Infartsvägarna
Då vi nu i tankarna företager en rundvandring i staden, väljer vi som utgångspunkt infarten från stora landsvägen söderifrån. Vi passerar Ebba Brahes ruddamm, där hon säges ha låtit uppföda rudor och karpar under den tid då dessa bygder innehades i förläning av hennes make, den berömde Jacob de la Gardie. Det var innan Klas Totts grevskap Carleborg år 1652 inrättades. Den ståtliga dungen av tallar omkring ruddammen var tätare tidigare än nu. På den öppna platsen mellan dammen och det nuvarande Vernamo stod ett stort kronomagasin i två våningar med dubbla väggar, av vilka de yttre nu är ungdomshus i Socklot. Vernamo fanns då ännu ej till.

Det ställe där vägen till Andra sjön börjar kallades med sitt gamla namn Remahlsbacken, vilket numera tycks vara ett okänt begrepp för andra än äldre stadsbor. Det hade i tiden givits platsen på grund av att en medlem av släkten Remahl där tagit sig av daga. [Carl August Cajan gjorde sammalunda.] Härifrån ledde en väg, som på sin östra sida var kantad med en rad vackra aspar, vilken för resten började vid den dåvarande tändsticksfabriken vid vägen till Andra sjön. Denna väg sträckte sig ända mot Storbron tills raden av björkar vidtog. Mellan vägen och älven fanns det från ruddammen till staden ännu ingen bebyggelse.

På den motsatta sidan av vägen invid Remahlsbacken, där en samling stugor senare vuxit upp, fanns en stor vacker talldunge. Där bodde endast ”Hassas-mommo” i en koja på Barrners nuvarande tomt. En dekorativ prydnad vid infarten var den halvvägs till Storbron, nästan på vägen stående ett par hundra år gamla knotiga tallen, vars fall sörjdes av många, då den måste offras vid den år 1938 företagna väguträtningen. Närmare Storbron på den tallbevuxna åsen fanns endast ett par stugor. Därifrån kom man till den första stadsgården, den med den höga stenfoten, som alltid väckte de resandes uppmärksamhet. Och med detsamma var man vid Storbron och så gott som inne i staden, just när man lämnat den oförfalskade naturen bakom sig.

Den vy, som blicken omfattade från Storbron, skilde sig inte mycket från den nuvarande. Framför hade man bron och den med träd kantade kyrkskvären, därifrån till höger längs älvbranten rader av björkar, som sträckte sig till det rödmålade ölbryggeriet, där invid den ärevördiga gråstenskvarnen, över vars damm var lagd en enkel bro till de täcka, numera övergivna Brunnsholmarna, som ännu den tiden spelade en roll i stadens liv, och slutligen den övre stadsforsen. Till vänster fanns också en rad björkar, och intill vattenbrynet den med kvarnen så väl harmonierande gråstenskällaren med dess på taket uppspirande björktelningar, — längre ner den då ännu otämda Nybro fors och i bakgrunden Kuddnäs' udde med dess lätt igenkännbara silhuett av granar. Betraktaren skulle vid en jämförelse mellan då och nu främst fästa sig vid, att träden på älvbranterna inte var så höga som nu och att flere av dem är borta.

Mellan forsarna var älven stridare, men vattenståndet lägre, varför älven nu ser mäktigare ut.

Innan den resande med sitt åkdon fick passera bron, måste han erlägga bropengar, om han ej var stadsbo. Mitt emot bron låg vid bergväggen en liten brovaktstuga, ursprunget till den nuvarande Brostugan. Där logerade brovakten, som hade att tillse, att ingen utsocknes med sitt åkdon fick komma in i staden, innan han erlagt stadgad broavgift. Vid vackert väder satt han vanligen på trappan och vaktade, vid fult väder inne, därifrån han genom fönstret kunde avgöra om den åkande var från staden eller ej. I behövliga fall rusade ”Bro-Pelle” till för att uppbära brotaxan och öppna brobommen, som under vissa tider avstängde bron. Tvärs över brons körbana gick nämligen en stockbom, som med grova gångjärn var fästad vid den norra brostolpen och från södra stolpen svängdes ut mot brostugan. Bropengarna tillföll en brobyggnadskassa gemensam för Nykarleby, Munsala och Jeppo och skulle användas till broarnas underhåll. Bropengarna utgjorde i min barndom 10 penni per fordon. De uppbars icke av fotvandrare.

Vi fortsätter vår vandring med kyrkan som utgångspunkt genom en del av staden, som var nybyggd efter branden och som till 80-talet vuxit upp.

Gator
Gatornas namn var på 80- och 90-talen helt andra än nu. De var samma som på den första stadsplanen efter branden, den av Edelfelt uppgjorda kartan av år 1860. Namnförslagen var sannolikt stadens, kanske delvis arkitektens. De utmärkte sig inte för någon större uppfinningsrikedom: inte mindre än åtta gator bar de vanliga namnen med förstavelserna norr-, söder-, öster- och väster. Några historiska eller traditionssynpunkter hade ej tagits i betraktande vid namngivningen. Men det var väl som i de flesta småstäder på den tiden. Man jämföre därmed den ännu gällande namngivningen i stadsplanen av år 1907.

Av de forna gatunamnen före branden kvarstod Norra Torggatan och Södra Torggatan, vilka dock naturligtvis inte betecknade de förras plats, utan var den nuvarande Bankgatan och Sollefteågatan, (tidigare Köpmansgatan). Källbackgatan hade i den forna staden varit namnet på en kort längdgata norrom den nuvarande Källbackgatan. Skolgatan, som förr varit en kort gastump invid trivialskolan, blev nu namnet på en gata, där aldrig någon skola funnits och antagligen aldrig kommer att finnas, nämligen Gustaf Adolfsgatan. Orsaken till namnet var att man reserverat den mot denna gata vettande hälften av den s. k. rådhustomten för en blivande elementarskola (missionshusets, Finnströms och Jakobssons tomter). Någon skola blev dock aldrig byggd där. Och slutligen återfanns namnet Staketgatan, vilket förr betecknat den långa gata som bildade gräns för staden, men nu var delad i fyra gator, nämligen Norra Staketgatan (Grev Tottgatan), Östra Staketgatan (Mathesiusgatan), Södra Staketgatan (Jeansborgsgatan) och. Västra Staketgatan (Västanlid). De mot alla fyra vädersträcken liggande stadsgatorna var ett minne från den tidigare nämnda seden att omgärda städerna med ett staket.

Den nuvarande Borgaregatan hette Norra Tvärgatan. Bangatan var Södra Tvärgatan och Karleborgsgatan Österlånggatan. Av stadens två esplanader bar Västra och östra Esplanadgatorna gemensamt det ståtliga namnet Rådhusboulevarden, och Topelius- och Lybecksgatorna Nybro Boulevarden. Seminariegatan hette Wäster Långgatan. På stadskartan var den planerad som en rak gata, vilket också framgår av byggnadernas placering; den skulle ha slutat ovanför Brostugan. Lyckligtvis har en dylik och f. ö. föga praktisk uträtning av gatan ännu ej skett, och Nystaden har fått såsom oreglerad behålla sin charm.

Stadens öppna platser — utom esplanaderna — bar åtminstone på kartan benämningen ”Promenader”. Parken [Topelius-] var Norra Promenaden och Fåfängan Nybro-Promenaden. Men ett par planerade promenader har ännu efter 90 år ej blivit anlagda, t.ex. Västra Promenaden längs västra älvstranden söderom Storbron, för att ej tala om Östra Promenaden, som skulle förlagts till Rummelbacken.

Det var lika med en del på stadsplanen förekommande gator. En kort gata, Ågatan, skulle enligt planen gå från kyrkan längs älvstranden mot apoteksbacken och skulle sålunda avskära en del av de två däremellan liggande tomterna. I Nystaden blev Västra Staketgatan blott en gångstig i skogsbrynet och av okänd anledning kallad ”kärleksstigen”. Mellan de små gårdarna vid Seminariegatan skulle gått två tvärgator, av vilka den ena är den på den nuvarande kartan förekommande Bergsstigen. Den sydligaste gatan skulle varit Tullgatan [Badhusstigen] söderom Joupers gård; namnet på grund av platsen för den södra tullgrinden.

Såsom exempel på bristande överensstämmelse i planläggning och utförande må nämnas den gyttjiga vägen från Seminariegatan mot skogsparken.

I den senare något utvidgade stadsplanen av år 1893 bibehölls samma gatunamn på ett undantag när. I Nystaden blev ”Västra Boulevarden” ”Norra och Södra Residensgatan”, gränsande till ”Residenstomten” (seminarieområdet) på grevskapet Carleborgs tid. Att Tullgatan blev Badhusgatan, med anledning av stadens i närheten av densamma uppförda badhus, spelade ingen roll, då någon gata aldrig anlagts vare sig under det ena eller det andra namnet.

Gatunamnen var för resten praktiskt taget betydelselösa, ty ingen människa brydde sig om dem. Skulle man frågat var den eller den gatan låg, skulle knappast någon vetat det, t.o.m. namnet Boulevarden skulle varit okänt för de flesta, ty den kallades naturligtvis Esplanaden. Det var nog mången, som inte visste vad gatan hette, där han själv bodde.

På samma sätt var det med gårdarnas nummer. Ty det nummer gårdarna hade var icke deras gatunummer, utan deras tomtnummer. T.ex. Källbackgatan 82 betydde sålunda icke gårdens ordningsnummer vid denna gata — då skulle man hamnat långt ute på Rikilimossen — utan det nummer den hade i stadens förteckning över sina tomter.

Under dylika förhållanden skulle det också varit alldeles onödigt att på ett brev skriva närmare adress än gatans namn. Ett dylikt brev har väl heller aldrig blivit skrivet. Det skulle bara blandat bort saken. Antingen visste postiljon Häggström var en namngiven person bodde, eller visste han det inte. Och visste han det inte, fanns det ingen sådan person i staden. Det var så enkelt. Samma sak var det om någon person ute i staden måste fråga var någon bodde. Något angivande av gata och nummer kom naturligtvis inte i fråga. Däremot fick man av gumman på gatan veta, att personen i fråga bodde ”tre gårdar från Simon Anders”, eller mitt emot Liima-Janne.