Hej!

Läste just bidraget om parskacklarna som uppfanns vid Jouper-fabriken 1932, och kom att tänka på att det samtidigt med  fjäderfabriken fanns i staden ett annat litet Jouper-företag som hette MIXTRA. Det var John Joupers far, K. J. Jouper som började tillverka bl.a. snökättingar för bilar i en verkstad i Nystaden. Han hade väl högst ett par anställda och deltog själv i arbetet. Troligen tillverkades dessa parskacklar där, eftersom jag aldrig hört talas om dem under min tid på fjäderfabriken. K. J. Jouper drev sin verkstad ända tills han avled 1954. Se f.ö. nekrologen över honom.

Skickar en lite melankolisk, gammal artikel gällande tillståndet i vårt skärgårdsvatten för ca 35 år tillbaka. Sedan dess har visserligen vattenkvaliteten blivit något bättre och därmed också fisket, men i princip kvarstår nog en hel del av olägenheterna ännu. Artikeln ingick i SVENSKT FISKE nr 3/1976. Nu nämns ju inte Nykarleby där, så du kunde ju tillägga det i den inledande satsen ”En bottenviksskärgård, finländska sidan, Kvarken, Nykarleby.” 

Hälsningar, Kalle

[Åtminstone viss likhet med verkligheten har illustrationen, för Wenelius var piprökare. Förstoring.]

Spinnspöet ligger vid min sida och gungar lätt för båtens rörelser. Dess färgsättning är sofistikerad, handtaget är anatomiskt riktigt utformat och zoomspetsen är fylld av nästan supersonisk action. Lystern i glasfibern ger visioner av rymdålder, och det är ett verktyg värdigt att hanteras av en James Bond. Rullen är också den en ambassadör för elittänkande och dess blotta åsyn lovar return on investment. Att använda den är att charmeras av dess kattlika mjukhet med vilken den förverkligar alla ens sluga intentioner mot bytet. Och betet, spinnaren som pendlar i toppöglan, är ett smycke med utstuderad linjeskönhet, dödligt effektivt.

Jag känner det som om min personliga bekvämlighet hade varit målet för alla de teknikers, formgivares och marknadsförares strävan, som har gett mig dessa sköna grejor. Till och med fritidskläderna jag har på mig är så lätta, icke-rörelsehämmande och ändamålsenliga, att jag borde vara produktutvecklarna också på det området evigt tacksam.

Allt detta har jag fått för att kunna utnyttja min fritid just så som jag själv önskar, i denna den bästa av alla tänkbara världar.

Den bästa?

Människan är en snillrik varelse som omformar naturen och tingen omkring sig att svara mot sina behov. Denna förmåga lär ju vara vad som i första hand skiljer henne från djuren. Behoven är emellertid underkastade en ständig omvärdering, och därtill är människan inte tillräcklig genial för att kunna förutse alla konsekvenser av sin omformningsverksamhet. Sådana oväntade följder är det som just nu gör mig både arg och vemodig.

Jag har varit långt ute för att hitta renare vatten och därmed bättre fiskemöjligheter, och har god tid för reflexioner på hemfärden. Över fjärdarna håller jag god fart, men i sunden utnyttjar jag inte allt vad kraftpaketet i aktern kan ge. När som helst kan nämligen en tät bank av nate dyka upp i färdriktningen och då måste jag kunna väja snabbt för att undvika ett skatbo kring propellern. Vattnet blomstrar av vegetation. Fisk har jag inte fått, vilket i och för sig inte är ovanligt numera, men jag hade hoppats ändå. Storabborren har väl flytt för alltid, men rapporter om sporadiska nätfångster av skapliga abborrar har förekommit och jag har hört om någon spinngädda också, så därav hoppet.

Blicken vilar ömsom på den välvande blanka vattenryggen i kölvattnet som är pilsnerbrunt, ömsom på bogsvallets fradga som till nöds kan kallas vitt. Jag kan inte låta bli att släppa loss bitterljuva minnen från knappt en kvart mansålder tillbaka, från fiskefärder då.

Det hände förr att de ansvariga i köket bad en skaffa fisk till middag, av erfarenhet förvissade om att det också skulle bli fisk då. Man for, självfallet, glad att kunna förena nöje med nytta. Och Saltgrundet svek inte, gäddan eller abborren stod där den skulle stå. Man vände hemåt, den spetsgattade, klinkbyggda gamla båten plöjde i sex knop genom klart vatten. Aldrig behövde man stanna för att lossa nate från propellern. Fradgan kring bogen var kritvit och kölvattnet svagt buteljgrönt. Mindre farliga grund körde man gladeligen tvärsöver, för de högre undervattensstenarna syntes på långt avstånd. Emellanåt kastade man en blick i fiskkorgen och smålog. Men knappast förstod man att uppskatta allt detta tillfullo då, därtill var det för alldagligt.

När man vadade i land genom det grunda strandvattnet i vassviken därhemma, stötte mängder av flyende yngel mot ens fötter, och kanske man smålog igen. Detta var ju tummelplatsen för de nykläckta generationer som skulle befolka Saltgrundet, vasskanterna och vikbottnarna som fullvuxna, Återväxten var tryggad.

Föga kunde man tänka sig att man ett par decennier senare skulle vada i land på samma ställe från en fisketur som intet gett, och bittert se den oljiga hinnan på vattenytan skrynklas till färgskimrande veck framför smalbenen. Aningslös var man förr och bäst så kanhända, för hade man vetat hur utvecklingen skulle komma att förändra denna miljö hade naturupplevelserna i ungdomen fått en annan karaktär, en vemodig.

Tänk att jag en solig middag ännu sommaren 1963 vadade ut i vassviken hemma för att provkasta ett nytt spinnbete, och halade hem tjugoåtta abborrar, alla kring halvkilot. Tänk att man allmänt rodde harrbräde vid de yttersta grynnorna för bara tjugo år sedan. Tänk att jag fick se örnar para sig på isen i mars 1960.

Nu? Det bofasta örnparet är borta, en hittades död, förgiftad, i en ryssja vid utskärsfyren. Harrfångsterna är ett minne blott liksom mycket annat: storabborrarna som gav ”Record-fisken” i brons, sikhåvningen i älvmynningen på senhösten, den våldsamma gäddleken efter islossningstiden, och framför allt fiskefärderna, fiskefärder som inte var avslutade förrän nästa planerades … Nu åker man ut nångång för en arbetsam genomkamning av de gamla ståndplatserna i hopp om att någonting skulle oväntat ha ändrats till det bättre.

[Förstoring.]

Måste det vara såhär? Vad har hänt, vilka ofrånkomliga mänskliga behov har tillfredsställts på bekostnad av just denna skärgårds ekologiska balans? Vem har berikats och på vilket sätt? Frågorna tränger sig på och jag försöker fördomsfritt frammana den känsla av solidaritet med hela samhället som tydligen är nödvändig för att jag skall kunna acceptera förändringarna.

Mossarna utdikas. Skogsägaren får större avkastning genom torrläggningen, men för min del är följden att ”min” skärgårds vatten grumlas och surnar. Dessutom försvinner hjortronmarkerna och vadarfåglars visten. En hel biotop är i fara.

Minkfarmerna på landsbygden i dessa trakter har skjutit upp som svampar ur jorden och världens största farm med hundratusentals djur ligger vid en älv som har sitt utlopp i skärgården. Landet tillförs valuta, skärgårdsvattnet gödningsämnen.

Svavel, kanske ända från Ruhr, faller ur skyn. DDT, hormoslyr, fosfater, cellulosafibrer, arsenik, kvicksilver, kadmium, olja — alla häxbrygdsingredienser skall vattnet ta emot, om inte direkt så med strömmar och vindar från andra trakter. Skrämselpropaganda, säger några experter. Må vara, men jag ville be samma experter trösta mig med någon annan och naturlig förklaring till den utveckling jag själv upplevt så påtagligt. Kanske just vi som ägnar oss åt fiske är de som får erfara den allra konkretaste formen av naturförstörelsen.

Värderingsfrågor, ja. Är jag då själv färdig att tala mig varm för nolltillväxt, enklare vanor och mindre komfort? Skulle jag ens nöja mig med en enklare fiskeutrustning eller en träbåt som fordrar skrapning och målning årligen? Nå, det skulle jag, i utbyte mot rent vatten, men problemställningen är dessvärre inte så lättvindig. Den gamla goda tiden var ju mindre god i väsentligare avseenden och elimineringen av de värsta missförhållandena har varit värd stora offer. Kanske borde jag inte beklaga mig över att min lilla fritidshobby kommit att beröras …

Så går tankarna i ring där jag sitter i båten och kanar fram över fjärdarna. Dagen är skön, solen värmer gott i ryggen, men sinnets beklämning släpper inte. Nostalgi är väl ordet: ”osund längtan tillbaka till ett idealiserat förflutet”, enligt uppslagsböckerna. Återstår då för mig bara motarbeta denna känsla och ta vad som bjuds av andra naturupplevelser? Att hoppas på en ändring i läget under förevändning av att människan trots allt är en förnuftig varelse som skall kunna se sitt eget bästa, det är en tröst på mycket lång sikt. Så berusade som vi är av vår tillkämpade standard, så vana som vi är att se ekonomisk tillväxt som ett måste, och så liten roll som naturmiljön tyvärr spelar för ”livskvaliteten” hos en stor del av oss, får vi nog vänta oss att punkter utan återvändo passeras på flera områden förrän de verkligt avgörande omvärderingarna sker.

Min osunda trängtan kommer jag därför inte att undertrycka, tvärtom. Högst medvetet försöker jag dessutom överföra den till min son, i hopp om att någon i köket skall lyckliggöra honom med en begäran om att skaffa fisk till middag, nångång i en framtid när gäddorna åter står tätt på Saltgrundet. I början på nästa sekel kanske, en solmättad augustiförmiddag när storabborren just kommit in från havet och med väldiga plask jagar yngelstimmen i ytan på innerfjärdarna …