[ ] betyder undantagsvis J. L. Bircks kommentar

Hon hette Mia, var skeppardotter från en grannstad och anställd som biträde i en handelsbod vid torget. Hon var i sin arbetsgivares kost och logi såsom vanligt var för sådana unga i handel och hantverk, som ej hade föräldrahem på orten. Rummet delade hon med Hilda, ett annat kvinnligt biträde i samma firma. Med en barndomsvän i grannstaden — också hon skeppardotter — korresponderade Mia rätt flitigt flera år. Men ringa bemedlade flickor ödslade ej postpengar på den tiden. Breven sändes ofrankerade med än den ena än den andra vägfarande till häst, och sådana var det ej brist på mellan två grannstäder.

Ett dussintal av Mias brev till vännen Viva — välskrivna till handstil och innehåll — råkar finnas i behåll. Det ger inblickar såväl i en ung kvinnas tanke- och känslovärld som i livet i den lilla staden, sett ur en bodfrökens synvinkel för 79—75 år tillbaka [År 2005 blir det 122—118år tillbaka.]

Ortografin moderniserad i denna återgivning

*

Nykarleby den 16 februari 1883
Kära Viva! — Jag kan omöjligt låta bli att skriva, fastän det är mitt på dagen, ty det är roligt att få brev av dig; du hör huru egoistisk jag är. — Ja, tack skall du ha för dem allesamman, det lättar på humöret att vara ihågkommen. Det var liksom en tröst att få ditt brev i förrgårafton, ty nog hade jag litet „langtungt“ efter det Esther rest. Vet du hur ditt brev verkade på mig? Det var som när man hör en klagande melodi, det gör ont, men man kan ej ändå låta bli att lyssna. Hade jag då skrivit som jag tänkte, hade du troligen fått Jere-Mia klagovisor. På samma sätt var det i morse, och därför skrev jag endast datum. Kyrkklockorna ringde och det kändes så tungt, att tårarna kom upp till halsgropen. Men så kom en ljusning mellan molnen och alla skuggor inom försvann. — — —

Och jag som inte ens fick se skuggan av Hamlet. Efter läsningen av ditt brev kände jag medlidande med honom och mitt samvete anklagade mig för många tanklösa ord, för vilka jag i andanom gör avbön. Vad den kärleken ändå är för en stormakt! Den styr de flesta av våra handlingar fastän det sker i tysthet, tror du inte det? Jo, jag såg just i ditt brev att du tänker lika.

— Mina har lovat att försöka få dina verser urklippta, det var så roligt att se dem i tidningen. Jag gratulerar dig och hoppas att du må få ännu större framgång. —

Jag hörde av Loa att ni skulle till Mia N. i onsdags och önskade så att jag fått vara med. Ifall du uppsamlat något korn därifrån så skicka det åt mig; litet stygghet som krydda är tillåtet, om du ej helt och hållet förlorar smaken därför.

I går aftse gick Hilda och jag för att prata bort en stund hos Loa [innehavarinna av en mode- och galanteriaffär i staden], men när vi kom dit hade hon herrfrämmande, W-ll och N-ström, vilka i parentes sagt träget gör sina uppvaktningar. Det kändes litet besvärligt, men vi stannade likväl och deltog i krocketspelet samt drack choklad. Vi hade ej så otrevligt, ty Loa är en trevlig värdinna med gott sätt och talar bra, men Hilda! Visst måste jag emellanåt, oaktat jag kände det pinsamt, dra på munnen för mig själv; jag medger att det är fariseiskt, men jag kan inte hjälpa det. Nu tror jag att jag slutar, ty en sida bör bli [oskriven] att vika om, annars skinar det igenom.

P. S. — Hilda hälsar åt dig, hon har just Bäck-Matt här [för massage].

Glöm ej bort
Mia.

*

Ny-by 8/9.
Mamsell Latmask!

Försök nu om hon kunde få mitt brev [brevet till mig] skickat! Här sitter jag och väntar att få något intressantare än vad som bjuds i vardagslag, men förgäves. Det ena budet före och det andra efter kommer, men utan något för mig. Jag känner mig så ensam här, så du kan nog förstå vilken skrypelse det vore för mig att få höra något om ert liv.

— Se, så, nu ska vi i bastun allesammans — det bestås efter bakningen. — Åh, vet du så roligt det var — först att åka dit, så sitta på ett berg och höra på musiken från seminarium, sedan masa sig i bastun och slutligen promenera hem i det vackraste väder man kan önska. — Hos Malmbergs var det främmande — Olsons — och Sigrid sjöng så konstnärligt som möjligt. Jag tror Kasse [Kasimir M.] slår sina krokar för Vivi Appelberg — en blomstrande, leende tärna — åtminstone syns de mycket intresserade av varann. — Hilda fick främmande — Phaler — jag tror nästan att de intresserar sig för varann också. — ja, sådan är världens gång. — — — — —

Och nu slutar jag „långkatekesen“ [långsmala brevet] för att sticka på mina strumpor om de ska bli färdiga till Alexander[sdagen, kejsarens namnsdag, som i städerna firades med illumination, fackeltåg och andra nöjen efter råd och lägenhet.] Hilda och jag ämnar göra ressällskap om vi slipper [får ledigt] — och kommer ren om morgonen — jag gläder mig däråt. Farväl nu och förbarma dig över

Pelikanen.

*

Ny-by den 28 [april 1883].

Kära vän, förlåt att jag emellanåt tänkt „din kråka“; som sitter där och väntar på brev, förrän hon värdigas sända mig några uppfriskande ord. — — —

Då jag känner lust att skriva åt någon av mina vänner och har tid därtill, bryr jag mig femton om ifall de är mig skyldiga brev eller jag dem — men vi kan ju ej alla ha samma uppfattning om en sak.

Klockan ½6 steg jag upp — är du ej nöjd med detta bevis på vänskap. Hilda och Axel är tidigt uppe för att hinna inventera vinden — om allt skall hinna bli undanstökat till 1 Maj. I dag skall Nykarleby fira den dagen Fruarna har bjudits sina män, samt ungdom därtill, för att äta fil på landet. Det skall vara mycket enkelt — bara vanliga uppskärningar på smörgåsbordet — inga delikatesser! — helkokta potatis och kotletter samt fil eller sötmjölk hur det behagas. På stora bron skall samlingen ske — måtte den bara bära dem, så att de ej kommer att taga ett gemensamt bad, det skulle såra dras kvinnliga blygsamhet, du känner ju fruntimren här. Sådana storheter som Gånge Rolf m. fl. väger nog en hop mera än vanligt smått folk. Alfred och Mina är även tillsagda och skall naturligtvis vara med. Jag har således frihet att för någon stund skarva och svarva ihop detta här, notabene om mitt samvete ej är mycket ömtåligt, vilket vi härav skall få se.

Jag är så nöjd att vi hann ha vår filfärd förut, vi kan ej således bli misstänkta för att ha stulit idén av dem I går morse samlades vi hos Loa för att spatsera till Lippjärv och intaga en gemensam frukost. För att ej väcka alltför stort uppseende knallade Hilda och jag först i väg med Örnberg i släptåg. Vid parkens slut inväntade vi Loa med sina skyddslingar — ja feminina — Rosa Rank och Mia Ahlqvist. Vi hann ett gott stycke på väg innan R:qvist, H:der och L:én upphann oss. Litet led var jag visst över att L:én och Mia Ahlqvist skulle vara med, men då det ej kunde hjälpas, tog jag skeden i vackra handen och gjorde mig så trevlig jag kunde — och lyckades bra. Vi hade en kryddlimpa med, alltså ett strå vassare än korvbröd, på Nyvägen. Filet var utmärkt gott och träskedarna mycket stora och rovlystna — i synnerhet min. Jag gjorde för sent den upptäckten att R:qvist fått en nättare på sin del — — — Ute gick det livligt till, vi sprang änkelek och dansade fransäs och ringdans ehuru det smått regnade.

Sedan vi fått båda kopparna kaffe var det tid att tänka på hemvandringen, ty kl var ½ 1. (Alfred och Mina är nu i en annan sfär, och jag har friheten — Skön om, också — stulen. Moster Marie, Hilda och jag har druckit kaffe och doppat i båda kopparna — ja, Hilda hälsar dig). Somliga ville ha häst men en del ej och då blev det att vi spatserade allesammans, gossarna i nedvikta hattbrätten och vi flickor i Lippjärvfröknarnas vardagsdukar och hattarna inknutna i näsdukar för att skydda dem för regnet. Jag var mycket belåten med min blå- och vitrutiga bomullsduk — jag har, skall du veta, en sådan svaghet för bomullsdukar.

Vi måtte ha sett ut som slekta kattor, men detta bekymrade mig föga — det enda jag var ledsen över, var att min klädning koppar sig då den blir våt.

Sedan jag hemma försökt njuta av kalven (kalvstek, kalvdans och pannkaka) gick jag till Loa för att få sova i fred — och fred fick jag nog annars, ty Loa sysslade i boden — men tankarna höll mig vaken. — Vi drack kaffe och sjöng en stund och sen Hilda infunnit sig gick vi Kroken [landsvägskroken nära Juthbacka] och sedan hem igen. Sen gick vi för att se om Loa var hemma. Jo riktigt! Mia och Rosa var där, och H:der hade gått efter R:qvist. Jag vet ej om man skall kalla Rosas och Mias uppförande barnsligt, men löjligt är det att se deras sneda blickar om gossarna ej
tillräckligt uppmärksammade dem, utan vände sig till oss. Nå, H:der kan då ej klagas på, men R:qvist tillade den djärvheten att hålla sig i vårt sällskap. Jag satte mig på kökssidan vid kakelugnen för att fira brasa en stund, varpå R:qvist lyfte på förlåten, som skiljde oss åt, och skrynklade den för att få den att hållas på skåpet. Loa tog vattenämbaret och satte sig på det, och slutligen kom även Hilda dit. Vi pratade glatt och muntert under det de andra, en hop för sig sittande kring bordet vid fönstret, sjöng och svärmade och såg muntra ut. Ser du sällskapet, och kan du föreställa dig hurudan stämningen var? Alldeles som då solen skiner på ett ställe under det skuggan vilar tung på ett annat. För att litet jämka om började vi spela Lotto, men lyckades obetydligt. H:ders sorgsna ansikte gjorde mig dock så ont — — — — — — — — — — — —

Mulen morgon, vacker dag — måtte det kunna tillämpas på mitt indre lika såväl som på vädret därute. Månne de [stadens herrskap] ha roligt på utfärden? Vet du, jag tror det smått kostade på mig då jag såg dem gå, så dåraktig är jag. Men månne jag då står så mycket lägre än många av dem som är med, eller är det för min fattigdom som jag anses för ingenting. Loa frågade om jag ej blivit tillsagd [att komma med], då det är Borgmästarinnan som ställer till och jag vunnit hennes beundran sedan jag förlorat H:ders. — Apropos Loa! Hon fiffade upp H. i morse då jag var dit, o. det måtte uppfriska honom ty han sjöng så glatt: „Vet, denna Olga ger humör!“, under det han oljade hår, ögonbryn och mustascher på Loas bekostnad. — Moster Marie vinkar med ett brännvinsglas — minsann tror jag ej att de ämnar taga lilla middagssupen! — Farväl tillsvidare, gamla vän! Samvetet börjar höja sin röst.

Efter middagen: En karl sjungande med full hals och med brännvinsflaskan i högsta hugg, möter mina ögon då jag tittar utåt torget. Han känner väl i luften att Fiskaln i dag ej har tanke på något annat än nöjet och därför manar mannen „leve friheten!“ — alldeles som jag.

Jag var på Promenadkonserten i onsdags: jag dansade litet, fick höra musik, föredrag och sång, se den vackre Spolander och var nöjd, med min afton. Jag fick dock ej höra „Lorelei“, enda missräkningen för

Mia.