfar Olin i sin biografi, „utan jag rättade mig efter ordens ljud och skref så godt jag kunde.” „När jag var omkring 12 år gammal, fick jag utaf min styfbror till skänks en griffeltafla. Då tyckte jag mig äga en stor skatt. På denna började jag teckna hvarjehanda figurer, såsom bokstäfver, siffror, byggningar, kyrkor, skepp, bilder af djur och människor, som förrättade något arbete, högärgare, skördemän, tröskare o.s.v. alt efter eget tycke och behag. Hade jag på den tiden fått besöka någon skola, visst tror jag att mitt sinne varit mottagligt för lärdomar. Men ack! Den tiden funnos inga skolor på landet, i hvilka värklig kunskap skulle stått till buds, utom blott någon t.f. käringskola, där ingen kunskapsöfning alls kom i fråga; – och hvem skulle hafva bekostat mig där? Skade att man ej får lära sig det, som naturen är böjlig för, – jag menar sådant, som är godt och nyttigt i det borgerliga samhället till allmänhetens bästa!”
Äntligen kom den kunskapstörstande ynglingen dock i ett slags skola, ehuru icke precis en sådan, som han längtat efter. – skriftskolan. Han var då 17 år (1846). Han hörde i sitt hjärta Guds helige Andes kallelse, men han förstod ej ännu att åtlyda densamma. Först senar kom väckelsen. Men för naturens lif och dess skönhet var hans sinne öppet som i barndomens dar. Det vaknade t.o.m. litet gry till skaldebegåfning i 17-åringens sinne. Vid den tiden vandrade han en gång efter sitt lass öfver den snöiga isen på Storträsket, – det var i april månad, härligt solsken och vårkänningar i luften. Då nedskref han med käppen i snön sina intryck, hvilka gestaltade sig till följande lilla vers:
Solen är nu på sin höjd
Och skinar riktigt klart
Nog får hon skina i många dar
Innan det blir bart.
Men kanske innan Maj måns slut,
Är snöden all ur skogen ut,
Och vackra sommarn skrider fram,
Och alla träd blir grön och grann.
Den versen läste sedan en skrifkunnig man, som färdades samma väg, och han fick mycket roligt åt den. – I senare år diktade Olin, uppmuntrad af sina elevers stora skriflust, en mängd sånger, mest af religiöst innehåll, såsom han själf erkänner: mest för övnings skull.
Vid den andliga väckelse, som kring 1829 gick genom Österbotten, blef äfven Olin djupt gripen. Efter många själsstrider kom han slutligen till förvissning om Guds nåd i Jesus Kristus. Sålunda småningom hunnen till inre mognad, sedan han äfven i formelt afseende förvärfvat sig något större boksynthet än andre unge bondemän på den tiden, erhöll han en dag, – den 18 jan. 1859, oförmodadt kallelse af några bönder i Storsoklot att blifva t.f. skolmästare för deras barn, tills de skulle få någon annan, såsom det hette. Ehuru i sitt eget tycke alldeles oförberedd för lärarkallet antog Olin likväl anbudet med tacksamhet. Han var nu en man på 30:de året och hade aldrig fått någon lön för sitt arbete i gården. Men nu erbjöds honom en egen värksamhet, en tjänst med lön, om och lönen var obetydlig.
Olin började alltså sin skola. 40 barn skulle han lära skrifva och läsa katekes. Den metod han, som själf ej var skolgången, nu på försök begynte följa vad i mångens tycke alldeles ny och obefogad. Olin åtnöjde sig icke med den tanklösa innan- och utanläsningen, han försökte genom lämpliga frågor väcka barnens eftertanke. Intresserade eller nyfikna kommo föräldrarna att höra på undervisningen i den „nya skolan”, som den snart fick heta. Fingo de då höra sina barn afgifva riktiga svar på frågorna syntes de belåtna, men dummade sig barnen, var man missnöjd med läraren. En gång var en Kovjokigubbe närvarande då något katekesstycke hade blivit uppläst och läraren själf uttalade bokens frågor, hvilka annars barnen bruka rabbla upp i ett sammanhang med svaren, vände sig mannen förvånad till Olin och sade: „hvad är det för en katekes, som du begagnat?” „Den gamla vanliga”, svarade Olin i sin tur förvånad. „Ja, men inte fins det sådana där frågor i min katekes, återtog gubben – Och det var likväl blott gamle Siveblius, som nu lästes med förstånd och eftertanke.
Snart fick den nye skolmästaren rykte om sig att vara „tukan lärare” (= tocken, d.v.s. tocken duglig lärare), barn strömmade till hans skola och han kallades än hit än dit inom Nykarleby och Pedersöre socknar. I Pedersöre hviskade engång gummorna i skolstugan halfhögt: „hvarifrån må den där lärarn vara hemma? Nog måtte han hafva genomgått någon högre skola!” Inte är jag så långt ifrån, svarade Olin, som hört hviskningen, till gummornas förvåning, min mor är vädinna på Östensiö. Och inte är jag högt lärd heller, för jag har aldrig gått i någon skola”. „Nå hvad i världen! –
Ett sådant uppseende väkte nästan öfver alt – enligt Olins egen berättelse – den lilla tillstymmelsen till en förnuftigare byskole pedagogik på den tiden. Det mest förvånande var kanske till en början det nya stafningssättet och skriftläsemetoden, som Olin genom Svedbergs i Munsala publikationer fått en aning om. Dennes då utkomna lilla s.k. „stafregel” var hans första grammatik i modersmålet. Där fick han första gången höra talas om konsonanter och vokaler, själfljud och medljud, och med dessa opererade han han sedan så godt han kunde. Han lät också barnen uppskrifva på griffeltavlan de inlärda stafvelserna, hvarigenom de lärde sig rättskrifvning liksom på köpet. Men detta tyckte mången vara för mycket för bondbarn. „Nu skola de kantänka bli herrskap”, sade man. Och klokt folk kallade på spe dessa skrifvande barn till – studenter.
För Olin själf var skolbarnens egen lärgirighet en ständig sporre till nya ansträngningar. Han behöfde läroböcker och böcker för sin egen utbildning, men någon bokhandel fanns ej i närmaste städer. Af en bokbindare i Jakobstad fick han köpa en gammal svensk grammatik; den ena boken ficks härifrån, den andra därifrån. Då han hållit ambulatorisk skola i 5 år tog han sig ledigt på hösten, 1864, och lät inskrifva sig som elev i Svedbergs skola i Munsala, hvilken på den tiden fungerade som ett slags folkhögskola för Österbotten. Anders Svedberg, själf en autobidakt, en „selfmademand” liksom Erik Olin, hade dock genom gynnsammare förhållanden hunnit betydligt längre i sin personliga utbildning. Och tydligt är att Olin om han och från början gått sin egen väg, likväl senare emottagit icke så ringa impulser från Svedberg och hans skola, ehuru han, själf måhända omedveten därom, fäster så ringa vikt vid sin vistelse hos Svedberg, att han ej ens omnämner denna med ett ord i sin själfbiografi. Enligt muntligt meddelande af honom varade denna vistelse icke häller längre än från Mickelsmäss [29 september] till mot jul. Intressant är att höra huru Svedberg bedömde en sådan mans kunskaper. En liten gulnad betyglapp – „Terminsbetyg” för „Skoleleven Erik Olin” (mannen var då 35 år gammal), som Olin bevarat bland sina papper, upptager följande vitsord för hans gjorda framsteg:
| I Bibel- och Kristendomskunskap |
berömliga |
| |
|
| I Innanläsning |
berömliga |
| |
|
| I Stilskrifning, Ämneskrifning, Rättskrifning |
nöjaktiga (6½) |
| |
|
| I Histie och Geografi |
nöjaktiga |
| |
|
| I Räknekonst, Geometri, Naturlära, |
|
| Svensk språklära, Landtbruk och Sång |
nöjaktiga |
| |
|
| I Uppförande och Flit |
berömliga |
Betyget är daterat den 15 dec 1864 och undertecknat af Anders Svedberg. Olins stora närsynthet hindrade honom dock i väsentlig mån ifrån att draga nytta af undervisningen, hvarför han icke häller vidare fortsatte hos Svedberg, utan återvände till sin egen ambulerande skola. I tio år vandrade han omkring från by till by, i 4 församlingar (Nykarleby, Jeppo, Pedersöre, Larsmo.) Han „vandrade” säga vi, men detta utesluter icke att skolmästaren ofta fördes med häst från det ena skolstället till det andra. Skolbänkarna, jordgloben, böckerna och karbasen [rottingen] följde då väl med på ett särskildt lass. Detta var den flyttande (ambulerande) skolans art. På elever var aldrig brist. Skolavgiften var också ytterst moderat: 4 kopek i veckan för hvarje barn, utom mat i gårdarna. Men i Pedersöre ökade man redan 1860 frivilligt på avgiften „skolmästaren kan ju ta 5 kopek, så är è jämnare pengar”, hette det. Första terminen tjänade Olin 7 rubel. Det var stora pengar för honom det.
Från prästerskapets sida erhöll han i början erkännande enbart af kapellanen i Nykarleby Aug. Heikel och hans broder prosten Henrik Heikel i Pedersöre. Då de funno Olins elever vara framstående både uti innanläsning och uppfattning af det lästa, gjorde de sig underrättade om om lärarens metod och godkände densamma, „hvilket blef en liten uppmuntran för mig, som arbetade i det tysta djupet” säger Olin härom. Gamle prosten Kullman i Nykarleby, själf en f.d. konrektor, skolman af den gamla stilen, torde icke hafva satt så mycket värde på den nya tidens metoder för skolundervisning, ehuru han själf nog hyllade den lärda skolans arbete. Efter hans död blef den unge prästmannen Wikander nådårs-predikant, 1869. Arbetandes med nit och varmt intresse för läskunnighetens upphjälpande inom församlingen, uppmärksammade han äfven Olins skola och lyckades ställa densamma på ordinarie fot. Olin fick nu äntligen, 1870, fast anställning i församlingen såsom ambulerande lärare för 5 byar, näml. Stor- och Lillsoklot, Karby, Kovfjoki och Marken byar. Han förband sig att under höstterminen hålla skola 4 veckor på hvarje ställe, vårterminen 5 emot en avgift af 20 penni per barn i veckan. För dem, som det intresserar att höra huru mycket en byskollärare genom så ringa skolavgifter kan få ihop för året, må meddelas att Olin enligt beräkning på 24 år förtjänat 162 mark om året i medeltal. Något år då han hade som mest elever steg summan till 208 mark – naturligtvis utom det fria uppehället. Mat fick han antingen på stället eller gick han kring i gårdarna i byn. Särdeles om kvällarna, efter slutat dagsarbete, „ambulerade” han sålunda för det målet och stannade ofta öfver natten där han fick det. Men middagsmåltiden bars af barnens egna, föräldrar eller syskon, till skolstället. Sålunda stod barnaläraren i ständig beröring med sina elevers hem och kunde intressera dem för den gemensamma uppfostringsuppgiften. Detta är onekligen en fördel, som den ambulerande folkskolan har framför den fasta. Skolan kommer till hemmet, och en inbördes växelverkan upprätthålles dem emellan.
Olin hölls i ära såsom en „bättre” skolmästare, „he va tuki ärand” (det var en viktig sak) att gå i hans skola. Därför hämtades t.o.m. tre gånger om dagen kaffe åt honom till skolstugan, fastän han krusade emot. Människorna voro i allmänhet „passli” (välvilliga) emot honom, sällan opassliga. De första tiderna, medan intresset var som störst, fick Olin arbeta året rundt, äfven om sommaren. Senare hade han 9 veckor ledighet. 8 timmar arbetades i allmänhet om dagen. Men de ifrigaste eleverna kommo redan kl. 6 om morgonen till skolan och dröjde till 10 om aftonen. Skolan hade blivit dem så kär, att de ännu såsom fullvuxna och gifta ofta infunno sig då skolan kom till deras by för att åtminstone vara med och höra på. Sålunda befästes hos dessa lärdomen för hela lifvet.
I Markby, därifrån man hade långt till kyrkan, samlades ungdomen om söndagarna kring sin afhållne lärar redan vid 1-tiden på eftermiddagen och blef kvar till samma tidpå natten. Långa vägar och strapatser skydde de ej, somliga hade ett par mil att vandra från sina hem till skolstället. Därför hände det och om sommaren att solen gick upp långt förr än de hunno hem igen. Under dessa för mången säkert oförgätliga söndagseftermiddagar läste man Guds ord tillsammans, vanligen Fjellstedts bibel med förklaringar, sjöng och samtalade samt upplifvade förut inhämtade kunskaper i skolämnena, hvarjämte de äldre fördes framåt i det som läraren kunde meddela. Denna söndagsskola var afgiftsfri.
Uti den egentliga amb. byskolan förekommo följande läroämnen: Biblisk historia, historia, katekes, räkning, skrifning, ritning och sång. Geografi hörde ej till kursen, men däri undervisades äldre och mera försigkomne elever. På innanläsningen och rättskrifningen lade Olin stor vikt. Litet grammatik förekom t.o.m. i sammanhang därmed.
Om sitt tillvägagående i de särskilda ämnena har Olin meddelat mig ett och annat, som kan vara af allmänt intresse.
Hvad först religion vidkommer, så hade Olin de första tiderna ingen lärobok i biblisk historia att tillgå, utan man läste mest ur Nya testamentet. På Olins anhållan anskaffade pastor Heikel Åkerbloms bibliska historia med frågor. Denna lärobok använde Olin stundom enligt Bell-Lancaster metoden sålunda, att han lät de äldre barnen göra frågor och de yngre besvara dem. Barnen sutto kring ett stort bord och frågorna gingo varfvet rundt. Böckerna voro tryckta med s.k. latinsk stil, som allmogen rätt och slätt kallar latin, hvarför en bekymrad man beklagade sig öfver att det nu blefve så fasligt svårt för barnen, då de måste lära sig ett nytt språk. Men Åkerblom innehöll något ännu märkvärdigare, nämligen tvenne blad kartor öfver de bibliska länderna. Dessa kartor studerades noga och reproduserades t.o.m. i Olins skola i betydligt större skala. En gosse i Soklot började rita sådana bibliska kartor i mängd och lottade ut dem för 5 penni lotten. Fick sålunda 4 mark för kartan, hvarigenom han en gång förtjänade 36 mark från midsommar till Wofferdagen (i mars).
Katekesen lästes de första åren utantill, men så, att barnen förstodo det lästa. Sedan lade den hufvudsakliga vikten vid uppfattningen. Olin lät ibland eleverna själfva uppskrifva ur minnet katekesstyckena, såsom de i skolan blifvit förklarade. En 14 års yngling – puckelryggig och sjuklig, men ovanligt begåvad – skref sålunda hela katekesen med förklaringar ur minnet. Han redde sig t.o.m. att skrifva en ny förbättrad upplaga däraf, men afbröts af – döden, midt i sitt värf.
Räkning. Man räknade både i hufvudet och på tafla, enkla tal, bråk, sorter och enklare inträsseräkning [ränteräkning].
Vid skrifläsningen använde Olin små fyrkantiga träbitar, på hvilka stora och lilla alfabetets bokstäver äfvensom siffrorna voro tydligt präntade. Dessa fingo barnen rada upp på bordet, sammanställa till stafvelser och ord. Att orden äfven skrefvos på tafla har förut blifvit nämndt.
Rättskrifningen skedde dels ur bok, dels efter diktamen. Tillgängliga öfningsregler användes, men Olin sammanställde äfven själf sådana t.ex följande „Den menniskan har en död själ (= samvetslös). Jag har skål på att hon stjäl. En gång stal hon en själ (säl) ur mitt nät”. Till öfning fingo barnen vidare skrifna sånger, som de lärt utantill. Äfven skolmästaren författade sådana, mest andliga betraktelser. Det blef en hel stor samling af alla dessa. Ännu sedan eleverna lämnat skolan fortfor flera med samma öfning och sände till läraren sina stycken. Jag har läst ett kväde af en till Amerika emigrerad ung gift kvinna, hvari hon på ett rörande sätt skildrar sitt afsked från fädernehemmet, sin färd öfver Atlanten och sin ankost till nya världen. Bristfälliga i formelt hänseende äro väl dessa byskoleelevers poetiska frihandanteckningar, men de vittna alla om den väckelse och lyftning skolan gifvit deras ande och om den kärlek, hvarmed de gengäldat denna gåfva.
Verskrifningen var en fullkomligt frivillig sak till nöje och uppmuntran. Men för den praktiska nyttans skull lät Olin sina elever skrifva formulär till fullmakter, räkningar, boupptecknings-instrument, testamenten m.m. Till sådana dokuments upprättande anlitades Olin själf såsom skrifkunnig person rätt ofta i byarna – fastän han aldrig blef en sådan skicklig folkadvokat som t.ex. Anders Svedberg. Äfven små ämnesuppsatser fingo eleverna emellanåt författa. Sedan skrfvo de bref till läraren, då skolan lämnat dem eller de skolan. Genom sådan korrespondens stod han länge efteråt i förbindelse med sina barn. Flera hundra bref bära vittne om forna elevers kärlek och tacksamhet.
Jämte skrifningen förekom emellanåt ritning till omvexling. Barnen afbildade hvarjehanda föremål på sina taflor, fritt för hand.
Sången omfattade mest psalmer, men äfven andra sånger och visor. Notkännedom inöfvades. Åtskilliga elever som kunde komma öfver något instrument, lärde sig snart spela. – I oförgängligt minne hafva de små sångarfärder stannat, hvilka skolan stundom företog. Med läraren i spetsen vandrade barnskaran sjungande genom byn. Somliga af barnen voro försedda med stora kurirklockor, och hvar gång prossessionen kom till en gård, där något af barnen hade sitt hem, stannade skaran och ringde högtidligt i sina klockor. Gårdsfolket kom då naturligtvis ut på trappan att taga emot sångarnas hyllning. – Dylika gemensamma utvandringar företogs någon gång ända till staden, för att höra på i skriftskolan eller närvara vid seminariets årsexamen.
I fantasin däremot fingo de elever, som läste geografi, göra resor till Europas aflägsnaste länder och till andra världsdelar, t.ex. Amerika, där mången af dem också i värkligheten en gång hamnade. En globkarta hade pastor Mikander anskaffat till skolan.
Naturkunskap förvärfvade sig barnen genom läsning i Topelii Naturens bok.
Detta är i korthet en antydning om Olins delvis rätt originella tillvägagående vid undervisningen. Man kan förstå att hans metod måste hafva förefallit bra olik andra syskollärares, och att han var långt framom dem, därom vittnar resultatet, främst barnens stora intresse och därnest deras kunskaper. Olin lyckades genom sitt enkla, flärdlösa, men genuint folkliga föredrag hos eleverna framkalla och underhålla samma intresse, som han själf besjälades af. Och det var vackert så.
Att undervisningen i mångt och mycket var bristfällig, det var han medveten om och erkänner det villigt. Men han använde sitt pund förnuftigt och troget. Därför välsignade Gud äfven hans anspråkslösa arbete.
Om Olins sätt att hålla skoltukt är ännu att säga. Att han efter behof använde både godhet stränghet. Luggar behöfde ofta utdelas, åt båda könen, örfilar och plaggor åt pojkarne. Icke ens den gamla skolkarbasen fattades. Och med den dammade han understundom odågornas ryggar rätt hederligt. Ett straff, som förr användes i byskolorna – äfven någon gång i den Olinska – är ett altför karakteristiskt minne från forna tider, för att icke här nämnas: läraren satte en vidjelänk om halsen på de bångstyrigaste och klafvade formligen fast dem vid väggen. Sålunda klafbundna fingo de stå att skämmas, tills läraren befriade dem. Men Olin följde med sin tid äfven i afseende å skoldiciplinen, hvarför kroppsstraffen mer och mer uteblefvo på senare tider.
Sålunda sträfvade denne barnlärare på i hela 32½ år, till dess han den 8 juli 1892 i följd af tilltagande sjuklighet och svagsynthet nödgades sluta med sin verksamhet. På Östensö i Pedersöre höll han sista gången skola. Stor är den ungdomsskara, som hos Olin fått sin första undervisning, enligt beräkning inemot 3,000, – i flera led. De älsta f.d. eleverna äro redan öfver 50 år, många aflidna. Då Olin för några år sen försökte taga reda på hvad det blfvit af hans forna elever, kom han till följande resultat: 1 har blifvit kyrkoherde, 7 folkskollärare, 1 lärarinna, 3 ackuschörskor [barnmorskor], 3 ambulatoriska lärare, 3 handelsbiträden, 3 jordbruksinspektörer, 5 däjeelever, 4 byggmästare, 5 eldare och maskinister, 2 bokbindare, 1 målare; de flesta äro bönder och bondehustrur, timmermän, handtverkare, sjömän, soldater, tjänare och tjänarinnor.
Ja hvad skulle det annat blifva af „folket barn”? Men huru maktpåliggande är ej detta värt att bibringa dessa barn den första undervisningen, genom hvilken oftast grunden läggs till en människas hela framtida lif och värksamhet! Därför borde äfven byskolan öfveralt ställas på sådan fot, att dess arbete blefve gediget och kunde bära varaktiga frukter.
Under den tid Olin traskat kring byarna med sin vandrande skola hade mycket förändrats i hemtrakten, hade folkbildningsarbetet gått framåt med förut oanad fart. År 1873 invegs i Nykarleby ett seminarium för utbildande af folkskollärare. Flera af Olins elever vunno här inträde. Seminariets normalskola och småbarnsskola, – eller barnkrubba, som den förut kallades, – blefvo mönsterfolkskolor för hela näjden. Genom ifriga ansträngningar af församlingens prästerskap inrättades 10 år senare till minne af Kejsar Alexander II:s 25-års jubileum en högre folkskola i Soklot by, en annan i Kofjoki by. Hela sju högre folkskolor nämligen i Lepplaks, Jeppo och Forsby i Nykarleby landsförsamling, uppstodo inom kort på det område, där Olin förut varit nästan ensam herre på täppan (d.v.s. i täflan med „kärringskolorna”, som likväl icke häller alldeles voro att förakta). Öfver 20 personer, säger Olin, hade börjat hålla byskolor innom nämnda område. Enbart Svedbergska skolan i Munsala höll sig fortfarande fri för konkurrens på sitt område. Ingen annan folkskola inrättades under Svedbergs lifstid i den socknen. (Först 5 år efter Svedbergs död bröts isen där, och Munsala fick på en gång 4 folkskolor). Följden af dessa förändrade förhållanden af elever till Olins ambulatoriska skola upphörde, och många af dem, som börjat hos honom, afbröto för att inträda i „högre” folkskola. Man kan icke undra öfver, om den gamle skolmästaren börja känna sig öfverflödig, om han i sin tur undrade hvad det skulle blifva af den „nya skolan” som kallade sig „högre”. „Blifver detta ett godt framsteg och till välsignelse för det uppväxande släktet, då är ingen skada skedd” skref han vid tiden för inrättande af den första högre folkskolan i Nykarleby landsförsamling. Men han tyckte att den icke tillkom på riktigt naturligt sätt. – Och det kunde icke hjälpas att den gamla byskolan blef ringaktad i samma mån, som den nya folkskolan måste in i folkets ynnest. Men den gamla hade haft sin tid, och den hade värkat förberedande för den nya. Så är äfven det mångåriga anspråkslösa, men trogna arbete ambulatoriske barnaläraren Erik Olin, utfört „i det tysta djupet” – för att begagna hans eget uttryck – i folkbildningens tjänst, väl värdt att ihågkommas och högt skattas. Också har prästerskapet i de församlingar, inom hvilka Olin värkat, satt mycket värde på hans värksamhet och äfven skänkt honom offentligt erkännande. Kyndelsmässodagen år 1878 öfverräktes åt honom i Nykarleby kyrka genom prosten R. Stenbäck en bibel till uppmuntran. Och slutligen, i Olins lefnadsafton vederfors honom oväntadt den utmärkelsen, att han såsom den förste manlige lärare, – bland de obemärkte trogne – erhöll en minnesgåfva stor 100 mark, motsvarande en „ärepenning i guld” af den till Z. Topelii ära hopsamlade „14 januarifondens” medel. Med särskild tillfredsställelse hade skalden därtill rekommenderat denne såväl meriterade man ifrån hans egen hemsocken.
Den skrifvelse ifrån folkupplysningssällskapets bestyrelse, hvilken beledsagade minnesgåfvan, var af följande lydelse.
„Till folkupplysningssällskapets kunskap har kommit att Ni Erik Olin i många (32½) år har egnat Edert lifs bästa krafter åt den skriftliga folkupplysningens tjänst. Gud och Edert samvete skola löna Edert redliga arbete mer än människor förmå. Men Edert land som Ni gagnat, och Edert folks barn, som Ni velat uppfostra till kunniga goda medborgare, äro eder tack skyldiga för Eder försakande möda. Folkupplysningssällskapet tror sig uppfylla landsmäns och föräldrars plikt, när S p t härmed sänder Eder en minnesgåfva ur 14 Januari-fonden, motsvarande den ärepenning i guld, som vårt land är skyldigt det tysta arbetet för dess ungdom och framtid.
Hägne Gud Edra återstående dagar och låte Eder se Edert arbetes frukt.
Helsingfors den 14 Januari 1895.
Å Folkupplysningssällskapets vägnar:
A. Meurman A. A. Granfelt.”
Innerligt glad och tacksam öfver detta så oväntade offentliga erkännande, framlefde Olin sina sista lefnadsdagar i Soklot, i sin födelseby hos goda vänner. Allmänt aktad, åtnjöt han ibland folket den enkla sköna hederstiteln „läraren”. Efter en på det sista tilltagande sjuklighet afled han den 29 maj 1897 i en ålder af nära 68 år och jordfästes några dagar senare i stadens kyrka. Med rätta tillämpades på denna redlige arbetare. Uppenb. 14:13 om en evig hvila för dem, i Herranom dö. |