SikNejonögonfisket är ju mycket grundligt redovisat i vyerna. Vad som saknas beträffande fiske i älven, och vilket haft lika många utövare som nättingfisket förr i tiden, är siklippningen i Ragnörn. Trots att det var förbjudet enligt fiskelagen tog man risken att bli åtalad, och det var inte ovanligt med 7—8 båtar på en gång som praktiserade fisket under mörka höstnätter i forsen.

På 1970-talet skrev jag ett flertal artiklar på temat fiske som publicerades i den rikssvenska tidskriften ”Svenskt Fiske”, närmast novellartade halvdokumentära berättelser om händelser i mitt eget sportfiskarliv. En av dessa behandlar just siklippningen i Ragnörn, och beskriver i detalj hur det gick till. Tidsmässigt är handlingen förlagd till något av de sista krigsåren. Oiva är helt fiktiv, trots att jag förstås haft vissa då existerande gubbar som modell.


___________________________________



Fiske
i vargatid

Om en gammal finsk älvfiskemetod, återupplivad en höstnatt under krigsåren, berättar här KARL WENELIUS


Det var under de sista, tunga skedena av Finlands senaste krig. Den ryska pressen på Karelska näset hårdnade oavbrutet och vårt krig gick dåligt. På hemmafronten visste man inte så mycket om stridsläget, bara att de för vår egen armé positiva rapporterna i radion börjat sina. I synnerhet på min hemort, den lilla österbottniska kuststaden Nykarleby, hade man föga kontakt med den grymma verkligheten vid stridslinjerna, och vi hade också förskonats från flygbombardemang på ett enda harmlöst undantag när.

Nå, givetvis kände vi av kriget på många olika sätt också på vår ort. Först och främst märktes ju frånvaron av arbetsdugligt manfolk, och ibland kom det dödsbud från fronten och spred förtvivlan i staden. Stilla dagar kunde det hända att man hörde ett utdraget, svagt muller som från underjorden, hemskt och olycksbådande. Vi pojkar såg då hur äldre människor avbröt sina sysslor eller stannade på gatorna för att lyssna och sorgset konstatera att »nu bombas Vasa igen». Sådana minnen hör till de kusligaste från ens uppväxttid.

Skolgången var allt annat än regelbunden. Alla stadens skolhus hade inretts till krigssjukhus eller tagits i anspråk av från huvudstaden evakuerade ämbetsverk m.m., så vi gick i skola i kaféer och andra underliga lokaler. Ibland fick vi långa lov utan närmare förklaring av orsaken. Sådan extra ledighet passade emellertid mig utmärkt, för jag hade ett nyvaknat intresse för fiske som jag annars hann ägna mig åt bara på söndagarna. Under dessa omotiverade skollov kunde vi, min bror och jag, sköta våra lakkrokar i skärgården dagligen och på så sätt bidra till familjens försörjning. Lake och gädda fanns det gott om, och färsk fisk var ett välkommet tillskott till standarddieten som under hela krigstiden mest bestod av potatis, fläsk, gröt och »kaffe» kokt på rostad råg.


*              *              *


I oktober ett av dessa svåra år fick jag som en följd av mitt fiskeintresse uppleva en form av fiske så egenartat, stämningsmättat och skicklighetskrävande, att jag ifrågasätter om något fiske kan vara mycket intressantare.

Det började med att jag satt och resonerade med gubben Oiva om vargatider och matbrist. Oiva var åldrig, skrynklig och trollful, men ett orakel när det gällde två saker: vår stads historia och fiske.

Nu, mitt i vårt tankeutbyte, tystnade han och fixerade mig med en slug blick. Så lutade han sig fram och nästan viskade:

— Vill du vara med och fiska på ett verkligt gammaldags sätt, så som våra förfäder fiskade för hundratals år sedan? Kom till älvstranden nedanför gravgården, vid Ragnörn, i morron kväll klockan tie då. Man måste vara två, och du kan ju ro, va?

Vad han avsåg gick inte att få ur honom, men som ingenting fiskligt fick vara mig främmande, så lovade jag att ställa upp. Fiske i älven var det fråga om, och tydligen något som skulle försiggå från båt. Sik? Siken lekte, ja, men att den skulle stiga i älven hade jag inte hört och fann det dessutom föga troligt med tanke på den låga vattenkvaliteten. Men tänk om de många krigsåren medfört en förbättring i detta avseende, av en eller annan anledning?

Min nyfikenhet var väckt, hur som helst, och följande kväll snubblade jag i det tunga oktobermörkret längs älvstranden mot Oivas båthus nedanom ortens gravgård. Det var mulet och inga ljus syntes givetvis från staden en kilometer uppåt älven, omsorgsfullt mörklagd som den var. Uppe på landsvägen brummade en gengasdriven buss, men också dess strålkastare gav bara ett blått, svagt ledljus genom springorna i de övermaskade glasen.

Redan på avstånd kunde jag konstatera att Oiva fanns vid båthuset före mig. Dels kände jag lukten av hans fruktansvärda mahorkacigarr, hemrullad av egenhändigt odlad tobak, dels såg jag blänket från glödtoppen röra sig av och an. Han verkade nöjd när jag kom, vilket kanske inte var så underligt då det var brist på manfolk och därmed på fiskekamrater. Som en generös välkomstgest räckte han fram cigarren och bjöd mig dra några bloss. Jag uppskattade gesten men lyckades avvärja faran, och började i stället studera ett väldigt redskap som Oiva hade tagit ur skjulet.

Det var en jättehåv, gott över en meter i diameter, och med en nätgarnsstrut i proportion därtill. Skaftet var smalt, smidigt, svartbetsat och uppskattningsvis fyra meter långt.

— Sik, sa jag prövande, och Oiva nickade och skrockade. Men plötsligt stelnade han till, lyssnade en stund med handen bakom örat och väste:

— Där slog en, hörde du, i forsen! Di ä här.

Det blev bråttom med ens. Vi placerade försiktigt håven i Oivas svarta roddbåt och stötte ifrån. Jag tog årorna och började ro mot forsen ett par hundra meter längre upp. Stämningen var förtätad. Älvens höga, mycket branta stränder stod som svarta väggar på ömse sidor om oss, vattnet flöt lugnt och tyst och innehöll hemligheter som vi nu skulle försöka avlocka det. Gamle Oiva satt bara två meter ifrån mig på baktoften, men jag kunde inte urskilja honom annat än som en konturlös skepnad i mörkret. Jag insåg att vårt ekipage inte var det första i sitt slag som passerade de hundraåriga alarna på strandsluttningarna. Oiva hade ju antytt att detta fiske hade anor, och jag kunde livligt föreställa mig en hel armada av roddbåtar långsamt glidande fram i dunklet, med håvgarnen hängande bakom aktrarna. Jag försjönk i en så stark känsla av tidlöshet, att jag ryckte till när Oiva plötsligt började ge mig lågmälda instruktioner om hur jag skulle ro.

— Lite österut, såja. Nu går vi opp i forsen, så högt du orkar ro. När jag säger till, kastar du om och börjar »hopa» kraftigt tills vi glider nedför en aning fortare än vad strömmen skulle föra oss. Då börjar vi fiska.

De svarta strandväggarna kröp närmare, älven smalnade mot forsen. Jag fick öka på roddtakten för att vi skulle komma framåt, och bruset från vattnet blev så starkt att Oiva måste höja rösten när han skickligt dirigerade mig att  ro just i kanten av kungsådran.

Till slut, när jag slet av fulla krafter vid årorna och vi trots det inte kom högre i forsen, fick jag nästa kommando och började hopa. Oiva satt med håven höjd, och när båten och skummet på ytan tycktes göra samma fart, slog han ned det väldiga redskapet i vattnet vid sidan av båten. Forsen var förvånansvärt djup, för han fick mata mer än halva fyrametersskaftet lodrätt ned. Sen satt han där med bägge händerna i vitt åtskilda grepp om skaftet och stirrade ned i de svarta virvlarna. Farten var först hisnande, men saktades när vi kom ur den vildaste forsen, och snart gled vi i promenadtakt. Jag fick andas ut efter pärsen, bara ta några årtag då och då när Oiva stönande av koncentration så kommenderade.



Förstoring.


Nu förstod jag plötsligt hela galoppen. Vi gled alltså just så mycket snabbare än strömmen, att håvstruten hölls utspänd uppströms. När siken steg och något exemplar händelsevis gick i håven, skulle Oiva tydligen känna det via skaftet och hiva upp. Jag kunde begripa att detta fordrade yttersta uppmärksamhet av den som höll i håven. Jag såg också att Oiva höjde och sänkte redskapet oavbrutet allteftersom bottnen steg eller sjönk. Följaktligen måste håvbågen stöta i bottenstenarna hela tiden, och då gällde det att skilja dessa darrningar i skaftet från dem som en eventuell sik åstadkom.

Jag måste tillstå att jag var rätt skeptisk beträffande våra möjligheter till fångst där jag satt och försökte följa Oivas förehavanden i dunklet. Håvmynningens area måste ju trots sin relativa storlek vara en enormt liten del av arean på älvens tvärsnitt. Sannerligen, siken måste gå tätt för att vi skulle ha en chans. »Lite saktare» grymtade Oiva emellanåt när jag hopade för kraftigt, »lite hårdare» om jag satt och glömde mig.

När vi drivit ett hundratal meter nedom forsen stannade farten nästan helt. Oiva tittade upp som om han vaknat ur hypnos, orienterade sig med en blick mot stranden och började kränga upp håven.

— Tomt första varvet, sa han, men di finns här, vänta bara.

Så började upprodden igen, hela pärsen ånyo. Håven plaskade i och Oiva blev åter en svart, stilla klump i aktern, med håvskaftet stickande upp mot nattskyn.

Jag skulle just till att ge luft åt min misstrogenhet mot hela företaget och försöka övertyga Oiva om att han levde i forntiden när han hoppades på fångst med denna metod. Då skälver han plötsligt till, gubben, och utvecklar en explosiv aktivitet: river skaftet uppåt en halvmeter, stöder det mot relingen och börjar bända upp jättehåven så trävirket bågnar. Håvbågens cirkel bryter vattenytan, garnstruten stiger, och has' du mir gesehen, i dess botten sprattlar en fullstor sik!

Samtidigt som Oiva med en vavadejasa-blick på mig stjälper fisken på båtbottnen, smäller det till som av en flathand i ytan, rätt nära båten. Fisk.

Nu du, det är ett stim, jublar Oiva och manar på mig att ro. Sen följer händelserna raskt och inom en kvart har vi tre sikar liggande på durkbräderna. Till sist avslutar Oiva med en grandios dubblé just när han skall lyfta håven efter fullgjort roddvarv: två fiskar på en gång, vardera nära kilot.

Nu tycks gamlingens värsta fiskefeber ha stillats i samma mån som min stigit, och han erbjuder mig generöst att byta plats med sig. Han ror sävligt men stadigt upp i forsen, och nedfärden börjar. Jag försöker efterlikna hans hantering av håven, men känner bara hur bågen slår i stenar och vaggar i virvlarna.

— Lyft på ringaste misstanke, säger Oiva, och jag försöker av all kraft tyda darrningarna i skaftet som fisk. Jag lyfter i desperation några gånger, onödigt, och Oiva småskrattar men godkänner mina försök.

Åter slår bågen i en stor sten, jag måste höja håven högt för att klara den, sänker den långsamt igen. Just före bottenkänning är det som om garnet skulle fladdra en aning, och jag tycker det är min plikt att lyfta. Upp med den, och där hänger en sik, min första håvfångade.

Nu blir det än mer fascinerande, när jag ungefärligen vet vilken signal jag skall vänta på i fortsättningen. Men tungt är det att sitta med håven på grund av den enorma koncentration det kräver. Den ytterst svaga signalen från fisken via håvgarnet och det långa skaftet är oftast otroligt svår att skilja från andra störningar som redskapet utsätts för. Därtill skall farten vaktas oavbrutet: glider håven ett ögonblick långsammare än strömmen, vrängs den avig och trasslas till.


*              *              *

Ja, så fortsatte vi i timmar vårt fiske den natten. Tidvis verkade älven tom på fisk, men det hände också att vi håvade upp flera sikar inom tio minuter. Under en dödperiod rodde vi in till stranden och drack rågkaffe ur termosflaskorna medan Oiva talte om flydda tider.

Frampå småtimmarna avtog sikuppgången, och då tröttheten började ansätta oss, gav vi upp. På stranden plockade vi fiskarna i en jutesäck som blev så tung, att vi måste turas om att bära den på vägen in till staden. Hemma hos Oiva delades sedan bytet broderligt.

När jag följande morgon presenterade min andel av fångsten för familjen, växte jag åtskilligt i min egen aktning av allt beröm jag fick. Och utan tvivel blev en sådan mängd färsk fisk ett betydande bidrag till en ansträngd kristidshushållning.

Underligt nog kom jag aldrig att få återuppleva romantiken och spänningen kring detta fiske, och det av olika orsaker. Dels blev det ingen upprepning samma säsong, för lektiden tog slut. Därtill gick hedersgubbe Oiva ur tiden före nästa säsong, och då jag inte kände någon annan som skulle ha ägt en av dessa märkliga håvar, blev fisket oprövat också framdeles.

Så tog kriget slut och mitt fiskeintresse började söka sig mera sportsmässiga utlopp, bort från det rena matfisket. Till den ändan skaffade jag mig ett exemplar av Finlands fiskelag för att hålla reda på mina rättigheter och skyldigheter. Och först nu fick jag förklaringen till Oivas underliga smygande och viskande, till all den hemlighetsfullhet som han omgav vårt forsfiske med den minnesvärda natten. Lagen stadgade uttryckligt förbud mot fångst av lekande sik i strömmande vatten!

Nå, givetvis kan jag inte skuldbelastas för att jag omedvetet deltog i lagbrottet, så jag besväras inte särdeles av samvetskval. Måhända var också dylika lagrum temporärt upphävda under den exceptionella tid sam Finland då genomlevde.

I dag är hemstadsälvens vatten som gammal porter i kulören, förorenat av utsläpp, surt, fisktomt. Jag är snarast tacksam över att vara en av de sista som fått pröva på en fiskeform så egendomlig och tjusande.



Karl Wenelius, Svenskt Fiske nr 10, 1971. Tidskriften var organ för Sveriges Fritidsfiskares Förbund.



Forsen utplånades i samband med älvrensningar efter kraftverksbygget 1984. I bakgrunden Nålörn. Förstoring.
Foto: Lars Pensar den 15 maj 2009.



Läs mer:
Bengt Willmans lippa.
Tycker mig se lippor på en detalj av ett vykort i Serie LTB-2.
Olaga sikfiske.
Några ord av Kurre.
Innehållsförteckning till Nejonögon.
Innehållsförteckning till Vinter- och fortsättningskriget.
(Inf. 2009-12-13, rev. 2018-10-14 .)