Ode till en skärgård

Av Karl Wenelius

Skönt med skärgård i alla fall. Visst kan man ibland avundas dem som har nära till fjällvatten och laxälvar eller till havsfiske efter haj och rocka, men att fiska och färdas i skären är skönt för den som är hänvisad till mindre exklusiva register.

Ta en midvinterdag med låg sky och ett ljus som knappt kan kallas dager. Det blir kanske långt mellan abborrarna ur pimpelhålet, tankarna vandrar, blicken vilar någonstans i allt det gråvita. Då glesnar dimmolnen för ett ögonblick och solen förgyller en liten lövskogsholme, som är helt insockrad i rimfrost. Isvidderna runtom är obelysta och dunkelt färglösa, men bakgrunden, skyn ovan horisonten, får en bleklila lyster, perfekt som infattning för de gnistrande hängbjörkskronorna.

Förefaller tavlan banal? Jag har sett den några gånger, både i original och som reproduktion på hötorg, men jag beundrar förbehållslöst naturens ursprungliga konstverk och beklagar vanligen försöken till avbildning.

Eller ta en stund på försommaren i ett av dessa små smala sund, när det mojnat för kvällen. Litet skymmer det under strandalarnas frodiga överhäng, men allmänljuset är starkt fast det är sent. Luften blir fuktig av dagg och rönnblomsdoften från land accentueras. Vitfåglarna ligger stilla och tysta på vattenspegeln. Taltrastarna däremot spelar, utan avbrott, av inre tvång. Då är det behagligt att lägga ner spinnspöt och stillna till, ta för sig med alla sinnen, för nordbons skärgård är skön just då.

— — —

”Min” skärgård är liten och säkert inte att jämföra med Roslagen eller den åländska skärgården i något avseende. Detta är Bottenviken, norr om Kvarken, finska sidan, Österbotten. Artantalet fångstbar fisk är litet, och man skulle gärna ha exempelvis ål eller gös som omväxling till abborre och gädda som fiskeobjekt. Men holmarna är många och varierande till storlek, höjd och form, och utspridda med en finess som gör den lilla arkipelagen intressant. Smala långa sund leder till djupa fjärdar, stränderna är ömsom klippiga och karga, ömsom låglänta lötängar.

De större av de yttersta holmarna och uddarna har tusenåriga namn som tilltalar ens vikingasinne, asagudars namn: Torso, Fröjsö (Frejas ö), Tiskär (Tyrs skär). Bär de vittne om svenskars strandhugg redan i heden tid?

[”Stränderna är ömsom klippiga och karga, ömsom låglänta lötängar.” Förstoring.
Akvarell av Wrakström/Sigurd Wenelius.

Anne-Maria Willman tillhandahöll målningen tillhörig mor Mirjam.
(Inf. 2024-05-15.)]

— — —

Det finns ju tider under året, dessvärre, då man inte kan umgås med skärgården. Menförestider, perioder med storm eller outhärdlig köld. För min del skaffar jag mig då ofta kompensation genom att med sjökortet och hågkomstförrådet som media återuppleva händelser och stämningar därute.

På en sådan fantasiresa i skären stannar jag gärna på Torsöfjärden. Den är stor, öppen mot havet, alltid respektingivande, ibland farlig.

Pimpeläventyret 1964, storslakten på Torsöfjärden, den glömmer ingen som var med. Vi satt ett tiotal pimplare på den blöta isen en småregnig eftermiddag i april, mitt på fjärden i en klunga. Någon abborre på högst kvartskilot hade vi fått och fiskeintresset höll på att svalna för dagen. Vi sprakade förstrött.

Då sveper på ett ögonblick en våg av aktivitet genom gruppen. Alla har fått napp samtidigt, nästan synkront, och tunga napp. Det tar en stund att hissa fiskarna från 8–10 meters djup; många svär över brustna linor. När de första abborrarna landas på isen, stora som julskinkor, förstår vi att vi är mitt uppe i något fantastiskt. De följande minuterna motsvarar helt pimpelfiskarens mest guldkantade dröm: napp på napp oavbrutet, och av abborrar i en storleksklass som säkert inte är helt vanlig någonstans.

Vi arbetar frenetiskt och har inte ens tid att kasta ett öga på närmaste grannen och hans fångst. Plötsligt upphör dock ruschen lika tvärt som den börjat, och vi kan andas ut och överblicka slagfältet. Några har inget fått: det gäller dem som pimplat med lina tunnare än 0,25 mm, den höll bara inte. Vi andra har mellan ett och två dussin fiskar per man och mycket få av dem under ett kilo i vikt. Den största är ett monster som vi taxerar till 1,5 kilo.

Var kom detta stim ifrån, i ett vatten där annars en kilosabborre vintertid är en sensation och också sommartid en överraskning? Var det dessa sägenomspunna ”havsabborrar” som man i pojkåren hört äldre folk tala om med respekt i rösten, men som man aldrig hade fått tampas med själv?

— — —

”Rysshatten” står det på sjökortet invid en liten prick. När man ser denna miniholme i verkligheten, medger man att den inte gärna kan heta annat, för hela skäret består förutom av några släta hällar och ett par alar, av ett ensamt, jättelikt flyttblock, format precis som en kosackmössa.

Episoden med den galna gäddan vid Rysshatten, ja. Det var en stor gädda, 4,1 kilo. Man skulle ju ha väntat sig en viss värdighet av en sådan, men genast som den hade tagit betet, satte den igång med ett kufiskt piruetterande. Den höll kroppen lodrätt ovanför ytan med stjärten i vattnet som propeller, och på det sättet körde den omkring i små cirklar otroligt länge. Så dök den emellan, men var strax uppe igen och upprepade hela baletten. Det såg tokroligt ut, detta clowneri, så vi måste skratta trots spänningen. Det behagade tydligen inte gäddan, för den dök och satte full fart mot båten som om den skulle till att ramma oss. Den ruschen tog dock alla dess krafter, för när jag hade vevat in slaklinan var den färdig att håvas. Onekligen såg den ut som en helt vanlig gädda där den sen låg på båtbottnen, men dess beteendemönster var en särlings.

— — —

Långörns sund, långt och smalt, ett vänt stycke av skärgården. Av någon okänd anledning heter sundet i folkmun ”Lektorskans hål”, men det har man inte velat trycka på sjökortet.

Också djuren tycks ha känsla för det behagliga lugnet i sundet. En vår byggde ett utterpar sitt bo av gammal vass på strandslänten och jag såg dem ofta när jag for förbi. Sundets smalaste ställe är ett livligt frekventerat älgstråk, och varje sommar händer det att jag artigt väjer för simmande älg när jag passerar det.

En vår, strax efter islossningen, var jag ute en kväll på årets premiärtur med båten. Denna första inspektion av skärgården är alltid en upplevelse, men jag minns att den gången föreföll den lätta skymningen särskilt stämningsmättad, lite trolsk.

Tydligen var mina tankar också inne på saga och sägen, för jag tyckte att det som nu hände i Långörns sund föll så naturligt i stycket:

Framför båten, kanske hundra meter bortom förstäven mitt i min färdriktning, reser sig ur de små, blågrå vågorna ett huvud. Mörkt och runt, stort som en människas, och sittande på sluttande axlar, smala som en kvinnas. Gestalten stiger långsamt högre ur vattnet, stannar med halva bröstet uppe, och sjunker tillbaka lika overkligt sakta, allt medan båten rusar emot den.

Triton, sjöjungfru, näcken? Varsel? Tankarna virvlar och söker den rationella förklaringen, tills figuren visar sig igen, nu helt nära båten. Jag slår av motorn och blickar in i ett lustigt, morrhårsförsett ansikte: en säl, på min ära. Angenämt, vi har inte träffats förut!

Några sekunder betraktar vi varandra, med välvilja från bägge hållen hoppas jag, och skiljs sedan under varsamma former.

Ett sällsamt möte i skären, ett nytt minne att foga till de andra.

— — —

Så växer man undan för undan ihop med detta stycke nordisk natur. Man lär sig exploatera dess till synes anspråkslösa värden, uppskatta charmen hos dess olika ansikten under växlande årstider, och inte minst att göra skön konst av intrigerandet mot dess abborrar. Upplevelser med salmonider, rockor och hajar i främmande trakter kan bli de kryddor som ger mitt sportfiskarliv dess extra touche, men i skärgården hör jag hemma.