Maj 1963


Att exkurrera i slutet av april och i början av maj är att uppleva våren, dess smärtor och glädjeämnen, dess framsteg och utveckling.

Då isen på älven gått kan man räkna till tio och hoppas på isfri Andrasjö och Bådafjärd. I år gick allt enligt beräkning. En sydstorm på morgonen den 4 maj bröt upp isen och förde bort det mesta. På lördagen var redan en mängd fiskare ute i sina båtar. Söndag eftermiddag kom en fläkt av sommaren från öster. Termometern kröp snabbt upp till plus 18 i skuggan och på sommarstugeområdet gick karlar i skjortärmarna. Några fällde små alar på sitt nyanskaffade område, andra pysslade med fjolårslöv och fjolårsgräs, medan slutligen endel i all hast fått brått med att ställa båten i ordning.

Söndag morgon var det fortfarande lika skönt, ehuru en molnvägg i söder förebådade måndagens varma mulenhet. Uppe i rymden bräkte mäkerbässen-enkelbecksinen ännu midnattstiden, då det f.ö. var ganska tyst. En spov visslade långt borta, och tassandet av en grävling i blåbärsriset talade sitt språk om vaket liv.

En vandring till Kackurdunten avslöjade inlandets hemligheter. Kackurträsket var isfritt, och smålommen hade redan anlänt. Smålommen har gett träsket namn. Kackur kommer från finskans ”kaakkuri” och är beteckning för denna ödemarksfågel. Kackurdunten är den närmast Nykarleby belägna plats, där man kan uppleva ödemarksstämningens tjusning. Tranorna ropar, ett par gråtrutar cirklar över mossen, och morgon och kväll är mossen en omtyckt spelplats för orrarna. Och alldeles intill har även tjädrarna sina spelplatser. Man kan ligga uppe på den relativt imponerande bergknallen i söder och spana över hela mossen, träsket och närmaste omgivningar. En spillkråka höjer sig över trädtopparna och skriker ut sin våryra, ett korpar är på jakt efter byte åt sina ungar i boet i en hög fura. Nu i början av maj kväker och surrar en mängd bergfinkar. Men bivråken har ännu inte anlänt. Denna trevliga rovfågel ger senare i maj och juni sitt speciella drag åt denna trakt. I Kackurträsket fiskade denna gång en sjöorre, en helsvart fågel med gul fläck på näbben och en knöl på näbbasen. Den hör hemma i Lappland och dess fjällsjöar. I tusental kan man få se sjöorrarna sträcka i bandlika linjeformationer ute i havsbandet. Denna sjöorre var den första jag sett i inlandet här i våra nejder.


 


[Kackurmossen och -träsket den 13 september 1981. Foto: F. L.]


På ödemarksvandringen ses de första blommande markväxterna. Det är tuvull och kråkbär. Tuvullsaxen lyser gula av ståndarknappar. Senare i sommar skall de bli bomullsvita av långa fjunhår. Kråkbärsrisets blommor är mörkt brunröda. Få tror sig ha sett dem, trots att de just nu hör till de allra vanligaste blommorna. Tar man upp en kvist så kan man nästan falla i trans inför deras sirliga skönhet. Först om en vecka slår vårfrylen ut sina stjärnor.



[Ängsull vid Banvallen trodde jag att jag fotograferade den 27 juni 1981, men kanske det var tuvull.]


Då detta skrivs har just den första holkbyggaren vid sommarstugan anlänt. Det är en rödstjärt. Var hälsad nykomling, sommarnattens tjusiga sångare! Och så är det bara att vänta på svalan, göken och björkens lövsprickning. Den första ladusvalan har redan rapporterats. Och spår jag inte alldeles galet sker lövsprickningen en vecka tidigare än normalt, dvs. omkring den 15 maj.

 

Bertel  Klockars, Österbottniska Posten nr 19/1963.
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll med kommentaren:


I dag är det frågan om några orrar spelar på Kackurträsket. Det har blivit så att jag drar mig för att söka upp platser där det förr sjöd av liv och lust, just för att det är så många besvikelser som kommit när dessa platser utpånats eller radikalt förändrats och det liv som engång fanns där inte längre finns.
      Annars hade gott rubriken av Topelius ”Ödemarkernas vår” kunnat vara rubrik också åt Klockars.



Svanar på Kackurträsket. Förstoring.
Foto: Lars Pensar. (Inf. 2014-03-22.)


Läs mer:
Klockars besök till Kackurdunten vintern 1964.
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2005-05-04.)