Det var naturligt att RR sökte jobb vid tidningsredaktionerna, han hade ju skrivit från det han var liten. Han arbetar i Vasa, i Tammerfors, senare vid Dagens Press i Helsingfors, tämligen anspråkslösa anställningar som han kanske väljer för att spara tid och uppmärksamhet för det viktigaste. Kanske bidrar också tidningsskrivandet till att han målmedvetet arbetar på sin litterära stil för att hålla den obesmittad. RR var och förblev en särling, också till sin uppsyn. Jag mötte honom en ruggig novemberdag då han kom vandrande över järnvägsbron vid riksdagshuset. Han var på väg till redaktionen och stretade framåtlutad mot vinden med den långa mörka rocken flaxande, en enslig höstfågel. På sina sista år gjorde han sig allt oftare ärenden till kvällskrogen, men redan tidigt behövde han ”viftandet”, som han ångerfullt skrev om till den ogillande Hagar. Hon krävde total återhållsamhet som bevis på hans kärlek men det kunde RR inte klara, spänningarna inom honom var för starka. Ett verkligt rörande drag hos hans puritanska mamma var att hon lärde sig tåla och förstå hans ”smakande” (kort a, österbottniskt ord laddat med innebörd). Slutligen kunde hon själv sitta uppe en kväll med vinflaskan på bordet, och när de båda riktigt kom i tagen var det kring roliga historier från lilla Nykarleby, där mänskorna hade tid att vara sig själva. RR hann uppleva att han på sätt och vis återbördades till sina älskade trakter i norr: dotterns bröllop med en akademiker från den stora österbottniska intelligensreserven.
RR's envisa strävan var att bli ”allt mer' och mer sig själv”. Men vägen dit var mödosam, han fann den först småningom och först sedan han spjälkt sig ut ur modernismens hjärta. Här hos den nya öppenheten, friheten, universalismen var ju hans början, Hagar läste högt ur manuset till hans första bok Jordaltaret [1919] för Edith Södergran som hänförd talade om ”vi tre”. Själv skulle Hagar just ge ut sin tredje bok, Kvinnan och nåden, och intimt förtrogna som hon och RR var vid den tiden, är det inte att förvåna sig över släktskapen hos de högstämda tonfallen, de bibliska vändningarna och sugningen in mot mystiken. Hagar, mera självständig och mogen, talar ur en känsla som alltid skulle finnas hos henne på djupet, RR drogs längtansfullt med — ”har jag icke känt elden gå stark och brännande i mullens köld, har jag icke mött glimtar av vitt ljus ur den svarta jorden”. Han talar ”stora och förunderliga ord”, men RR ville vara omutligt äkta, och patetiska vändningar passade småningom allt mindre bra i hans mun. Högtidligheten finns kvar som ett slags fond, men mot den avtecknar sig snart en avklarnad och knapp stil. I mitt tycke är han mest sig själv som saklig och realistisk, han kan tom visa en kärv humor.
Vad som sedan gav RR hans högst egna prägel och som redan skymtar fram i Jordaltaret är den genomgripande upplevelsen av var han hör hemma. RR är den ”slättens son” som Hagar talar om i Själarnas ansikten. Han identifierar sig med det väldiga öppna landskapet och med de grå stugornas ”goda armod”. Han söker sig, kanske tack vare barndomen, till de utpräglat torftiga miljöerna. Och i Grått och gyllne [1926], då Hagar och modernismen redan var borta ur synkretsen, sju år efter Jordaltaret, är han allt mera medveten om sin egenart:
”Dessa torftiga slätter äro en magisk värld. Människorna begripa tingens språk, de levande stå i kontakt med gravarnas tysta invånare, generationerna och seklen flyta samman till en jämn, aldrig hastande ström. Mitt i denna stora gemenskap befinner jag mig, till hälften främling, men med nyckeln till tingens hjärta i min hand. Mitt blod hör hemma här; det är ett lån av män som nu äro ett med åkrarna de vänt, och det kan tillräkna sig som arv deras omgivning. Därför är mig allt så förtroget, om jag ock aldrig skådat det förr, och därför är det som vaknade jag ur en elak dröm och fann mig i sängen hemma hos mor, när jag ser människorna vandra till och från sina värv och hör rösternas trygga böljegång.”
Det är här i slätternas lugn han gör fotvandringar under ferierna med en brödbit i fickan. Det är här han söker och finner den kraft han är i så stort behov av, sårbar som han är, med ärren kvar efter en svår uppväxt, med den stridiga blandningen i sig av högmod och självförakt, oföretagsamhet och stunder av stark arbetslycka.
Han umgås i världslitteraturen med ”män av etisk halt”, med Vilhelm Ekelund som lämnar tydliga spår, Goethe, Carlyle, han imponeras av Schopenhauer vars ”språk smyger sig till tanken som en välsittande dräkt”. Han kämpar hårt med sin stil, men han vet också hur farlig den kampen är. I ett tidigt brev till Hagar skriver RR:” jag vet att det bästa jag har att säga stympas redan i utsägandets ögonblick av min fördömda rädsla för formen.” Han är purist, han tar risken; vad han förlorar i omedelbarhet vinner han i renhet. Diktandet är en allvarlig sak, det enda viktiga.
”Att skriva, det är att hugga i granit och göra oåterkalleligt, under tungt ansvar och med tidsåldrarnas ögon riktade på sig.” Det är inte lätt att skriva med en sådan ambition och framtidstro. Men hade det varit bättre om RR anat hur fort en författare kan bli glömd?
Aforismerna föds i verkstaden där han arbetar för att bli ”allt mer och mer sig själv”. Under hela sin tid för han ett slags dagbok där han vaksamt annoterar och analyserar sina intryck och reaktioner. Vad han sedan släpper ut i offentligheten är omsorgsfullt avsmakade droppar.
”Den överkänsliga publicistens dilemma: han föraktar det allmänneliga och skyggar för att prisgiva det egnaste.”
”Den verkliga intimiteten är mig motbjudande. Jag kan ej förtro mig helt ens åt det blanka papperet.”
Och allra minst ger han förtroenden åt mänskorna kring sig, inbunden och tyst som han går. Hans tigande är legendariskt.
En oerhörd självupptagenhet? Visst.
Men varför inte? Han är i gott sällskap med andra författare som kritiskt undersöker sitt närmaste material, en rannsakan som kan komma också deras medmänskor till godo. Säkert är att RR skulle ha känt sig främmande inför alla krav på samhällsengagemang och fort dragit sig undan i sitt gömsle.
En alldeles ny sida visar RR i sin första diktsamling året efter aforismerna. Det unga ögat [1927]. Här är han förlöst från ansträngningen att hugga i granit. Och det naiva, som ibland har visat sig i andra sammanhang, hittar sin hemort: barndomen. Plötsligt talar RR alldeles naturligt, med barnsliga tonfall och klara ögon, om torget därhemma, om marknän, om mammas butik, om humlornas paradis, om tystnaden, om Gud som håller ”med milda händer en stor fin sil över världen”.
Tankfull vattnar han sina örtaland.
Löven bada, bävande av glädje,
sin lena hud, och den svarta jorden
dricker med törstiga munnar.
Och på Nykarleby gravgård smyger han med hjärtat i halsgropen, det spökar under de väldiga hängbjörkarna. RR skrev engång till Hagar att han var rädd för att reflexionen skulle förkväva hans ”barnasjäl”. Men den lever, i hur hög grad ofördärvad, skall senare visa sig.
Under en tioårsperiod, från 1927 till 37, samlar han sig till ett par större prosaarbeten, små till omfånget visserligen och sparsmakade. Den gåtfulla gästen [1932] är historien om mannen som ligger svårt sjuk och i sin feberensamhet omsveps av minnen och syner. Han betraktar och begrundar, avskuren från mänsklig verksamhet, ett RRskt påsidanom. Men ett tecken på att han ändå inte kan stänga sig ute från andras liv, andras lidanden, är det genomgripande intryck en döende medpatient gör på honom. Mycket grubblar han över den hemlighetsfulla dörr som leder bort från hans rum på sjukhuset, han vet inte vart, symbolen för den dörr som skall öppnas för oss alla.
I Himmelstimran [1937] gör RR bruk av sin förtrogenhet med slätternas folk. Han har redan som barn upplevt frikyrklighet. Och här i sekternas förlovade land målar han nu lätt satiriskt upp predikantens hopp och framför allt besvikelser i bygden som obekymrat lever sitt eget liv. Det är färgrikt, och ibland stänker han roliga klickar på sina säkert tecknade gubbar och gummor. Men man önskar nog att han var lite mindre omständlig med detaljerna. Bäst minns man de frodiga ängarna, träden, blommorna, dofterna ute och inne. Det är naturen som talar mest omedelbart, RR visar sin märkliga förmåga att ta till vara sinnesintryck och återge dem oförvanskade. Han ser som en målare ser och man påminns om att han då och då i all hemlighet, som han berättar, brukade ”kludda lite.”
Mellan prosaböckerna kommer så diktsviten Värld från veranda [1934], där han delar upp sin personlighet i tre: herrarna Eberhard, Florio och Andreas som i ett ”höstligt samtal” växlar recitativiska repliker om tillvaron och landskapet. Växlar är kanske inte rätta ordet, de talar snarast parallellt. Eberhard står för den intellektuella syntesen, Florio för minnena och för det världsfrämmande, medan Andreas med förälskade ögon samlar in höstdagens estetiska syner. Det lyriska språket är här en smula uppskruvat. Andreas fina och exakta iakttagelser övertygar än en gång om att RR känner sig närmare naturen än mänskornas värld, han säger också någonstans att han ju bara är ”en bit av dessa slätter.”
I mitt tycke kommer RR allra närmast när han talar direkt, på sidan om all fiktion, bortom karaktärsskildring och försök till dramatisk handling. Aforismen är hans hem, där han ostört kan titta på tillvaron och slipa sina formuleringar, här ger han vid sidan av självanalysen sina ironiska, ofta bitska kommentarer till mänskliga beteenden. Och här känner han sig fri, han kan umgås med vem han vill i tid och rum. I Rymd och människa, 1938, säger han också: ”I sin begränsning är aforismen en litteraturart som kanske i högre grad än andra saknar gränser. Den är en liten stuga med glugg i väggen uppe på en hög ås. Och det märkliga är att stugan är transportabel.”
Ibland blir han alldeles uppgiven inför svårigheterna att förtäta det viktigaste så att det blir hanterligt: ”Jag vill det omöjliga. Jag vill det oändliga i förkortning.”
RR brottas med motsatserna inom sig: det kräsna intellektet godkänner inte livets primitivare krav, behovet att visa värme står mot behovet att avvisa alla närmanden. Han är sedan barndomen van att gömma sin känslighet men det kostar på! ”Det tar ont att vara: jag känner att jag har både tungsinne och lättsinne, men inte allvaret och glädjen, det glada allvaret — det verkligt nödvändiga.”
Han kan inte slå sig till ro: ”Min innersta lidelse: att motarbeta mig själv.”
Men inför naturen stillnar han. Han behöver sina vandringar, han tröttnar aldrig på vägarna under de väldiga österbottniska himlarna, han lyssnar till de minsta tingen och framför allt till tystnaden. En rik diktsamling är Du stallbror med Gud (1940) — redan titeln säger något om hur han känner det där han vandrar. Han rör sig här obesvärat med både traditionella och modernare uttryckssätt, motivet bestämmer formen. Under sina fötter känner han jorden, det enda trygga och säkra.
JORDEN
Mina fotblad klamra sig fast vid dig, de
komma ditt hjärta närmast, ditt starka hjärta under klippan, under ängens och korniga grusets friska hud.
Mina händer
trängta att kittla din nacke med plogens
grovkam.
Och gärna min blick dröjer vid dina
lockar och vid ögonen: de blondstripiga björkarna och speglande vattnen.
Hemkänslan tillåter honom också att bredda sig i epik. Med drastiska och målande detaljer lever han sig in i allmogens vardag och helg: en svit på hexameter som är ett verkligt kraftprov och som visar RR när han är lugn och harmonisk. Men man kan inte hjälpa att man hör trampet också av en annans fötter, det är synd att skuggan av den gamla herrn i Borgå fortfarande ska vila över alla promenader på hexameter.
Ett par år senare samlar RR ännu engång ihop ett knippe dikter i Gissel och möjor [1942]. Han är kanske lite tröttare nu; fast han aldrig direkt skriver om krig och orostider utan håller sig till sin strängt privata sfär har det mörka klimatet tydligen ändå tagit på. Han har redan länge levat i söder, ett tämligen isolerat liv, arbete på redaktionen, grubbel vid papperen, krogsitsar. Han är inte ensam, han har hustru och två barn, men han är till hela sitt väsen en enstöring. Mamman har flyttat till Helsingfors, hon lever för de stunder han kommer och hälsar på. Många drag är gemensamma för de två, de kan också tiga bra tillsammans. I all sin ömtålighet och försynthet kan RR vara krasst realistisk, som i nästa dikt, i mitt tycke den vackraste i hela boken med sin outtalade ömhet.
GRUNDVAL
Tunn gumma, grå som gatan.
Grå, subbig kasse dinglar tom.
Ledsvullna fingrar plocka.
Erbarmlighet och ynkedom.
Skrämd blick, som ej ser utväg.
Förstånd som bara löper vill.
”Vart ska jag nu ta vägen?
Vad ska jag arma ta mig till?”
En dag som fattigåret.
En färgsvag fläck som suges opp
i gråhet utan inslag.
Ett sophögsliv, en utskottskropp.
En slit- och släplivsfulhet,
oslitlig själv och redbart grå.
Fast grund och stadig sockel
för god ond son att bygga på.
Sannolikt kände RR åren i Helsingfors som en förskingringens tid. Därför steg också det förlorade paradiset fram i en sådan förklarad lyster. Men kanske var det inte bara nostalgin, kanske också en aning om att tiden var knapp som drev fram de båda barndomsböckerna Liten drömmarpilt [1943] och Ny dag börjar [1944]. Hur som helst: i sitt slut ger RR sin början och samtidigt något av sitt allra bästa. Här ligger nyckeln till hela hans personlighet, och efter all den outtröttliga möda han lagt ner på att sovra sina texter kommer nu tacket. Naturligt och levande flyter berättelsen om den lilla pojken Edgar som var så storögt förvånad över vad han såg.
Här händer nästan ingenting och ändå händer oerhört mycket. Runt alltsammans sluter sig en stor tystnad som en trygghet, ”då och då fälls ett ord som en sten i djupt vatten.” — Mamma sysslar vid spisen eller i den lilla butiken, pojken står vid fönstret och tittar ut över det ödsliga torget där gruset gnistrar i solen, maskrosorna lyser i gräset kring kyrkan, nångång vandrar en mänsklig varelse förbi. Ingen har bråttom, allt får ta tid. Det är viktigt för Edgar som måste hinna fundera. Vid älvstranden skrattar kamraterna åt hans hemgjorda metspö och hans fumlighet, men vad gör det, från sidan känner han sig in i hur det är att lyckas, ”så att han egentligen lever fullare med i vad han inte gör än de andra pojkarna i allt som de tar sig före.” Visst ter han sig som en tölp, det tycker han själv. Men Edgar har en seg tåga i sig som med tiden skall komma att märkas allt mera. Och han lagrar iakttagelser, som skall behålla sin skärpa.
När bråten av alla senare år lyfts bort som bruna löv ligger barndomen där, frisk som vårgrön brodd. Den är så konkret närvarande att man själv står i mammas butik bland ullhärvorna eller gräver ner leksaker i sanden som framtidens mänskor skall hitta och undra över — undra, det är nyckelordet för Edgar. RR är ytterst saklig, han bara redogör, och vederhäftigheten blir så mycket större som han utan tanke på läsaren bjuder på en mängd småstumpar som nästan ingenting betyder. Men för helheten, för atmosfären är allt av vikt.
Osökt ger RR det dubbla perspektivet: barnets och mannens.
Den lilla familjen har inte stor beröring med samhället, den har flyttat in från landet som ”en smått putsad torva”. Men ändå känner alla varann, åtminstone de som har ungefär samma utgångspunkt och sätt att tala. Och trots fattigdomen är början en idyll, så länge Edgar upplever den som drömmarpilt. Dock, verkligheten blir småningom hårdare, butiken har aldrig hämtat sig efter konkursen och snart hjälper det inte längre att sucka och förtrösta på Gud. Den första boken slutar där familjen med knyten och korgar flyttar till Vasa, man har hyrt en liten källarbutik med ett rum innanför. Kanske skall lyckan nu vända sig.
Det är signifikativt att det är i mörkret och fukten under gatunivån som Ny dag börjar. Lyckan har visserligen vänt sig, men till det sämre. Omplanteringen blir för svår. Det är i själva verket ett under att Edgar, den skygga pojken, som springer omvägar med mammas bullkorg och som skäms i skolan för sina kläder, att han klarar kropp och själ genom de åren. Så någorlunda, i alla fall. Men spåren finns alltid kvar. Och ansvaret tynger honom ständigt, han måste se till att han får stipendiet som skall betala hyresskulden, han måste ge lektioner. Det är i funderingar och böcker han egentligen lever, det finns bibliotek, det finns en läsesal där den frusna pojken kan slinka in. I Ny dag börjar ser RR den bekymmersamma tillvaron också ur moderns perspektiv, varsamt ger han hennes rådlöshet och hennes ihärdiga försök att hitta utvägar. Nya flyttningar, nya skulder, här och där små ljusningar.
Och så är det ju skrivandet, från första början.
”Att skriva är någonting helt annat än att tala, det känner Edgar på sig. Orden på ett papper är av större vikt; de skall säga hur det verkligen förhåller sig och går till, medan pratet fjäskar hit och dit. Egentligen är de skrivna orden förmer än själva saken de beskriver; de höjer sig upp över den, rensar bort onödigheter, gör den sann och liksom högtidlig.”
I slutet av Ny dag börjar har Edgar äntligen pressats ut genom skolårens trånga tunnel och är redo för en ny början. Skulle RR ha fortsatt berätta om han fått leva ännu en tid? Det var inte många år kvar tills en ung redaktör, kluven mellan drömliv och verklighetsanpassning, med skriverier i bordslådan, skulle hänföras av en artikel om van Gogh i Studentbladet och skriva brevet ”Bästa fröken”.
Att orden gör saken ”sann och liksom högtidlig”, den tidiga övertygelsen ger nyckeln till RR's tuktade stil, också till att han ibland i överkant litar till läsarens intresse för minsta småsak. Men, å andra sidan, vad är en småsak? Då engång orden är ”förmer än själva saken de beskriver”.
I den allra sista lilla boken, Loggbok på landbacken [1945], den första jag läste och som gav mersmak, strövar han ännu en gång på sina slätter och söker upp det ”ändamålsenligt enkla”, det som tjänar livet utan att pråla. Han grubblar över produktivitetens villkor, han försvarar kräsenheten, men det är uppenbart att han söker sig mot något nytt, han vill komma vidare, han tycker att allt är ”uttjänt, utblommat, utsuget”. Kanske hade han kommit över sin missmodströskel om han fått fortsätta.
Jag kände honom aldrig personligen men hans omutlighet tilltalade mig, och numera sedan jag ofta bott i hans landskap har han kommit mig ännu närmare. Engång hade jag också ett slags fjärrkontakt med honom på ett lite oväntat sätt: RR fyllde femti, och jag ville skicka ett telegram, men dagen var blåsig och regnig så jag gick inte ut, jag lät det vara. Senare kom ett kort från RR med tack för hyllningen. En ren tillfällighet? Eller nåtslags telepati? I varje fall bidrog det till att befästa RR i mitt medvetande.
Jag undrar varför man numera sällan hör talas om Ragnar Rudolf Eklund. Visserligen hör han till dem som aldrig blir populära, men i sitt reservat vid sidan av modernisterna var han respekterad som en ärlig konstnär och stor särling.
Är han för lågmäld? Eller för aristokratisk i sin självvalda ensamhet?
Nånstans skriver RR: ”Att segt och envist försöka hålla sin stil — det är kanske hela livet.”
Men stil betyder också hållning inför tillvaron. |