Torpflicka från Munsala blev konstnär och xylograf

— — —

Läraren vid Storsved skola, Anders Svedberg, hade undervisat Erikssons barn både i skolan och i hemmet, och han hade i tidigt skede lagt märke till den äldsta dottern Marias ovanliga begåvning beträffande teckning och all slags formgivning. Som lantdagsman hade Svedberg gjort bekantskap med professor Fredrik Cygnaeus och hans bror Uno Cygnaeus, och hans förord vägde tungt, när Maria Eriksson ansökte om ett statsstipendium för att kunna besöka konstföreningens skola i Helsingfors, och två år senare Konstakademin i Stockholm, där hon stannade sex år. Hon specialiserade sig på xylografi med tillhörande teckning. När stipendiemedlen tog slut, kunde hon försörja sig genom försäljning av egna arbeten. Från Konstakademin dimitterades hon med kursens bästa betyg. Och när hon återkom till Helsingfors, fick hon beställningar mer än hon kunde ta emot.

Hon inrättade åt sig en xylografisk ateljé i huvudstaden och utförde där först en mängd arbeten för Ny Illustrerad Tidning och Suomen Kasvisto. Melas och Palméns bok Naturhistorisk Atlas för Skolan och Hemmet med över 1000 bilder är till stor del ett verk av Maria Erikssons hand. Hon gifte sig i Viborg 1884 vid cirka 30 års ålder, och från den tiden kom hon att heta Maria Björk (MB). Därför ser vi initialerna MB till vänster i den titelvinjett som tidningen Österbottniska Posten använde mellan åren 1884 och 1970.

Vinjetten hade hon graverat i trä och sänt till Svedberg, som då var redaktör, med tack för all hjälp hon fått under en svår tid. Bilden ett Österbottniskt landskap, hade skalden Mikael Lybeck tecknat under sin semester i Nykarleby föregående sommar. Hans initialer finns till höger på bilden.

Som ovan nämnts hade Maria Eriksson specialiserat sig på gravering i hårt trä. Detta betyder inte, att hon skulle ha varit främmande för andra brukliga råämnen såsom sten, koppar, zink och ben. Självporträttet här ovan graverade hon i en skifferplatta av en stenart som kallas lias. Porträttet, som kopierats från ett gulnat papper, visar ännu tydligt de karaktäristiska anletsdragen, trots slitningen.

Xylografi var ett mycket tungt och ytterst noggrant arbete, som måste utföras vid stark förstoring och förstärkt helst polariserat ljus. En välförsedd xylograf hade på sitt arbetsbord ett hundratal verktyg, som kallades sticklar. Det var knivar, nålar och prylar av olika form och storlek. Denna konstform har numera nästan helt upphört till följd av nya mera praktiska uppfinningar.

På grund av sitt yrke kom Maria Eriksson att få en stor brevsamling, som tyvärr helt gick förlorad vid en stor tjärbrand i Uleåborg, där makarna Björk bodde en tid. Breven hade ju förstås i främsta hand sammanhang med beställda arbeten, men det fanns också tackbrev från bemärkta personer för verk, som särskilt hade intresserat dem. Så var fallet med Runebergs och andra skalders brev. Flera pris fick Maria vid utställningar i Stockholm, Helsingfors, Petersburg och Moskva. Att hon även förstod sig på målarkonsten framgår därav, att hon på Fr. Cygnaeus begäran åtog sig att till Runebergs 75 årsdag måla en tavla, som skulle symbolisera Vårt land. Men som känt så kom aldrig den dagen, och hennes son provisorn Ragnar Björk, som även titulerades skald, fick senare överta konstverket.

Men vad blev det av syskonen till Maria Eriksson-Björk? Brodern, som hette Jakob, slutförde sina studier i Stockholm och blev bildhuggare. Han hade just iordningställt en verkstad i Helsingfors, där han skulle utföra sina arbeten, då han insjuknade och dog inom kort av lungsot också han, fadersarvet. Systern Karin, som också studerat konst, for till Amerika och gifte sig där. Den yngsta systern Anni torde ha stannat i Sverige, där även hon bedrivit konststudier. Deras brev till sin första lärare Anders Svedberg vittnar om en stark längtan att ännu en gång få se sin gamla hembygd, lyssna på fågelsången i skogen och plocka gula och vita näckrosor vid åstranden liksom i barndomens lyckliga dagar. Det är icke känt, om deras önskan i detta avseende någonsin blev verklighet.