Tioårsminnet av frihetskrigets utbrott.
Firades med hela dagen pågående högtidligheter och under ovanligt stor publikanslutning.
Minnesdagen den 28 januari begicks i staden under anslående och värdiga former och under en ovanligt stor anslutning av medborgare från alla samhällsklasser, vittnande om, huru djupt betydelsen av den gärning, som för tio år sedan utfördes, inträngt i folkets medvetande.
Klockan nio på morgonen begynte kyrkklockorna tona ut över bygden, stämmande tankar och sinnen i samklang med dagens betydelse. Flaggorna gingo i topp. Själva vädret, disigt men milt, erinrade om den dag för tio år sedan, då den mäktiga folkrörelse begynte, vilken som slutligt resultat gav landet frihet och lagbunden ordning och satte gräns mellan väster- och österland.
Inemot klockan 1/2 2 sågos talrika skaror strömma till torget därifrån avtåget skulle ske för hyllningen vid krigargraven. Sedan tåget ordnats, satte det sig kl. 2 i rörelse. Främst gick stadens skyddskår med sin fana, därefter landskommunens kår likaså med sin fana, därpå följde stadens och landsbygdens Lotta-Svärd föreningars, stadsfullmäktige och magistrat, kommunalfullmäktige samt slutligen de övriga deltagarnas långa rad. Ett imponerande tåg, vars bortre ända ännu befann sig utan för Kuddnäs, när skyddskårsfanorna redan sågos svaja utanför begravningsplatsen.
Hyllningen vid krigargraven.
Vid krigargraven uppställde sig deltagarna programenligt med skyddskårs- och Lotta-Svärds organisationerna till höger, stadens och landskommunens myndigheter till vänster och de övriga deltagarna i front mot monumentet. Akten begynte med avsjungandet av de två första verserna ur »Vår Gud är oss en väldig borg«. Därefter vidtog kransnedläggningen till de stupades minne. Först frambars Nykarleby skyddskårs krans genom lokalchefen, rektor G. A. Yrjas, som bl.a. yttrade: Då jag på tioårsdagen av frihetskrigets utbrott nedlägger denna blomstergärd på Eder, fallna krigskamraters grav, gör jag det icke i den tron, att jag därvid skulle kunna hedra eder; detta kunna vi icke, ty Eder bragd skall lysa genom hela vår historia med en egen, sällsam strålglans. Därför, stridskamrater, tagen denna krans av oss, efterlevande, som en ringa gärd av tacksamhet. Inskriptionen på banden lydde:
»Stor och rik var Eder offergåva
sång och sägen Eder bragd skall bära,
upphöjd över tiden.
Därpå nedlades Nykarleby landskommuns skyddskårs och Lott Svärds’ krans av lokalchefen Villiam Vik och fru Rosa Lillqvist. På banden lästes:
»Bragdernas minne lever
älskat, välsignat till sensta tid«.
Nykarleby Lotta-Svärds krans framfördes av fru Ester Fougstedt och fröken Ingrid Viklund. Kransen bar följande inskription:
»Må minnets eko dallra sent kring edra gravars ro
Och klinga stolt mot höjderna där edra andra bo.
Må fosterlandets tacksamhet för unga och i ärlig strid
er skänka evigt hjältanamn och djup och evig frid«.
Därpå framträdde stadsfullmäktiges ordförande, lektor N. A. Fougstedt med Nykarleby stads krans. Talaren erinrade om den sorgens tid för tio år sedan, då de stupade unga männen bäddades ned i jorden, och gav uttryck åt stadsbornas tacksamhet och vördnad för de fallna, som i farans tid ställt sitt liv till fosterlandets förfogande och offrat det för dess frihet och framtid, samt framhöll, att de genom sin offergärning mana envar att låta själviska intressen vika för det allmänna bästa och ge oss den lärdomen, att varje livsgärning, som lik deras utföres av pliktkänsla och i en osjälvisk anda, är ett verk för det allmänna och för fosterlandet, även om det sker i det undanskymda och kan förefalla ringa. Kransen bar följande inskrift.
Till de fallna!
I tacksamt minne bevarade av fosterbygden.
Nykarleby landskommuns krans nedlades av folkskollärar John Sundqvist och kommunalnämndsordföranden Vilhelm Nylund, varvid den förre bl. a. yttrade: Nykarleby landskommun nedlägger genom sina representanter dessa blommor till minnet av dem, som för vårt lands frihet offrat mest av oss alla. Då hem och fosterland voro i fara, tvekade icke dessa ynglingar, som nu vila under det vita täcket, att träda fram till vårt lands räddning. Måtte deras minne, för alla Nykarlebynejdens söner och döttrar lysa som facklor i natten och visa oss på väg mot det stora och höga i livet. På banden lästes:
Till minnet av de fallna från Nykarleby landskommun. Hembygdens tack för visad bragd!
Därmed var den officiella kransnedläggningen avslutad, och akten slöts med unisont avsjungande av tre verser av psalmen »Bevare Gud vårt fosterland«. Härpå satte sig tåget åter i samma ordning i rörelse mot staden. Vid normalskolan upplöstes skyddskåren av kretschefen, major Lillbroända, som vid tillfället överräckte åt folkskollärar Emil Kjellberg, Kovjoki, skyddskårernas förtjänstmedalj.
Därefter begav sig skyddskårer och lottor till rådhuset, där långa kaffebord stodo dukade, och där man vid livligt samspråk lät förplägningen sig väl smaka. Till kontoristen, fänriken Verner Labbart i Uleåborg, vilken ledde operationerna i Nykarlebynejden, avsändes på skyddskårernas i staden och landskommunens vägnar följande telegram: »Med anledning av Eder manligt djärva ledning under de kritiska dagarna för 10 år sedan sända vi Eder en varm hälsning. Från hr Labbart anlände följande svar:
Tackande för vänlig hågkomst sänder jag Nykarleby skyddskårer min vördnadsfulla hälsning.
Röda korsets märken, som under dagens lopp försåldes till för mån för ett blivande rödakors sjukhus, till vilket general Mannerheim själv som grundplåt donerat 100,000 mark, hade en strykande åtgång. I kristliga folkhögskolan hölls en enkel minneshögtidlighet på morgonen kl. 9. Efter sedvanlig morgonbön och sedan skolans föreståndare J. Nyström hållit en utläggning i anslutning till ett bibelord om överhetens och undersåtarnas plikter, talade överlärar Hj. Björkvall om Nykarlebynejdens insats i befrielsekampen. Skolans andra lärare A. Fogelström, som var med i frihetskriget från dess början till tiden efter Tammerfors’ intagning och deltog i över trettio sammanstötningar med fienden, skildrade sina upplevelser därunder.
Festgudstjänsten i stadens kyrka.
Klockan 5 e. m. kallade klockorna till andaktsstund i stadens kyrka, som för tillfället var rikt eklärerad med ljus och elektriska lågor, påminnande om julmorgon. Kyrkan var fylld så gott som till sista plats.
Sedan en psalm avsjungits beträddes predikstolen av pastor Schalin. Talaren utgick från orden i Matt. 22: 21. »Given då kejsaren det kejsaren tillhörer och Gud det Gud tillhörer«. Han yttrade härvid — i fritt återgivande — följande:
Det kan synas egendomligt att utgå från ett dylikt ord om våra plikter mot kejsaren på en dag som denna, då vi fira minnet av vår frigörelsekamp Men det var en kamp mot soldathorder, vilka ville fjättra oss åter i träldom under det ryska riket med dess redan störtade kejsarvälde. Då vi nu ihågkomma början av vårt frihetskrig, är det ett minne som skänker oss glädje, men även förödmjukelse. På vår ort var det obeväpnade skaror, vars verk var nästan en barnlek. Så lätt gick det då. Men de strider vilka sedan följde, erinra oss om bibelordet »om Herren icke hade varit med oss, hade det varit ute med oss«. Därför må vi vara tacksamma i vårt jubel. Verket var Guds. Ännu mera förödmjukande är minnet av, att striden tillika blev en inbördes strid. Därför kunde man endast med tvekan skrida till ett firande av denna dag och därför höves oss ej heller högljutt sabelskrammel. Att förutsättningar för ett inbördeskrig funnos är redan orsak nog till besinning. Må man ännu därtill betänka, vilka mörka makter, som följa kriget i spåren. Vi känna dem: hat, vinningslystnad, grymhet, sedeslöshet, laglöshet. Därför har ock talet om krigens förädlande verkan tystnat. Exemplet av de enskildas offergärning betyder ringa i bredd med krigets råa anda. Laglöshetens anda verkar ännu, sedan kriget blott är ett minne. »Given kejsaren det kejsaren tillhör och Gud det Gud tillhör«. Därmed har frälsaren uttalat sanningen, att gudsfruktan och laglydnad äro tvenne makter, som höra samman. Den fromma känslan, som ej blir verksam i förhållandet till nästan, är ingen religion, »Älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och din nästa såsom dig själv«. Dessa ord kallar Jesus det yppersta budet i lagens sammanfattning. Av den sanna religionen, »kärleken till Gud« här flyter det rätta förhållandet till nästan. Den religiösa älskar nästan och lyder lagen. Vårt folk behöver gudsfruktan för att bliva laglydigt. De bildade skola härvid stå i spetsen med det goda föredömet av en personlig religion. Livsproblemens mångfald har kanske för dem skymt hans makt. Vi veta dock nu, att vetenskapen ej har och ej heller kan kullkasta kristendomen.
Dagens minne är ett levande bevis på Guds makt. De nästan obeväpnade skarorna besegrade en till tänderna beväpnad här och förverkligade härmed ett mål, som vi knappast vågat drömma om, vårt lands frihet. T. o. m. tvivlaren måste se och erkänna, att Gud har hjälpt oss på ett mäktigt sätt. Nu höves oss, att även tacka Honom. Gudsfruktan föder broderlighet. Vårt tack må där ej grumlas av hämndlystnad eller inbördes hat, hat till den fiende som dock var din nästa. Vårt lack må ej heller vara ett uppblåst självprisande. Det förbjuder oss minnet av segern, som blev oss given trots vårt folks ovärdighet.
När »Svenska Brigaden«, som hjälpt vårt folk i dess frihetskamp, begav sig på återresa och stigit ombord i Åbo hamn, bemannade manskapet rårna och utbragte i korus ett »Gud bevare Finland«. Må deras bön vara vår bön i dag! För vår blick synes även nu de långa gravkullarna, över vilka inga fosterländska vårdar rests, och mana oss att i tacksägelsen blanda bönen: Gud bevare Finland för inbördeskrig! Vare detta vår bön och vårt tack!
På denna minnenas dag må vi ej tänka blott på det sagda. När den 28 januari 1918 grydde och det lätta befrielsearbetet på denna ort utfördes, var det väl blott få, som ännu visste eller anade, vad sedan komma skulle. Men när kämparna återkommo från den första hårda striden, då buro de korset tecknat på sina pannor. De medförde budskapet om det första offret, den första stupade på denna ort. Det är dem vi i dag skola minnas, de stupade. Sedan buros där många vita kistor in i vår kyrka att in vigas för vilan i jordens sköte. Sorgen blandades in i glädjen över vårt befrielseverk, men då fördjupades också den verkliga glädjen. På denna minnenas dag ha vi anledning att minas också dem, som ännu lära oss en levande predikan om krigets fasor och dess hemska makter: invaliderna! Många av dem hämtades hem till namnlösa lidanden. Många känna sig som levande begravna. Mångas smärtor upprepas åter i ständig värk eller förnyade operationer. Vi hade trott att dem beretts en sorgfri ystre tillvaro. Men ej en det har dem förunnats. De få smaka fattigdom och umbäranden.
Må vi så i en stunds tystnad minnas de stupade och invaliderna från vårt frihetskrig. Må vi bedja för de dödas själar, kanske Gud vill höra vår bön? Försök det! Må vi ock ihågkomma invalidernas gärning. Må vi stanna i tillbedjan — ej inför deras offer — utan inför Jesu Kristi till vår försoning!
Under förloppet av predikan sjöng en sångkör under fröken M. Castréns ledning bönen ur oratoriet Josef samt Litania av Schubert. Den stämningsfulla gudstjänsten avslöts med psalmsång. Kollekten, som uppbars till förmån för invalidfonden i Vasa skyddskårsdistrikt, torde vara den största, som här någonsin uppburits.
— —
När menigheten strömmade ut från kyrkan, strålade staden i stark belysning, illuminationen var rikare och allmännare än vad man kan minnas tillbaka. Storbron upplystes av en ståtlig ljusdekoration; i en tredelad båglinje sträckte sig från ena älvstranden till den andra en räcka av 100 elektriska lampor, och i mitten lyste med stora siffror årtalen 1918—1928. Isynnerhet på längre avstånd betraktad var ljuseffekten av en imponerande verkan.
[Synd att jag såg detta först veckan efter 100-årminnet. Det hade ju varit toppen att på 100-årsdagen eklärera storbron med 100 lampor! Belysningen var samtidigt en manifestation för det nyöppnade kraftverket.]
Aftonens festlighet
I god tid före det utsatta 8-slaget begynte allmänheten samlas för att tillförsäkra sig vid den medborgerliga fest, som skulle äga rum i seminariets festsal, vilken till trängsel fylldes.
Programmet inleddes med en del av Jean Sibelius »Finlandia«, spelad av fröken M. Castrén. Därefter hölls hälsningstalet av rektor Yrjas. Efter att talaren i raska drag skildrat, hurusom frihetstanken århundraden igenom legat dold i folkets hjärtan slutade han sitt anförande sålunda: »Men låt oss än en gång återvända till minnet av de män, som genom sin offerdöd visat sig som värdiga söner i ett tappert folk och goda medborgare i vår stat. Vi efterlevande må blott se till att vi icke visa mindre mannamod så väl i det dagliga livet, ty oförskräckta sanningens män behövas varje dag, i riksdag, vid regeringens rådsbord, i handel och vandel, vid plogen, ja, kort sagt över allt, som då det gäller att värna fäderneslandet mot dess fiender och icke blott föra i munnen statens väl utan att närmare tänka därpå. Vi, som nu leva, må betänka, att de vilka gjort det här möjligt för oss, varit behjärtansvärda män, och att de med insatsen av liv och lem bragt döden det skönaste offer. Därmed, att de offrat sig för det gemensamma bästa, hava de även skapat sig själva den mäktigaste minnesstod. Jag menar icke sådana i granit, som resa sig landet runt, utan det glänsande eftermäle, som var gång, oberoende av tid och rum, förnyas, där behjärtade män och kvinnor tala om dygd och mannamod, om lysande hjältebragder. Dessa män må vi följa, dem må vi söka efterlikna i den övertygelsen, att frihet är den sanna lyckan och oförskräckthet den sanna friheten.
Efter talet följde sång av seminariets elitkvartett som utförde »Du som världar har till rike« och »Dåne liksom åskan bröder.«
Talarestraden beträddes därefter av folksko1äraren T. Granqvist, som i ett längre andragande utgående redogjorde för skyddskårens bildande å orten, tillgången vid ryssarnas avväpning och hjälpexpeditionerna till Gamlakarleby och Uleåborg. I förbigående ville tal. erinra om, att de första kanonerna, som togos av det vita Finland, i själva verket icke voro de, som togos i Vasa och till minne därav skänktes åt Vasa stad, där de stå uppställda invid stadshuset, utan de kanoner, som togos på Grossön mellan Soklot och Nykarleby och de, som togos något senare vid Andrasjön. (Red:s anm. Enligt vad vid förfrågan uppgivits från Vasa, togos kanonerna på Vasklot »mellan kl. 5 och 7 på morgonen, utan att närmare tid kan uppgivas, dock kanske snarare närmare kl. 5 än kl. 7«. Kanonerna vid Andrasjön togos inemot 9-tiden och alltså senare än de i Vasa, men kanonerna vid Grossön voro tagna kl. 5,30 och med all sannolikhet landets fösta »vita « kanoner.) Under talet hedrades de stupades minne genom uppstigning. Andragandet bar i sin helhet den personliga upplevelsens prägel av skiftande stämningar. Härefter uppträdde fröken M. Castréns kör med tvenne sångnummer, »Vikens tidens flyktiga minnen« och »Finlands namn«. Herr Josef Herler deklamerade därpå Bertel Gripenbergs dikt »Parad«, varpå festligheten avslöts med unisont avsjungande av Vårt land.
Efter medborgarfesten samlade sig festbesökarna och annan menighet vid storbron, där ett grant fyrverkeri avbrändes. Ännu ett par timmar var allmänheten i rörelse. Å rådhuset, där kaffeservering pågick, var en ständig ström av in- och utgående, och på gatorna vandrade skaror av folk, tagande illuminationen i skärskådande, tilldess våningarna slutligen blevo mörka. Dagens festligheter voro ändade, men vid storbron lyste ännu mot mörk bakgrund minnesårtalens elektriska lågor.
— —
I Soklot högtidlighölls 10-års minnet med en enkel fest i folkskolan. Sedan en psalm avsjungits, talade lärar John Sundkvist. De stupades minne hedrades genom uppstigning. Soklot sångkör utförde några sånger, och fru Rosa Lillqvist deklamerade Döbeln vid Jutas. Bonden Johan Granvik skildrade avväpningen av ryssarna i Soklot. Festen, som var talrikt besökt och präglades av fosterländsk stämning, avslöts med Vårt land. |
