Nelly Fågelbärj:

En Herrens tjänarinna

[Detta har inte så mycket med Nykarleby att göra, men det finns en uppgift som inte hittills framkommit någon annanstans, så det publiceras i alla fall.]

Anna Kempe var inte emigrant i vanlig bemärkelse, men hon om någon förtjänar att omnämnas i denna brokiga skara av människoöden i främmande land. En sannskyldig Moder Theresa var hon, som gav fyrtio år av sitt liv som missionär i Indien. På gränsen till Tibet vid Himalayas bergssluttningar utförde hon sin livsgärning under oerhörda strapatser och umbäranden. Anna Kempe föddes den 2 augusti 1874 i ett torparhem på Långbacka, en gårdsgrupp som ligger mellan Pensala och Jussila byar. Hon besökte folkhögskolan och utbildade sig sedan till lärarinna vid Ekenäs seminarium. Sin första tjänst fick hon i Kronoby, där hon kom att stanna i sju år. Men under alla dessa år kände hon starkt kallelsen att gå ut som missionär och hon förberedde sig genom att läsa engelska. Dessutom bevistade hon en missionsskola i England.

Året 1908 kastade hon sig helt loss från lärartjänsten i Kronoby och reste ut för att gå en oviss framtid till mötes. Det blev alltså Indien. Det tibetanska folket hade alltid stått hennes hjärta nära. Hon lärde sig deras språk fullständigt samt ett par andra indiska språk. Utom att hon vandrade omkring långa vägar, predikade och hjälpte, så samlade hon i sitt enkla hem värnlösa och utstötta. Hon tog sig an flickor, som hon fostrade upp och som kunde fortsätta verksamheten. Och hon lärde dem väva och göra andra handarbeten. Annas bror Johannes monterade ned hennes spinnrock och sände den till Indien. Systrarna Sofia och Maria kardade och spann, samt stickade strumpor, som de sände henne, då hon klagade över kölden uppe bland bergen. Men vartefter strumporna kom fram gav hon bort dem åt andra, som hon tyckte behövde dem ännu bättre. Hon var sådan. Hennes brev innehöll inte så litet tiggeri, inte för egen del, men hon såg hur stort behovet var, och tyckte väl att andra kunde dela med sig. I sina brev, som i sina samtal, befattade hon sig sällan med världsliga spörsmål. För henne var endast ett nödvändigt, och hon ägde en tro som kunde förflytta berg. I breven hänvisar hon ständigt till kapitel och verser ur Bibeln, så man är tvungen att läsa hennes brev med Bibeln i hand.

Anna Kempe med barnet i famnen omgiven av några av sina skyddslingar.

Ett litet citat ur ett brev är belysande. Det ger samtidigt ett stycke Nykarleby-historia, om det forna Nykarleby med den en gång så berömda hälsokällan, nu gömd under älvens vatten. Hon skriver:

”Då jag var hos Isak Svedlin (Thure Svedlins far, handlande i Nykarleby, N.F:s anm.) brukade jag på kvällen hämta vatten från Betlehems-stjärnan (källan kallades tydligen Betlehemsstjärnan, N.F:s anm.), dricksvatten över stora bron. Nu i Herren Jesus har jag dagligt vatten som tillfredsställer.”

[Eftersom Svedlin vid tiden ägde gården vid Bnkgatan 2, kan det inte vara fråga om hälsokällan utan det är frågan om en källa ”på andra sidan ån”.]

De platser Anna Kempe bodde på i Indien var: Karseong, Ghum, Kalimpang, Kurcong, Pedang, N. Bengal. Hon gick ut som missionär för KFUK, men kom sedan att verka för baptist- och pingstvänsmissionen.

Anna Kempe tillbringade sina sista år på de gamlas hem, Udden i Munsala. Men även där, trots sin höga ålder, kände hon kallelsen att gå ut i byarna och predika. Personalen fick vakta och t.o.m. stänga in henne, då hon gjorde flera rymningsförsök. Själv minns jag henne från en sådan rymmarfärd, barfota med kängorna hängande på armen. Hon ville då söka upp sin släkt i Storsved, därifrån hennes farmor, syster till Anders Svedberg, härstammande.

Anna Kempe dog 1967 vid 93 års ålder, bekymrad endast över att hon inte gjort tillräckligt för sin Herre och Mästare.