I blickfältet.

     Österbottniska Postens läsare ha säkerligen lagt märke till att tidningen sedan några nummer tillbaka framträder med ett nytvättat anlete. Namnvinjetten är nämligen den gamla kända, men klichén är splitterny, och tidningen verkar till det yttre föryngrad. Få tidningar beså sig numera med titelvinjetter, men Ö. P:s vinjett har anor, och därför skall den stå kvar. Den användes för första gången den 14 aug. 1884. På den föryngrade bilden ser man signaturen M. L. och M. B. M. L. är ingen mindre än Mikael Lybeck, som tecknat bilden. Vem är M. B? Trots livliga efterforskningar kan jag icke besvara frågan. Enligt hörsägen döljer sig bakom initialerna M. B. en allmogekvinna, som skulle ha skurit ut Lybecks bild i trä. Då det vore högst intressant att få ett fullt riktigt svar på frågan, låter jag den gå vidare till läsekretsen. Vem är M. B? Red. är tacksam för upplysningar. Säkert kan någon äldre läsare draga sig till minnes, vem som döljer sig bakom signaturen M. B.


*

    En revolution hotar att utbryta bland radiolyssnarna i staden. Många ha lagt sig till med dyrbara apparater, störningsfria nedtag och hypermoderna antenner, men de nästan oavbrutna störningarna omöjliggöra ett njutbart avlyssnande av programmen. Det nästan enda jag verkligen njutit av i radion sedan hösten är närpesprogrammet [skribentens hembygd] i november. Nöjet blev emellertid kort, ty Neger i Vbl. kom och sablade ned det alldeles omotiverat. Neger är som bekant ingen vän av folket söder om landsvägen. — Är det kanske för att han inte haft äran att för första gången slå upp sina mörka ögon där eller har det stolta släktet söderpå inte kunnat förmå sig till att fria till hans gunst? — Man skyller på illa skyddade elektriska apparater, och man skjuter — allmänt för resten — skulden på maskineriet i kraftverket. Störningskällorna måste obarmhärtligt blottas, så att eländet snart tar ett slut. Vem gör slag i saken och kallar hit störningstekniker? Den modiga och energiska räddaren kan inte räkna på en byst i staden men väl på radiolyssnarnas hundraprocentiga aktning. Själv svara jag för kaffe och två bakelser i Brostugan.

*

    På tal om tvister. Den energiska kommittén för byst åt Mikael Lybeck kommer helt säkert att med glans skilja sig från uppdraget, detta vågar man redan nu anse som givet. Då intresset för byster och minnesmärken till staden blivit en verklig vurm [Topeliusbysten 1935 och Flora 1937], kunde man kanske lägga nya uppslag bakom örat. Marcus´ eller Carols tanke på en ryttarstaty av Gustav II Adolf — på kullager enligt Neger — har väl flyttat från orten med förslagsställaren själv. Allas vår blygsamme Otto G. värmde oss för något år tillbaka med ett uppslag till minnesmärke i sitt slag. Tyvärr kan hans vackra tanke knappast mera förverkligas. Länge låg ett jätteankare och skräpade i Gamla hamnen. Det lär ha fiskats upp någon gång från Thorsöfjärdens botten. Nu har en skrothandlare farit iväg med det. Det var Otto G:s förslag, att detta ankare skulle resas på en i marken infälld cementsockel t. ex. strax söder om Normalskolan. Vad hade för senare tiders nykarlebybarn varit en bättre symbol för staden med sjöfartsanor.

Vicarius.


Vicarius, signatur för Johannes Åbonde, Österbottniska Posten nr 11/1939.


I ett referat från landskommunens kommunalfullmäktige nämns: "För meddelande föredrogs en skrivelse från medicinalstyrelsen, varav framgick, att likhuset på begravningsplatsen godkänts för ändamålet."


Läs mer:
Några läsare uppmärksammade Vicarius efterlysning av fakta om M. B.
Det drog ut på tiden med minnesmärket över Mikel Lybeck. År 1951 avtäcktes en minnestavla och bysten kom först 1966.
Ett ankare kom också på 1950-talet.
Fler artiklar och notiser ur tidningen.
(Inf. 2006-02-08.)