Julia Pauline, en nykarlebyflicka

Lars Pensar, 65, är pensionerad högstadielektor, ”sysslar ibland med det Nykarleby som varit och farit”.

När auktionen på lösöret hölls 1946 vid Grundfeldtska gården, ropade mina föräldrar in en låda med böcker, som också innehöll fragment av en ung nykarlebyflickas korrespondens med jämnåriga väninnor. När jag sen ärvde lådan och bekantade mig med innehållet i breven och familjens livsöden genom endel tidningsklipp, foton och andra källor, blev Julias korta liv mera framträdande.

Julia föddes den 15 oktober 1862 i ett förmöget nykarlebyhem. Hennes far, Carl Grundfeldt, är tillika med Zachris Topelius den kanske mest betydande stadsbon i 1800- talets Nykarleby. Han var resultatet av en relation mellan den blivande assessorn i Vasa hovrätt, C. E. Järnefelt och dennes hushållerska Grundström. Carls efternamn fick bli en kombination av första delen av moderns namn och andra delen av faderns. Så tillkom namnet Grundfeldt.
    Carl sändes till sin adliga fars anförvanter i Helsingfors, där han får en för den tiden rätt god utbildning på det merkantila området.
    I Helsingfors lär han känna den två år äldre Zachris Topelius, som 1832 påbörjat sina studier där. Några år senare är båda ynglingarna inneboende i den Borgströmska gården, som tillika var centrum för det Borgströmska handelshuset, där Carl har tjänst.
    1845 gifter sig Zachris med rådmansdottern Emilie Lindqvist i Nykarleby och Carl inbjuds som marskalk till bröllopet i Nykarleby — och lär ha kommenterat inbjudan med att ”ett par dar kan man väl vara där”.

Ett par blickande vackra ögon blir hans öde under bröllopet. Ögonen tillhör den 16 åriga Pauline Lybeck, dotter till nykarlebyrådmannen Petter Lybeck.
    Fyra år senare gifter de sig och bor första tiden i Helsingfors, men flyttar efter ett par år till Nykarleby och förblir sen nykarlebybor livet ut.
    Carl, som är en boren affärsman har stora framgångar som sprit- och vinimportör, delvis på egna kölar, för snart är han engagerad i rederibranschen.
    Före stadens brand 1858 har han och Pauline redan fått två barn. När Julia föds 1862 är hon det femte barnet i ordningen. Det skall bli ytterligare fem barn till.
    Då har föräldrarna har redan flyttat in i den vackra, vitrappade gården vid Rådhusboulevarden i hörnet av dagens Topeliusesplanad och Lybecksgatan. Gården som ritats av överarkitekt L. I. Lindqvist i morisk stil, ansågs på sin tid vara stadens vackraste, av endel även ansedd som kanske landets vackraste byggnad.
    Gården revs så sent som 1961, då Nykarleby stad som ägare sålde den för rivning.

Det hus där Julia växer upp, visade prov på finaste inredningsarkitektur och trädgården på sydsidan var ett föredöme. Som liten har hon sett Victor Schauman leda iordningställandet av Norra promenaden till en park planterad med träd och växter, som han anskaffat. Den låg ju alldeles utanför hennes hem.
    Förutom en mängd tjänstefolk, anställda hos Carl Grundfeldt, kom och gick i huset affärsbekanta, forkarlar och intressenter i den rederirörelsen där Carl var bolagsdirektör. Varvsbolagets fartyg plöjde haven från Jawasjön till Mexikanska golfen. Under hans tid som lantdagsman gjorde folk, som ville påverka besluten i storfurstendömet sina besök hos ”lantdagskalle”, som stadsborna kallade honom.

Julias, liksom hennes syskons uppväxt, måste ha påverkats av allt som tilldrog sig i huset och av information från stora världen som strömmade till hemmet. Den livliga korrespondens som fadern hade med agenter i de stora hamnstäderna ute i Europa och med fartygens kaptener, gjorde det Grundfeldtska hemmet till en nyhetscentral för stadsborna.
    Julias umgänge från barnaåren var stadens herrskapsfamiljer. Som sina flickbekanta började Julia i fruntimmerskolan, vilken under hennes skolår var inhyst i gården i hörnet av Topeliusesplanaden och Borgaregatan. Huset revs detta år.
    Till Julias vardag hörde läsning, handarbete, pianospel och visiter. Släkten och bekantskapskretsen var stor. Så hade hon sina kusiner, de blivande författarna Paul Verner och Mikael Lybeck nästintill som grannar i det hus där Florahemmet finns.

Sommartid bodde familjen på sin villa vid Andrasjön, den som av familjens goda vän Zachris Topelius döpts till ”Kallenautio” dels syftande på ägaren, ”Carls ödemark” dels för att gästgiveriet ”Kallenautio” i Juupajoki där Z. T. övernattat flera gånger på färden mellan Nykarleby och Helsingfors, bar detta finska namn. Idag finns i det gamla gästgiveriet ett ”Topeliuksen huone” som minne av hans besök där. På trädgårdsbordet vid Andrasjön företar sig Zachris att med brännglas bränna in namnet ”Kallenautio” Namnet var ju fyndigt valt. Z. T tycks haft som vana eller ovana att rita och rista in namn lite här och där.

Grundfeldts villa Kallenautio. På nästan samma plats som Erik Grahns, f.d. Schalins och Wilkmans villa finns i dag.

Här vid Andrasjön och Kallenautio tillbringar Julia lyckliga somrar med utfärder i skärgården, bärplockning, sällskapsliv och brevskrivning som några bevarade brevkoncept vittnar om. Men närvarande hos henne är även medkänslan med väninnor som drabbats av svårigheter och för Julia är vetskapen om döden som en följeslagare inte obekant. Hon förebrår sig själv för att inte vara tillräckligt omtänksam mot vännerna. Ibland kan en självironisk humor lysa igenom. Genom familjens bekanta kan hon få besöka både Helsingfors och Stockholm. I den svenska huvudstaden fotograferas hon i ateljé ”Gösta Florman.” Det blev ett foto som visar en flicka i 17—18 års åldern och med, alldeles tydligt, sin fars ansiktsdrag.

Julia Grundfeldt i 17—18-års åldern fotograferad hos Gösta Florman i Stockholm. [Ett sammanträffande är att vi har ett porträtt av min fru Karins farfarsmor taget av samme fotograf.]

När Julia skriver sina brev skriver hon alltid koncept med blyerts för att sen med hårfint bläckstift renskriva brevet. Eftersom de bevarade brevkoncepten är fåtaliga ger de inte en helhetsbild av Julia, men i sina brev till bekantskapskretsen förefaller hon att vara en helt vanlig flicka från en herrskapsfamilj. Hon var säkert mångsidigt begåvad, musikalisk och stimulerad av livligt umgänge också utanför familjekretsen.

I ett brev, som kunde ha rubriken ”Skärgårdsliv”, skriver hon till sin väninna Hilma Forsén i Jakobstad:

Kallenautio den augusti 1881

Käreste Hilma min!

    Stort skäl skulle Hilma ha att vara ledsen på mig då jag ej kan hitta beskrifningen på Tante Ahlstubbis pastejer, som jag slarfvade bort. Jag har sökt och sökt, men allt förgäfves. Ingen nöd vore om jag kunde få Mammas, men den finns ej heller. Mamma har lagt den någonstans i sina lådor och jag får ej reda på den just nu då den skulle behöfvas. Huru skall jag nu få en annan i stället? En olycklig stackare är jag som alltid skall vara så slarvig, men Hilma förlåter doch, får jag ej tro så?
    Får det ej lof att vara en portion sylt på qvällkvisten? Stig in till mig så flyger jag genast ut till köket, där nu Mamma, Hilma och Elna bråka med bärkokning.
    Hilma hör mig ej, mina böner beveka henne ej, hon vill ej lemna Jakobstad för att en stund gästa Julia och äta sylt med henne.
    Nej, nej så lär det vara, — icke kommer Hilma till Julia, sylten frestar henne ej ty bär fås ju äfven i Jakobstad, och där har Hilma många bättre flickor än Julia. Dröj där då stolta Hilma, men glöm ej ändå att stundom offra en tanke åt Julia i Ny-by.

    Här har vi det rätt lifvat allt emellanåt, den ena utfärden efter den andra företaga vi oss. Det är något obeskrifligt angenämt att segla i vackert väder. Ingen ansträngning är därmed förbunden, utan man sitter lugnt och makligt i båten, vrider bara litet då och då på rodret eller skotar seglet. Båten klyver den krusade hafsytan, hvars vågor med melodiskt skvalpande sorla längs dess sidor. Kusten som man lemnat, drager sig ständigt mera tillbaka; ännu söker man urskilja enstaka hus och träd, men slutligen flyter allt tillsammans i obestämda konturer.

    I går voro vi på bärplockning till en holme vid namn ”Röd Klubben” och plockade två stora korgar med blåbär. Sednare på eftermiddagen sedan vi hvilat en stund, gingo vi att äta hjortron, och funno ett stort berg i närheten af en liten källa, alldeles fullhackat med namn. Der stod också, Ja Zacharias Topelius, alla Lybeck, ja …

    I nästa vecka fara vi igen på hallonplockning om vädret ej behagar bli fult. På andra sjön seglas rysligt mycket sent om aftnarna, i synnerhet de aftnar det var månljust. Då bränner de alltid så vackra röda och alla slags färgade eldar.

    Nästan alla morgnar strax jag kommit upp ur sängen, går Elna och jag i skogen och sitter och läser. Jag håller nu just på med några af ”Maurus Jokais”?, men dem tycker jag ej alls om. Elna har igen haft brev av alla flickorna.

    I Jenny Rosenlews hem har varit stor bal, der de haft gudomligt roligt som Ella säger. Ella har fått dansa så mycket i sommar. — Hur de ändå roar sig i Björneborg mot här, der det är så tyst och stilla.
    Från Köster hade Elna bref på åtta sidor. Hon har så roligt hos Wasastjernas, att hon ej vågar tänka på att måsta fara så snart derifrån. Alldeles förtjust tycks hon vara i ”Osvald”, troligen Wasastjernas äldsta son. Öfverallt är hon och Osvald tillsammans. Med honom har hon också fångat hundra kräftor.
    Ella Thornberg återvänder till H.fors, och börjar sjunga för Noemi Ingman. Tekla Schauman reser väl snart. Elna hade i dag bref af henne, hon skref att vi skulle komma emot henne till Aavasaksa, ty på den skulle hon fara till Vasa. Vi voro också, men ingen Tekla fanns der, styrman Roos sade att hon reste på Jacobstad direkte till Vasa. Jag stannar helt beskedligt hemma för att tillbringa vintern i Nykarleby. Den 10 September far jag ned till Aavasaksa för att träffa Hilma Forsén som reser till Paris.
    Ja, farväl, farväl kära oförgätneliga Hilma.

    En varm omfamning, så varm som den kan — från Julia.

Som ett förtydligande är Rödklubben idag en del av Alörn strax innanför Frillholmen. Berget där namninskrifterna finns är Namnberget (Runeberget som Z. T. skämtsamt kallade det) beläget på Alörns norrsida, ett par hundra meter innanför stranden). Av Julias systrar omtalas den sex år äldre Hilma och den två år yngre Elna i brevet. Aavasaksa är en ångare i kusttrafik.

Till skolkamraten Maria skriver Julia:

    Som gammal skolkamrat vågar jag —
    
     Snälla Maria!

    Var ej ledsen om jag kommer och besvärar dig med några kommissioner. Men ser du snälla vän, nu sedan Lydia Sundström är borta har jag ju ingen annan att vända mig till än dig, min gamla skol och skriftskolekamrat.
    Jag skulle så gerna önska att du beställde åt mig 4 par handskar från handskfabriken, så stora som åt dig, och 4 par svarta vantar af samma storlek. Men har du ej tid dermed eller om du inte vill så lämna det för all del. Emellertid, var nu ej ledsen på mig att jag ville besvära dig.
    Vet du, jag kan hälsa dig från både Pastor Bäck och Prosten. Vi voro igår hos Doctor Forsiuses på Charlotti. Der var utmärkt roligt ty man fick höra så mycket sång och musik. Amalia Sarlin och Lotte Dyhr bådo om sin hjerteliga helsning. Prosten var också der men inte Pastor Bäck, ty hans lilla flicka Edith är ju så rysligt sjuk, de önska ingenting annat än att hon snart måtte dö ty blefve hon så får den arma lilla stackarn plågas.

Brevet är odaterat och oavslutat.

    
Den 23 oktober 1881 skriver Julia till Aline Vallin på Boulevardsgatan 11 i Helsingfors:

Snälla rara Aline!

    Hu! Så rysligt kallt här är idag, jag kommer just från kyrkan, och jag trodde att min spetsiga näsa skulle frysa bort. Nästan alla människor gå redan här med skinnplagg. Snöat har det en gång så inte tror jag vintern är långt borta. Jag kommer såväl ihåg den här söndagen i H:fors förliden höst, vi lekte alla flickorna ”väfva vadmal” uti vårt rum, då Sofie kom och sade att någon sökte mig, jag blev så glad då det var Hugo som kom från Tavastehus, sedan om aftonen voro vi på theatern.
    Nej, jag börjar helt enkelt prata om annat, istället för att först tacka Dig för Ditt vänliga bref, som jag redan för ett par veckor tillbaks emottog. Jag trodde jag aldrig mera skulle få höra af Dig då Du så länge lät mig vänta, och förvånad må Du tro jag blef då jag såg att det var från H:fors, och din stil Du sade ju alltid att Du ej skulle slippa tillbaka till Helsingfors. Ja innerligt tack för Ditt bref, snälla Mommo!
    Lycklig Du Mommo lilla, som ännu får spela för Martin gubben. Inte lär jag mera i år komma till H:fors, men hur det går i nästa år vet man ej ännu. Till dess, om jag lefver, nog lofvar jag, att jag ej skall glömma mycket af min spelning ty jag spelar så mycket hvar dag. Hvar morgon när jag är färdig klädd promenerar jag med mina syskon ganska långt utom staden till en egendom kallad ” Jut-backen”, der vända vi och så hem igen. Det är så roligt att sätta sig och spela när man först hämtat frisk luft. Fingeröfningar spelar jag en timme, alla dagar studerar en timme så att 2 timmar är det ungefär vanligt, mera vill det ej bli när man ej har lexor att öfva.Vet Du Aline, här är så tyst och stilla, men ändå är det så roligt. Vi ha här historiska läseföreningar en gång i veckan. Vi läser just nu Starbäcks historiska romaner. De äro så intressanta. Du har troligen läst dem alla. Alla lördagar från 6 till 10 är här syförening. De flesta unga flickor äro då tillsammans för att arbeta något.

I brevet nämnda Hugo var Julias tre år äldre bror och nybliven farmaceut, hade tydligen plats i Tavastehus. Julia kallar Aline ”Mommo”. Martin gubben avser troligen Martin Wegelius, senare grundare av det vi i dag kallar Sibelius-akademin.

    
Den 10 december skriver hon igen till Aline:

Snälla Aline!

    Hvad månne vännen Aline har tänkt om mig, som ej förr besvarat hennes vänliga kärkomna bref? Månne hon trott att Julia glömt henne? Dessa frågor har jag ofta ofta gjort mig sjelf. Men — ändock ej kommit mig till att skrifva förrän nu.
    Men nu kära vän får du ej mera tro något sådant. Ty ej glömmer jag så hastigt mina vänner, nej vet Du, jag har ämnat och ämnat, men ej kommit mig ändå dess längre. Och nu beder jag Dig på det hjärtligaste om förlåtelse för min stora försummelse — — — Innerligt tack för Ditt bref! Förlåt mig!
    Inom en månad ha vi upplefvat de mest befängda omkastningar, från snö till regn, från kalt till varmt, från häftiga stormar till ”stilla lugnet”. För några veckor sedan fick man fröjda sig åt en ganska nätt vinter, några grader köld, slädföre, bjellerklang, och öfver tre tum tjock is på åar och bäckar. Nu är all denna herrlighet försvunnen och vi få med lång näsa stå och betrakta en af regn och snöslagg uppblött mark, omtöcknad af en tät, tryckande dimslöja. Ja! allmänna åsighten är den att vinter med snö blir det åtminstone ej till Julen. Svårt har man och att finna sig i tanken att julafton står för dörren inom två veckor.

Den svaga veckan tärs alltmer
Och icke ljus ej värme ger
Min hela kraft flyr
Jag är så matt
Min sol går ned och det är natt.
Det redes mig ett stilla bo,
Djupt ner en säng för ostörd ro
Af väktaren jag der ej vet
Och tiden heter evighet.

Julia Pauline Grundfeldt