J. L. Birck:



Min barndoms Nygård

II


[Engs och Herlers]

Storgårdarna på Nygård var två: Engs och Herlers. [Fortfarande år 2003 är gårdarna i samma släkters ägo.] Till den förra hörde huvuddelen av Nygårds hemman med vidsträckta marker, jordbruk, ladugård och garveri. Till den senare hörde även jord, ladugård och stall av storborgarart samt dessutom Nygårds bryggeri.

Engs mangård, stor och reslig än i dag, har ett vackert läge på den höga älvstranden. Garveriet ligger otrevligt nära intill mangården och med gaveln farligt långt ut på strandbrinken ovanför stadskvarnen. Utrymmet för de stora barkkaren är kusligt trångt, nedgrävda som de är utanför garveriets dörrar och t.o.m. in på den lilla trädgårdstäppan mellan åbrinken och mangården. Så pojke man var betogs man ofrivilligt av ängslan att ramla i något kar, när man hade ärende till garveriet eller klev ut på den höga vindbrygga, som var försedd med brunnsvingel med vilken vatten vindades upp från „kvarnjåpan” nedanför. Det var inte värt att stå länge på vindbryggan och kika ned i kvarndammens dunkla vatten och lyssna till det sugande sorlet i kvarnrännan, man kunde få svindel och ramla ned i Neckens rike.




[”Ölbryggeriet och Ebba Brahes vattenkvarn i Nykarleby. Vy från 1896.”
Efter 1809 (1981) 1894—96.
Bryggeriet och stadskvarnen. Garveriet ovanför den och Engs gård längst till höger. Brunnssvingeln skymtar till höger om kvarnens nock.]



Garveriets olika rum för läderberedningens skilda stadier intresserade en vetgirig pilt, men lukten där inne gjorde att besöken ej blev långvariga. De blev aldrig riktigt klara för honom de många procedurerna, som gjorde att det räckte minst ett halvår innan det torra kalvskinnet, som härstammade från hans mammas lilla fähus, kunde avhämtas som mjukt svart läder lämpligt till kängskaft, ovanläder och bakkappor på hans blivande nya kängor.

I södra ändan av Engs mangård fanns en trappa, som ledde till garveriets läderbutik, vars inredning inte var från gårdagen. Underliga gammaldags vågskålar eller rättare -brickor var fästa i en vågbalans högt upphängd i en krok i taket ovanför disken. Somliga vikter var skålformiga och kom liksom vanliga vikter till användning, då garveriets produkter såldes och vägdes av fabrikör Janne Eng, vars trumpna tystlåtenhet ytterligare framhävdes av ansiktets mörka skäggstubb. Det var en förtätad atmosfär av gammaldags, välordnat garverihantverk och läderhandel över fabrikören och hans närmaste i den Engska gården.


Garveriinteriör, dock inte från Engs utan från ett garveri i Gamlakarleby.
[Garveriinteriör, dock inte från Engs utan från ett garveri i Gamlakarleby. Förmodligen såg det ungefär likadant ut i Engs garveri.
Gösta Fagerholm tillhandahöll.]


Men oftare än med garveriet hade jag i barndomens kontakt med gårdens värdinna och hennes mjölkhantering. Hur mången gång har jag ej stått innanför köksdörren hos Engs i väntan på att få köpa en kanna mjölk den tiden på året då min mammas ko stod sin. Genast man kom in i den stora farstukvisten möttes man av vackra rosor i fönstren sommartid och året om av en inpyrd lukt av mjölkkärl och mjölkhantering. En smörkärna i form av en liggande liten tunna av trä med vev stod i farstun eller vevades inne i köket. Den tingesten drog ögonen till sig, ty ingen annan gård i trakten hade en sådan smörkärna, men så var den också hemma från Dalarna i Sverige.

Gamla fru Eng liksom hennes man var Karleby-bor och bibehöll sin munart livet långt. Hon var fryntlig till sitt väsen, men hade mycket att stå i och var jämt i farten utdelande order åt pigor, drängar och arbetare i kök och ladugård, i utarbete och varhelst det behövdes. Varje söndag besökte hon kyrkan.

   
Detalj ur stadsmodellfoto. Bryggeriet närmast och Herlerska gården uppe till höger.

Men gossen med kannshinken kunde även få vända om från Engska köket utan mjölk. Då stack han sig igenom en smal gångport i det röda planket, som skilde Engs gårdsplan från Herlers. Kanske med mindre buller och mer respekt klev han uppför trapporna i den herlerska farstukvisten och in i köket. Där sysslade trotjänarinnan Anna, Maja eller vad hon hette och kallade på värdinnan från de inre rummen. Fru Herler kom, gossen bockade men sade ingenting, hon såg hinken och frågade ingenting, utan tog en nyckel från väggens spik. Det betydde att mjölkköparen ej behövde gå tomhänt bort, utan fick bege sig till mjölkkammaren ute på gården. Där var den allra näpnaste lilla stuga, fristående och rödmålad, försedd med en liten trappa, en liten dörr, ett litet fönster, en liten öppen spisel med tillhörande skorsten på taket och en liten bänk utanför väggen. Jag förstår nu att den mjölkkammaren var en sevärdhet, ensam i sitt slag på orten, och jag föreställer mig att ägarinnan var ej så litet stolt över den. Med den för henne utmärkande lugna värdigheten låste hon upp dörren och steg in följd av mjölkköparen, sedan han noggrant strukit sand av fötterna på granriset framför trappan. Inne i mjölkkammaren var det svalt och breda hyllor i två våningar kring väggarna. På hyllorna stod stora förtennade kopparfat med vida brätten. Inga mjölksyreluktande träkärl eller kärl av bleckplåt; allt rent, luktfritt och durabelt.

Ett stort fat lyftes från hyllan ned på det lilla bordet vid fönstret. En skumslev togs fram och doppades i vatten, innan den med van hand fördes skummande omkring på fatets gulvita yta och samlade grädden i ett skilt kärl. Köparen räckte fram sin hink, den fylldes utan fjäsk och gavs tigande tillbaka till köparen, som betalade 20 p för skummjölken, bockade och gick. Ingen mjölk spilldes, inga ord och ingen tid heller. Det var stil över mjölkkammaren, stil över förrättningen där och allra mest över värdinnan, respektingivande fru Lina Herler, född Silfverberg. Och hennes kraftiga delvis med mäsk „stillade” kor, enfärgat mörkröda, bildade en ståtlig rad, där de kväll och morgon tågade mellan fähuset på Nygård och betesvallarna i periferin.

Oftare än i mjölkärenden sändes gossen sommartiden med en trestopshink till Herlerska bryggeriet för att inköpa dricka. Bryggeriägaren, den vithårige patron, som föreföll att vara lika tystlåten som sin fru, befattade sig ej med svagdrickaförsäljningen. Den detaljen och många andra sköttes av bryggardrängen Isak, kraftfull, gråsprängd och mångbetrodd i bryggeriet. Han låste upp dörren till stora ölkällaren inrymd i backbrinken ovanför bryggeriet. Därinne var iskallt. Väldiga ölfyllda fat låg i rad på sina underlag på golvet och isblock kring väggarna. Ur ett mindre fat tappades hinken full med dricka för 15 penni, och man vände skyndsamt om till dagsljuset och värmen i det fria. Bryggar-Isak efterträddes av sonen Isak Björkman, som troget och hedersamt som fadern skötte sitt krävande värv.


Fortsättning följer.


J. L. Birck i Österbottniska Posten nr 50/1959.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Föregående avsnitt.
Herlerska gården och bryggeriet av Hedström.
(Rev. 2009-08-13 .)