Kovjoki

Norrutgående tåget rusar fram genom slättbygderna norr om Seinäjoki och når efter ett par timmars färd Jeppo, den första svenska kommunen i denna del av Österbotten. Följande station är den av vackra tallar omgivna Kovjoki. Härifrån leder en landsväg om 9 kilometer västerut till Nykarleby stad. Från stationen ses ingen egentlig bebyggelse, ty den blev vid Uleåborgsbanans anläggning placerad ett gott stycke från byn, troligen för att underlätta förbindelsen med Nykarleby stad. Först när tåget passerat stationen, skymta på båda sidor om banan några gårdar (Lukus-gårdarna), och ett stycke längre fram synas på vänstra sidan tre gårdar på Håsebacken. Resenären hinner knappast konstatera, att tåget passerar tvenne små åar, den ena vid Lukus, den andra en och en halv kilometer längre fram.

Kovjoki by har ingenting imponerande. Gårdarna äro inte stora, och byn företer inte de vida vyer med odlade fält, som äro så vanliga i Österbotten.

Kovjoki by var, innan järnvägen byggdes, en enslig skogsby, om ock inte i lika hög grad som den en mil längre inåt landet belägna Markby. Att järnvägen kom att dragas genom byn, minskade självfallet något av isoleringen i dess läge. Men någon trafikort av betydenhet har den dock inte blivit.

Kovjoki by är av medelstorlek bland byar i Österbotten. Den omfattar ett 40-tal bondgårdar om c:a 1/8 à 1/12 mantal eller mindre. Byn är belägen invid Kovjoki å, som upprinner i Kauhajärvi i övre Purmo, och dess biflöde Lukus å från Jenjärvi i Jeppo. De båda åarna sammanflyta invid själva byn och rinna genom Sundby i Pedersöre samt mellan Bennäs och Jakobstad ut i de grunda fjärdarna öster om staden.

När Kovjoki fått sin första befolkning, kan icke numera utrönas. Några beräkningar kunde möjligen göras på grund av landhöjningen. Kovjoki bys marker befinna sig på ungefär 10 à 15 meter över havet. De fornfynd, som gjorts i trakten, torde hänföra sig till ett tidsskede, som ligger längre tid tillbaka än den första bebyggelsen.

På Helgasberget invid Biggas finnes en forngrav. Denna har tidigare blivit plundrad och i densamma skall bl.a. ha hittats ett järnföremål (troligen ett svärd), som någon gång i tiden tagits i bruk som granrishacka i en av Biggasgårdarna. När graven för några år sedan undersöktes av doktor W. Hackman, hittades där en bronsring och rester av brända ben. Av själva gravröset finnes ej mycket kvar. Troligen ha stenarna blivit bortförda och använda som byggnadsmaterial.

Professor T. E. Karsten berättar i Svensk bygd i Österbotten, del II, att han åren 1922 och 1923 företagit avvägningar för att fastställa höjden av vissa punkter i svenska Österbotten. Dessa utvisade, att toppen av Helgasberget låg 22,1 m över havet. På grund av siffrorna för landhöjningen vid denna del av Bottenviken kan man anta, att Helgasberget omkring år 500 f.Kr. höjt sig över havets yta. Den odlade delen av Kovjoki by har först omkring ett tusen år senare blivit fast mark.

Det är möjligt, att bosättningen skett långsmed ån och att de första inbyggarna kommit från Pedersöre.

Nykarleby socken hörde som så många andra socknar i denna del av landskapet ursprungligen till Pedersöre. Då den år 1607 blev avskild till en särskild församling, stannade Kovjoki by i kommunalt hänseende kvar inom Pedersöre socken. Den var vid denna tid större än nu. Den bar namnet Kovjoki och Strömmens by (stundom Kovjoki eller Strömmen) och omfattade då Karby, som nu hör till Pedersöre, det nuvarande Kovjoki samt det ovannämnda Markby. Det må beklagas, att det vackra namnet Strömmens by försvunnit. Först år 1875 blev Kovjoki definitivt överfört till Nykarleby.

Byn omfattar 6 hemmansnummer: Hannula, Lassila, Rundt, Pet (Petas), Biggas och Lukus. De fyra förstnämnda äro belägna nere i själva byn (”Byin”), som före nyskiftet för några år sedan omfattade 13 gårdar i en tät bebyggelse gård vid gård omkring en torgliknande öppen plats, det s.k. Lötet. På ett avstånd av något mer än en kilometer söderut lågo på Nabban (Aspnabban) tre gårdar, hörande till Lassila-numret, och på ungefär en halv kilometers avstånd fågelvägen åt sydost Håseback-gårdarna, av vilka två hörde till Hannula och en till Petas. Alla dessa gårdar hade troligen vid ett tidigare skifte blivit utflyttade från byn. Den övriga delen av byn kallades Oppföre (uppför ån) och omfattade Hermans (Hannula), Biggas (tre, senare fyra hemman) och Lukus (sju, senare tio gårdar). Bosättningen i Oppföre var spridd, och blott på Biggas förekommo två och på Lukus två gårdar med gemensam gårdsplan.

Mellan Hermans (Hermanssons) och Biggas uppfördes år 1886 byns folkskola på mark, som tillhört ett soldattorp.

Till bosättningen hör också att nämna de stugor, som av obesuttna uppförts på byns eller enskild mark. Nere i byn voro de dels spridda, dels samlade i en fortsättning av byn, som kallades Skatan. Här funnos tio sådana små stugor, de flesta med var sin lilla täppa jord, kanske som ett slags arrende. Av sådana små stugor funnos i hela byn omkring ett trettiotal. Jordbesittning i torparförhållande förekom i ytterst få fall.

Bygata i Kovjoki. Till höger författarens hemgård. Foto J. Rundt 1918.

I detta sammanhang kan nämnas, att någon egentlig skillnad i rang ej förekom mellan besuttna och obesuttna. Äktenskap mellan dem voro ej ovanliga. Byn var alltså ett rent demokratiskt samhälle.

Bondgårdarna voro i allmänhet små, uppförda i en våning med en obebodd vind och bestående av en storstuga med kammare och en kall farstu, en del med en farstukammare eller framstuga. En och annan gård blev vid ombyggnad utvidgad och försedd med en frontespis.

Några av gårdarna hade ännu på gammalt sätt en halvt eller helt kringbyggd gårdsplan. En av Petas-gårdarna hade en sådan gård, till vilken man kom genom tvenne portar, den ena från Lötet, den andra från ”föggårn” (ladugårdsområdet). Vid ombyggnad av gårdarna frångicks vanligen den slutna byggnadsplanen.

En del av gårdarna voro obrädfodrade och gråa eller rödfärgade, de flesta dock brädfodrade och målade i rött eller senare i en ljusare, gul eller grå färg.

Uthusen bestodo antingen av flera enskilda hus eller längre byggnadsräckor. De senare blevo vid ombyggnad vanliga, såsom mera ekonomiska. Vid några av gårdarna funnos ladugårdar med tjocka murar av natursten.

Gårdsplanerna voro vanligen inhägnade av plank eller staket, och vid de flesta gårdar funnos prydnadsträd, en rönn, en hägg, några björkar eller pilträd. Små kryddgårdar voro planterade med åbrodd, riddarsporre, tusensköna, vallmo, ringblomma, någon törnrosbuske.

De gårdar, som lågo spridda, hade största delen av sin jord omkring sig. Men gårdarna, som trängdes inne i byn, hade sin jord i många lotter, kanske ända till ett tjugotal, spridda på vitt skilda ställen. Detta är oekonomiskt och till men för ett intensivare jordbruk. Därför upptogs för ungefär ett kvarts sekel tillbaka frågan om ett nyskifte, vilket slutligen blev genomfört vid ingången till 1930-talet. Genom detta blevo många gårdar bortflyttade, och den gamla täta bosättningen inne i byn var bruten. Av de fyra gårdarna på Rundt blev endast en kvar, av de tre på Pet likaså blott en o.s.v. Detta var ett av den nya tidens krav, väl motiverat, men vars följder man i alla fall med ett visst vemod får konstatera. Fädernejorden i bemärkelsen av just de åkrar och ängsskiften, som förfäderna i flera släktled odlat och skördat och som man själv varit med om att odla och skörda, var nu given åt andra. Men efter något tiotal år är det gamla glömt, och livet lever vidare.

Kovjoki var inte någon rik by. Dess jordmån är antingen sandig eller stenbunden. Några åkrar på lergrund finnas egentligen inte. Stora områden av byns marker bestodo av naturliga ängar samt kärrmarker. Dessa naturliga ängar gåvo delvis en god höskörd, där de voro lagom fuktiga, men de vattensjuka markernas starr och fräken växte glest, och stora områden funnos som det knappt lönande sig att avbärga. I slutet av förra seklet väcktes förslag om utdikning av de stora ängs- och kärrmarkerna västerom byn (Käldmossen med angränsande områden). Planen väckte motstånd, men ett huvuddike utstakades och grävdes, och så blevo dessa marker småningom torrlagda och uppodlade och ge nu skördar, som mångfalt överstiga de tidigare i omfång och värde. Senare ha andra dylika torrläggningsföretag utförts.

Ett bidrag till bygdens odlingshistoria skulle otvivelaktigt ägonamnen ge, men de ha ej varit föremål för uppteckning och undersökning. Namn, sådana som Grän-(Gran-)backen, Stubblandet, Storsveden, ”Lihlryhlen” (Lillrödslan), Fämåsan och Lövsveden förefalla lätta att tolka. Svårare att tyda äro namnen Kabbomåsan, Blindasjälon, Trippashagan, Amosbigg.

Som brukligt är i Österbotten ha de flesta gårdar inofficiella namn, som användas gårdmellan i dagligt tal. Jag nämner Framstu, Abrams, Israls, Pyntas, Ka(r)las, Stampas, Håsebackan, Vannskogen, Daddas, ”Gambäryhlen” (Gammalrödslan), Tunten. Några gårdar kallades med ägarens tillnamn, andra med hans förnamn i sammansättningar såsom Kalas-Jockas, Håseback-Jonasas, Nabbas-Jannes, Lukus-Antas.

Officiellt användes vanligen gårdsnamnet såsom tillnamn: Johan Erik Hannula, Johan Mattsson Lassila, Anders Lukus. Några familjer hade dock redan vid denna tid egna tillnamn: Högdahl, Lassander, Lundqvist, Westerlund.

Då ingifte i betydande utsträckning förekommit inom byn, var en stor del av dess inbyggare inbördes släkt. Många familjer hörde till den av professor W. Backman utredda Lassila-släkten. De flesta hörde till någon släkt, som bott i byn sedan urminnes tider. Endast ett mindre antal hade inflyttat i nyare tid, främst genom giftermål, men även såsom hela familjer. I senare tid har inflyttning från Purmo förekommit.

Några lynnesdrag, som vore särskilt utmärkande för kovjokibon, kunna inte framläggas. Han liknar i det fallet nykarlebybon, som inte heller företer uttpräglade drag, såsom t.ex. munsalabon. Språket i byn är nykarlebydialekten, vilket tyckes motsäga antagandet, att kovjokiborna i tiden inflyttat från Pedersöre.

I en bondby utan några industriella anläggningar har befolkningen sin utkomst så gott som uteslutande av jordbruket och den därmed förenade boskapsskötseln, de obesuttna genom att utföra arbete på bondgårdarna.

Jordbruket tillämpade vid den tid här är fråga om det s.k. treskiftesbruket med råg, vårsäd och träda omväxlande med varann. Veteodling förekom ej. Spannmålsodlingen avsåg att tillgodose den egna familjens behov för året. Sin egentliga penningeinkomst hade gårdarna genom mjölkhushållningen. Härtills hade denna koncentrerats till hemmen, där smör bereddes, som såldes i staden. Men för omkring 50 år tillbaka startades i byn det första mejeriet. I detta drogs både separatorn och smörkärnan för hand av mjölkleverantörerna själva. Senare har ett ångmejeri uppförts.

Hantverk utövades för att fylla bybornas behov av kläder och skoplagg och för de senares reparation. En svarvare fanns i min barndom i byn. De flesta förnödenheter av trä tillverkades i hemmen, och många av husbönderna voro smideskunniga. I byn funnos därför flere smedjor.

I den lilla ån hade uppförts fyra kvarnar, som voro gemensamma för flere gårdar. Dessa voro Biggas kvarn, Rundts och Petas kvarn, Lassila kvarn och Stampas kvarn, vilken sistnämnda torde ha varit i enskild ägo. Denna kvarn var förenad med en vadmalsstamp (valkverk). Rundts-Petas kvarn blev raserad, då järnvägen byggdes, emedan det ansågs, att dess dammar kunde vara menliga för järnvägen, vilket förefaller egendomligt, då den låg åtminstone en kilometer nedanför järnvägsbron vid Langhagen.

Kvarnarnas hjulverk var helt av trä och bestod av ett underfallsvattenhjul och på samma axel ett kugghjul, som grep in i en lykta på en stående axel, på vars övre ända den övre kvarnstenen vilade. Kvarnstenarna voro av naturlig sten (granit) och måste efter någon tid hackas för att hållas skarpa. I kvarnarna tillverkades endast sammanmalet mjöl.

Kovjoki å, nedanför Rundt. Foto J. Rundt 1918. [Beskuren.]

Lassila och Stampas kvarn voro belägna nere vid byn, där ån rann över ett berg, i vilket bildats naturliga rännor (jåpar). Fallhöjden var inte obetydlig men vattenmängden ojämn och på sensommaren och vintern ringa. I berget invid kvarnarna funnos 'hällristningar', inhuggna namn initialer och årtal, en del ända från 1700-talet. För ett par tre årtionden sedan ersattes de båda kvarnarna av en turbindriven kvarn med sågverk och pärthyvel. Biggas kvarn har också blivit nedriven.

Byns skogar kunde inte i större utsträckning skattas för virkesförsäljning. De voro inte skötta, och tillväxten är i dessa trakter långsam. Det mesta gick åt till byggnadsändamål och vedbehov, men i detta avseende ansågs ingen egentlig sparsamhet av nöden. Några mindre skogsförsäljningar förekommo.

Tidigare hade tjärbränning varit allmän, att döma av de talrika tjärdalar som funnos i byn. Användbara voro ännu fem, och lämningar av åtminstone lika många kunde iakttagas.

Helt hade tjärbränningen ej dött ut. Jag påminner mig några fall av tjärbränning under min barndom. 'Sättningen' av tjärdalen skedde genom talko en kväll vid midsommartid. Den var ett folknöje med skämt och glam. Talkodeltagarna undfägnades med präktig ärtsoppa. En närmare beskrivning av själva tjärbränningen må lämnas utanför denna skildring.

Tjärdalsättningen var ej det enda tillfälle, då samarbete i talkoform förekom. Då ett pärttak skulle läggas, användes även denna form av inbördes hjälp. En familj, som led brist på arbetskraft, kunde hjälpas med höbärgning på detta sätt. Gratisbistånd gavs även vid anordnandet av familjehögtider, såsom bröllop, och vid begravningar.

En säregen form av samarbete förekom vid bärgningen av hö kring ett träsk, som var gemensam egendom för hela byn. Markerna kring träsket voro delade i fyra skiften, och byns gårdar voro uppdelade i fyra bärgningslag. Bärgningsrätten till de olika skiftena gick i tur mellan de fyra grupperna, så att var och en under de fyra åren hade ett nytt skifte att bärga. Gårdarna inom samma grupp bärgade sitt skifte gemensamt. Höet slogs med lie. Den starkaste karlen gick i spetsen, och lien var särskilt inställd för att ta in så mycket som möjligt i varje svep, vilket väl gick för sig i den lätt skurna starren och fräknet. För de svagare gällde det nu att följa med, och att det ej var alldeles lätt, har författaren som ung pojke prövat. Räfsningen sköttes av kvinnorna. Måltiderna och middagsvilan upplivades av skämt, där orden inte alltid skräddes.

Höet fördelades på vintern på följande sätt. Utanför ladan upplades det i så många lika stora högar som antalet gårdar i bärgningslaget. En av männen tog en handske av var och en och kastade handskarna en vid varje hög. Den hög, där ens handske låg, fick man köra hem.

Byn hade också gemensamma marker, vilkas avkastning utarrenderades. Därom och om andra frågor fattades beslut vid den årliga byastämman, som hölls fjärdedag jul hos åldermannen för året. Åldermansbefattningen sköttes i tur av husbönderna i en av gammalt vedertagen följd. Det föregående årets och det följande årets åldermän voro bisittare. Åldermannen hade hand om bykistan och om huvudnyckeln till byns lånemagasin. Bisittarna förvarade de två övriga nycklarna.

Byaråd sammankallades även under året vid behov, tidigare genom kringsändande av åldermansstakan, senare genom en skriven rådlapp, som sändes från gård till gård i en bestämd ordning och var av följande lydelse: ”Kovjoki byamän sammankallas till byastämma hos — — — den — — — klockan — — eftermiddagen.”

Husbönderna hade anseende och uppträdde med värdighet. Flere av dem voro kraftfulla typer och utpräglade personligheter. Ingen var en kopia av den andra. Där fanns pondus, där fanns humor, där fanns reserverad tystnad och inbundenhet. En viss sävlighet ansågs höra till värdigheten.

Gärna ville jag nämna någon utpräglad typ, men de äro så många, att detta ej är lätt. Kanske vore det bonden, plogsmeden och fiolspelmannen Jakob Högdahl, som deltog i Brages spelmanstävlan i Helsingfors år 1907. Han var kanske en diktare. Han hade egenheten och förmågan att forma sina repliker på rim. Vid ett tillfälle talades om att byns får, som fingo beta fritt på vägarna, gjorde ohägn på Skatan genom att tränga in genom grindar och stängslen. ”Jaha”, sade Jakob, ”på Skata var di int meir mata, utan bara hata”. Då det vid resonemang om tobak, som köptes i hela blad, sades, att stjälkarna voro starkare än bladen, inföll Jakob omedelbart: ”så, ju meir stjälka, ju välka” (välkare = bättre). Högdahls gård var den vackraste i byn, belägen på åstranden, gulmålad och med en proportionerlig farstukvist. Från smedjan på åbranten hördes ofta Högdahls hammarslag klinga. Hans hemgjorda plogar hade gott anseende i bygden. Även andra husbönder voro utpräglade typer. — I en liten stuga bodde Målar-Gret, som hade utbildning som målare och sade sig ha varit med om att måla Nykarleby kyrka. När det berättades för en herreman, att hon stått uppe på en ställning och målat tornet, utbrast han häpen: ”Hur f—n ha hon törssa dit?” Så berättade hon själv.

Ett original var Stamparn, som innehade Stampas kvarn och där skötte mäld och vadmalsstampning. Denne var en Münchhausen. För ungdomarna kunde han sitta och berätta om sina underbara äventyr i södra Finland, där han bl.a. varit i tjänst hos själva ”Demidoskon” (fru Demidoff, Aurora Karamzin). Hans berättelser kunde ha fyllt böcker.

Innan jag slutar, borde jag berätta något om de unga. Den tiden fanns intet föreningsliv. På söndagseftermiddagarna samlades ungdomarna för att fördriva tiden på olika sätt, bl.a. genom lekar. På somrarna slogs boll på Lötet (Konungsboll, ”Eitt hugg å spring”, ”Slå å sta på fischan”). En omtyckt lek var att slå triss. När denna lek utfördes ”me katase”, var det bra att ha en kraftig ledare, som kunde slänga i väg trissan med sådan styrka, att den hoppade över motpartiets alla stakar och käppar och partiet sålunda drevs tillbaka så långt trissan rullade, ju längre dess bättre. Andra friluftslekar voro att kasta pute (en knapplek), slå konk och ropa slagen. I den sistnämnda gällde det att uppsöka svårtillgängliga gömställen i byns uthus. Inomhus lektes ring- och pantlekar (Simon i Sälle, Öppen står vår borgarelucka o.a.).

Jag har med några antydningar sökt teckna en by och dess liv för omkring femtio år tillbaka. Mycket vore att tillägga. Jag kunde skildra det dagliga livet i en enskild gård med dess arbetsfyllda tillvaro från tidig morgon till sen kväll. Jag kunde berätta om de olika årstidernas olika sysslor. Jag minnes söndagarnas helgdagsfrid, som inleddes, då bygatan sopades på lördagskvällen, och färderna till kyrkan i staden på söndagsmorgnarna. Jag kunde berätta om helgfirande och om familjehögtider. Jag borde ha fått fram något av det äkta och enkla, det självfallna och fäderneärvda i bygdens liv under helg och söcken. Kanske har jag ägnat för mycket i utrymme åt tavlans ram och åsidosatt sådant, som kunde gett den liv. Här är den i varje fall, min ofullständiga skildring av en österbottnisk by vid övergången till en i många avseenden ny tid.