Avväpningen 1918

Nykarlebyseminarister i händelsernas centrum

Ryssland genomgick det rysk-japanskakriget 1904–05 vilket resulterade i en brakförlust. För Rysslands dåvarande ledning innebar det förlorade kriget att man dessutom blev tvungen att slå ner ett revoltförsök som följde i det egna imperiet. Sedan bröt det första världskriget ut 1914 vilket ytterligare hårt tärde på kejsardömet när starten inleddes med en förlust mot Kejsartyskland vid slaget vid de Masuriska sjöarna i Polen. 1916 bröt sedan interna oroligheter ut i det väldiga ryska riket och på vårvintern 1917 hade starka socialistiska, revolutionära stämningar spritt sig vilket medförde den s.k. februarirevolutionen. Tsar Nikolaj II beslöt då att abdikera till förmån för sin bror som dock inte tog emot funktionen som kejsare eftersom han ansåg att hans egen säkerhet var i fara. Den socialistiska Kerenskiregimen trädde då till.

Jublande ryska soldater på torget i Nykarleby vårvintern 1917 när beskedet om tsarens abdikation hade kommit.
Foto: Nykarleby Museum.

Kerenskiregeringen blev kortvarig för redan på hösten vid den s.k. oktoberrevolutionen tog Lenin makten efter att han hade insmugglats till Ryssland från Schweiz av tyskarna. Röda garden hade redan långt tidigare grundats i Rysslands storstäder. Det fanns ingen verklig statsmakt och ordningsmakt mera. Kaos var rådande med vita och röda garden som bildats över hela Ryssland, inklusive Finland. I Finland var antalet ryska soldater stort eftersom ryssarna befarade att en tysk landstigning skulle äga rum på västkusten för att så att säga ta Petersburg i ryggen. En del av de ryska garnisonerna förblev den gamla kejsarregimen trogen och alltså vita. Detta gällde framför allt befälet men en stor del av speciellt manskapet föll för bolchevikernas locktoner och blev ”röda”. Detsamma gällde en finländska befolkningen som sådan. Till att börja med gick det mesta bra och de röda och de vita gardena patrullerade på många håll i landet tillsammans och försökte upprätthålla ordningen. Dock spårade de röda gardena ganska snabbt ur, speciellt i södra Finland där de började idka terror och mord inspirerade av det som skedde i Petersburg.

Under denna period av villervalla började min far, som fyllde nitton år på senhösten 1917, i Folkskollärarseminariet i Nykarleby. Han, Ture Granqvist, var en Essepoje som då hade gått endast fyra år i skola. Han kom att brutalt hamna mitt i händelserna.

Den 6 december 1917 förklarade senaten Finland självständigt och lyckades också få Lenins namnteckning som ett godkännande av självständighetsdeklarationen vilket inte i verkligheten betydde så mycket. Lenin ville säkert bara ha ryggen fri gentemot Finland och räknade säkert med att de röda gardena skulle ta makten i landet så att en återförening med det röda Ryssland kunde ske. Stalin försökte ju igen 1939 att ta hand om den detaljen.

Den Finlandsfödde generalen Mannerheim som varit i rysk tjänst återkom till Finland i december 1917. Mellan jul och nyår gjorde Mannerheim åter ett snabbt besök i Petersburg om vilket man egentligen ingenting vet. Ryktet har emellertid berättat att Lenin skulle ha erbjudit honom att bli överbefälhavare för den röda armén men att han avböjt. Om detta stämmer vet ingen men ett faktum är att han vid återkomsten till Helsingfors agerade oerhört snabbt efter att i hast ha formellt utnämnts till överbefälhavare för Finlands regeringsstyrkor som ännu inte fanns. Utnämningen gjordes av senatens talman Svinhufvud. Mannerheim reste därefter förklädd med tåget till Vasa dit han förlade sitt högkvarter och stampade fram en armé. Han använde sig av de existerande vita gardena och de s.k. frivilliga brandkårerna som bildats. De kallades sedan skyddskårer. Seminaristerna i Nykarleby kom också att ingå i Mannerheims styrkor.

Redan natten till den 28 januari 1918 gav Mannerheim anfallsorder. De ryska styrkorna skulle avväpnas. Samtidigt hade de röda i Helsingfors gjort en statskupp och tagit makten där. Detta medförde att vi plötsligt hade en vit regering i Vasa och en röd i Helsingfors som sedan snabbt flyttades till Tammerfors.

Konfusionen för Esseynglingen måste ha varit stor när den vita sidan leddes av Tsarens general Gustav Mannerheim och andra tsarryska officerare. Namnet Mannerheim var då helt okänt för pappa som när det begav sig inte heller hade den ringaste militära utbildning.

Vid pappas död 1985 hittades i hans arkiv en uppsats som han skrivit i seminariet på sommaren 1918. Jag ger nu ordet åt honom:

Då inbördeskriget bröt ut.

Den 27 januari detta år förflöt lugnt i Nykarleby, intet inträffade som förebådade några oroligheter, utan skyddskåren samlade sig till övning som förut. Herr Verner Labbart hade anlänt till orten för att mönstra densamma. Jag var närvarande och med största intresse åsåg mönstringen, vilken försiggick i normalskolan. Kommen därifrån, gick jag för att äta kvällsvard. Sedan måltiden var fullbordad, gick jag upp till seminariets internat och lade mig till vila.

Natten förflöt lugnt som vanligt till klockan halv fem på morgonen [28 januari], då jag vaknade, genom att någon sade: ”Upp med er pojkar”. Sömnig som jag var hann jag ej genast få klart för mig, vad saken gällde, så mycket hörde jag ändå sägas, att nog får vi gevär. Med ens var jag ur sängen, klädde mig och gick ut i korridoren, där jag av Häggkvist fick höra att ryssarna skulle avväpnas.

Då alla voro färdiga, gingo vi ut och sammanträffade med stadens skyddskår och även några Kovjokibor. Därefter samlades vi i seminariets festsal, där vi inväntade Soklotborna, som först skulle avväpna de i Soklot stationerade ryssarna. Sedan Soklotborna anlänt, uppgick hela styrkan till ungefär 300 man med endast 25 à 30 gevär. Sålunda utrustade tågade vi till staden i tvåmannaled med ryska kasernen som mål. De beväpnade gingo först, efter dem kommo de obeväpnade. Ankomna till kasernen fordrade vi, att ryssarna genast skulle utelämna sina vapen. Med revolvern för näsan voro de tvungna att giva sig.

Därefter tågade vi till kasernen vid Andra-sjön. Där tillgick det på samma vis, och ryssarna utelämnade sina vapen. När detta verk var fullbordat, voro vi alla nöjda och glada över att intet blod hade behövt flyta.

Men följande dag [29 januari] anhölls om hjälp till Gamlakarleby, och 34 personer anmälde sig villiga att skynda till undsättning. Av dessa voro 15 seminarister, de övriga hörde till stadens skyddskår. Kl 12 på dagen avreste vi med tåg från Kovjoki. Så ilade vi norrut. Då vi kommo till Kronoby, fingo vi veta, att ryssarna i Gamlakarleby voro villiga att underhandla. Därför stannade vi över natten i Kronoby vid det s.k. ”Tegelbruket”. Där fingo vi höra de första skotten, men de kommo från egna maskingevär, fast de framkallade en allmän bestörtning. Sedan ledaren lugnat oss, vidtog vakthållningen. Vi bildade skyttelinjer utmed banan och utsatte förposter och sålunda stodo vi hela natten med några korta timmars mellantid, då vakterna voro ombytta. Under natten hade förstärkning anlänt, så att hela styrkan nu uppgick till omkring 1000 man.

Följande dag den 30 januari på e.m. sattes tåget i rörelse mot Gamlakarleby. Då vi kommo två km från staden, stego vi av och delade oss i tre kolonner eller avdelningar. Sålunda inryckte vi kl. fem e.m. in i staden. Ryssarna och rödgardisterna voro nu villiga att låta avväpna sig. Sedan avväpningen var slutförd, fingo vi äta och sedan gå till vila.

Följande morgon [1 februari], sedan vi ätit frukost, fingo vi order att resa ännu längre norrut till Uleåborgs undsättning. Det var med blandade känslor jag lämnade Gamlakarleby. Man var osäker om att någonsin mera få återse den älskade hembygden. Men då man visste, att man stred för en härlig och god sak, så gick det ändå. Tåget sattes i rörelse, och färden gick oavbrutet norrut, tills vi kommo till Ruukki station. Där var banan uppriven, och vi måste dröja något över ett dygn.

På lördagen den 2 februari fortsattes färden till Kempele station. Där hade två lokomotiv urspårat, så att vidare färd med tåg var omöjlig. Mot kvällen fingo vi order att tillryggalägga den 13 km långa vägen från Uleåborg till fots. Fyra km från staden stannade vi och inkvarterades i några bondgårdar för att övernatta.

Följande morgon den 3 februari kl. 7 bröt vi upp, det var en ståtlig syn att se egna finska medborgare gå att strida mot sin urgamla fiende ryssen. Under kanonernas dånande och kulsprutornas smattrande, närmade vi oss staden. Efter en femton timmars hård strid var Uleåborg stad i vår besittning. Nu var befrielsens låga tänd, men det skulle räcka månader, innan den kunde släckas. Kampen var nu slut, men segern är vår, men den har krävt stora offer. Många ädla mäns liv har den kostat, men Finland är befriat ur ryssarnas och de rödas våld.

[Styckebrytningar införda och datumen förtydligade.]

Den omnämnda ryska kasernen i Nykarleby befann sig i Ringska gården, samma byggnad som senare hyste stadens biograf Scala. Till de 25–30 medhavda gevären hade man ammunition till bara ett par enligt pappa. Resten av ”de militära” var beväpnade med gärdsgårdsstörar som ju i nattmörkret kunde tas för gevär. Mannarna ställde upp sig militäriskt på gårdsplanen utan att ens tänka på att det skulle ha räckt att omintetgöra hela den tilltänkta avväpningen med bara en av ryssarna utkastad handgranat! Med ett av gevären till vilket man hade ammunition sköts ett par skott mot dörren och en ryskatalande seminarist uppmanade ryssarna att ge sig vilket de gjorde. Kocken höll på att baka morgonbrödet när det skreks ”upp med händerna”. Skräckslagen sträckte han upp dem så att degen rann ner längs armarna! En av de ryska soldaterna försökte protestera med följden att ”Kovjokikungen Jean Envik" gav honom en örfil så han föll omkull på golvet. Det var ”slaget i Nykarleby”!

Ryssarna hade ett vapenlager i kasernen. Alla fick därför nu vapen och ammunition. Sturska och segerrika tågade gänget till torget där de ställde upp sig. Ett par officersfamiljer var inkvarterade hos privatfamiljer i rekvirerade egnahemshus och de väcktes för att avväpnas.

– Vad är det som försiggår här? Gå nu bara hem och lägg er, pojkar!

Officerarna var inte alls pigga på att kapitulera. Då morskade Blomströms Werner upp sig där han stod i tvåmannaledet utanför Ylönens gård mitt emot Fors verkstad. Även Bernhard Blomqvists första cykelverkstads lokal. Det skulle nu visas vem som hade makten att bestämma. Werner var beväpnad med ett Graftongevär som var krångligt att säkra* när patronen väl var inväxlad i loppet. Han dunkade geväret kraftigt med kolven marken. Skottet brann av och kulan snuddade hans högra kind och skadade näsan litet samt mynningselden svedde ögonbrynen Werner som ylade och vrålade när blodet rann från näsan! Inför blodspillan och den sårades tjut beslöt de ryska officerarna att ge sig, men de fick bo kvar i sina bostäder och mot hedersord röra sig fritt i stan.

* Graftongeväret säkras genom att hälla in avtryckaren och sedan föra hävarmen först upp och sedan ned. Efter det släpps greppet på avtryckaren. För osäkring förs hävarmen upp och sen ned utan att vidröra avtryckare. Nu kan geväret avfyras genom att avtryckaren trycks in.

Nere vid hamnen Andra Sjön fanns ännu en rysk kasern och där fanns också kanoner. Sammanlagt hade sju kanoner tagits, medräknat de tyngre pjäserna i Soklot. I god tid före marschen till Rings hade man klippt av telefontrådarna så att ryssarna i staden inte skulle kunna varna kollegerna vid hamnen. De ryska soldaterna gav sig direkt vid hamnen och de var dessutom mycket snälla och hjälpsamma mot seminaristerna. För att kanonerna inte skulle vara farliga för dem tog ryssarna omtänksamt bort kanonernas slutstycken och sänkte farliga sprängämnen i havet under seminaristernas övervakning så att ingen olycka skulle ske.

Jag har ännu mycket att berätta om samtal med min far rörande 1918 och vad han berättade under kaffepauser när vi tillsammans gick på jakt i skogen. Han kunde då för sin yngsta son berätta brottstycken om striderna i Uleåborg och de hemskheter som inträffade under hans tid som fångvaktare vid fånglägret för ryska soldater på seminariet i Nykarleby 1918.