Juni

I juli 1931 reste Viola med sin pappa till Nykarleby för en tre veckor lång semester. Viola förälskade sig genast i den lilla staden och i huset de hyrde av fröknarna Forsbacka. Allt var bedårande och överträffade alla hennes förväntningar. För Arna beskrev hon i ett brev den 6 juli hur hon upplevde staden:

Jag sitter vid älven i stilla dyrkan av allt jag ser omkring mig; det glidande vattnet, den lummiga stranden, gummorna som hålla på med tvätten på andra sidan, de nakna pojkarna vid badhuset, kyrkan, Topeliusparken med syrenerna, t.o.m. kraftverket. Jag älskar allt här, och när jag kom hit kände jag det så besynnerligt som om jag kommit till något jag länge längtat efter.

Det enda hon hade att anmärka på var vattnet i älven. Det var visserligen varmt och skönt att simma i, men det var brunt och bottnen var dyig.
 
Att Viola och pappan valde just Nykarleby som sitt semestermål berodde för Violas del kanske på att en viss Krokfors samtidigt var där på en kurs. Vad pappan beträffar hade han säkert tyckt att det varit klokare att resa någon annanstans. Krokfors närvaro var närmast ett orosmoment för honom.
 
Redan under den första dagen av semestern träffades Viola och Hjalmar. Viola var pigg trots att hon hade en vaknatt på tåget bakom sig, och hon lät Hjalmar vara guide i omgivningarna. De drack kaffe i Brostugan vid älven och Viola trodde att ryktet om att de hade sällskap skulle löpa i staden, vilket det också gjorde. De promenerade till en sten som lämpligen kallades Kärleksstenen och följande dag gick de ut till Andra sjön och fick kaffe hos Hjalmars bekanta. Då kände Viola det som om de varit på förlovningsvisit, och den känslan var inte motbjudande. Även om Violas känslor fick Arna läsa i det nämnda brevet:

Det blir kanske ändå Krokfors, han är så hjärtslitande rar. Han är liksom annorlunda här i Österbotten, mera i stil med allt. Och folkskollärare äro mycket betydelsefulla häruppe i Nykarleby. Och dessutom – främst är han en människa, som jag kunde göra lycklig. Och jag behöver människor att göra lyckliga. Och så ville jag så gärna bo här. Alla t.o.m. de obildade är så fina på något sätt. Det enda och jättestora hindret är nu just Pappas vilja. Och så förstås det att han inte kan försörja ett sådant opraktiskt bortskämt stadsbarn som jag – men det kan väl avhjälpas i framtiden. Var emellertid lugn – jag kommer inte att ta något avgörande steg. Men varför är han inte här?

Hjalmar hade varit tvungen att åka till sitt föräldrahem i Kronoby då hans far hade drabbats av hjärnblödning. Viola saknade genast hans sällskap, och till all lycka kunde han komma tillbaka när faderns tillstånd inte längre var kritiskt. Men före det hann Viola och pappan gå på festkonsert i Nykarleby kyrka där de fick njuta av Tegengrens kantat, som han skrivit till Jakobstads kyrkas 200-årsfest. Sedan följde festkonsert på folkhögskolans gård och det var mycket trevligt för Viola. Hon trivdes med publiken och hon skriver efteråt i sin dagbok att bygdeungdomen var så rar och att hon skulle vilja bo i Österbotten. ”Denna svenska bygd där alla är så vänliga och glada och där man inte behöver vara högdragen därför att man är en hatad främling. O, att få bo här! Allting är så annorlunda än i södra Finland.”
 
När Hjalmar dök upp igen då Viola och pappan satt vid sitt morgonte i all sköns ro, tog Viola rodnande emot honom, ”hoppas det inte var så synligt, för jag är så solbränd”. Den dagen slutade med att de växlade sin första kyss. Allt kändes rätt och hade inte Tegengren spökat i bakgrunden hade Viola säkert varit mycket mera mottaglig för Krokfors närmanden. ”Under gynnsamma yttre omständigheter skulle jag väl knappast tveka att bära hans ringar. Ty han förstår – det är något nästan obegripligt i hans förmåga att förstå. Och så är han så trevlig – just detta: så trevlig! Tänk om han visste vem jag älskar! Det är ibland en nästan övermänsklig ansträngning att låta bli att säga det.” Dagen efter den första kyssen tyckte Viola att det var på tiden att hon började kalla Krokfors för Hjalmar också i sin dagbok.
 
Det gjorde hon, förutom då hon var förargad på honom, då fick han heta Krokfors igen.
 
Hjalmar var bra på att hitta på utflyktsmål och han tog Viola ut ur staden till berget Kackurduntin. Men Viola var måttligt förtjust över att kliva i sumpmarker, speciellt som Hjalmar inte var så säker på vägen. Framme vid berget blåste emellertid missnöjet bort och Viola tyckte det var vackert att bli kysst på toppen av ett ödemarksberg.
 
Lyxigare utfärder bjöd Hjalmar också på. En dag kom han farande med bil och Viola togs med på en färd till Munsala kyrka. Följande dag ville han ta henne med på en riktigt lång tur. Men då blev pappan sömnlös av oro, och Viola gick för hans skull med på bara en kortare tur ut till Fäboda. ”Det plågar mig förfärligt att Pappa skall vara orolig för mig, och jag känner mig som en usling, men jag ämnar nu i alla fall resa.”
 
Under alla de känslostormar som Viola brottades med – än gällde de Tegengren, än Krokfors – föddes ständigt nya dikter. År 1931 var hon redo för att ge ut sin andra diktsamling och hon bad Gunvor att hjälpa henne med att komma på en bra titel på den. ”Jag har så många olämpliga diktnamn att välja mellan. Inte kan jag ju kalla den Bön eller I fladdret av min klänning eller En reskamrat”, skrev hon till Gunvor som därmed också fick veta namnen på tre dikter som var tänkta att ingå.