HUVUDLÖST

Just jämt vad det är. Huvudlöst. I landets mångomtalat lyckligaste stad.
   Vart har allt tagit vägen och varför vet vi ingenting om det?
    Upprörande.
    Det började med att posten lämnade torget i stan och flyttade halvvägs till kyrkogården. Den sköter sig där, men ändå – när som man nu lärts att stan är stan i en stad och där skall de finnas: torg, post, bank, butik, bibliotek och sånt.
   Sen var det liten drömmarpilt, R. R. Eklund, han som skrev om mammas butik, om skoltiden vid torget, om hur ödet drabbar och ny dag börjar.
   I åratal blickade han ut över Topeliusparken, men nu är han borta, varken blick, kindknota, mun eller hårfäste finns kvar, bara tomhet. R. R. Eklund är stulen. Huvudet har försvunnit och ingenting har man hört, sett eller läst om vart det kan tänkas ha tagit vägen. Inte har det heller knystats om att någon vore upptagen med brottsutredning eller tv-seriemanuskript om stölden vid älven.
   Huvudet skulpterades av Väinö och Matti Aaltonen. Det borde väl vara möjligt att någonstans hitta en modell och göra en kopia för hålet i stenen i Topeliusparken men nix. År efter år lotsas häpna turistgrupper förbi den huvudlösa stenen.
   Vad skall den tröstlösa guiden ta sig till? Möjligen ”Loggbok på landbacken” (1945) där skalden filosoferar över livet och tiden:

   ”Jag står ensam i allt det öppna och Höga. Här är världens mittpunkt. Jag vill något som jag inte mäktar göra klart för mig, kanske stanna och förbli där jag är, med ett underligt ensamhetens och frihetens svårmod i bröstet.”

   Eller:

   ”Skönt att du finns till, natur, du bladrika böjliga buske att sticka ett förskrämt huvud i.”

   Buskarna finns kring stenstoden i parken, jo, men inget huvud.
   Det är huvudlöst och inget får man veta.
   Egentligen borde någon skriva en bister insändare om vart alla massmedialer tagit vägen, har de grävande och rotande journalisterna helt och hållet övergett landets lyckligaste stad?
   Eja vore man en Topelius! Han hade nog för länge sedan hetsat in sig i en hedervärd tidningspolemik, som räddat rasket, så som han gjorde år 1858, när staden brunnit, kyrkan stod ensam och frusen på älvstranden och såväl Vasa, som Jakobstad och J. V Snellman ville dra streck över brandruinerna, stryka Nykarleby ur listan över Finlands städer.
   Eja vore man Topelius.
   Nu har de tagit också busstationen och ingen gråter eller ordnar protestmöte på torgscenen. Vackert glada Madammen [Berit Thors], som även målade färggranna tavlor, har inte fått någon efterträdare. Busstationen står ensam i kylan på torget och alla paketmänniskorna ger sig av till Bestis i Munsala. Det är inget fel på vare sig Bestis eller Munsala. Det kan till och med vara äventyrligt och dramatiskt att en skymningskväll söka sig dit i snön som virvlar över granar, lika mörkt vilda som vägen, för att lösa ut sitt kära lilla bokpaket. Som sagt, inget fel på Bestis – butik, kafé, post och busstation – men när den där bussen, som paket till Nykarleby sänds med, faktiskt stannar i  Nykarleby.
   Vid torget. Busstationen.
   Man blir lika qevstrgurfimejini, som när man märkte att man, för att komma söderut med tåg, måste åka taxi femton kilometer norrut för att kliva på tåget som tio minuter senare passerar den järnvägsstation som finns fyra kilometer från stugutrappan.    
   Varje gång blir man lika arg och det är nog inte bra för hälsan. Knappast heller för klimatet.
   Det är utvecklingen, suckar de som styr, regerar och bestämmer i landets lyckligaste stad, men det är inte utvecklingen, det är avvecklingen.