”Kurre” [K.J. Hagfors] erkände emellertid, att kraftverket nu levererade elektriskt ljus av bästa slag och ville gärna se, att det skulle bära sig i en snar framtid. ”Jag ville det gärna även därför, att de män, som ägnat detta företag så mycken möda och oegennyttigt intresse, skulle få heder därav, ty de ha strävat för allmänt väl. Men man kan som bekant inte lägga en tum till sin längd ..., skriver ”Lektorn i modersmålets med- och självljuds rättskrivning”, som själv ej hade någon som helst sakkunskap på området.

Karl Fredrik Spolander. Foto 1920-talet, Maud Spolanders ägo.

Att bankdirektör K.F. Spolander tog vid sig av denna envetna och insinuanta kritik är säkert. Särskilt illa torde han ha berörts av antydningarna om olagligt förfarande vid beslutet om företagets igångsättande. Hans hälsa var bruten. Kraftverket knäckte honom, men han bar det som en man, vittnar Läktar-Jakob. Efter avskedet från de kommunala värven skötte han fortfarande sin tjänst som direktör för Nordiska Föreningsbankens kontor i staden. Hans hustru hade gått bort i juni 1927 och han levde nu tillbakadraget med sin dotter och sin trotjänarinna. Den 24 sept. var han som vanligt i full sysselsättning, men drabbades av hjärtbesvär och avled på kvällen.

Med Karl Fredrik Spolander bortgick den person, som mer än någon man präglat stadens utveckling från 1880-talet framåt. Född den 24 okt. 1858 i Kronoby, där fadern då var t.f. klockare, växte Spolander upp i Lappfjärd, dit familjen flyttat, tills han vid 18 års ålder vann inträde vid seminariet i Nykarleby. Därifrån utdimitterades han 1880, och var därefter lärare i Ekenäs till 1884, då han blev lärare och från år 1900 överlärare vid Nykarleby Seminariums övningsskola. Här kvarstod han till 1910, då han tog avsked med pension. Som lärare var han i hög grad respekterad.

Efter avskedet blev Spolander föreståndare för Landtmannabankens kontor i staden (1913—1914) och 1915 föreståndare för Föreningsbankens, senare Nordiska Föreningsbankens kontor.

Det var emellertid som kommunalman han gjorde sin stora insats för staden. Under hela sin tid i Nykarleby intog han en central ställning och var under ett kvartsekel nära nog allenarådande i kommunala frågor. Han hade innehaft alla förtroendeposter av någon betydenhet. Sålunda hade han varit medlem av och ordf. i drätselkammaren, medlem av stadsfullmäktige från 1887 till okt. 1926 och ordf. i 18 år, trafikchef vid Nykarleby järnväg 1901—1915, ordf. i Utminuteringsbolaget, ledamot i Nykarleby sparbanks styrelse och i folkskolinspektionen, vars ordf. han även varit.

Sina främsta insatser hade han gjort som grundläggare och ledare av tidens två största affärsföretag dittills under 1900-talet, den smalspåriga järnvägen och kraftverket. Hans insatser här var visserligen omstridda, som av det ovanstående framgått, men ingen annan än K.F. Spolander skulle haft energi och auktoritet nog att genomdriva beslutet om det för stadens utveckling viktiga kraftverket bara ett tiotal år sedan det förstnämnda företaget misslyckats. Båda företagen var ett resultat av Spolanders levande intresse för stadens förkovran, och ett resultat av hans stora arbetsförmåga, praktiska läggning, viljekraft, självförtroende och sega uthållighet. Han var därjämte ”en klok man och icke utan smidighet, men att även han haft sin mänskliga begränsning är förståeligt. Hans oegennyttiga verksamhet förtjänar det varmaste erkännande” skriver ortstidningen. (E. Hellström)

Spolander hade som vi sett även varit politiskt verksam. Bland annat hade han varit medlem av folktinget 1920—1923, under ett tiotal år ordförande i kretsstyrelsen för svenska folkpartiet i Vasa län, medlem av förstärkta centralstyrelsen sedan 1910 och i Österbottens svenska landskapsting sedan 1921.

Till det yttre var Karl Fredrik Spolander en högrest, ståtlig man, som rörde sig med en grandseigneurs värdighet. Han var den siste i Nykarleby, som kunde bära upp en cylinderhatt, vittnar en samtida iakttagare.

Den fallne hövdingens bortgång väckte allmän förstämning i staden. Stadsfullmäktiges ordf. lektor N.A. Fougstedt sammankallade fullmäktige genast efter dödsfallet och hedrade den bortgångnes minne i ett hyllningstal. Man beslöt att nedlägga en krans från stadsfullmäktige genom ordf. Fougstedt och viceordf. Axel Kisor.

Den avlidne hade förordnat, att han ej skulle jordfästas eller begravas i Nykarleby utan kremeras i Helsingfors och därefter gravsättas i Ekenäs. Så stor var tydligen bitterheten hos honom och hans familj över den brist på erkänsla och tacksamhet staden visat honom, att han ej ville vila i dess jord. Innan färden från sorgehuset anträddes den 28 sept. samlades vänner och representanter för olika institutioner vid båren och en krans nedlades av N.A. Fougstedt och A. Kisor. Fougstedt yttrade erkännsamma ord till den bortgångnes minne.

Även övriga institutioner och korporationer hyllade den avlidne med kransar och tal. Direktor K.J. Hagfors, kraftverksföretagets outtröttlige kritiker nedlade som ett tecken på högaktning och vördnad blommor från seminariet. Stadsfullmäktige följde in corpore den avlidne till stadens gräns. Jordfästningen försiggick följande dag i krematoriekapellet i Helsingfors och förrättades av kyrkoherden, d:r Moliis-Mellberg. En mängd kransar nedlades, bl.a. från SFP:s centralstyrelse.

Karl Fredrik Spolander hade således äntligen fått det erkännande han så väl behövt på sin ålders dagar. Ortstidningen hyllar honom och kraftverket med erkännsamma ord. Efter att först ha skildrat den av många uppskattade fridfulla ro, som vilar över staden, ”där man i stilla sommarkvällar kan få höra koskällornas behagliga pinglande och kornas råmande”, fortsätter tidningen: ”Enligt mångas mening ha vi fått det nya kraftverket för att rubbas ur den makliga ro, i vilken vi annars varit färdiga att försjunka. Kraftverket är för oss en påminnelse om den nya tiden, som med mäktiga vingslag susar in över mänskligheten. Det något av den nya tidens andedräkt, som slår emot oss från detsamma. Det förkroppsligar i sig den moderna tidens tankegång ... Det ligger ett stort mått av framtidsförhoppningar och framtidstro i detta kraftverk, som är ungt och nytt, under det ett annat kraftverk, som länge arbetat i denna stad, och för densamma offrat sina bästa krafter, runnit ut. En honnör för denna kraft, som haft mod och djärvhet nog att se i stort även under små förhållande, och som haft tillräckligt stål i viljan för att föra verket fram till ljusets seger över mörkret i naturen!”

Att Spolander var en betydande man kan man bland annat se på ett urval av hans många framträdanden på webbplatsen:

- ”Erik Falander”
- Stadsplanen 1912
- Sångfesten 1914 (på fyra ställen)
- Stadshistorik
- Brunnsholmarna
- Rummelbacken
- Seminariet
- Kvartettsångare
- Överlärare
- Topeliusbysten
- Järnvägen
- Gårdsägare
- Trafikchef vid järnvägen
- Ordförande för den nya järnvägens byggnadskommitté
- Frihetskriget
- Skolföreståndare
- Dricksvattenförsörjning
- Nykarleby samskola
- Fotograf
- Vacker man
- Minnesskrift över John Nylund
- Avtäckare av frihetsmonumentet
- Redare
- Brandkårschef
- I V. K. E. Wichmanns Hågkomster
- Dirigent
- Kommodor i SSÄ
- Nykarleby stads 300-års fest
- Direktör i Nordiska Föreningsbanken
- Krönika av Kurre
- Ordförande för Föreningen Folkhälsans interimsstyrelse
- Lektor vid seminariet
- Mangelägare
- Minnesfond
- Dikt
- Stenkastare
- Körledare
- Föreståndare för Lantmannabanken
- Svarande
- Grundare av utskänkningsbolaget
- Lantdagsmannakandidat
- Kåtaskär
- Av Margit Åström
- Brunnshusförsäljare
- Jaktföreningsgrundare
- domare vid stövarprov
- Godeman
- Undanfall
- Fiskevattenarrendator
- Kransnedläggare
- Centralnämndens ordförande
- I seminariematrikel
- Bärare vid begravning
- Hans tjänarinna Amanda Anderssons mor.

Fotografier:
Spolander var en mycket engagerad fotograf. Hans glanegativ var försvunna i många år, men dök upp omkring 2005 efter att de en tid fövarats på Grundön. Bland dem finns många väldigt vackra stadsvyer och de stora negativen, som numera är i Allan Brunells Stig Haglunds ägo och har digitaliserats av Leif Sjöholm kan förstoras nästan hur mycket som helst.

Juthasvägen.
Kåtaskär.
Foton i festskriften till Sångfesten 1914.
Kyrkan i rimfrost.

Fortfarande kallas ogräset XX ”Spolandäs gräsi”.

Lars Pensar som har svar på det mesta kunde ge följande besked.

”Spolander ogräs heter kirskål – en fin salladsväxt, speciellt som ung. Hugo Liljeström påstod att det spriddes från Spolanders trädgård, nuvarande Restaurang von Döbeln [Sedan vintern 2004–2005 Nykarleby Värdshus, Bankgatan 6], runt om i staden, även till begravningsplatsen. Undra på att nykarlebybor inte äter kirskål som sallad!”

Kirskål.
Foto: Lars Pensar, den 21 maj 2005.