Missionsverksamhet
Missionsverksamhet. 1. Yttre mission. Tanken på ett missionssällskap
enligt utländska förebilder föddes under förra hälften
av 1800-t. De politiska förhållandena var emellertid då
sådana att missionsiden inte kunde förverkligas, varför
man måste nöja sig med att i hemlighet understödja svenska
och tyska missionsföretag. Efter Alexander II:s trontillträde
blev det politiska klimatet mildare. Finska missionssällskapet (Suomen lähetysseura) kunde stifas 1859 (på initiativ av F.L.
Schauman) med uppgift att främja den evangelisk-lutherska lärans
spridning bland hedningarna. Sällskapet inledde 1861 sin verksamhet
på fältet genom att undestödja två tyska missionärer,
som upprättade en station, ”Suomi”, i Bengalen. Sedan en
missionsskola grundats i Hfrs 1862 (fortf. verksam, stängd 1871—80)
sökte sig sällskapet ett eget missionsfält i Sydvästafrika,
där det endast småningom vann fotfäste, men slutligen
fick ett dominerande inflytande över den andliga och kulturella utvecklingen
(se Ambolandet). Kinamissionen, som inleddes 1902, måste nedläggas
på fastlandet efter det kommunistiska maktövertagandet i slutet
av 1940-t. men kunde återupptas på Taiwan 1956. Finska missionssällskapets
öviga arbetsfält är Israel (sedan 1924), Tanzania (1948),
Pakistan (1960), Hong Kong 1951—63, 1967—), Etiopien (1968),
Angola (1973), Senegal (1974), Nepal (1978) och Thailand (1979). Dessutom
arbetar sällskapet bland judar och flyktingar i Europa, i Mellersta
Östern, Botswana och Zaire. Det har sammanlagt inemot 300 missionärer.
I hemlandet bedriver Finska missionssällskapet bl.a. evangelisations-
och informationsverksamhet och upprätthåller förutom missionsinstitutet
audivisuell service för församlingarna samt ett missionsmuseum (invigt 1930, afrikansk och kinesisk avd. med etnografiska och religionshist.
föremål). Sällskapet utger tidningarna Suomen Lähetyssanomat
och Mission.
M. utövas av drygt 20 kyrkor, samfund och organisationer. Ett nationellt missionsråd, där alla kristna religiösa riktningar
är företrädda, bildades 1919. Den evangelisk-lutherska
kyrkan bedriver sin mission genom och i samarbete med de självständiga
missionsorganisationer som finns inom kyrkan. Av dessa är Finska
missionssällskapet störst; f.ö. märks Suomen luterilainen
evankeliumiyhdistys (mission i Japan sedan 1900) och dess systerorganisation
Svenska lutherska evangeliföreningen i Finland (mission i Kenya sedan
1963) jämte Finlands evangelisk-lutherska folkmission (mission i
Etiopien, Japan och Asiens muhammedanska länder sedan 1968). Också
frikyrkorna utövar en omfattande m. (jfr frikyrkliga rörelser).
Det största antalet utsända missionärer, ca 250 personer,
bara ett femtiotal färre än den kyrkliga missionen, har pingströrelsen.
Frälsningsarmén (jfr d.o.) stationerade 1905 sina första
missionärer i Indien. Finlands ortodoxa kyrka grundade 1978 ett särskilt
organ för sin m., som bedrivs i Kenya.
Finländska missionärer har hittills verkat i ett drygt 50-t.
länder. Totalantalet utlandsmissionärer var 1982 ca 660, största
delen i Asien, Afrika, Europa och Latinamerika. Missionsarbetet bedrivs
huvudsakligen med stöd av frivilliga bidrag, som insamlas inom församlingarna.
2. Inre mission. Ett banbrytande arbete på detta område
har utförts av Finska kyrkans inremissionssällskap (Suomen
kirkon sisälähetysseura, gr. 1905 i Sordavala, numera i Hfrs).
Det tillhandagår församlingarna med en mångfald serviceformer,
utbildar personal för vårdyrken (bl.a. diakonissor, ungdomsledare
och vårdare av utvecklingsstörda), bedriver förlags- och
tryckeriverksamhet (”Bibelhuset” i Pieksämäki, gr.
1913 i Sordavala, är landets största distributör av religiös
litteratur) samt upprätthåller en folkhögskola/folkakademi
och anstalter för olika ändamål, bl.a. ett ålderdomshem
och ett alkoholisthem, allt i Pieksämäki.
Den evangeliska rörelsen (jfr väckelserörelser) samarbetar
även på den inre missionens område intimt med statskyrkan;
detta sker bl.a. genom spridandet av bibeln, Luthers skrifter o.a. kyrkliga
böcker, traktater och tidskrifter samt genom muntligt vittnesbörd.
Inom denna gren av missionen läggs stor vikt särskilt vid ungdomsarbetet.
Se även stadsmission.
3. Sjömansmission. Sjömansmissionen handhas av Finska
sjömansmissionssällskapet (Suomen merimieslähetysseura,
gr. 1875), vars syfte är att på Finlands evangelisk-lutherska
kyrkas och dess församlingars vägnar utföra kristligt och
socialt arbete bland finländska sjömän utomlands och i
hemlandet. Initiativet till sjömansmissionsarbetet i Finland (och
hela Norden) togs av den norske pastorn J.C.H. Storjohan. Finländsk
banbrytare var pastor Elis Bergroth (se denne). Sjömansmission i
utlandet upptogs 1880 i Grimsby i England och har sedan dess nått
en betydande utveckling. Finländska sjömanskyrkor finns i dag
(1983) i Antwerpen (gr. 1905), Buenos Aires (1951), Gdansk (1937), Hamburg
{1901), London (1882), Rotterdam (1926), Rouen (1969) och Savona (1973);
1883—1973 fanns en kyrka även i Hull. Sällskapet hade tidigare
även en vidsträckt verksamhet bland emigranter i Nordamerika
och Australien. Det upprätthåller numera i samarbete med Sjömansservicebyrån
skeppsbibliotek på de finländska fartygen. (U. Paunu, Suomen
pakanalähetystoimi, 2 bd, 1908—09; K.A. Paasio, Suomen pakanalähetystoimi,
1927; M. Peltola m.fl., Sata vuotta suomalaista lähetystyötä
II—IV, 1958—60; E. Kansanaho, Sisälähetys ja diakonia
Suomen kirkossa 1900-luvulla, 1960, Suomensisälähetysseuran
historia, 1964; Satoa satakertaisesti, 1970; K. Kena, Lähetystieto,
1974; V. Remes, Lähetysharrastus Suomessa 1835—58, 1976)
|