Omkring åtta kilometer söder om Nykarleby, på väg mot Jeppo, å östra sidan om Nykarleby älv börja före detta kronohemmanet Leväläs ägor. Vid landsvägen ser man endast två byggnader, varav den ena är småskola. Följer man vägen mot öster ett par kilometer, kommer man till ett tiotal gårdar belägna å en vacker plats med omväxlande löv- och barrskog. Där bor en befolkning av omkring 50 personer, fördelade på 12 gårdar. Det gamla kronohemmanet har en areal av 366 hektar, varav omkring 122 hektar är odlad jord och resten skogs- eller annan mark.
De äldsta handlingarna av Leväläs historia datera sig från år 1724, då hemmanet innehades av en Erik Simonsson. År 1730 skördade en viss Zackris 10 skylar råg och 40 skylar korn. Samtidigt ”protröskades” 6 kappar råg och 5 kappar korn, varav kronan skulle hava 2/3 av tionde i skatt.
Var dessa arrendatorer hade sina bostäder, lämna tyvärr de gamla handlingarna ingen upplysning om. Dock berätta de gamla att den äldsta bebyggelsen å Levälä var vid den s. k. Portåkern på stranden av Nykarleby älv vid Syltjärvibäckens utflöde ett par hundra meter söder om nuvarande Lööf hemmansgårdar, Man kan anta att detta utgjort en god fiskeplats med uråldriga, dåliga fångstredskap, när fisken steg uppför bäcken från älven.
År 1751 synes hemmanet ha delats i tvenne delar åt ovan nämnda Zachris två söner David och Hindrick och år 1790 har av allt att döma ytterligare en delning ägt rum. Dåvarande ägare äro Gustaf Eriksson, Matts Mattsson och Johan, de två förstnämnda skattade för ”6 fönster” och den sistnämnda för ”4 fönster”. I den förstnämnda Erik Simonssons släkt stannade hemmansdelarna rätt länge, den sista av denna släkt, den så kallade Sexmans Gustaf avled på 1890 talet. Men långt därförut voro avkomlingarna av de första nybyggarna spridda åt alla håll. Dock lär det ännu finnas av deras ättlingar, som äro bosatta i södra Finland.
Själva namnet Levälä har ej heller undgått förändring. År 1724 hette det Lefvalo. År 1730 har det i handlingarna ändrat till Lefvela. År 1744 Lefvälö och först 1864 Lefvälä. Om namnet är finskt vet jag ej, det må de lärde tvista om, men omöjligt kan det inte vara, att finnar ha gjort ansatser till bebyggelse i dessa trakter, ty trakten var förr rätt vattensjuk och namn som Syltjärvi kan ju nämnas som stöd för denna teori. Ett annat namn är Pääskjärvi.
Den äldsta byggnaden på Leväläs ägor är den s. k. Sexmansgården, som uppfördes omkring 1790. Under nämnda årtionde synes bebyggelsen ha tagit en rätt stor omfattning. Ännu i dag finnes omkring en kilometer från landsvägen, på den väg som leder fram till de olika Levälä-gårdarna, en sten med årtalet 1798 inhugget. Från Löf, Portåkern och Torpbacken ha en del inflyttare kommit. I slutet av 1790-talet har av allt att döma något skifte ägt rum, ty efter 1804 förmäla inga handlingar om kronohemmanet Levälä.
För närvarande är den Levlinska släkten den äldsta på Levälä. Denna släkts stamfader Simon Simonsson som härstammar från Kronoby, köpte den Levlinska fädernegården 1842. Denna släkt har givit sin hembygd måriga duktiga söner, som satt in hela sin kraft för sin hembygds förkovran och framåtskridande. Ännu bebos deras första hemgård av en avkomling, i tredje led, dessutom finnas ännu två ättlingar av samma, släkt, samtliga äro en heder för sin hembygd och deras ord väga tungt vid stämmor och andra tillfällen.
Från 1840 till inpå 1890-talet kommo de flesta nyodlingarna till stånd. Arbetspriserna vara ända fram till 1890-talet synnerligen låga. Lönen var 50 penni per dag och under den brådaste slåttertiden betalades 2 mark per manligt dagsverke.
På våren 1887 började den så kallade amerikafebern tränga in i det lugna Levälä. 1887+88 emigrerade 7 personer och efter denna tid tog emigrationen rätt stark fart. Sammanlagt har ett 30-tal personer emigrerat. Av dessa ha ett tiotal återkommit, rika på goda erfarenheter och ekonomiskt sett även rätt välsituerade. Emigrationen har som bekant två sidor, en god och en ond. Den goda är, att det kommer kapital till hembygden och den onda, att många armar tagas från j ordbruket. Då emigrationen ökades och de bästa krafterna togos från jorden måste jordens brukning förlora därpå. Från gården Mosbacka hade 6 personer vänt fosterlandet ryggen och i andra gårdar var bristen på arbetsdugligt folk även kännbar. Det blev gubbar, kvinnor och barn, som fingo sköta åker och äng. I och med emigrationen måste ju allt nyodlingsarbete läggas åt sidan. Vid denna tid saknades överallt maskinellt jordbruk. Först 1892 kom den första slåttermaskinen till Levälä. Den var köpt från Åbo. Tung och klumpig var den att hantera, och av de gamla och ”kloka” sågs den med misstänksamma blickar. Efter hand importerades utländska jordbruksmaskiner. De gamla måste med eller mot sin vilja erkänna maskinens företräde framför handkraften.
Handseparatorerna kommo i bruk omkring 1895. Vid sekelskiftet anlades Jeppo Andelsmejeri och dit ha sedan dess Levälä-borna levererat sin mjölk, men från och med i höst få Levälä och Ytter-Jeppoborna ett eget mejeri vid Draka.
Skolundervisningen var det i äldre tider både si och så med. De gamla och ”kloka” hade fått i sitt huvud” att om barnen fingo lära sig att läsa och skriva, skulle de bliva så ”högfärdiga”, att de ej längre ville arbeta på jorden. En pastor Bäck ivrade varmt för folkundervisningens höjande, men han mötte i början ett envist motstånd från landsbefolkningens sida. Han lyckades dock komma så långt, att Nykarleby, Forsby och Ytter-Jeppo, till den senare hör Levälä, slogo sig tillsammans och för 1,100 mark inköpte en byggnad, som sedan användes till skola. Denna skola skulle dock ligga så långt bort som möjligt från bebyggda trakter. Denna byggnad finnes ännu kvar och användes av Forsbyborna till skola, fast den givetvis är tillbyggd.
På Leväläs område uppfördes år 1911 på initiativ av nämndeman Jakob Löf en småskola, den har nu ett barnantal av 26 stycken. En yngling från Åland, numera folkskolläraren Johan [skall vara John enl. Brynolf Blomqvist] Fagerlund i Sibbo, var under sin seminarietid i Nykarleby intresserad av, att en folkskola skulle komma till stånd i Ytter-Jeppo. Denna skola skulle även Levälä-borna ha nytta av. I detta arbete rönte Fagerlund mycken förståelse av överläraren i Nykarleby herr Hjalmar Björkvall. En del av de gamla ville nog, att en skola skulle byggas, men trots 1äropliktslagen var motståndet stort.
År 1919 var denna skola färdig. Men i ock med att husen blevo färdiga var ej allt vunnet. Till skoldirektionens kassör valdes bonden Johannes Levlin. Detta kassörsskap var allt annat än nöjsamt, ty kommunen anslog i början inga medel vare sig till inventarier eller annat. Många gånger måste herr Levlin själv anskaffa die medel, som voro absolut nödvändiga. Levälä- och Ytter-Jeppoborna äro lärare Fagerlund stor tack skyldiga för hans varma intresse för skolundervisningen å orten. Skolans dåvarande direktion, ej minst dess energiska kassör, äro värda en honnör för det osjälviska arbete, de utfört. År 1926 lämnade herr Fagerlund orten och efterträddes av den unga och energiska läraren Torkel Holstius.
En i Östermyra bosatt Ytter-Jeppobo järnvägsman Jakob Kronlund donerade år 1912 en summa av 10,000 mark till en bro över Nykarleby älv vid Ytter-Jeppo. Hans tanke var, att denna bro skulle bli en föreningslänk mellan folket å övre sidan av ån. Gåvan gavs under förbehåll, att en körbro skulle byggas. För detta ändamål räckte dock ej det donerade beloppet, varför man hos stämman anhöll om ett anslag. Det blev avslag på denna anhållan. Donatorn ändrade då sina bestämmelser så, att en gångbro skulle anläggas, denna blev också byggd 1912. Men de som då arbetade emot anslaget, inse nu, att snålheten bedrar ofta visheten. Ovannämnda Kronlund sökte få bibliotek till stånd och arbetade för övrigt mycket för folkupplysningen.
Hängbrons östra landfäste. Notera snöskotertrafikförbudsskylten! Förstoring.
Nära hängbrons östra landfäste. Förstoring.
Hängbrons västra landfäste. Förstoring.
Foto: Lars Pensar, vårdagjämningen den 21 mars 2011.
(Inf. 2011-03-30.)
Genom förut nämnda lärare Fagerlunds intresse drogs telefon till Levälä och Ytter-Jeppo 1920. År 1925 startades telefonandelslaget.
År 1914 började 15 raska pojkar att arbeta för att få ett samlingshus till stånd för ädlare nöjen. De unga pojkarnas intresse kröntes med framgång och det dröjde ej lång tid, förrän Ytter-Jeppo ungdomshus var färdigt att tjäna sina syften. Att Levälä-borna även äro intresserade för ungdomshuset är självklart.
Postgången till Levälä har inte alltid varit förstklassig. Till för ett par år sedan fanns ingen som helst ordnad postgång. Då grannen var i stan = Nykarleby, så tog han med sig posten, kanske ett brev då legat i Nykarleby både 2 à 3 veckor. Sedan tidningar och tidskrifter börjat hitta väg även dit, kom man överens om, att turvis hämta posten. På sistone skötes nu denna avhämtning av postverket och man har post tre dagar i veckan. Önskemål och förhoppningar ändock, att dessa turer skola bliva flera.
Vid bröllop gick det hett till mellan sköldarna förr i världen. Den gamla seden, eller rättare sagt oseden, att brännvinet skulle flöda höll i sig till långt fram på 1880-talet. Bröllopet tog sin början redan på fredag morgon och höll på till lördag afton. Tärnor och ”pällhållare” funnos vid varje bröllop, som det var något bevänt med. Ävenså inköptes i regel 60 kannor brännvin till förtäring. Vid bröllop var dansen en ekonomisk faktor att räkna med, i synnerhet för bruden, ty hon erhöll i betalning för varje dans 25 penni. De dansande ”bjödos” i gengäld på en sup. Seden fortfor rätt länge, men på 1890-talet kom höga vederbörande underfund med, att denna sed, eller osed, ej var annat än olaga brännvinsförsäljning. Det blev böter i långa banor och slutligen upphörde seden alldeles. Bröllopen slöto oftast med slagsmål och knivning. Kyrkan besökte man var söndag, fast det blev bortåt en mil från de längst bort liggande gårdarna till Nykarleby kyrka. Vördnaden för Guds ord var kanske större förr än nu, men å andra sidan har nog det andliga livet blivit mer fördjupat nu än förr.
Under julottafärden hade man tjärbloss, då man for till kyrkan och i varje fönster sattes tvenne ljus. Lyktor med färgat papper hängde man utanför sitt hus, en tradition, som är rätt mycket utbredd i det svenska österbotten.
De nya organisationer, som vår tid äga, ha av Leväläborna mottagits med stort intresse. Husbönderna äro medlemmar av ortens handelslag, mejeri-, kontroll- och tjurföreningar samt värdinnorna av Marthaföreningen.
Ännu är skogsbeståndet rätt gott, fast på sina håll har det s. k. baggböleriet gått fram.
Det är att hoppas, att mod de nya maskinella möjligheter, som finnas, nyodling åter skall komma till heders. Vad som trakten behöver är, att höproduktionen förbättras. Någon sädesproducerande bygd blir nog aldrig denna trakt. Däremot finnes ovanligt stora förutsättningar för mejerihanteringens höjande.
Detta är i korta ordalag några randanteckningar ur f. d. kronohemmanet Leväläs tvåhundraåriga historia. Må bygdens söner och döttrar även i fortsättningen bliva till heder för hem och fosterland.
|
