”KUDDNÄS DU GAMLA PÅ MINNEN RIK”
Gamla Kuddnäs vill regeringen rädda undan förstörelsen. Topelii forna hem däruppe i Nykarleby hotas nämligen av undergång, om snar hjälp inte bibringas. Än så länge är Kuddnäs en sista tillflyktsort för orkeslösa och fattiga, och den uppgiften är nog så vacker för farbror Zachris barndomshem. Men bättre vittnar det om pietet för minnena, om Kuddnäs fridlyses och restaureras i sitt forna skick, så gott sig göra låter.
Kuddnäs ligger idylliskt bland björk och syren vid stranden av Nykarleby älv. Bördiga åkrar finnas kring huvudbyggnaden och Himmelsbacken är strax i närheten. Himmelsbacken lär skall vara den höga åbranten på älvens södra sida, men skäl för det namnet gör den nog inte. Eller kanske ändå för slättens barn. Tyst och stilla är det på Kuddnäs: det är ju de gamlas hem. Men om Topelius erinras besökarna inte mycket. Ett rum i vindsvåningen, skaldens sovrum som barn, är reserverat för hans räkning. Här finns icke mycket att se på: Ett bord, en stol, insektsamlingar och några slita skinnmöbler och en vagga och … ja, kanske något till. Här luktar förgångenhet.
Bland dessa ynkliga spillror känner sig besökaren föga upplyft. Man bläddrar förstrött i främlingsböckerna, som finnas där, för att träffa på bekanta namn, och det händer nog att man träffar på sådana. Besökare tycks här varit på Kuddnäs i hundratal. Många har nöjt sig med att endast rita ned sina hederliga namn, men det finns en period för ca 20 år sedan, då det tycks varit på modet att beledsaga namnet med ett litet visdomsord: ”Tack för rosorna på vägen” eller ”Tack för dina runor” (!) eller ” Tack farbror” eller ”Tack” ses flera gånger. ” Du” har en, enkelt och lättfattligt uttryckt sig. ”Hyvä setä” en annan. Flera är mer högstämda: ”Leve länge ditt minne”, ” Evigt, evigt leve den Store ädle skaldens minne”, ” Ej med klagan skall ditt minne firas” och ”Ära över skaldens minne, som kan liva varje sinne”. Mången har nöjt sig med att konstatera: ”Här har han livets första tankar tänkt”, eller ”Än är drill i fågelbo, än är ljung på Finlands mo”.
Visdomsord av denna dussinkaraktär äro de allmännaste. Det finns t.o.m. exempel på att folk inte brytt sig om att skriva ned en sentens utan nöjt sig med att dra likhetstecken! Men Kuddnäs tycks ha besökts av en mängd individualister, som inte älskat att gå i flock och farnöte. Tysta vilja de inte vara, därför skriva de t.ex: ” Mens sana in corpore sano” (en sund själ i en sund kropp), ”Tro på Gud”, ”Eget land är smultron, främmande land är blåbär”, ”Per aspera, ad astra, ” (genom svårigheter mot stjärnorna) ” Minä seison korkeall vuorell” (jag står på ett högt berg) osv. Stundens allvar har gripit mången: ”O! om du levde!” skriver en. ”O, hur ljuvt att vandra i Topelii spår”, utropar en hittills okänd skald. En smula orginell verkar följande önskan: ” O, den som finge vandra i dina felspår”. ”jag gripes av högstämda tankar” erkänner en yngling. Någon gång sticker en liten bockfot fram, t.ex. när doktorinnan X, född Y, skriver:” Ett ljuft minne; farbror Topelius har hållit mig i knät”.
Även lärdomen är representerad. Fritt efter ”Eddan” kunde följande lärosats kallas: ”Ett vet jag som inte dör: ryktet över den som ett gått (?) sig förvärvat” ” Tjuvpojksaktigt har en skolelev antecknat: ” Z.T. var svår, men jag är värre”. En blivande skolmästare anas i dessa rader: ”Glöm ej att rummet är heligt vid tanken på den man, som trampat denna mark och suttit där du sitter”.
Skaldeyran tycks också ha gripit en och annan på denna heliga mark, där du suttit. Vad sägs om följande poetiska alster, vilket liksom de övriga visdomsorden, är samvetsgrant återgivna med ”tryckfel” och allt.
”Människoord.
Träden alla i en ring
minnas än den dagen’
då det rycktet spriddes kring
att vår skalld är tagen.
Ljude skalldens toner
uti Finlands bygder!”
En ”barnalärare” har slutligen gjort följande litterära betraktelse : ”Jag prisar Skalden för Visan om lilla Maja. Lefve den ädla skaldens minne önskar Samlund”.
”Caterum censeo” [För övrigt anser jag] att Kuddnäs bör räddas. Med främlingsböcker och allt. |