Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad av Einar Hedström

Seminariet

[1. Edvard Conradi]

Seminariets första direktor Edvard Conradi hörde visserligen 70-talet till, men kvarstod i sin befattning det första året av 80-talet. Ehuru han icke avlagt någon universitetsexamen, hade han, redan 60 år gammal, utnämnts till tjänsten på grund av sina gedigna fackkunskaper och sin allmänbildning samt sina personliga egenskaper. Hans läroämnen var historia och geografi. Han var en utmärkt organisatör, som lärare sträng men rättvis, och i hans undervisning spårades alltid hans uppskattning av viljan, arbetet och pliktkänslan. Ehuru han dog på annan ort, fördes hans stoft till Nykarleby, där medlärare och elever reste en vård till hans minne.

[Läs mer: Av K. J. Hagfors. Målning av Arvid Liljelund.]

[2. Wilhelm Sundwall]

Även hans efterträdare direktor Wilhelm Sundwall var en god ledare, men framför allt en utmärkt lärare i sina ämnen religionskunskap och pedagogik. Hans inflytande på eleverna var stort särskilt i fråga om det religiösa livets utbildning. Han var Nykarleby stads representant vid lantdagen år 1885, där han bl.a. petitionerade om avskaffandet av nattvardstvånget såsom villkor för lysning till äktenskap, en fråga som blev avgjord 30 år senare.

Det väckte både förvåning och saknad, att han redan år 1886 avgick från läroverket för att överta direktorstjänsten vid Ekenäs seminarium.

[Läs mer: Av K. J. Hagfors.]

Conradis och Sundwalls verksamhet hade varit av grundläggande betydelse för seminariet.

[3. Zachris Schalin]

Efter direktor Sundwall följde som direktor Zachris Schalin, som år 1886 tillträdde sin tjänst under en för läroverket svår brytningstid, då elevantalet var i nedgående, så att det under hans första år inskrevs endast 3 elever i första klassen och det t.o.m. var fråga om seminariets indragning. På 90-talet begynte dock elevantalet att stiga.

Direktor S. var systerson till Z. Topelius. Hans huvudämne var religion, men han hade dessutom många kulturella intressen. Han sysslade även gärna med trädgårdsodling, och det var han som anlade den på sin tid så omtyckta Skogsparken invid seminariet. Att han ansågs finsksinnad låg honom kanske emot vid ett svenskt läroverk av detta slag, men det var nog den ”topelianska” ståndpunkten han därvid intog och bör reduceras till sina riktiga proportioner. [Porträttet målat i olja avtäcktes vid Nykarleby seminariums 50-årsfest 1923.]

[Läs mer: Av K. J. Hagfors.]

[4. Gustaf Hedström]

Den längsta tiden vid seminariet hade vid sekelskiftet lektorn, sedermera direktorn Gustaf Hedström, min far. När han blev lektor vid läroverket, var flere av eleverna äldre än han, och då han definitivt lämnade det år 1922 vid 70 års ålder, hade han tjänstgjort där 46 år, och alla folkskollärare, som till dess utdimitterats, hade av honom erhållit undervisning i gymnastik, naturvetenskaper, teckning eller slöjd. Han var en av den moderna gymnastikens föregångsmän i landet och hade fått sin utbildning i Tyskland. ”Vi försökte efterlikna hans hållning och spänstiga gång”, skriver en f.d. seminarist. Hans ”Folkskolans naturlära” läses ännu. Han var stor naturälskare med segling och fiske som älsklingssysselsättningar. Det var han som grundade Segelsällskapet Ägir och som införde flere sportnyheter. Han sågs prova den första velocipeden (den tidens höghjuling) på stadens gator och han införde den första sparkstöttingen, det första skridskoseglet, den första centerbordsbåten och det numera så allmänt använda loggertseglet m.m. Genom sin härkomst var han i högre grad än de andra bunden vid själva staden. [Porträttet målat i olja avtäcktes vid Nykarleby seminariums 50-årsfest 1923.]

[Läs mer:
Av K. J. Hagfors.
Artiklar i Österbottniska Posten om Nykarlebys historia.
En av personerna på Brunnsholmen i Erik Falander av Ernst V. Knape.
Släktöversikt av Woldemar Backman.
En idrottsresa av A. H. 1896
H. grundade Fruntimmerssskolan.
Minnesruna i Österbottniska Posten. 1923
Direktor Gustaf Hedströms jordafärd. 1923
Stadsfullmäktiges hedersbevisning. 1923
„Gamla direktorn“. 1923
Minnesruna i Svenska Folkskolans vänners kalender. 1923
Alla sidor där Gustaf Hedström nämns.
Ida Forsbacka tjänade hos Hedström.]

Utom Conradi kvarlevde ännu i min barndom två av lektorerna från seminariets grundläggning. Den ena var lektorn i matematik, fysik och teckning Josef Lindskog, hemma i Sverige. Han hade visserligen lämnat sin tjänst i slutet av 70-talet, men han bodde en tid i Bonäs på ”Lugnet”, i en gård som kallades ”Vipplustig”. Ehuru han icke ofta syntes i staden, nämner jag honom främst därför, att han efterlämnat minnen som ännu finns kvar. Han var nämligen den första som här ägnade sig åt fotograferingskonsten, för vilken han var mycket intresserad. Han tog både porträtt av sina vänner och situationsbilder av varjehanda slag. Det är han som uppgjort den skärgårdskarta, varav några högt uppskattade blåkopior ännu finns i behåll.

[Läs mer: Av K. J. Hagfors. Fotomaterielleverans.]

Den andra var musiklektorn Fredrik Illberg, en intresserad och skicklig lärare, som bl.a. nått så goda resultat i tonträffning, att han en gång med ett antal av sina elever demonstrerat sin metod vid ett allmänt skollärarmöte i Stockholm. Han har komponerat melodin till bl.a. Gånge Rolfs bekanta ”Nu sväller seglet och böljan slår...” och en tyvärr alltför litet känd melodi till Topelius' ”Vak upp kring hundramila stränder”. Vid den tid jag började minnas honom hade hans temperamentsfulla uppträdande och ojämna lynne dock redan närmat honom originalen. Då seminariet en gång hade inspektion från skolöverstyrelsen framkom han med ett sakta knorrande vid sammanträdet i konferensrummet med intet annat önskemål än avhjälpandet av den ”förbaskade svansmusiken”, och det må tillgivas överinspektör Lönnbeck att han inte strax var på det klara med att Illberg åsyftade sin stol, där en järnkonstruktion åstadkom ett gnisslande ljud, som brukade irritera honom. Ett humoristiskt uttryck gav han en gång åt sin otålighet över att tvenne av stadens damer inte slutade sitt prat nedanför hans öppna fönster, fastän de redan flere gånger sagt farväl till varandra. Han tog en stol och sänkte den genom fönstret ned på trottoaren, mycket artigt yttrande: ”Kanske damerna behaga sitta ned!”.

[Läs mer:
Av K. J. Hagfors.
Illbergs gård.
Pampen.
Musiken vid Nykarleby seminarium 1873-1897 av Mats Björkstrand.
Man höll sig mjuk i knäna anyway i Amerikatrunken.
Billig Jul-Utställning i F. V. Illbergs Bok och Musikhandel i Nykarleby.]

Bland 80-talets lärare erinrar jag mig dessutom lektor Alexander Hellgren, lärare i svenska ehuru han hade finskan till modersmål. Han hade varit informator hos Johan Vilhelm Snellman och god vän till svenskarnas bittraste fiende Yrjö-Koskinen och var naturligtvis en deciderad fennoman, men stillsam, vänlig och försynt.

Mycket omtyckt av sina elever var Max Strömberg, lektor i matematik och naturkunskap och en framstående lärare Han var mycket begåvad.
[Även redaktör för Österbottniska Posten.]

[Läs mer: Av K. J. Hagfors.]

En person som genast vid sin ankomst till staden blev populär var lektorn i historia V. K. E. Wichmann. Hans namn var redan känt; han hade jämte A. O. Freudenthal spelat den största rollen vid den svenska nationalkänslans väckande i landet och varit det svenska partiets ledare inom studentvärlden.

Han ansågs vara en lovande skald, och hans dittills utgivna tvenne diktsamlingar hade vunnit många beundrare. Sitt författarnamn ”Gånge Rolf” fick han, förkortat till ”Gånge”, behålla även i det dagliga livet. Han hade i sin undervisning en utomordentlig framställningsförmåga, som ryckte alla med sig. Med förkärlek rörde han sig i vikingatiden och Sveriges storhetstid, och med den fornnordiska gudaskaran var det som om han varit närmare bekant. Hans hänförelse för svenskheten kunde ej undgå att göra ett varaktigt intryck på eleverna. Utom seminariet var han densamma, subjektiv och tändande, och med ett stort förråd av historiska anekdoter. Han var en gärna anlitad festtalare och deklamatör och otvivelaktigt i sina välmaktsdagar en av landets bästa talare. Jag har senare haft en känsla av att man ej i tillräcklig grad uppskattade den tillgång han var för samhället. Det praktiska livets bestyr låg mindre väl för honom. Med sin impulsiva läggning var han ganska godtrogen, vilket stundom gav anledning till skämt. Då han en tid var engagerad som meddelare av lokalnyheter i Ö.P., räddade vi honom en gång i sista minuten från att offentliggöra en notis, som två av hans kamrater i brist på andra nyheter lurat i honom, nämligen att länsmannens ökända märr fått första pris vid en hästutställning i Seinäjoki. [En av personerna på Brunnsholmen i Erik Falander av Ernst V. Knape. J.L. Bircks minnesbilder.]

[Läs mer: Av K. J. Hagfors.]

På 90-talet tillkom tre seminarielektorer, sinsemellan mycket olika. Den av dem, som kom att spela den största rollen vid läroverket och i staden, var lektorn i svenska K. J. Hagfors, själv tidigare elev vid seminariet, ehuru han vid sin återkomst tio år senare hunnit bli filosofiedoktor. Han var en god lärare, och särskilt lade han an på en grundlig undervisning i grammatik. Många bland dem som under skoltiden av hjärtat förbannat Sundéns grammatik, har senare erkänt nyttan av den obönhörliga stränghet, med vilken H. inplantat dess regler och undantag. I sitt sätt mot eleverna hade han tydligen tagit intryck av Cygnaeus, men inte alltid med samma resultat. Hans ironiska anmärkningar väckte ofta bitterhet. Han utgav bl.a. den allmänt använda ”Folkskolans språklära”. Det, som av hans litterära verksamhet närmast berör Nykarleby, är de gärna lästa krönikor, som han till ett antal av flera hundra skrivit i ortstidningen.

[Läs mer: Av K. J. Hagfors.]

Till de lugna och saktmodiga både inom och utom läroverket hörde lektorn i matematik och naturkunnighet Adolf Mennander. Med sin stilla humor berättade han mig en gång, huru han egentligen kom sig hit alldeles oavsiktligt, samt om sin hitresa och ankomst. Han var lärare i Fredrikshamn, då han såg tjänsten lediganslagen och företog sig att skriva sina ansökningshandlingar främst för att se, huru dylika rätteligen borde uppsättas, men utan tanke på att erhålla tjänsten. Till sin förvåning blev han efter någon tid gratulerad till tjänsten av en kamrat. ”Inte far jag dit”, sade M. ”Det får du nu i alla fall lov att göra, och du kan ju alltid senare söka dig bort”. Och M. satte sig omsider på tåget. Den tiden gick inga nattåg, utan han måste tillbringa två nätter på järnvägshotell. Sedan han tyckt sig ha farit halvvägs till nordpolen, kom han till det skogsinbäddade Kovjoki en mörk och kulen dag. ”Skiner då solen inte nån gång här?” frågade han i dyster stämning skjutspojken, som skulle köra honom till Nykarleby. ”Nej”, sade denne som måtte ha missförstått frågan. Mennander suckade. Men här blev han över 30 år till sitt livs slut. Han var en mycket samvetsgrann lärare och i stadslivet högaktad för sitt försynta väsen. Han var en stor naturvän, och sina lediga stunder utnyttjade han helst genom långa promenader i skog och mark. Det hörde till vårtecknen i staden att se ”Milo” dröja vid någon trottoarkant för att med sin käpp röja bort ishinder för de första rännilarna.

[Läs mer:
Av K. J. Hagfors.
En av personerna på Brunnsholmen i Erik Falander av Ernst V. Knape. J.L. Bircks minnesbilder, minnesruna i SFV-kalender.]

Iivari Forsman, lektor i musik, tillhörde den kända finsksinnade släkten och antog också senare släktens förfinskade namn Koskimies; dock hörde jag honom aldrig framföra sin ståndpunkt i språkfrågan. ”Iivari” var en mångkunnig man. Fastän hans ämnen i kandidatexamen varit moderna språk, hade han blivit lärare i sång och musik, men hade egentligen bort bli ingenjör. Han var vid undervisningen mera intresserad av instrumentalmusiken än av sången, och det var han som bildade den stråkorkester, som sedan dess ägt bestånd bland eleverna. Hemma sysslade han en tid med orgelbygge, räknade ut orgelpipornas dimensioner och snickrade. Den ena av de två orglar han byggt inköptes till en kyrka i en skärgårdskommun i Vasatrakten. En tid samlade han fickur av olika slag, helst gamla eller sällsynta fabrikat, och hade omkring 200 ur hängande på sin vägg. Senare blev han även motorexpert för dem av sina vänner, vilkas motorbåtar krånglade. Han tycktes ha ett överflöd av verksamhetslust; då vi en gång kom från en höstutfärd till sjöss och båten var lyckligt uppdragen vid Nålörn, och han ej fann något annat utlopp för sina krafter, företog han sig att ösa bort sand från en därmed fylld båt.

Läs mer:
[Av K. J. Hagfors.
Kanske var han också numismatiker?
Motorbåtsägare.]

Första årgången lärarkandidater dimitterade år 1877; från vänster. Bakre raden: Mårten Holmberg, Anders Blomqvist, Johan Hagman, Gustaf Wiklund, Johan Hofman. Mellersta raden: Anders Nyby, Felix Qvanten. Johan Svedberg, Karl Söderlund, Matts Åkerlund. Främre raden: Gustaf Andersson, Karl Snickars, Johan Holgers och Anders Nyström.

En person som med tiden kom att spela en stor roll i staden var K. F. Spolander, från mitten av 80-talet lärare, sedan överlärare vid normalskolan, där han uppehöll en utmärkt ordning och betraktades som en fordrande lärare. Han var i besittning av en ganska mångsidig begåvning i förening med handlingskraft och stark vilja, vilka utnyttjades på många poster i samhället. Han blev sedermera på 1900-talet bankdirektör i staden (N/Fbanken) [Nordiska Föreningsbanken] och blev slutligen så gott som enväldig i det kommunala livet.