J. L. Birck:

Min barndoms Nygård

I

[Lars Pensars favorit.]

SKOLRÅDET J. L. BIRCK HAR TILLSÄNT BARNDOMSSTADENS LOKALTIDNING FÖLJANDE ARTIKEL OM NYGÅRD UTANFÖR NYKARLEBY FRÅN 1890—1900-TALET. VÅRA ÄLDRE LÄSARE KÄNNER IGEN BÅDE PERSONER OCH SITUATIONER SOM SKILDRAS; FÖR DE YNGRE ÄR DET NYTT — MEN FÖR BÄGGEDERA BJUDER ARTIKELN INTRESSANT LÄSNING.

Barndomshemmets gårdstomt var inrutad i stadsplanens stela rutsystem. Nära granne var kyrkoherdebolet Jeansborg och „Prostas-hagan”, där myriader myror, myggor och bromsar anföll oss barfotabarn sommartid, då vi sökte bär, granris eller „roskved”. Pojkfantasin fann instinktivt mera näring i Nygårds krokiga gränder och oregelbundna, gamla bebyggelse bland istidens flyttblock, kärrpölar och hälleberg. Den höga, branta älvstranden var så nära inpå knutarna där att en liten parvel stundom undrade om ej somliga hus snart skulle ramla nedför branten och hamna i forsen.

Och själva livet på Nygård syntes gossen-betraktaren mera mångskiftande och människorna där intressantare än i de omedelbara hemknutarna. I Nygårdsgränderna var mera att upptäcka och fundera över än vid egen mammas raka gata.

Jämnårige Paul Svanström bodde just på gränsen mellan staden och Nygård i en (numera försvunnen) liten röd stuga, vars golv var ett minnesvärt slagfält i våra papperssoldaters ärorika krigshistoria. Nära stugan och invid ett flyttblock stod en liten urgammal stockboda, på vars vind låg en kanonkula, som vi pojkar respektfullt tummade om ibland. Det sades att den kulan varit med i krig, men hur långt tillbaka i tiden det kriget rasat förblev ouppklarat för oss.

[”Sömmerskan Emeli Kronqvists förra gård på Nygård. På samma plats fanns i J. L. B:s barndom en mindre gård ägd av telegrafist Berndt Svanström (sedermera telegrafrevisor).” Förstoring.
Erik Bircks material i Nykarleby stads arkiv.
Fotografen hade barnhemmet i ryggen. (Inf. 2019-11-09.)]

Tätt intill Pauls hem var en väg, „Nygårds-tåget”, som den tiden höst och vår var nästan oframkomlig för den djupa gyttjans skull. På stadssidan av „tåget” bodde bagare Anders Markén med barn, bröd och bullar i ymnighet. Ett stycke framåt längs tåget låg Mattas-Annas gråa stuga med gaveln mot vägen. Mattas-Anna var en tjock gumma, smedsänka och munvig. I träffande och då så behövdes bitande ordalag gav hon svar på tal åt vem som helst. Hon livnärde sig som „smididräng”, dvs hon hanterade blåsbälgen i „Klockars smidjon”, kantor J. W. Nesslers smedja, som låg nära hennes stuga. Mattas-Annas Thilda, dottern, hade flugit ut i stora världen redan i min barndom och kom hem på korta sommarbesök som finklädd Helsingfors-fröken, bullrande i ton och åthävor också hon.

Smedjan stod på klockargårdens tomt. Klockargården var avsedd till tjänstebostad men så illa underhållen, att kantor Nessler ej gillade att bo i „Klockareländet”, som han kallade gården, utan skaffade sig i staden egen gård, inrymmande utom bostad även tryckeri för Österbottniska Posten, „Klockarposten” och filhuggeri (nu Nykarleby Andelshandels gård).

Stålklangen från smidesstädet i klockarens smedja och gnistkvasten, som steg upp genom skorstenen i skymningen, lockade småpojkarna att ibland sticka sig in i smedjan. Där stod smeden Nylund, bredaxlad, sotig, skäggig och skinnförkelförsedd. Med sävliga rörelser färskade han upp och härdade filar för filhuggeriet i staden, utförde därjämte ett mångsidigt smidesarbete för Nesslers, stadens enda dåtida storföretagares mångsidiga behov. Skicklig var Nylund, hade praktik även från Stockholm, men törstig efter öl var han också som mången hantverkare den tiden var. En av Rummelbackens sju små stugor var hans, och ett potatisland i stenbacken och en rökbastu med kullerstensväggar hade han också åstadkommit. Stugan fylldes med barn och smedens tappra lilla gumma vävde mattor och tillrede snus till avsalu och hade badgäster i den sotiga bastun.

[Nygård. Foto A. Jernström. Ur Österbottnisk lustresa av J. J. Huldén.]

Mittemot Mattas-Annas stuga vid Nygårdståget var en grind genom vilken man kom in på glasmästare Öhmans (sedermera fru Frimans) gård, som låg invid ett stenkummel. Mäster var allaredan död, när jag började skickas med söndriga fönster till Öhmans, men hantverket fortsattes av hustrun, som med rutin och skicklighet hanterade diamant, glasskivor och kunder. Tant Öhman var säkert hela Nygårdsgrändens raraste lilla gumma. Hennes vänliga blick, blida ord och förståelse för oss barn gör det ännu gott i sinnet att påminna sig, fastän väl sextio år försvunnit hän, sedan man stod innanför hennes dörr i fönsterärende eller för at tigga danska frimärken, „Tjeneste Post”, som dottern Emeli sände från Köpenhamn där hon hade tjänst en tid. Sönerna Konrad, finmekanikern, och Fritz, målare var även utflugna ur glasmästarhemmet som istället gav vård åt moderlösa dotterbarn och husrum åt Lill-Anna.

Lill-Anna gjorde skäl för namnet, dvärgvuxen som hon var. Hon fungerade långa tider som tidningspojke, den enda i den branschen i staden. Lill-Anna var tidigt i farten den dag i veckan då Klockarposten kom ut. Hennes marschrutt bestämdes till god del av morgonröken ur stadens skorstenar. Där röken först syntes var Lill-Anna till hands med ÖP och fick vanligen en kopp kaffe, som värmde skönt i vinterkylan. Det hände att hon vid hembiträdets tillfälliga frånvaro ur köket gick fram till spiseln och lyfte på pannan för att komma underfund med om det lönade sig att vänta en stund. Slutligen blev Lill-Anna trött av år och vandringar mellan gårdarna. Hon såg med bekymmer mot framtiden, icke så mycket för egen del som för ÖP:s vidkommande. „Vem skall gå när jag slutar gå”, var hennes ofta återkommande reflexion de sista levnadsåren.

[”Glasmästare Isak Öhmans gård på Nygård, nuv. ägare okänd.” Förstoring.
Erik Bircks material i Nykarleby stads arkiv.
(Inf. 2019-11-09.)]

Närmaste granne till Öhmans i väster var kyrkväktare Erikssons förnämt rosafärgade gård. Kyrkväktaren var en mångkunnig och betrodd man, finslöjdare, skrivare och auktionsförrättare i socknen. Hans hustru representerade som hemmets vårdarinna renlighet, huslig omtanke och skicklighet i högsta potens. Innanför hennes dörr verkade det högtidsstädat även i vardagslag. Allt var så skinande rent och putsat och fönstren fulla av blommande krukväxter. Väktare Eriksson fick lov att med sina göromål hålla sig i en skild liten arbetsstuga på gården, endast skrivarbetet utförde han inne hos familjen. Denna var förresten inte stor: en enda dotter, Fanny, nordiskt ljus och rak och med hemmets stil i sitt reserverade väsen. Amerika blev hennes framtidsland och en av garvargrannens pojkar hennes make.

[”Kyrkväktare Erikssons gård på Nygård, nuv. ägare okänd. Gårdsplanen framför hör till granngården, Öhmanska gården.” Förstoring.
Erik Bircks material i Nykarleby stads arkiv.
Till vänster i bakgrunden Engs gård vid älven och till höger f.d. landskommunens kommunalgård. (Inf. 2019-11-09.)]

Garvargrannen hette Lindström och bodde i den lilla (nu förfallna) hörngården där „tåget” förenade sig med gamla Nygårds-vägen, som går i nord-sydlig riktning genom bebyggelsen. Brunskäggyvige Lindström minns jag mest i garvardress, med långskaftade, svarta pjäxstövlar, skinnförkläde, brun arbetsblus och garvarsmörjans odör kring det hela. Lindström var Laihela-bo och hans hustru Karleby-bo. Hon var en fryntlig gumma med snusdosa och solig blick bakom glasögonen. Iklädd sin svarta capes sågs hon ofta skynda från eller till kafferepstanter i stan. Två raska söner växte upp i det Lindströmska hemmet, båda blev handelsresande och försvann från hemortens synkrets. Men många år framåt i tiden stod tant Lindströms fönster fulla av blommor och humlebersån vid farstutrappan frodades sommar efter sommar. Lindström fortsatte sin punktliga vandring mellan Engs garveri och hemmet varenda vardag in i ålderns höst sena höst. Den långa gestalten böjdes krokigare år från år och slutligen förmådde de darriga händerna ej mera hantera garvarkniven, när hudarna skulle skrapas rena.