Torsdagen den 7 december år 1882 kunde den i Nykarleby utkommande tidningen ”Mellersta Österbotten” — en föregångare till Ö. P. [Österbottniska Posten] — delge sina läsare den hugnesamma [glädjande] notisen, att man på ett sammanträde föregående vecka äntligen enats om stadgarna för den på orten planerade frivilliga brandkåren. [Men redan 1875 fanns ”En qvinlig frivillig brandkår”.] Nödvändigheten av ett effektivt brandskydd insåg envar, men hur detta skulle organiseras, hyste man delade meningar om. Frågan hade upptagits till offentlig diskussion vid ett samkväm i början av november och därefter ventilerats vid åtskilliga tillfällen. Till varje pris ville man gardera sig mot en upprepning av brandkatastrofen av anno 58, som levde i färskt minne, och vars sviter ännu gjorde sig kännbara. För övrigt var brandskyddsproblemet vid denna tid aktuellt överallt i landet — en av de brännande frågorna, kunde man säga.

Brandkårsidén vann stor spridning på orten, och till Nykarleby F. B. K. anslöt sig både gamla och unga av alla samhällsklasser. Kåren kom i många hänseenden att spela en dominerande roll i stadens liv. Vad populariteten beträffar, intog den utan gensägelse främsta platsen bland ortens dåtida föreningar och sammanslutningar.

En ”interims-bestyrelse” utsågs och bestod av apotekare Sandström, fiskal Olander och min far.

Från mina tidigaste barnaår minns jag de två fanorna, den ena röd, den andra gul, som hade sin plats i vår tambur. Min far var ej någon vän av uppvisningar och parader, men då det gällde allvar, var han en av de första på brandplatsen. Jag kan ännu för min inre blick se honom, där han stod bland manskapet, till icke ringa del bestående av seminarister, vid kårens många heta duster med den röda hanen.

Sannolikt fick F. B. K. sitt elddop vid den brand som utbröt den 12 januari följande år i tändsticksfabriken vid vägen till Andra sjön, men som lyckligtvis inom kort kunde släckas. Fabrikens verkmästare sade sig vara av den övertygelsen, att elden uppkommit genom råttor, som rivit sönder färdigpackade hylsor och askar för att komma åt det klister, varmed dessa varit hopfogade.

Att kårmedlemmarna ej låg på latsidan, framgår av en i ”Norra Posten” — detta namn bar ortstidningen sedan årsskiftet — införd annons, däri F. B. K. meddelar sin avsikt att ”anställa” ett lotteri i rådhuslokalen fastlagstisdagen den 6 februari.

Under den första tiden av sin tillvaro gjorde kåren föga väsen av sig. Annorlunda blev det, då kommandot övertogs av lektor Wichmann, ”Gånge Rolf”. På hans tid gick den både bildligt och bokstavligen talat fram med dunder och brak. Han var brandkårsman av själ och hjärta alltsedan gymnasiståren och senare stiftare av Svenska Österbottens frivilliga brandkårsförbund. Hans beundran för förfädrens krigiska bragder och för det militära över huvud kom att trycka sin prägel på kåren. Manskapet uniformerades: försågs med kaskar, vita skjortor, som drogs över rockarna, samt bälten. I släckningskompaniet bar man röda igenkänningstecken, i bärgningskompaniet gula, och senare tillkom gröna för rekryterna, vilka utgjordes av yngre tonåringar. Övningar hölls regelbundet på torget. Sprutorna kontrollerades, man övade sig i att begagna brandsegel, och rekryterna fick lära sig exercisens och eldsläckandets första grunder. Jag kan ännu höra Gånges bärande stämma ljuda: ”Rrrekrryterr frramåt marrsch”. Vid sprutövningarna tävlade vi småpojkar att komma så nära slangen som möjligt. Det gällde då att vara kvick i vändningarna, ty slangföraren kunde när som helst låta vattenstrålen svepa över den alltför oförvägne.

De ofta förekommande redskapsövningarna, exercisen, marscherna och manövrerna samt ingalunda minst den entusiasm, som Wichmann om någon förmådde ingjuta hos sina mannar, samverkade till att kåren nådde en för dåtida förhållanden hög standard. Under de följande åren var den åtskilliga gånger i elden och gav därvid belägg för att den väl fyllde de anspråk man rimligtvis kunde ställa på en på frivillighetens väg baserad brandskyddsorganisation med den tidens primitiva redskap och små resurser överhuvud. Att dess verksamhet även uppskattades, må ett par anföranden ur Ö. P. utgöra exempel på. Den 16 februari år 1895 meddelade tidningen, att två eldsvådor inträffat i staden under veckan, den ena i handlanden Swedlins gård invid torget, där bagarstugubyggnaden fattat eld, och den andra i bröderna Backmans krukmakareverkstad, som var belägen vid nuvarande Bankgatan nedanför sjukhuset. Om den förra branden säges bl.a., att elden dämpades inom två timmar och hindrades att sprida sig till hela byggnaden ”tack vare den snabbt tillstädes komna Frivilliga Brandkårens raska släckningsarbete”. Om verkstadsbranden åter berättas, att ”klämtningen [i kyrkklockan] sammankallade Frivilliga Brandkåren, vilken efter vanligheten — såväl chef som manskap — skyndade till och gjorde sitt bästa”, men att elden redan från början spritt sig så hastigt, att ytterst litet kunde räddas ur lågorna.

Från mina tidiga pojkår minns jag branden i Karlssons bastu vid Kovjoki tull. Att eldsläckningsförsöken ej ledde till resultat den gången trots brandkårens snabba ingripande, sades ha berott på att någon okänd person i byggnaden hade ”en flaskgömma med begärligt innehåll”, vilken gav elden näring.

Nykarleby Frivilliga Brandkår på 1890-talet.
Stående från vänster: Fritz Winqvist, Fritz Olson, Alfr. Gyllenberg, Alfr. Salin, Markén, Reinh. Holmström, Otto Nordling.
Sittande: Ahlstedt, V. K. E Wichmann, Ekroth och Sörensen.
Sittande: Grenman.

Kåren utvecklade en otrolig aktivitet under Wichmanns ledning. Han var med överallt, hann med allt och var outtröttlig. Planen på ett eget hus kunde efter flere års energiska ansträngningar från kårmedlemmarnas sida realiseras, och i början av 90-talet uppfördes den planerade byggnaden. Den fick namnet ”Asgård” (gudarnas boning) på förslag av Wichmann — beundraren av allt det fornnordiska. Brandkårshuset, som det i praktiken kom att kallas, är det nuvarande Missionshuset, sedan år 1907 i friförsamlingens ägo.

På 90-talet florerade nöjeslivet i staden i en utsträckning, som våra dagars ungdom ej kan göra sig en föreställning om, och därvid utgjorde brandkårshuset den centrala punkten. Där gavs teaterföreställningar, av vilka jag erinrar mig den dåtida succépjäsen ”Andersson, Pettersson och Lundström”. Vanligen utgjordes de uppträdande av amatörer, men även kringresande professionella teatersällskap likasom också artister i andra branscher gav sina föreställningar där. Fester av olika slag såsom lotterier och baler förekom titt och tätt. Det gällde nämligen att få in pengar till täckandet av de skulder kåren ådragit sig genom bygget.

Om somrarna anordnades folkfester i det fria. Jag minns en sådan på Andrasjö-löten. Där förekom tal, sång och musik. Det intressantaste för en pojke i min ålder utgjorde dock tävlingarna: kappspringning i säck, d:o med ett ägg i en sked, balansgång på en lång, sviktande stång, stövelkastning, envig på bock med stoppade säckar o.s.v.

På tal om sång må här nämnas, att Gånge skrivit en lystringssång [Skall vara Marsch för ...]för brandkåren, till vilken kapellmästare Sörensen satt musik. Jag citerar första strofen:

”En ovän, den värste av alla,
har dragit emot oss med flammande svärd.
Till hjälp höres klockorna kalla,
till hjälp för den hotade härd.
Den ovän, som hemmen föröder,
på kraft och på mandom han likväl ej rår.
Till kamp mot honom I bröder,
och segern en gång skall bli vår”.

[Hela sången.]

När brandkåren höll parad, när den med flygande fanor och klingande spel drog fram längs stadens av beundrande åskådare kantade gator, rådde feststämning i staden. Främst red Gånge, den borne ledaren, närmast följd av ovannämnde Sörensen och hans hornkapell, som levererade musiken.

En kulminationspunkt utgjorde paraden i samband med det stora brandkårsmötet, som hölls under pingsthelgen i juni år 1895, då staden gästades av kårerna från Gamlakarleby i norr till Vasa med Replot och Björkö i söder. Programmet upptog exercis, avprovning av utställda redskap, tal, sång, musik och deklamation samt första dag pingst på kvällen dans i brandkårshuset. Samtidigt gav en cirkustrupp i sitt tält på torget uppvisningar och gjorde i braskande annonser reklam för sig. Stadens ungdom har väl aldrig bjudits så mycket på samma gång. En av festtalarna, en nykarlebybo, som läspade och även något skorrade, gjorde ett oförglömligt intryck på mig, då han i sitt föredrag ideligen upprepade ordet ”assuransspruta”. Ur lärare Emil Forsanders humoristiska skildring av den oförgätliga brandkårsfesten citerar jag:

”Det oändligt långa festtåget paraderade med vajande fanor, blänkande kaskar och uniformer med stram militärisk hållning under trummornas dån och hornmusikens smattrande toner längs stadens huvudgator. I spetsen red lektorn och skalden såsom den segervane härföraren med eld i blick och hug och sist, men icke sämst, dinglade bemärkt stadens fete och kortbente hovskräddare på sin istadiga kamp [häst], i full uniform och dito full feststämning, martialiskt [krigiskt] vridande sina långa knävelborrar [mustasch]”.

”Hovskräddaren”, som hette Ahlstedt, var sannerligen en kostlig figur. Också han var brandman av själ och hjärta liksom chefen eller ”sefen” såsom han själv sade. Finskan var nämligen hans modersmål och det svenska uttalet beredde honom svårigheter. Han var synnerligen förtjust i sin uniform, vars glans ytterligare förhöjdes av ett par eleganta blanklädersstövlar han i egenskap av ”pefääl” skaffat sig. I den munderingen stoltserade han med förkärlek både i helg och söcken. Den som en gång sett den jovialiske, korpulente Ahlstedt kan aldrig glömma honom. Han var alltid densamme — lika ivrig att släcka en eldsvåda som den törst han kanske väl ofta besvärades av. En samtida krönikör skrev, att Gånge föreställde sig himmelriket som en enda stor brandkårsfest. De orden hade lika väl kunnat sägas om hans trogne drabant.

Tiderna förändrades emellertid, och intresset för stadens en gång så omhuldade brandkår avtog alltmer i slutet av 90-talet. Som orsak härtill uppger Wichmann i sin bok ”Hågkomster från min Nykarleby-tid” brist på medel och anslag, men framför allt de ryska myndigheternas fientliga inställning till den frivilliga brandkårsrörelsen. Kårens verksamhet upphörde h.o.h. under förra hälften av år 1899. För sista gången kallades dess medlemmar till övning genom en i Ö. P. för den 23.1. införd annons. Brandkårshuset uthyrdes till Friförsamlingen i april och övergick slutligen i postiljon Herman Häggströms ägo den 18 juni år 1900.