Femtioåringar 2010

Del 2. Klasserna 1–6

Skolan var förstås Normen, som också gick under den orättvisa benämningen stenhäktet. Jag trivdes för det mesta bra där.

Göta Nielsen, ibland kallad Göta-Petter, var den första klassföreståndaren och jag tror att hon tog hand om oss de två första klasserna, jag saknar nämligen foto från klass två. Göta lärde mej på ett mycket trevligt sätt att ärlighet varar längst. Jag tror att följande händelse har påverkat mej hela livet: Under en rast kom jag och Annika ihop oss om nånting, jag kommer inte ihåg vad, och det slutade med att jag ilsket slog till henne med en socka i ansiktet. Hon blev förstås ledsen och jag blev rädd, dessutom ville Annika säkert hämnas på mej, och såg till att hon ännu när Göta anlände till klassen, fortfarande med våld klämde fram några tårar. Göta blev arg och skrek vem som har bråkat med Annika. Av någon anledning lyfte jag armen ögonblickligen och gav mej till känna. Då tittade Göta tyst på mej en stund och sedan började hon berömma mej för att jag stod för det jag hade gjort. Jag fick nog kvarsittning, men det var bara några minuter och efter den fick jag också beröm.

En gång under jumppatimmen i stora festsalen när vi viftade med armarna hit och dit och upp och ner, sjönk Göta plötsligt ner på huk och höll sej om armen. Hon hade svår smärta och sprang sen iväg för att söka hjälp. Till all lycka visade det sej att det var bara axeln som hoppat ur led, men vi barn blev mycket uppskrämda.

På rasterna spelade vi mycket fotboll, och speciellt under vackra vårdagar började man ”kånkka”. Vi hoppade omkring på brunnen och vi lekte tippa med John Fors. Men att gå på WC i källaren på västsidan under rasten var dock något mycket hemskt, för ofta kom nån av de stora pojkarna och bråkade.

Elsa Kronqvist, kallad ”Krunkken” eller ”Krunkkamommo”, var föreståndare på tredje klassen. Och henne hade man respekt för! Hennes rykte var dock mycket värre än hon själv var, och det var nog upp till en själv hur det gick. En episod skedde så att en av pojkarna gick upp till katedern för att för n:te gången uppvisa sin matematiska förmåga. Han hörde till dem som hade svårigheter i detta ämne och hade redan kämpat länge med ifrågavarande uppgift. Då höll inte Elsas nerver mera och hon slet häftet ur handen på pojken och började ursinnigt radera siffrorna så att häftet både skrynklades och gick sönder.

Elsa introducerade också hur man arrangerar roliga timmen med speaker, programblad och allmän ordning och reda. Moa, som var klok redan då, lyckades hålla ihop första programmet. Jag tror att det också var på trean när läraren frågade efter det gemensamma namnet på små kryp, Moa och Dalen visste att det hette insekt, men Moa fick slutpoängen för hon hade uttalat det så fint. På trean hade vi plutifikationstävling och enligt mitt minne var det Jonny som vann den, alltså den första som kunde de tolv första tabellerna.

Under de tre första åren hade min stora kärlek varit inriktad på Annika, men den var nog tyvärr obesvarad. På klass 4 fick vi en helt ny klassföreståndare till skolan, Eva Sundsten. Och hon var under de tre följande åren föremål för min delade kärlek. Flickorna varierade från Annika till Seija till Harriet, men Eva Sundsten förblev. Jag var jättestolt när vi hade vår egen musik med till skolan och Eva tyckte så mycket om min medhavda ”Sail along silvery moon” att hon ville låna och banda den. När vi på sexan den sista dagen lyssnade på Evas avskedstal till oss, var det nog många som satt med en tår i ögat, Eva också, för om jag minns rätt var vi hennes första klass, och efter tre år tillsammans kände hon oss nog mycket väl.

Ja ibland idrottade även jag. På första klassen blev jag sist i skidtävlingen, men farsan sa att det är först från andra ändan, och placeringen är inte bland det viktiga här i livet. Jag blev faktiskt, med Nissi, på delad fjärde placering ett år, och fick t.o.m. ett pris, en grön mapp. Robban var den som oftast vann.

På femman utökades klassen med barn från landskommunen, men riktigt bästisar blev vi väl inte, det krävs nog gemensam fritid till det. Men jag och Bengt var ”hästkarlar” en tid och höll till vid Stall Åminne. En gång var vi med Marika i Båda-skogarna och red på en av Hanséns (tror jag) hästar. När det blev min tur började den grisen galoppera med full fart tills den tvärstoppade så att jag gjorde en lång flygfärd, dock helt oskadd. Häst-jäveln skenade sen iväg till stan där någon vänlig själ fick fast den vid Brostugan. Men vi hästkarlar hade också andra väninnor, Sussu Siegfrieds var en inbiten hästvän. Under en grammatiklektion skulle vi bilda sammansatta ord av ett givet ord. Sussu löste problemet med att addera ”häst” till de flesta ord, framtill det givna ordet var gelé, då skrek nån hästgelé, och efter det hette Sussu hästgelé.

På sexan hade vi en håltimme en dag i veckan och då höll vi till på Hanséns café där vi åt glass, spelade pajazzo [tjugopennis!] och lyssnade på musik från juke-boxen, bl.a Zigenarvän med Agneta Fältskog och Chirpy Chirpy Cheep Cheep med Middle of the Road.

Stig och Moa torde ha varit de framgångsrikaste studeranden bland oss, men på sexan snöt jag det bästa stipendiet mitt framför näsan på dem, i och med att jag hade gjort ett beslut att jag vill ha ett bra avgångsbetyg och hade börjat göra läxor. Så från en relativt låg nivå var det lätt att vara den som förbättrat mest och därmed få det fina stipendiet.

Vinden på Normen var länge ett stort frågetecken för oss. Så förstås måste vi göra en inspektionstur. Det var spännande att undersöka allt bråte där, men så plötsligt hörde vi steg i trappan och förstod att nu är det kört, man fick absolut inte vara där. Vaktmästaren Oskar Kronqvist fick fast största delen av oss men jag klarade mej undan med blotta förskräckelsen. Han kunde vara ganska respektingivande ibland.

I slutet av denna tid blev lekarna mera sofistikerade, så på födelsedagarna väntade alla ivrigt på att det blev dags att spela ”Flaskan pekar”, och gjorde allt för att dölja att man hoppades att man skulle få pussa den rätta. Andra fina platser för dessa första försök i konsten att umgås med flickor var ”skullan” vid brandkåren där vi lekte ”Ryska posten”, och ”Rian-rian” där man kunde kramas och pussas i höet. Vår Rian-rian var den första ladan norr om vägen efter skogsbrynet öster om Frihemmet. [Vilken härlig platsangivelse!] Har läst att det fanns även andra Rian-rior. Ibland besökte vi också ”Kärleksstenen”, där det fanns flygekorrar.

I något skede var jag mycket intresserad av fåglar. På vårarna gjorde Robban och jag utflykter klockan 4 på morgonen för att titta på tjädrar och orrar.

Ibland på kvällarna spelade vi fotboll på Normens skolgård. Alternativt hoppade vi höjd, för där fanns en fin madrass. Sen när skymningen började lägga sej skulle man förstås vara med flickorna i mörkret inne i skolans uthus.

Vid ändan av Sollefteågatan fanns mycket barnfamiljer, bland andra vi, Karlssons, Blomströms och kusinerna Fors. Där lekte vi ofta ”pick-gömma” mot Karlssons postlåda vilket var strängt förbjudet på grund av att vi så ofta söndrade den. Nånting i stil med ”tio pinnar på brädet” lekte vi också.

Boas pappa var den som regelbundet drog upp kyrkuret och ibland fick jag vara med. Det var mycket spännande och ganska tungt att dra runt veven. Utsikten genom klockfönstret var inte heller fy skam. Ja, alla känner ju Boa som Boa som föll från stenen, men vi hade också mycket annat på gång med honom. En gång föll han från den höga toppen från rönnen på deras tomt och foten kilades fast i en klyka. ”Verkstadspojkarna” som det hette, kom då till undsättning. Man kunde också trimma Blomströms Lassis röd-orange Renault 4L, min kusin lärde mej hur ... man tar en deciliter sand och häller i tanken ... Det borde vi inte ha gjort! [En sån tur att Stefans far Bjarne hade bilverkstad!]

Ibland tog man sej till Bockmöllergatan där det ochså fanns mycket barn, 2 x Nymans, Lillviks och Storsveds. Där lekte vi oftast ”Halli-hallå låt bollen gå högt upp i det blå”.

Gubben har bollen (storlek tennisboll) i handen och de andra deltagarna, lämpligen 3–5, framför sej på rad. Gubben hittar på ett substantiv eller namn, och berättar till vilket ämnesområde detta ord hör. Min favorit var bilmärken. Sen säger han första bokstaven. I mitt fall kunde jag berätta att ordet är ett bilmärke börjande på bokstaven V. Nu får var och en gissa en gång. Om inte rätt ord gissats gav man andra bokstaven o.s.v. tills det rätta ordet hittats. Den som först kommit på det rätta ordet kommer nu bort från raden och ställer sej ansikte mot ansikte med gubben, varvid gubben med underarmskast (kärringkast), kastar bollen lodrätt upp i luften genom att först taktfast röra armen upp och ner skrikande ”hallii-hallåå låt bollen gå högt upp i det blå”. I det ögonblick bollen åker iväg börjar gubben springa bort ända tills den som gissat rätt fångat bollen och därefter ropat ”stopp”. Nu är avståndet mellan gubben och den andra kanske 20 m, varvid avståndet minskas av den andre med ett visst antal steg, var det kanske fem som får tas med fart. Därefter får avståndet minskas med längden av hur långt den andra kan spotta. Nu skall gubben med sina armar forma en ”korgbollskorg” framför sin bröstkorg. Om den andre nu lyckas göra korg med bollen är det dennes tur att vara gubba och hitta på ett nytt ord. Ingen kom på bilmärket Wolseley förrän sista bokstaven var under gissning!

Så gott som varje år måste man också bygga en kåta. Ibland fick man vara med bland dem som höll detta absolut hemligt, eller så var man bland dem som inte fick vara med, och gjorde därmed allt man kunde för att hitta en kåta att riva. Den sista jag var med om att bygga var av rätt bra kvalitet, kanske 1x1x2 m, med låsbar dörr, 5 cm isolering, absolut regntät och så lufttät att man inte kunde vara där. Den sista kåtan jag var med om att riva hade jag själv varit med och byggt. Göran och jag blev avstängda i något skede, så då hämnades vi genom att delvis riva den men också genom att utföra våra naturliga behov (bägge behoven) på golvet. Vi tryckte sen in spikar i vårt bruna resultat så att det liknade en igelkotte. Men i allmänhet blev dessa kåtor ganska snabbt övergivna, det var egentligen byggandet och hemlighetsmakeriet som var det roliga. [Även under senare år praktiserades ”kåtarivning”. Upptakten till en dylik omkring 1977 av en kåta i skogen väster om Leo Gröns hus var att tidigare omnämde Anders Engström ”ville stå på marken under kåtan!”]

Under sommarlovet var jag inte så mycket i stan, utan största delan vid villan vid ”sjöön”. Därifrån tog jag och min bror oss med båt till den obligatoriska simskolan där vi hade roligt. En av höjdpukterna var att vi fick med oss en flaska rödlimonad att dela på. Bottennappet var dock att min bror alltid lyckades spotta hälften av sin vältuggade smörgås tillbaka i flaskan där den flöt på ytan när det var min tur att släcka törsten. Efter vår två veckors simskola blev det vanligtvis dags för bybarnen att ha sin simskola. Då höll vi förstås till där också för att spana in brudar.

Jag deltog ochså under en sommar i pojkläger, en annan sommar i blandläger, i Pörkenäs, samt en tredje sommar på Hummelholmen. På läger skulle man absolut inte sova, utan springa omkring utomhus och undvika att bli fast. I Pörkenäs var det främst ”Mösi” Sandviks nerver som vi testade.

Rummelbacken var givetvis ett ställe där vi lekte mycket. Cowboyer och indianer smög med äkta utstyrsel omkring bland stenarna och uppe i träden. Alla stenar skulle bestigas, vilket tyvärr orsakade den tidigare nämnda olyckan. På stenen mittemot porten vid vårt hus på Sollefteågatan fanns kungsstolen, där jag har många gånger suttit och tittat när solen sänker sej ner bakom staden. Vi tog också tid hur snabbt man kunde göra ett varv på den stenen, upp på nordöstra sidan och ner på södra sidan. Jag har ett svagt minne av att rekordet var 7 sekunder av min kusin Anette. Den svåraste stenen var nog den följande söderut, och den var jag till all lycka uppe på endast en gång.

På kanten av gräsmattan mot Bangatan växer träd med ”ätan-kottan”, som vi vid tillfälle mumsade på. I dessa träd lekte vi en lek som hette ”leka med döden”. Vi klättrade uppåt tills vi var så högt uppe att vi ansåg att om vi nu faller ner så dör vi.
.
Till pilbågen skulle man ha jaktpilar. Jag försökte på många sätt fästa en vass spets på pilen med tråd, järntråd, löda med tenn, tills jag lärde mej att den bästa lösningen är att skruva fast spetsen av en pilkastningspil. Utrustad med dessa livsfarliga pilar for jag sen på jakt till Rummelbacken. Den första pilen fastnade förstås högt uppe i en av de stora björkarna på gräsplanen, varvid jag avslutade denna hobby. Men om nån vid avverkning av gamla björkar vid Rummelbacken funderar på hur en pilkastningspil hamnat högt uppe i en björk, så här är svaret.

På vintrarna åkte vi pulka och skidor i Rummelbacken, plastpåse eller ”paff” i Himmelsbacken. Ibland skidade vi till Kackurdunten och gjorde kanske en avstickare till skyddskårstornet. I något skede kom det häftiga elljusspåret till Nykarleby, tror det var 1,7 km långt. Vi skrinnade och spelade hockey på den skrovliga och oplogade isen bakom poliskammaren och när man orkade ta sej till rinken blev det så. Inga föräldrar som kuskade på den tiden inte. Jag brukade skrinna genom stan när det gick, så skridskobetten var därefter!

På verkstadens gårdsplan bildades ofta en mycket stor snöhög där vi brukade gräva grottor och tunnelsystem nästan av samma klass som Viet Cong gjorde. Där hade vi sen ett brinnande ljus på vilket vi stekte salmiak som var uppträtt på en spik. Det blev mumsigt kladdigt inuti och med en spröd skorpa utanpå.

I Nykarleby hade vi under hela min uppväxttid den fantastiska möjligheten att jobba hur mycket vi ville. Redan som tolvåringar började vi vintertid efter skolan ”båsa” på Sjöholms minkfarm. Det var dessutom på ackord och vi förtjänade riktigt bra. Mitt första sommarjobb, efter sexan, var givetvis på farmen.

Vår religiösa fostran fortsatte i Junior i det nya församlingshemmet, där vi idkade bibelstudium blandat med lekar och tävlingar, men jag höll nog inte på så länge. Tant Agneta (frälsningsarmén?) lärde mej spela gitarr, sålunda rungade tvåackordigt ”Änglarna vänta, vänta”. Nykterhetsfostran skedde av Helmer King i lokalen norr om Normen (där senare fanns Tourella turistbyrå). Resultatet var inte så värst långvarigt.

Hösten 1973 började vi i högstadiet.

Smeknamn jag minns som använts i något skede