I bokhandeln.

Ernst V. Knape: Akvareller. Dikter. H:fors, Söderström & C:o. 1907. 109 s. 8:0. 2 mk 50.

Man tycker det numera borde vara svårt för skalder att hitta på namn åt nya diktsamlingar. Så många titlar äro redan förbrukade, att några originella, och på samma gång förnuftiga, knappt borde stå till buds. Så kan det tyckas. Mången afstår också från att bry sin hjärna för ändamålet, och kallar sin bok helt enkelt Dikter eller någonting dylikt. Andra försöka sig, trots allt, på uppfinning. Till dem har d:r Ernst V. Knape anslutit sig med sin debytsamling, och han har lyckats rätt väl. Namnet Akvareller motsvarar i detta fall verkligen en boktitels uppgift, att vara ett lättfattligt, lätt ihågkommet märke och tillika antyda det väsentliga i bokens innehåll. Flertalet af dessa dikter äro målningar, stämningsbilder ur naturen, nedkastade på papperet med den lätta, jämförelsevis lösa teknik, som man vanligen föreställer sig vara för akvarellmaneret utmärkande. Och äfven dikterna af psykologiskt innehåll verka i viss mån såsom målningar, väl träffade i trots af den tunna färgen och de ofta rätt sväfvande konturerna. Bäst illustrerar titeln dock bilderna ur det yttre lifvet, och det är förmodligen dem den närmast afser, eftersom förf. särskildt såsom „akvareller“ betecknat de dikter „från slätten och hafvet”, med hvilka samlingen börjar. Tillsammantagna utgöra de också det mest vägande i hans bok.

Med skarp observationsförmåga, understödd af ett känsligt sinne för naturen, har förf. i dessa slättlandsbilder fångat det karakteristiska hos hembygdens väsen under årets och dagens olika tider. Att det skildrade är sedt och upplefvadt, står utom all fråga. Så träffande kan fantasin ensam aldrig återge yttervärlden. Och dock har fantasin, den omisskänneliga skaldefantasin, här medverkat på sitt rätta vis. Observationen har lämnat materialet, hvaraf intuitionen skapat idealbilderna. Resultatet har i dessa fall blifvit verklig konst. På det rena naturmåleriets område äger vår lyrik inte många motstycken till dessa akvareller. Man vore frestad att såsom exempel åberopa alla dikterna i denna första afdelning, ehuru de visserligen icke alla äro jämngoda. Jag inskränker mig, för utrymmets skull, till att citera den kortaste:

Höstdag.

Regntunga moln öfver slätten hänga,
jorden är grå under himlens grå.
Dimmor svepa kring fälten och tätna.
Dikenas viden drypande stå.
Råkall vind hviner fram öfver gärden,
bryter på tegen ett kvarglömdt strå.
Fram emot vintersömnen skall världen gråkall gå.

Såsom sannskyldig österbottning har förf. vandringslusten i blodet. En vacker dag vardt den honom öfvermäktig. Han lämnade sin praktik där uppe i småstaden och hvad annat som kunnat binda honom vid hemknutarna; snörde sin ränsel och gaf sig ut i världen. Först till österbottningarnas förlofvade land, långt i väster, och sedan, på hemväg, till Italien. Färden har satt spår i hans lyrik och fyller en del af boken. De hithörande dikterna äro af rätt olika valör. „Vandrarevisorna“, de första i gruppen, lida brist på ledande tankar. Förf. har ej fått fast grepp på något poetiskt uppslag och rör sig tämligen famlande inom den känslovärld, reslusten såsom sådan framkallat. Den sista vandrarevisan innehåller dock, med sin vackra definition af förhållandet mellan hembygden och deras farande söner — samma strof, som tagits till bokens motto —, en kärna af verklig poesi. De öfriga äro svagare; n:is 3 och 4 rent af klena. Den ena skämmes först af en misslyckad bild, då det heter, att „öfver skogen simmar som en dimma en morgonsky“. Den faktiska skillnaden mellan dimma och sky är ju så liten, att liknelsen här alls inte gör verkan af trop. Och än värre är slutet på dikten:

då vet jag, att endast vaganten är klok,
som sjungande drager på färden,

ty en bilderbok, en bilderbok
är den stora och strålande världen!

På hvad grund den strålande världens egenskap af bilderbok kan motivera klokheten i vagantens förehafvande, förstår man inte. Nästa dikt har också sin svagaste punkt i slutet. Frågan: „Är här fagrare nu än förr?” och svaret: „Där är skönast i världen“, verka förvirrande. Man vet nämligen inte rätt hvad som menas med „här“ och „där“. Orden »Här är det kväll, men där hemma är dag“, gifva vid handen att förf. sjunger sin sång långt borta. Och när han sedan säger sig „stanna på tröskeln till hemmets dörr“, så kan man väl tänka att detta sker i andanom. Därefter kommer den nyss citerade frågan: „är här fagrare nu än förr? “ Med fog kunde man då tro ordet „här“ betyda detsamma som det nyss betydde, d. v. s. motsatsen till „där hemma”. Men detta jäfvas af satsens sammanhang, som anger att „här“ denna gång betyder: „där hemma“. När man då skall försöka få klart för sig hvad det efterföljande „där“ betyder, blir man yr i hufvudet.

Resans upplefvelser ha emellertid bjudit på en del lyckligt tillgodogjorda ämnen. Under färden „På oceanen“ ger oss förf. i sin hytt en dråplig liten ögonblicksfotografi af sig själf, dåsande i dådlös, men påtagligen inte oangenäm ro. Huru säkert markerar han ej situationen genom slutversen:

Jag har glömt att räkna tiden,
sedan landet sist försvann,
och som dyning efter dyning
följa dagarna hvarann.

Och den påföljande dikten, „Mellan land, som sjönk i fjärran . . . “ är helt enkelt förträfflig. Fast i rytmen — hvilket tyvärr icke kan sägas om alla styckena i denna samling — vackert koncipierad och följdriktigt genomförd, störes den ej af ett enda öfverflödigt ord. Den dikten kunde pryda hvilken bok som helst.

„Narrspel“ innehåller ett tiotal mycket sorgmodiga reflexioner. Denna Veltschmerz känner man igen, den är sig lik hos de flesta unga lyriker. Och som den i och för sig inte verkar stort mer öfvertygande här, än vanligt, kunde man fatta epitetet „ narrspel“ i en betydelse, den förf. måhända icke afsett. Man kunde det, såvida man ej visste, att dessa dikter tillkommit under tidsförhållanden, hvilka gjorde melankolin trovärdig äfven hos den lefnadsfriskaste. Tanken på ofärdsårens stämning bör af läsaren tagas till hjälp vid dessa tio dikters bedömande. Ett undantag utgör dock den sista af dem. Den står sig väl, utan all kommentar, och har partier af stor poetisk fägring.

„Varia“ återspegla intryck från skilda tider och orter. Somliga ha diktats i Italien under pinier och vid klosterklockors klang. Andra i hembygden. Dessa äro bättre. Nykarleby, som i tiden inspirerade Mikael Lybeck till en af hans starkaste dikter, „Småstadsvy“, har nu också skänkt hans yngre landsman en del rätt lyckliga visioner, återgifna i en dikt med stadens namn. Samma ämne behandlar han därefter djuptänkt och vackert i „Vårkväll i Österbotten”, och slutligen ger han oss några intryck af det därstädes så olyckligt aktuella emigrationsfördärfvet.

Till Amerika-minnena hänföra sig de hälft roliga hälft nedstämmande bilderna „I Copper Country“, dem Finsk Tidskrifts läsare torde komma ihåg. Och i förträfflig kontrast till dem följer strax därpå den enbart lifsglada, idylliska och färgrika sommarvisan „Siesta“.

I två „Nocturner” besjunger förf. en något otydligt angifven kärlekshistoria, därvid, i första dikten,

Båda gifva, ingen tager,
ingen lyder blodets sång
medan, lyckligtvis, i den andra,
Vår är stunden, vår är lyckan,
vår är bröllopshymnens brus.

Situationen är kanske inte riktigt klar, men känsla och stämning verka öfvertygande.

Efter en relativt obetydlig bit „Vill du sjunga den bittra till ro? “, där man igen känner sig litet tviflande i fråga om bitterheten, följer så samlingens bästa dikt „På djupet“, ett litet mästerstycke, som jag tillåter mig här intaga i dess helhet. En författare har ju rätt att bedömas efter det bästa han kan; detta skaldestycke får då utgöra exponent för Ernst V. Knapes konst i dess nuvarande utvecklingsskede.

På djupet.

Djupt under ytan en blekgrön dager
röjer knappast vågornas gång.
Dit når aldrig en stormens sång.
Världen är sällsam och drömmande fager
nere i skymmande, blekgrön dager
djupt under ytan.

Där under skogen af hvita koraller
glider i tystnad en långsam ström,
vaggande algernas palmer i dröm.
Flod ej stiger och ebb ej faller
nere i skogen af hvita koraller
djupt under ytan.

Gåtfulla äro i djupet tingen.
Där bo pärlor i musselskal,
hvila i dagern kylig och sval,
pärlor, som bringas i dagen af ingen,
sällsamma, sofvande nere bland tingen
djupt under ytan.

Tankarna växla och känslorna brusa
ofvan där bränningar bryta och slå.
Månhvarf komma och solhvarf gå.
Ekon i strändernas snäckor susa.
Tankar ej växla och känslor ej brusa
djupt under ytan.

Djupt under ytan i blekgrön dager
kämpar ej Veta och beder ej Tro.
Allt är i evig och kylig ro.
Allt är en sällsam och drömmande fager
värld i en skymmande, blekgrön dager
djupt under ytan.

Såsom de flesta lyriker, åtminstone alla de tänkande och kännande, ger Knape också uttryck åt den åskådning han vunnit af Veta, som kämpar, och Tro, som beder. Den har, hvad de öfversinnliga tingen beträffar, tills vidare resulterat i ren agnosticism.

Blott den är hemma i lifvets land,
som ej väntar något af döden

— det är formeln för hans världsåskådning. Och som lifvets land, för honom och oss andra, ju har åtskilligt af glädjens motsats att bjuda på, så blir intrycket af hans filosofiska lyrik rätt ödsligt. Men med ärliga ord och mången gång lyckligt funna tankar, hvilka i samma mån firma lycklig form, bekänner han sin tro:

Hvar tid har sin gud,
hvar gud har sin tid.
En gång skola tider och gudar få frid,
då icke ett solgrand längtar
till hvila i rymdens blå,
och icke en människas tankar
mot okända öden gå,
och ingen tror, och ingen vet,
men öde är allt i evighet.

Det senaste årtiondets diktsamlingar hos oss ha, förklarligt nog, plägat bjuda jämväl på stycken af politisk syftning, återspeglande den allmänt förhärskande stämningen i landet eller vederbörande skalders personliga intryck af händelserna i offentligheten. Äfven Knape har bidragit till detta slags lyrik. I november 1905 hälsade han vår „Gryende dag“ med en fin och tankerik dikt, hvars skeptiska ton förvisso var berättigad redan på den tiden och i närvarande stund klingar profetisk :

Stiger dagen ock hoppfullt fager,
löftenas tid är ej lång.
Morgonlöfte ej mandom tager,
varder en sorgens sång.

De orden äro här visserligen ej hans profetia, utan blott ljudet från en af de „ röster“ han hör. Han hör också en annan, mer högljudd och storordig. Men man misstager sig knappt om skaldens egen ståndpunkt.

Ernst V. Knape är otvifvelaktigt i besittning af en äkta lyrisk begåfning; därom bär det bästa i hans diktning fullgiltigt vittnesbörd. Hans ingifvelse har i dessa ögonblick förmått gifva sinnenas intryck eller kontemplationens föremål den förenklade och förädlade gestalt, som bär konstens prägel. Och — såsom det brukar vara — har den yttre formgifningen lyckats i samma mån som skalden känt sig inspirerad af sitt ämne. Den granskning Knapes dikter här varit föremål för, har, för utrymmets skull, icke kunnat befatta sig med alla detaljer vare sig i fråga om förtjänster eller fel. Då jag emellertid, beträffande de sistnämnda, i ett par fall gått till enskildheter, anser jag mig ytterligare böra påpeka äfven några förtjänster. I detta afseende må jag framhålla förf:s anmärkningsvärda förmåga att fixera stämningar och rön. Så t. ex. då han i „Sommarkväll“ säger: „Dämpadt hörs från fjärran forsens sång“ och längre fram illustrerar detta med bilden: „Som en humlas mjuka vinge surrar forsen“. Liknelsen klargör på ett, i mitt tycke, oöfverträffligt sätt situationen. Eller då det i den tidigare åberopade, vackra „ocean“-dikten heter :

Mellan land, som sjönk i fjärran,
och det land vi styra mot
ligger oceanens öken
med en ökens ro och hot.

Dessa två epitet: „ro“ och „hot“, äro ju icke blott fullt tilllämpliga, utan rent af uttömmande i fråga om begreppet öken. Och under en differentiering, som läsarens fantasi alldeles osökt verkställer, äro de det icke mindre i fråga om oceanöknen. Värdet af sådana små litterära finesser kan ju svårligen genom analys fastställas. Men vare sig de väcka läsarens reflexion eller inte, förnimmas de och göra sin verkan.

Den lyriska begåfning d:r Knape äger, understödes redan nu af en rätt god, om än långt ifrån fullkomlig teknik. Ofullkomligheterna vidlåda både konceptionen och den yttre formen. Några brister har jag redan in casu* påpekat, och jag skall ej dröja vid flere. Såsom en allmän anmärkning bör dock den rytmiska svagheten hos många af hans dikter rättvisligen framhållas. Skalden kunde väl härvid sig till favör åberopa den hos nyare svensk verskonst så allmänt skönjbara sträfvan till frigörelse från reglers tvång. Oafsedt, emellertid, att en sträfvan inte nödvändigtvis behöfver anses berättigad, bara för att den är allmän, ville jag häremot invända, att äfven om man slår sig lös från tidigare gängse normer — hvilket ju i många fall kan vara bekvämt nog — det dock bör finnas någon metod i galenskapen. „Frigjordheten”, bör, om den är afsiktlig, dock tjäna något syfte; åstadkomma, eller åtminstone afse, en verkan af ett eller annat slag. Det är hvad jag ej kan spåra symptom till i den knapeska versens stundom rätt störande knagglighet. Jag tror också icke att han gör sin vers knagglig af tendens, och man torde således få emotse en bättring i detta afseende jämsides med framsteg i öfrigt. För en skald, som blott på lediga stunder, under den fritid trägna värf kunna medgifva, hinner ägna sig åt sånggudinnornas tjänst, ställer sig ett målmedvetet arbete på litterär förkofran icke så lätt. Doktor Knapes skaldebegåfning och det stora erkännande hans förstlingsverk rönt hos publik och kritik, skola dock, må man hoppas, lifva honom till att under fortsatt arbete förbereda nya framgångar på den litterära bana, han så lyckligt beträdt.

*I det föreliggande enskilda fallet. Med ”in casu”-avgörande avses ett domstolsavgörande som bara är intressant i just det fallet. Det har inget prejudikatvärde (ingen betydelse för kommande fall).