TUUKKA TALVIO
Fynd
av förhistoriska
mynt
i
Österbotten
Inledning
I företalet till sitt berömda verk, Anglosachsiska mynt
funna i Sveriges jord (1846), skriver Sveriges dåvarande riksantikvarie
Bror Emil Hildebrand om landets förhistoriska myntfynd:
Under bemödandet att ordna dessa sedan många år
tillbaka skrinlagda skatter och genom ofta förnyade iakttagelser
på jordfynd, som blifvit Kongl. Maj:t ock Kronan hembjudna,
sedan jag mottog vården om Samlingarna, har jag kommit till
den öfvertygelse, att de från främmande länder
införda dyrbarheter, som i vår jord anträffas, kan
fördelas i fyra bestämda klasser, begränsade inom vissa
tidpunkter ... Dessa fyra klasser har jag upptagit under följande
benämningar: 1:o Den Romerska, 2:o Den Romersk-Bysantinska, 3:o
Den Kufiska, 4:o Den Anglosachsisk-Tyska.
Antalet kända myntfynd är idag mycket större än för
150 år sedan, men Hildebrands iakttagelser är ännu i princip
giltiga, och de gäller i stort sett hela Norden, fastän man
i synnerhet i Danmark också har hittat mynt från perioder
som faller mellan de fyra klasserna. Det finländska fyndmaterialet
liknar det svenska, antalet funna mynt är endast väsentligen
mindre.
Hildebrands första ”klass” består av romerska mynt
från slutet av det första och från det andra århundradet
e.Kr. Största delen av mynten är silverdenarer, men guldmynt
förekommer också, huvudsakligen i södra Skandinavien,
och enstaka bronsmynt är funna i hela Norden, inklusive Österbotten.
Romerska mynt från 200- och 300-talen är ytterst sällsynta,
men från ca 400 till 550 importerades mynt igen till Norden. Nu
var det fråga om guldmynt från både Väst- och Öst-Rom.
Mynttypen heter solidus; den har en vikt av ca 4,5 gram. I Sverige,
främst på Öland och Gotland, har man hittat ca 500 solidi.
Finlands fåtaliga solidusfynd kommer alla från Österbotten.
Efter 500-talet började igen en penninglös tid. Den varade
ända till de första åren av 800-talet, då vikingatidens
import av österländska, s.k. kufiska silvermynt började.
Ordet kufisk betyder nuförtiden någonting som är konstigt
eller underligt, men ursprungligen kommer det från stadsnamnet al-Kufah.
Efter denna stad, som ligger i Irak, kallar man den eleganta angulära
[kantiga?] skrivart som är karakteristisk för de tidiga arabiska
mynten. Tiotals tusen arabiska silvermynt har hittats i Norden.
Mynttypen heter dirhem; den är tunn och bred och väger
omkring 3 gram. Typiskt för dirhemer är att de är bildlösa,
med texter som till största delen består av religiösa
formler, och att de är daterade. De bär en s.k. dateringsfras
som kan lyda t.ex. så här: ”I Guds namn är denna
dirhemen präglad i Medinat as-Salam år tre och sextio och etthundra?”
(Det muhammedanska årtalet 163 infaller i vår tideräkning
åren 779/80. Medinat as-Salam betyder ”Fridens stad”;
det är Bagdads förra namn. I denna stad härskade sedan
749 den abbasidiska kalifdynastin, vars mest kända medlem var Harun
ar-Rashid, berömd från ”Tusen och en natt”.)
I de tidigare fynden förekommer bland dirhemerna också persiska
mynt från den förislamiska tiden. Dessa mynt bär porträtt
av sassanidiska konungar, vars bevingade kronor kan vara ganska iögonenfallande,
och visar på frånsidan ett eldaltare mellan två stående
figurer.
Importen av österländska mynt över Ryssland till Östersjöländerna
pågick i 200 år. Mot slutet av 900-talet upphörde den,
av orsaker om vilka man inte är helt säker: en ofta upprepad
tolkning är att silvergruvorna i Mellanöstern sinade; men enligt
vissa forskare är detta en missuppfattning och den verkliga orsaken
fanns i Rysslands inre omständigheter.
Det östliga silvret ersattes med en myntimport från Väst-Europa,
närmast från England och Tyskland. Mynten är fortfarande
av silver och väger mellan ett och två gram. Liksom den arabiska
dirhemen är de tunna, men deras diameter är något mindre,
sällan mer än två centimeter. Åtsidan visar vanligen
ett symboliskt härskarporträtt, på frånsidan ses
mycket ofta ett kors eller något annat religiöst motiv. I samtida
latinska texter kallas myntenheten ”denar” efter det gamla romerska
silvermyntet, men i England och Tyskland använde man redan lokala
former av ordet penning.
Denna import varade i sin tur till 1100-talets början, då
inhemska mynt småningom undanträngde de importerade betalningsmedlen;
samtidigt blev också nedgrävandet av myntskatter mindre vanligt
än det hade varit under vikingatiden.
Fynd i Österbotten
före vikingatiden
Alla fyra importperioderna är representerade
i finländska fynd, men den ”romerska klassen” är hos
oss mycket problematisk. I Finlands förhistoria förtecknar
Ella Kivikoski tio romerska myntfynd, tre denarer och sju kopparmynt såsom
tillhörande Finlands arkeologiska fyndmaterial. ”Flertalet är
ströfynd, och åtminstone några torde vara sekundär
fynd”, skriver hon.1) Anmärkningen är
säkert berättigad. Antalet fynd är också i verkligheten
större än tio. Vi har i behåll endast två finländska
fynd av romerska mynt som kan accepteras som uppenbarligen primära.2) Det ena är en sestertius (stort bronsmynt) från Sagu
i Egentliga Finland, hittad på platsen av ett gravfält från
romersk järnålder. Tyvärr är myntet helt förstört
av korrosion och kan inte närmare identifieras.
Det andra fyndet är ett kopparmynt, en as av kejsar Hadrianus
(117—138), hittad på Helgabacken i Nykarleby på 1890-talet
(fig. 1). Lektor Viktor Wichman[n] — känd som skalden Gånge Rolf — hade köpt detta
mynt, som senare kom till Nationalmuseet, från en bonde i Nykarleby;
enligt uppgift var det funnet på Helgabacken i Kovjoki by [där Samlingshuset fanns]. På grund av detta upptogs på 1920-talet en arkeologisk utgrävning på den angivna fyndplatsen, och man fann då ett delvis förstört
gravröse med spår av likbränning. Också myntet är
skadat av eld, med sandkorn fastnade i den smultna kanten. Röset
på Helgabacken kunde dateras till romersk järnålder,
och fastän bevis saknas, finns det inget skäl att tvivla på
att lektor Wichman[n]s mynt verkligen härstammar från detta
eller något annat närbeläget röse.3)
Fig. 1. En as av Hadrianus (117—138) från Helgabacken
i Kovjoki, Nykarleby. På frånsidan tre fälttecken.
Finlands nationalmuseum. |
Efter det att Nykarlebyfyndet hade fått publicitet fick man uppgift
om ett annat romerskt mynt från samma nejd, men denna gång
kunde uppgiften inte bekräftas (se Bilaga). Från
Roparnäs i Vasa sändes till Nationalmuseet i början av
1950-talet en sestertius av kejsarinnan Faustina d. ä. (d. 141),
men på grund av landhöjningen torde fyndplatsen ännu under
romersk järnålder ha varit sjöbotten. Också i Närpes
skall i början av 1970-talet ha hittats en sestertius från
Vespasianus, men närmare uppgifter saknas.4) Det
måste framhållas, att fynd av enstaka romerska mynt, i synnerhet
kopparmynt, ofta är mycket svåra att tolka: några av
dem kan vara autentiska fynd från järnåldern, men en
del är säkert sekundära.
I Skandinavien består de romerska myntfynden huvudsakligen av silverdenarer.
Tre denarfynd från Finland är nämnda i litteraturen, men
här är uppgifterna igen osäkra: sannolikt är det fråga
om endast två mynt, av vilka det ena hittades i Tammela på
1700-talet och det andra i Bjernå på 1800-talet. Båda
är försvunna, men Tammela-myntet publicerades år 1745
av professor, sedermera biskop Johan Brovallius i en akademisk dissertation Observatiunculas ..., in specie numi Sabinae expositionem. Denna
dissertation var Finlands första numismatiska publikation.
— — —
[A Map of the Distribution of Roman Coins Found in Eurasia and North Africa från Digital Maps of the Ancient World dök upp i facebook-flödet. Enligt den är Kovjoki-fyndet det nordligaste. Det var ju enastående! Förstoring.
(Inf. 2023-09-17.)
Mats Dahlin kommenterade på facebook:
Enligt hemsidan ”Coin Hoards of the Roman Empire” som den här kartan kommer ifrån är det myntfynden på Gulldynt i Vörå som symbolen indikerar.
Men då kan man fråga sig varför Kovjokifyndet, som Johan Willman påpekade egentligen ligger på Socklot bys marker, inte är med. Och det är trots allt längre norrut.
När nu Vörå kom på tal, kan jag inte låta bli att ännu en gång tipsa om de spännande radioprogrammen om Vörårunorna.
(Inf. 2023-09-20.)]
|
