Nykarlebymarknaden

De första egentliga minnen jag har av Nykarlebymarknaden härstammar från 1906. Särskilt kommer jag ihåg höstmarknaden, då torget var ett enda myller av människor och varor, berättar pensionerade elmontören Edvin Marklund, född år 1900 i Nykarleby.

Edvin Marklund minns marknaderna i Nykarleby i början av seklet mycket bra. Det var då kibikslädar från Kurikka bytte ägare, hästhandeln var livlig och brännvinet flödade.

Han var inte mera än 3—4 år gammal då han följde med far och mor till marknadstorget.

— Knivslagsmål hörde till varje marknad. Brännvinet flödade. Fylleristerna skränade omkring på gatorna. Hästhandlarna som också naturligtvis var berusade skrålade högst av alla. Ingen kan föreställda sig hur dessa handlare misshandlade sina hästar. Djuren piskades rent ohyggligt för att man skulle få dem att se ystra och kvicka ut.

En gång tillhölls en hästhandlare av självaste stadsfiskalen att låta bli att piska sin häst. Hästhandlaren hojtade tillbaka:

— Va fan skulle piskan bli sämre av det.

Fruktansvärt hästplågeri
— Det var nog så att hästhandlarna inte drog sig för rena djurplågerier bara de kunde vinna nån slant på det. Och som hästhandlarna kunde ljuga! En gång hade en bonde kommit överens med en hästhandlare på marknaden om att köpa en häst. När bonden tog emot hästen muttrade säljaren någonting om att ”du skall se dig för därför att hästen ser ju inte”. Det här tänkte inte bonden på, utan tog det som en allmän uppmaning att vara försiktig med hästen.

En stund senare kom bonden underfund med att den vackra hästen var helt blind. Bonden krävde att köpet skulle gå tillbaka, men säljaren hävdade att han i vittnens närvaro hade sagt att hästen var blind.

De till marknaderna utkommenderade djurskyddspoliserna måste avliva den stackars hästen.

Fiskhandlarna stod i rad vid torgets södra sida. Det såldes både färsk och saltad fisk. Och bl.a. Härmäborna brukade på Nykarlebymarknaden köpa fisk för vinterns behov. Bild från 20-talet.

Fulla polisassistenter
Extra ordningspoliser tillkallades också för att biträda den ordinarie polisstyrkan. Det fatala med denna tillkallade polishjälp var bara att många av mannarna själva söp sig fulla så att de ordinarie poliserna fick extra besvär med att också se efter sina ”assistenter”.

— Torghandeln var mycket livlig, särskilt under höstmarknaderna, minns Edvin Marklund.

— Invid våghuset, som stod vid östra sidan av torget, där busstationen nu är belägen, såldes seldon försedda med bjällror och klockor. Från Kurikka kom de välkända kibikslädarna och häckkärrorna och från Vasa möblerna.

— Köttstånden fanns i rad från våghuset till nuvarande HAB-hörnet [Nordea]. Helt okontrollerat kött såldes. Långt senare infördes kontrolltvånget och så småningom upphörde torghandeln med kött.

[Köttförsäljning i slutet på 1930-talet vid torgets östra sida strax norr om våghuset. Andre mannen från vänster är Bernhard Eng och längst till höger vid disken är Mauds far ”Mon-William” Hägglund. Damen med handväska är Ebba Blomqvist, född Ström, berättade Henrik Dumell. Herrarna är reglementsenligt klädda. Maud Granvik tillhandahöll. Förstoring. Negers synpunkter. (Inf. 2008-04-19, rev. 2011-01-06.)]

— Fiskhandlarna stod i rad vid torgets södra sida. Förutom stadens fiskare fanns här alltid fiskare från Soklot och Vexala som saluförde strömming, gädda sik och bl.a. abborre. Det fanns både färsk och saltad fisk. Ivriga köpare var bl.a. härmäborna som på Nykarlebymarknaden inköpte fisk för vinterns behov. De köpte vanligen färsk strömming och saltade själva.


Sundells brödvagn
— På höstmarknaden såldes också frukt, vanligen äpplen från södra Finland och brödförsäljningen var omfattande. Isynnerhet gick vetebröd bra åt, men också rågbröd fann köpare. Örfilarna var stora och mättande. 1910 kostade rågbrödet 10 penni kakan, något billigare om man köpte fem bröd.

— Jeppobagaren Sundell hade en speciell brödvagn från vilken han sålde brödet. Om jag inte missminner mig hade också bagare Ekroth en brödvagn som helt enkelt var ett försäljningsstånd på hjul och försett med väggar och tak.

Flottningen i älven var den tiden allmän och flottare deltog med liv och lust i höstmarknaden i Nykarleby. De söp vanligen dygn efter dygn så pass att de helt glömde virkesflottarna som därför frös fast i höstisen i Åminne.

Levande bilder
— Ifråga om nöjen fanns det en del att välja på vid marknaden. Själv såg jag för första gången i mitt liv ”levande bilder” på höstmarknaden 1912. Bioföreställningen försiggick i ett tält på torget. Det var en vilda västernfilm och då filmen ju var stum ackompanjerades föreställningen av dragspelare.

På torget eller på gräsplanen invid polisstationen fanns karusellen, där en tur för barn kostade 10 penni. Så fanns det också ett enkelt tivoli med skjutbana. Taskspelare försökte med olika knep lura pengarna av godtroget folk. Och tro inte att det saknades prostituerade kvinnor på den tidens marknader. [Och ännu vid marknaden 1970 eller 1971 var ett stipteasetält uppslaget på torget.]

— Marknadsdanser hölls på fredagskvällarna i Finska arbetarföreningens ungdomslokal Talo [Karleborg] och på lördagskvällarna i Jutas uf. Många förlovningar ingicks i samband med marknaden, som den tiden faktiskt räknades som en av årets stora, om inte precis högtider, så dock händelser.

Enskild bild för Vbl

Säker vårbild

Kliche

Till de säkra vårtecknen hör tivolisällskapen. Nykarleby gästades häromdagen av vårens obligatoriska tivoli. Vårstormen fladdrade i tältdukarna, tingeltangelmusiken skrällde, luftgevärsskotten knattrade och barnen hade roligt. I bakgrunden ses normalskolan, d.v.s. seminariets folkskola om vilkens öde man förhandlar. Staden skulle enligt förslaget övertaga skolan och där inrätta alla sina ämbetsverk och kanslier m.m.

/Vbl-foto:VN/

Inl. av Vilhelm Nyby, Munsala.

Lars Pensar daterade på basen av björkarnas storlek till ca 1948. År 1951 planerade man att flytta seminariet till Vasa, så som en upptakt till det kunde man ha börjat fundera på vad man skulle göra med Normen. Förstoring.