Barndomsminnen från Rummelbacken

Rummelbacken är ju ett mellanting mellan naturreservat och en upp och nedvänd åker. Som barn lekte jag ofta där tillsammans med mina kamrater. Det är många minnen som dyker upp för ens inre syn när man passerar denna plats. I min barndom lekte man mycket stillsammare än vad som är fallet med nutidens barn. Detta med förr och nu går igen. Under min barndom var ju vi, enligt mina föräldrar, mycket vildare än vad dom var under sin. Om denna barnvildhet bara fortsätter att stiga under åren behövs snart inga lejon på cirkus. Vad sägs om vilda ungar i stället? Men låt oss återgå till barndomen.

Tarzanfilmerna var ju populära och det var självklart att man skulle apa efter. Nu fanns det ju ingen djungel i Nykarleby, men vi hade ju Rummelbacken och det fick duga.

Vi får väl tacka vår skapare att han i vår skriande nöd efter djungel skänkt oss Rummelbacken. Nu hade vi djungel och det återstod bara att utse Tarzan, hans fru, schimpansen Cheeta samt de obligatoriska vildarna. Det var lite knivigt ibland innan alla var nöjda med sina roller*

*…Som tur var hade vi en skiljenämnd bestående av våra föräldrar. Dom kunde i de flesta fall avgöra, bättre än vi, vem som t.ex. hade största likheten med en apa.

Med ett illvrål startade skådespelet och krigsleken var i full gång. Att någon vänlig människa passade på att sova skönhetssömn, när vi skrek som värst, bekom oss inte det ringaste. Skulle det ha blivit en klappjakt utav, kunde vi trösta oss med att vi hade bättre kondition och bättre fotarbete än en yrvaken tant eller farbror som nyss vaknat en halvmeter ovanför sängen. Det var väldigt noga med vem man lekte och inte lekte med. Ville man bli kvitt dom som man inte ville leka med, var det bara att hojta efter morsan. Hennes utryckningshastighet fick dom flesta utryckningsfordon att skämmas. I varje fall den dåvarande brandkåren.

När man under leken lyckades ta en ”fånge” och binda honom medels snören vid en tall hade man roligt värre. I lekens yra glömde man ibland denna fånge och han fick sitta kvar tills hans mor kom och skar loss honom. Det var ju synd om honom om han inte tyckte om kall mat.

Tyckte han däremot om natur och frisk luft fick han mer än nog.

De leksaksvapen vi använde var absolut inte av den barnvänliga typen. Att någon av oss hade riktiga yxor och bajonetter bekom inte barnleksakskommittén det ringaste. Det konstiga var att man inte skadade sig mera då än vad som är fallet idag.

På ett par ställen i Rummelbacken fanns det grottor under stenbumlingarna. Det var alltid med en viss ängslan som man kröp in i dessa. Man var rädd att stenen skulle stjälpa över en. Hade detta skett skulle vi utan tvekan ha gjort skäl för benämningen ”plattlänningar”

Ibland hade man oturen att ramla ned från någon sten. Att landa som katten med fötterna före var otänkbart. Väl nedkommen på moder jord tog man först en överblick av situationen innan man satte igång med att stortjuta. Gjorde man inte det kunde ju folk tro att man sluppit undan med blotta förskräckelsen och så obemärkt fick det hela inte passera. På den tiden var det en sällsynthet att inte se en unge med sårskorpor på både armar och ben.

Under vintern blev Tarzanleken lagd på is till nästa sommar. Tro för all del inte att Rummelbacken miste sin betydelse på grund av snö och kyla. Enligt vår mening förvandlades den då till en förträfflig skidbacke. Jag minns speciellt ett spår som gick rakt ned till korsningen av Sollefteågatan och Karleborgsgatan. Att någon inte åkte rakt under en bil och på detta sätt skaffade sig träben är en gåta för de flesta.