[ ] betyder undantagsvis J. L. Bircks kommentar

Nykarleby den 25 nov. [1885?]

M i n  o n å d i g a  f r ö k e n!

Vid J:llska porten i J:stad emottog jag i söndags på aftonen ett brev och gömde det förnöjt i muffen; men [på hemfärden] kommen till Klockarbacken gick månen i förbund med min nyfikenhet — du vet ju att jag som mången annan Evas dotter ärvt denna skötesynd — och blickade fram så strålande klart, att brevet måste öppnas för att se om min aning skulle besannas. Riktigt — jag behövde ej läsa mera än första strofen, så visste jag från vem det var. För att skona mina korpgluggar gömdes det åter och först i måndags på morgonen blev jag i tillfälle att förnöja mig med innehållet. — — — —

Du hade väl ingen aning om att min värda person rördes i din stad i söndags, ty visst hade du kommit och gjort mig äran av en uppvaktning, då jag ej hann till dig. — Var det ej snällt av Handelsman Svedlin att så där bjuda skjuts åt en alldeles oskyld person? Han skulle bestämt bli en präktig 'äkta man', och det är skada att vår ungdomsskara ej får tjusa honom med sina behag — kanske den nog skulle minskas med en.

I går afton hade vi 'Knippas Majas oppsitu'. Örnberg kittade och målade vår nya kontorsdörr. Axel lyste, jag krokade framför brasan och skrattade åt Svedlin, som kittade Hildas öronmandlar för att förekomma att de skulle falla ned, eller som han sade, ställa så till att man ej mera kan säga det smågrytorna har öron. Vi hade riktigt trevligt, så t.o.m. Alfred infann sig på en kopp te och höll ut lika länge som vi, till kl. kvart över 12.

I dag ges det avskedsmiddag för kyrkoherdeparet, och där är som bäst även Mina och Alfred, och som du vet att tillfället gör tjuven, gick det så även här — men jag skall väl bikta:

Jo, nog har jag haft brev av Victor. Han är f.n. i Helsingfors, där han lever som en fånge. Tro nu för all del inte att han är det — ej är han någon annans fånge än min, vilket är illa nog. Det är ju alltid illa då en fattig gosse låter fängsla sig av en fattig flicka. Helt annat är det då t.ex. en Grundfeldt förlovar sig. Han var härom dagen och köpte en 55 mks lampa och en 13 mks boa, emedan hans brud uttryckt en halv önskan att erhålla dem. Du tänker kanske att avunden fått makt med mig, men inte är det fallet — jag kom endast att anställa en jämförelse och tänka hur olika det är delat här i världen.— Jag mente att Victor lever så sparsamt, att det är ej stort mer än med fångkost. Likväl hoppas jag på framtiden och lever nöjd och lycklig över att kunna vara en tröstarinna, då det kommande synes ligga i dunkel.

Tick, tack, tick, tack kommer mig att tänka på att tiden ej bara går för nöjets skull. — Vänta ej mera brev av mig före Julen, ty jag har också den oundvikliga, kära julbrådskan.

Mia

*

Mariebebådelsedagen [1886]

tror jag det står i almanackan, men i mitt minne står det 25:te mars.

Viva! Du tror väl att jag glömt dig — nej det har jag ej, men jag tycker att då du predikar för allmänheten [„Strödda tankar av Hero“ utkom 1886] bör någon också göra det för dig. Alltså — av vänskap för dig — har jag genom min tystnad predikat för dig: „Tålamodet är en dygd.“ Jag hoppas ursäkten gäller? Egentligen borde jag först försöka inprägla den satsen hos mig, men det tycks ej vilja lyckas. — Det retar mig så rysligt att ej en halvtimme, ja, ej ens 5 minuter, få vara i fred utom att Axel och Hilda är här, flaggar Mina med sina ungar (av Hulda J:ll skulle jag få mig en skrapa för uttrycket, men jag tänker att du liksom jag finner det betecknande) av och an, att jag blir riktigt nervös. Gud ske lov, att det blev tyst och jag lugnare. Nog borde man sätta stort värde på att äga ett så lugnt hem, som jag haft och du har. — — — — —

Vilken härlig dag det är! Vi har varit ute — Hilda och jag — och stod en lång stund vid Kroken. Det var alldeles — som jag ville ha det: en lätt blå dimma — och så kom det över mig riktiga vårkänslor, dem jag trodde för länge sedan begravna. Klockorna ringer och folket går i kyrkan, men jag är nog ogudaktig att ej göra det, men känner mig ej därför längre bort från Gud än i söndags då jag satt och hörde predikan. Jag vet ej — varutav det kommer att livet förefaller mig mycket härligare nu — på senare tider har jag tyckt att „skuggorna växa så långa, sorgerna bliva så många ...“ Ännu i går afton var jag på så dåligt humör — därtill bidrog också musiken: Alfred blåste på mungiga. Ja, skratta ej, han gör det riktigt bra, och jag är ju ej bortskämd. — I söndags om morgonen hade Hulda beställt hit Anna Lisas Jakob, som mycket riktigt infann sig med fiol. Här var musik må du tro! Alla barnen gjorde Axel sin uppvaktning i nattkostymer. På förmiddagen fick vi två koppar kaffe och doppade i båda två skivor av kanelbröd, som Moster bakat av vetemjöl, riktigt stora huggare. På eftermiddagen dansade vi „Skära havre“ och „Viljen I veta“, och på aftonen bestod Axel te åt hela familjen och båda Örnbergarne. Vi spelte Lotto och hade ganska muntert, ty man må vara hur allvarsamt stämd som helst, så kan man ändå ej låta bli att skratta åt Franz Örnberg.

Igen har sinnet velat koka över. Vi skulle ha det litet trevligt, Hilda och jag, ty Axel hade gått i kyrkan, men så kom barnen rusande med lekslädar och lådor. Jag skjutsade in dem och riglade dörrn, och nu skrattar vi åt försöket att storma dörren. Hilda uppbygger sig med en psalm, för att bättre kunna uppfostra andras barn, förmodar jag. En vagn for just här förbi, och det var säkert fru Brunberg och Dagmar, som reste till Helsingfors. — Loa väntar oss väl till sig, efter hon ville att vi skulle överlägga hur dagen skulle användas utan kavaljerers sällskap. Jag för min del är nöjd med August Blanch's Figge Höglund och hans bekantskaper.

Sedan jag fått ditt brev färdigt, tog jag Björkqvists Postilla och läste högt dagens predikan för Hilda, varpå vi sjöng några psalmer. En stund efter middagen kom Matts Bäck och smorde till oss alldeles förfasligt under det vi väl för tjugonde gången hörde Doktor Fieandts utlåtelse om Matts Bäck, förnämsta gubben i hela Finland. [En riktigt berömd Bäck var Johan Jakob B.] Efter hans ordination tog vi oss därpå en rask promenad, först några varv på bron och så in efter Loa varpå vi fortsatte promenaden norrut och blev i tillfälle att beundra Fiskaln och Wichmann till häst. Vi blev likväl ej mätta därav, utan förtärde med god aptit kaffe och bulla, som Loa bjöd på då vi kom tillbaka. — Efter att ha läst och pratat en stund gick vi åter ut, denna gång söderut. Kommer du ihåg att i närheten av Ebba Brahes ruddamm finns ett parti tallar och en stor sten? Eftersom skaren hölll gick vi dit att stilla vår nyfikenhet och vila — där var riktigt vackert och vi satte oss ned och sjöng. — När vi kom tillbaka bjöd Loa på créme och så gick kvällen med prat och skämt. Vi skrattade om den tid då vi ej ville våga oss ut, emedan tillgången på kavaljerer var för stor.

Ovanan att ha varit ute så mycket gjorde mig så trött, att jag var mycke nöjd att komma hem och få krypa till kojs.

I morgon väntar jag Flinken för att få brevet skickat. Hur är det, skall du ha en hatt? Är det ej bäst då att själv bestämma, om det skall bli bra, frågar amradoftande M i a