Robert Åsbacka

Huvudlöst

Att skriva, det är att hugga i granit och göra oåterkalleligt,
under tungt ansvar och
med tidsåldrarnas ögon riktade på sig.

Eklund hade vid den tiden tjugofem år kvar. Han skrev ett antal böcker, flera av dem med en klar anknytning till hans barndomslandskap, Österbotten. En av böckerna, Liten drömmarpilt, utspelas i sin helhet i födelsestaden Nykarleby. Det var också i Nykarleby Eklunds minnessten kom att resas. En drygt två meter hög sten som hittades i Larsmo, och som efter konstnären Wäinö Aaltonens direktiv lätt bearbetades på ett stenhuggeri i Jakobstad och sedan restes i Topeliusparken i Nykarleby pingsten 1962. I en uthuggning i stenen fanns R. R. Eklunds huvud i patinerad brons, också det skapat av Wäinö Aaltonen. Huvudet är bra. Aaltonen är en av våra största konstnärer, så det är egentligen inte så förvånande. Men det är bra också på så sätt att det verkligen tycks spegla individen Ragnar Rudolf Eklund. För ett tiotal år sedan satt jag hemma hos Eklunds dotter i Åbo och åt skaldjurspaj. Strax till vänster om mig, en bit bort, stod Wäinö Aaltonens bronsbyst, skapad ur samma gjutform som det på minnesstenen i Nykarleby. Eklunds dotter, som vid den här tiden var i sjuttioårsåldern, pekade på bronsbysten och sa: ”Det är verkligen han! Exakt så var han.”

Det är ett bra betyg. Bättre kan det knappast bli. Och uppe i Nykarleby var man med rätta stolt över att på en central plats i staden få ett verk av Wäinö Aaltonen till minne av en av ortens riktigt betydande författare.

”Det var länge sedan”, skrev en av ortstidningarna, ”som Nykarleby upplevt en så stor dag som pingstdagen 1962.”

Nåja, det beror ju förstås på vem man frågar. Men visst var det stort. Och från stadens håll lovade man också att ”med vördnad och pliktkänsla vårda detta minnesmärke.”

Men som vi alla vet: det är svårt att hålla vad man lovar. Åren går, nya generationer träder till, metallpriserna går upp, det är feststämning i stan och en duven förmiddag då de som mest intensivt firat Konstens natt ännu ligger intrasslade i sina lakan upptäcker en piggögd skolklass att minnesstenen gapar tom.

Huvudet är stulet. Kvar finns bara minnesplattan med den aforism Eklund skrev en septemberdag 1920 om hur det kan vara att ha tidsåldrarnas ögon riktade på sig.

Och nu undrar alla vems blickar det kan ha varit som riktades mot minnesstenen den där natten i augusti 2008. Man tvistar och man spekulerar, den ene tvärsäker och den andre tvivlande, man söker vittnen och man går skallgång. Och fast ordet skallgång sällan haft mer bäring än just nu, hittar man ingenting. Huvudet förblir försvunnet.

En sentida kollega till Wäinö Aaltonen skapade en gång ett konstverk genom att i en småstad bygga en konsthall. Hallen skulle sedan brännas ett dygn efter invigningen. Avsikten var att visa människorna vad de saknade. Nämligen en konsthall.

Jag har aldrig riktigt trott att det där konstverket fungerade så som det var tänkt. Jag tror att människorna var mer intresserade av branden än av det som brann.

Men kanske kan stölden av Eklunds huvud fungera på just det sättet. Nu finns ett svart hål i stenen. Kan vi titta in i det och säga: vi saknar ingenting.