Missionsverksamhet

Missionsverksamhet. 1. Yttre mission. Tanken på ett missionssällskap enligt utländska förebilder föddes under förra hälften av 1800-t. De politiska förhållandena var emellertid då sådana att missionsiden inte kunde förverkligas, varför man måste nöja sig med att i hemlighet understödja svenska och tyska missionsföretag. Efter Alexander II:s trontillträde blev det politiska klimatet mildare. Finska missionssällskapet (Suomen lähetysseura) kunde stifas 1859 (på initiativ av F.L. Schauman) med uppgift att främja den evangelisk-lutherska lärans spridning bland hedningarna. Sällskapet inledde 1861 sin verksamhet på fältet genom att undestödja två tyska missionärer, som upprättade en station, ”Suomi”, i Bengalen. Sedan en missionsskola grundats i Hfrs 1862 (fortf. verksam, stängd 1871—80) sökte sig sällskapet ett eget missionsfält i Sydvästafrika, där det endast småningom vann fotfäste, men slutligen fick ett dominerande inflytande över den andliga och kulturella utvecklingen (se Ambolandet). Kinamissionen, som inleddes 1902, måste nedläggas på fastlandet efter det kommunistiska maktövertagandet i slutet av 1940-t. men kunde återupptas på Taiwan 1956. Finska missionssällskapets öviga arbetsfält är Israel (sedan 1924), Tanzania (1948), Pakistan (1960), Hong Kong 1951—63, 1967—), Etiopien (1968), Angola (1973), Senegal (1974), Nepal (1978) och Thailand (1979). Dessutom arbetar sällskapet bland judar och flyktingar i Europa, i Mellersta Östern, Botswana och Zaire. Det har sammanlagt inemot 300 missionärer. I hemlandet bedriver Finska missionssällskapet bl.a. evangelisations- och informationsverksamhet och upprätthåller förutom missionsinstitutet audivisuell service för församlingarna samt ett missionsmuseum (invigt 1930, afrikansk och kinesisk avd. med etnografiska och religionshist. föremål). Sällskapet utger tidningarna Suomen Lähetyssanomat och Mission.

M. utövas av drygt 20 kyrkor, samfund och organisationer. Ett nationellt missionsråd, där alla kristna religiösa riktningar är företrädda, bildades 1919. Den evangelisk-lutherska kyrkan bedriver sin mission genom och i samarbete med de självständiga missionsorganisationer som finns inom kyrkan. Av dessa är Finska missionssällskapet störst; f.ö. märks Suomen luterilainen evankeliumiyhdistys (mission i Japan sedan 1900) och dess systerorganisation Svenska lutherska evangeliföreningen i Finland (mission i Kenya sedan 1963) jämte Finlands evangelisk-lutherska folkmission (mission i Etiopien, Japan och Asiens muhammedanska länder sedan 1968). Också frikyrkorna utövar en omfattande m. (jfr frikyrkliga rörelser). Det största antalet utsända missionärer, ca 250 personer, bara ett femtiotal färre än den kyrkliga missionen, har pingströrelsen. Frälsningsarmén (jfr d.o.) stationerade 1905 sina första missionärer i Indien. Finlands ortodoxa kyrka grundade 1978 ett särskilt organ för sin m., som bedrivs i Kenya.

Finländska missionärer har hittills verkat i ett drygt 50-t. länder. Totalantalet utlandsmissionärer var 1982 ca 660, största delen i Asien, Afrika, Europa och Latinamerika. Missionsarbetet bedrivs huvudsakligen med stöd av frivilliga bidrag, som insamlas inom församlingarna.

2. Inre mission. Ett banbrytande arbete på detta område har utförts av Finska kyrkans inremissionssällskap (Suomen kirkon sisälähetysseura, gr. 1905 i Sordavala, numera i Hfrs). Det tillhandagår församlingarna med en mångfald serviceformer, utbildar personal för vårdyrken (bl.a. diakonissor, ungdomsledare och vårdare av utvecklingsstörda), bedriver förlags- och tryckeriverksamhet (”Bibelhuset” i Pieksämäki, gr. 1913 i Sordavala, är landets största distributör av religiös litteratur) samt upprätthåller en folkhögskola/folkakademi och anstalter för olika ändamål, bl.a. ett ålderdomshem och ett alkoholisthem, allt i Pieksämäki.

Den evangeliska rörelsen (jfr väckelserörelser) samarbetar även på den inre missionens område intimt med statskyrkan; detta sker bl.a. genom spridandet av bibeln, Luthers skrifter o.a. kyrkliga böcker, traktater och tidskrifter samt genom muntligt vittnesbörd. Inom denna gren av missionen läggs stor vikt särskilt vid ungdomsarbetet. Se även stadsmission.

3. Sjömansmission. Sjömansmissionen handhas av Finska sjömansmissionssällskapet (Suomen merimieslähetysseura, gr. 1875), vars syfte är att på Finlands evangelisk-lutherska kyrkas och dess församlingars vägnar utföra kristligt och socialt arbete bland finländska sjömän utomlands och i hemlandet. Initiativet till sjömansmissionsarbetet i Finland (och hela Norden) togs av den norske pastorn J.C.H. Storjohan. Finländsk banbrytare var pastor Elis Bergroth (se denne). Sjömansmission i utlandet upptogs 1880 i Grimsby i England och har sedan dess nått en betydande utveckling. Finländska sjömanskyrkor finns i dag (1983) i Antwerpen (gr. 1905), Buenos Aires (1951), Gdansk (1937), Hamburg {1901), London (1882), Rotterdam (1926), Rouen (1969) och Savona (1973); 1883—1973 fanns en kyrka även i Hull. Sällskapet hade tidigare även en vidsträckt verksamhet bland emigranter i Nordamerika och Australien. Det upprätthåller numera i samarbete med Sjömansservicebyrån skeppsbibliotek på de finländska fartygen. (U. Paunu, Suomen pakanalähetystoimi, 2 bd, 1908—09; K.A. Paasio, Suomen pakanalähetystoimi, 1927; M. Peltola m.fl., Sata vuotta suomalaista lähetystyötä II—IV, 1958—60; E. Kansanaho, Sisälähetys ja diakonia Suomen kirkossa 1900-luvulla, 1960, Suomensisälähetysseuran historia, 1964; Satoa satakertaisesti, 1970; K. Kena, Lähetystieto, 1974; V. Remes, Lähetysharrastus Suomessa 1835—58, 1976)

Uppslagsverket Finland (1983).

 

*              *              *

Det är alltid roligt att nysta vidare på en upphittad tråd, så jag började undra över om det finns fler missionärer som härstammar från staden. På en gång kom jag att tänka på Lisen Enlund, som alltid nämndes i förbönen när jag 1977—78 gick i skriftskolan och betade av de femton gudstjänstbesöken som krävdes för att man skulle få bli konfirmerad.

Hur länge och var Lisen varit missionär och var hon finns i dag hade jag ingen aning om, men hennes far Valdemar Enlund i Nykarleby kunde stå till tjänst med telefonnummer. Lisen heter numera Söderbacka, bor i Terjärv och var församlingens missionär i Kenya 1977—2003. Hon tipsade mig om att Gun-Lis Smeds i Nykarleby i egenskap av missionssekreterare kunde bidra med fakta och det visade sig vara riktigt. En Björkman från Socklot hade varit missionär i Kina. För att få lite fylligare uppgifter ringde jag Tor Fors i Västerås eftersom han forskat i Smeds-släkten från Socklot och därigenom kanske stött på henne. Missionären Björkman var helt obekant, men under samtalets gång slog det mig att kanske Saga Björkman i Socklot kunde tillföra något. Inget napp där heller, men Saga nämnde att Anna Sund i Nykarleby kunde veta något. Men då var klockan redan så mycket att gamla damer ej skall störas.

Först då slog det mig att det kanske finns något på Nykarlebyvyer, och mycket riktigt fann jag Maria Sofia Björkman.

En av pingstförsamlingens pastorer i början på 1970-talet, Birger Skog, har både före och efter sin vistelse i Nykarleby varit missionär i Kenya. Som ett minne från den tiden hängde på vadagsrumsväggen i ”pastorsgården” på Fiskaregränd 4 ett, åtminstone i mitt minne, mycket långt ormskinn.

Saga och Lars-Eric Bergsténs var missionärer.
(Inf. 2006-01-03, rev. 2009-05-15.)

Läs mer:
Missionären Hanna Hedström.
Terese Andersson-Dilworth.
En Herrens tjänarinna av Nelly Fågelbärj.
(Rev. 2011-12-09 . )