[Axel Pensar]

NYKARLEBY SPARBANK

1874—1934

—

Sammanställd

av

WALD. BERGMAN

—

NYKARLEBY 1934 J. W. NESSLERS TRYCKERI

[Gick som följetong maj–juni 2012.]

Nykarleby stads Sparbank

1874—1897.

Nykarleby Sparbank

1897—1934.

Då i medlet av förra seklet, flera sparbanker inrättades å olika orter i vårt land, uppstod även tanken hos borgerskapet i Nykarleby uppå att en sparbank här vore behövlig, främst såsom det heter i de älsta stadgarna för att bereda och emottaga de mindre bemedlades små besparingar, samt att genom säker placering göra dessa räntebärande, vilka eljest kunde icke allenast onyttigt, utan mången gång både för ägaren och samhället skadligt användas, och att således hos dessa klasser väcka håg för sparsamhet, omtanke och förkovran. Emellertid dröjde det ända till 1874 innan sparbanken i Nykarleby blev verklighet. Det ser ut som om folkskollärarseminariets förläggande till orten år 1873 i hög grad skulle bidragit därtill, eller åtminstone påskyndat dess tillkomst. Vem som egentligen är eller varit upphovsman till att sparbanken sist och slutligen kunde börja sin verksamhet framgår icke direkte av de papper, protokoll och urkunder som däröver finnas kvar, dock förefaller det som om borgmästar Theodor Wilander varit en av dem som kanhända mest arbetat därför. Det är även han som — sedan stadgarna högvederbörligen blivit fastställda den 25 Juni 1874 — sammankallar tecknarna till sammanträde medels följande kallelse:

Sedan stadgar för en tilltänkt Sparbank i staden numera blivit högvederbörligen fastställda, behagade samtelige i närlagda förteckning upptagne principaler, hvilka tecknat bidrag till grundfonden, i dag kl. 5 e. m. sammankomma i stadens rådhuslokal för att ej allenast undfå del av stadgarne än och utse bestyrelse och vidtaga de åtgärder, som kunna anses vara nödiga att snart få inrättningen i verksamhet, och torde även de subskriberade medlen då medhavas för att avlämnas till den utvalda direktionen. Nykarleby den 1 sept. 1874, Theodor Wilander.

Till detta sammanträde infunno sig av de 49 tecknarna eller principaler, som de numera kallas, följande personer; borgmästar Theodor Wilander som även var mötets ordförande och sekreterare, d:r K. F. Forsius, lektor V. Heikel, rådmännen J. A. Lybeck och A. Dyhr, handlandena G. M. Hedström och R. Ahlqvist, skepparena J. Kerrman, K. Blomberg och Alex. Dyhr, skräddaren E. Forsman, garveriägaren A. J. Thulin och skomakaren H. Holstius.

Vid detta sammanträde upplästes stadgarna och förrättades medels slutna sedlar val av direktion vilken skulle bestå av sex ordinarie ledamöter och tre suppleanter. Valda blevo; lektor V, Heikel, konsul K. Grundfeldt, rådman J. A. Lybeck, förre handlanden Elias Roos, d:r K. F. Forsius och handlanden G. M. Hedström, såsom ordinarie ledamöter, samt handlanden E. A. Waselius, lektor F. W. Sundvall och garvaren. A. J. Thulin såsom suppleanter. Den nyvalda direktionen, som sammanträdde första gången den 4 sept. 1874, utsåg inom sig till ordförande lektor V. Heikel och till viceordförande handlanden G. M. Hedström. Det framgår icke ur detta protokoll, ej heller ur något senare, där beslut skulle fattats om dagen för bankens öppnande, men ur kassaboken finner man att den 24 oktober är begynnelsedagen. Den första insättaren denna dag var tjänarinnan Sanna Jonasd:r Rank, vilken deponerade F m k 150:— och erhöll motboken n:o 1. Samma dag insatte ytterligare tio andra deponenter F m k 399:—. Detta var en mycket god start. Bankens regelrätta verksamhet hade vidtagit.

Principaler.

I början övervakades bankens verksamhet av de 49 principaler vilka alla lämnat bidrag till grundfonden, senare kompletterades principalerna med personer vilka voro villiga att inbetala en frivillig gåva till stärkande av bankens säkerhetsfond. De första åren efter bankens tillblivelse synes det även att villigheten till erläggande av denna frivilliga insats förefanns, men ju längre det led desto svårare blev det att finna nya principaler villiga därtill. År 1887 vid ett principalsammanträde beslutes även, att de nya principaler vilka härefter inkallas icke behöva erlägga principalavgift därest de icke så önska, men ännu så sent som år 1897 inbetalar en principal fmk 5:— apotekar Ivar Strandell vilken även är den sista betalande principalen.

Med den nya sparbankslagen av år 1895 och bankens därav betingade ändringar av stadgarna vilka stadfästes den 18 sept. 1897 undergår principalrådet en genomgripande ändring. Enligt de nya stadgarna väljes nu tolv bland kommunens för inrättningens ändamål nitälskande och allmänt förtroende åtnjutande medlemmar vilka såsom representanter för insättarne äga övervaka bankens förvaltning. De välja även inom sig ordförande och viceordförande, vilket icke tidigare under de gamla stadgarna hade förekommit. Direktionens ordförande hade även varit principalernas ordförande.

Direktion.

Bankens ledning har hela tiden utgjorts av en direktion bestående av sex ordinarie ledamöter eller direktörer såsom de tidigare kallades och tre suppleanter, alla valda på tre år. Under de första tiderna, såsom av protokoll framgår, hade man för vana att efter mandattidens åtgång nästan ständigt välja nya direktionsmedlemmar, detta kunde ju knappast vara till nytta för utvecklingen. Direktörerna hunno knappast sätta sig in i bankens angelägenbeter innan de voro i tur att avgå, och något större intresse för företaget kunde ju under sådana omständigheter icke uppstå. Från och med slutet av åttiotalet synes ett omslag härutinnan [= i detta avseende] ske. Personer villiga att kvarstå i direktionen under flera perioder blir allt allmännare och intresset för banken blir även livligare. Från denna tid kunna omnämnas ett flertal personer som i särskilt hög grad arbetat för bankens väl och framgång. Bland andra må nämnas direktor G. Hedström som ända från bankens början, först som bokhållare och sedan som direktör och ordförande i olika perioder tillhört bankens styrelse ända tills en tilltagande sjukdom år 1922 tvang honom att avgå. Han hade således med några smärre perioders bortavaro i 48 års tid osjälviskt och troget tjänat banken. Bland de första pionjärerna som i flera perioder dels såsom medlem dels såsom ordförande och viceordf. verkat för banken kunna nämnas, handlanden P. A. Lybeck och apotekaren K. H. Ekroos. År 1886 påträffas i bankens protokoll för första gången ett för oss alla mycket välkänt namn, K. F. Spolander, vilken sedan ända till år 1922 i det närmaste 36 år framgångsrikt och troget arbetat för banken. Av senare styrelsemedlemmar, som intresserat sig för banken, kan nämnas handlanden A. Casén. Han invaldes år 1910 och har sedan dess ända till sistförlidet år tillhört styrelsen, han liksom några andra av bankens ledande män avgingo på grund av den nya sparbankslagen av år 1931 som stipulerar att personer tillhörande annan penninginrättning icke må tillhöra sparbanks styrelse.

Medlemmarna i styrelsen ha under bankens första tider varit oavlönade. Från år 1898 erhålla de arvode vilket utgick med fmk 100:— i året för ordföranden och fmk 2:— pr sammanträde åt medlemmarna, år 1900 ändras medlemmarnas arvode till fmk 1:— för styrelsesammanträde och fmk 2:— för kassamöten. Från den 1 januari 1906 bestämdes ordf. lön till fmk 200:— pr år, för att 1916 höjas till fmk 300:— då även arvodet höjdes åt medlemmarna till fmk 2:— för alla sammanträden. År 1919 höja principalerna ordf. avlöning till fmk 600:— på grund av det merarbete som banken härefter ansågs giva honom, men höjde det redan året därpå till fmk 1,000:—, vilken avlöning allt fortfarande gäller. Samtidigt fastställdes medlemmarnas arvoden till fmk 7:— för att år 1924 höja det till det nuvarande beloppet fmk 10:—.

Tjänstemän.

Under bankens första tider bestod personalen endast av en bokhållare och vaktmästare. Till bankens första bokhållare utsågs magister G. Hedström som kvarstod i denna befattning endast till den 1 maj 1875, arvodet för denna tid bestämdes i ett för allt till fmk 75:—. Till hans efterträdare utsågs fröken Matilda Westerstråhle — sedermera gift med kantor J. W. Nessler — mot en avlöning av fmk 100:— per år, hon kvarstod i denna befattning ända till slutet av år 1909 då hon på grund av sjukdom avgick från sin tjänst. För sitt långa 35-åriga plikttrogna arbete överlämnades åt henne i minnesgåva en silverkaffeservis. I januari år 1914 återväljes fru M. Nessler till tjänsteman i banken, denna gång övertagande kamrerartjänsten, från denna post avgick hon i slutet av år 1923. För sin långa gärning i bankens tjänst erhöll hon vid sin avgång en gratifikation av fmk 2,000:— samt en livstidspension av fmk 1,200:— per år. Vid sin första avgång år 1909 efterträddes hon som bokhållare av fröken Matilda Nylund, vilken sedan 1905 varit anställd som kamrerare vid banken, som bokhållare kvarstod fröken M. Nylund till den 1 dec. 1923 då hon på nytt övertog kamreraretjänsten från vilken post hon avgick på grund av sjukdom år 1927 efter ett 22-årigt intresserat och plikttroget arbete. Till bokhållare efter fröken M. Nylund, som övertog kamreraretjänsten den 1 dec. 1923, anställdes fröken Lydia Hedström, som avgick redan den 1 juni 1925. Från den 1 oktober samma år bestrider den nuvarande innehavaren poliskommissarien S. Wenelius bokhållaretjänsten.

Någon kamrer hade banken icke under de första tiderna. Bokhållaren med biträde av direktörerna skötte om det hela. I stadgeändringarna av den 7 okt. 1887 bestämmes sålunda, att direktionen utser inom sig för två år i sänder förutom ordf. och viceordf. även en kamrerare. Den första kamreraren som härtill utsågs från den 1 januari 1888 var länsman R. Polén, han efterträddes 1890 av telegrafchef K. Wegge vilken återigen 1892 efterträddes av lektor V. K. E. Wichmann. År 1894 utses lektor G. Hedström till befattningen, för att i sin tur 1895 efterträdas av fiskal O. E. Söderström. År 1896 tillträder överlärar K. F. Spolander tjänsten, vilken emellertid på grund av överhopat arbete avgår i maj 1897 då lektor G. Hedström utses till t. f. kamrerare.

Vid stadgeändringarna av den 18 sept. 1897 bortfaller denna bestämning att kamreraren skall utses inom direktionen. I de nya stadgarna av nämnda datum talas det om bankens tjänstemän, kamrerare och bokförare. I anledning av dessa ändringar anslogs kamreraretjänsten ledig. Till kamrerare efter ansökningstidens utgång utses enda sökanden vicehäradshövding A. Pontan år 1898 mot en årslön av fmk 350:—. I denna befattning kvarstod han till den 30 april 1899 då han efterträddes av fröken Lina Tengström såsom t. f. vilken år 1900 väljes till ordinarie innehavare av kamreraresysslan, hon avgår redan i nov. 1902. Till hennes efterträdare utses fröken Matilda Hedström. Vid hennes avgång den 1 jan. 1905 tillträder fröken Matilda Nylund kamreraretjänsten, då hon i nov. 1909 övertager bokhållaretjänsten, utses fru M. Grönberg till kamrerare, som vid sin avgång i jan. 1914 efterträdes såsom tidigare nämnts av fru M. Nessler. Tjänsten, övertages vid hennes avgång av fröken M. Nylund. Sedan den 1 aug. 1927 bestrides kamrerarebefattningen av dess nuvarande innehavare fröken Ellen Nylund. Lönerna för bokförar- och kamreraretjänsterna utgår för närvarande med fmk 9,000:— per år.

Bankens första vaktmästare var rådhusvaktmästaren madam Wahlberg som erhöll ett arvode av fmk 25:— per år. Denna syssla har omhänderhafts av flera olika personer under årens lopp och skötes för närvarande av rådhusvaktmästaren Maria Hägglund mot ett årligt arvode av fmk 1,800:—.

Lokalen.

Bankens första lokal blev rådhuslokalen, som magistraten välvilligt upplåtit till sparbankskontor. Det enda inventarium som banken vid sin start behövde anskaffa var en kista av bleck försedd med tvenne lås, vilken skulle användas till kassakista. I rådhuset kvarstannade banken ända till 1 jan. 1918 då den övertog Lantmannabankens förra lokal i handlanden Nordlings gård mot en årshyra av fmk 600:—. Här blev banken bofast i 9 år varvid i hyra för det sista året betalades fmk 3,000:—. Då hyran ytterligare skulle höjas till fmk 4,800:— från den 1 april 1927, besluter styrelsen att ingå med en anhållan till drätselkammaren om att få återkomma till rådhuslokalen. Denna anhållan beviljades och den 1 april 1927 återflyttar banken till rådhuset. Då emellertid rådhuslokalen visat sig olämplig sedan banken från den 1 jan. 1928 börjat öppenhållas alla dagar beslutes vid ett styrelsesammanträde i början av år 1929 att man skulle se sig om efter någon lämpligare lokal. Till slut finner man att den s. k. rektorslokalen i rådhuset skulle lämpa sig väl för ändamålet. Anhållan till drätselkammaren, om att få hyra lokalen inlämnas, denna anhållan beviljas emot att banken själv utför de reparationer den anser nödvändiga, samtidigt bestämdes hyran till fmk 3,600:— per år inklusive värme och belysning. Detta godkändes av banken och ett skriftligt 10 års kontrakt upp rättades däröver. Efter slutförda reparationer kunde banken den 1 oktober 1929 inflytta i sin nuvarande lokal.
(Inf. 2012-05-23.)

Tiden för öppenhållande.

I bankens första stadgar bestämmes att sparbanken skall öppenhållas varje lördag eftermiddag under vintermånaderna från 6—8 och under sommarmånaderna från 7—9, år 1887 ändrades tiden till 6—8. I februari 1900 besluter styrelsen att banken skall öppenhållas två gånger på lördagarna från 12—1 och 6—7. Då denna anordning visade sig obekväm för de dejournerande styrelsemedlemmarna beslöts år 1911 att timmen 1—2 framskjutes till 2—3, däremot skulle kvällstimmen förbli oförändrad. Då det försports att missnöje bland bankens kunder yppat sig över eftermiddagstimmens olämplighet, återgår man den 1 jan. 1915 till de tidigare kassatimmarna, 12—1 och 6—7. Från den 1 jan. 1923 hålles banken öppen onsdagar och lördagar från 12—1, varvid kvällstimmen på lördagarna bortfaller. Däremot skulle banken under juli och augusti öppenhållas endast lördagarna från 12—2. Vid inspektion av banken den 1 okt. 1925, som förrättades av sparbanksinspektör E. Pekkanen, säger han i sitt inspektionsprotokoll följande: »Dock borde banken hållas öppen flere gånger i veckan.« Styrelsen som behandlade denna fråga förlängde öppenhållandet om lördagarna med 1 timme från 11—1 men ansåg i övrigt att det icke för närvarande var varken nödigt eller för banken fördelaktigt att öppenhålla flera dagar i veckan. Då samma inspektör efter två år återkommer i och för inspektion, finner han sig föranlåten att åter påminna styrelsen därom i sitt protokoll med följande ord: »Föreslår att banken skall hållas öppen varje dag«. Sedan styrelsen fått jakande svar av drätselkammaren på sin förfrågan att disponera lokalen varje dag, beslutes att från 1 januari 1928 öppenhålla banken alla dagar kl. 12—1. Genom detta beslut var ett stort steg taget för bankens utveckling och framåtskridande. Sedan den 1 mars 1930 är banken öppen alla dagar från 12—1,30 e. m.

Insättningar och uttagningar.

Insättningarnas högre eller lägre belopp äger direktionen att bestämma, heter det i de första stadgarna. Vid starten bestämdes minimibeloppet till 1 mk och maximibeloppet till 1,000 mk. Vilka motiv som föranledde direktionen att år 1885 höja maximigränsen till 2,000 mk — dock så att högre belopp än 500 mk icke fick insättas i gången — framgår icke av protokollet, men man får väl antaga att direktionen med bankens väl för ögonen försökte genom denna manöver få större depositioner att inflyta, särskilt från landsbygden, som genom skogsförsäljningar under dessa år genomlevde goda tider. Likaså kunde man tänka sig att direktionen efter det bankens då avgivna berättelse över sin 10-åriga verksamhet som utvisade i insättarnas tillgodohavanden, fmk 32,291:53, icke kände sig tillfreds därmed, utan försökte genom detta medel åstadkomma en effektivare utveckling. Dock synes det, som om enbart detta icke skulle ha förhjälpt banken till några större insättningar. Åren 1886 och 1891 voro uttagningarna betydligt större än insättningarna. För att locka allmänheten till större insättningar besluter man från den 1 jan. 1893 betala 5 proc., detta tyckes även haft åsyftad verkan, ty av 1893 års redogörelse framgår att insättningarna ökats med över 6,000 mk och 72 nya motböcker hade utgivits under året.

Nu följde ett par goda år. Direktionen som kanske befarar svårigheter att förränta det inströmmande kapitalet vidtar motåtgärder. Inlåningsräntan sänkes från 1 jan. 1895 och år 1896 är man färdig att tillgripa den tidigare bestämmelsen att icke mottaga högre belopp per år och motbok än 1,000 mk., »anses undantag härvidlag böra göras, skall direktionen i varje särskilt fall därom besluta«, heter det i protokollet. I de ändrade stadgarna av år 1897 bortfaller den tidigare bestämmelsen att direktionen äger besluta det högre eller lägre belopp som får emottagas. Nu säges uttryckligen att mera än 1,000 mk får ej å samma motbok under ett kalenderår insättas, likaså tillkommer ett moment vari bestämmes att då insättares tillgodohavande uppgår till 5.000 mk, upphör räntans läggande till kapitalet, undantag härifrån må dock göras för allmänna fonder. Om nu de nya stadgarna tillämpades i all sin stränghet eller om den nya räntesänkningen år 1898 skrämde deponenterna är icke så gott att säga. Åren 1899 och 1900 voro emellertid dåliga år. Uttagningarna överstego betydligt insättningarna. Det framgår även att direktionen gjorde allt vad den kunde för att förebygga större nedgång, ty från 1900 höjdes inlåningsräntan med 1 proc. och år 1901 föreslår ordföranden lektor G. Hedström att 23 § i bankens stadgar skulle ändras därhän att styrelsen efter prövning äger rätt att emottaga större insättningar än 1,000 mk.

Från år 1901 börjar en jämnare uppgång märkas. Efter sitt 30:de verksamhetsår uppgår insättningarna till fmk 336,509:66 och de egna fonderna till fmk 33,674:73. Senare inträffade ännu några enstaka sämre år, så var t. ex. 1910 ett dåligt år samt år 1913, då uttagningarna överstego insättningarna med i det närmaste 30,000 mk. Detta får till stor del tillskrivas Nykarleby Banks fallisemang, som samma år ägde rum. Någon större rusning efter sparmedel vid världskrigets utbrott 1914 förekom icke här, ehuru många sparbanker vid samma tidpunkt å andra orter hade betydande svårigheter därmed. Banken som samma år avslutat sitt 40:de verksamhetsår visade att insättarnas tillgodohavanden utgjorde fmk 613,003: 96 och reservfonden fmk 69,279: 24. I stadgeändringen av år 1924 höjdes maximibeloppet till 500,000 mk och för fonder till 1,000,000 mk. Sedan år 1933 sätter icke längre stadgarna hinder i vägen för de insatta medlens storlek, nu emottages alla belopp huru små eller stora de än äro. Efter det banken år 1919 överskridit den första miljonen har den gått raskt framåt, 1927 passerades den andra, 1930 den tredje och 1933 den fjärde miljonen.

Insättarna ha alltid — ehuru stadgarna föreskriva vissa terminer för uppsägning — i regel utfått av sina sparmedel den samma de vid besök i banken önskat.

Utlåningen.

l sparbankens första stadgar säges, att de isparbanken influtna medel utlånas i jämna tiotal mark, med uppsägningstid av en månad för 200 mk, av två månader för 500 mk och tre månader för summor därutöver. Direktionen som avgör låneansökningarna besluta därom på sammanträde. Sparbankens första låntagare var Josef Sundström som den 1 okt. 1874 erhöll som lån en summa av 2,500 mk emot inteckning i f. d. Strömbäckska gården samt fyllnadsborgen av handlandena Carl Nylund och C. W. Sundström. Under det första verksamhetsåret utlånades i 10 poster 10,865 mk.

Bland låntagare från de första tiderna märkas främst ortsbor ur alla befolkningslager. Ett icke ringa antal lånsökare då för tiden voro seminarister, för vilka seminariets samtliga lektorer jämte en och annan handlande välvilligt gingo i borgen. Även kommuner söka lån i sparbanken. Så erhåller Nykarleby stad 1876 5,000 mk, år 1878 får Nykarleby moderkyrkoförsamling 400 mk, Ylihärmä landskommun erhåller år 1891 2,000 mk och Nykarleby stad får sitt andra lån stort 3,000 mk år 1882. Som ett kuriosum må nämnas att av samtliga åtta lån som detta år beviljades, voro sex av låntagarna seminarister.

Om banken under de år som gått i allmänhet kunnat tillfredsställa alla låneansökningar som inlämnats, därom förtäljer icke protokollen, men däremot har banken under hela tiden i första hand beviljat lån inom det egna verksamhetsområdet, samt i ytterst få fall utom detsamma. Storleken av de enskilda lånebeloppen variera, sålunda utgöra för närvarande den minsta lånesumman 500 mk och den största 150,000 mk.

Banken har under alla dessa år som gått icke drabbats av några större kreditförluster. År 1914 avskrives dock på revisorernas förslag såsom osäkra fordringar fmk 5,319:41 samt år 1907 12,000 mk, som en person genom förfalskning av namn på ett bedrägligt sätt lyckades bekomma. Under de senaste 20 åren har banken — trots inträffade valutafall, depression, kristid, guldmyntfotens slopande o. s. v. — icke förlorat en enda mark på sin utlåning.
(Inf. 2012-05-30.)

Räntorna.

I bankens första stadgar bestämdes det uttryckligen att inlåningsräntan icke skulle beräknas högre än 4 proc., likaså fastställdes utlåningsräntan till 6 proc. Skulle låntagare till denna procentsats icke anmäla sig oaktat kungörelse därom blivit gjorda i stadens och socknens kyrkor, hade direktionen 14 dagar därefter rätt att utlåna inneliggande medel till 5 proc., men räntan skall i så fall betalas två gånger årligen och senast 14 dagar efter förfallodagen. Om försummelse härutinnan skedde, kunde lånet efter direktionens förgottfinnande utsökas. Räntan å de lån som löpte med 6 proc. skulle återigen betalas årligen den 31 december.

För inlånade medel lades räntan endast vid årsslutet till kapitalet och räknades ej från insättningsdagen utan från första dagen i påföljande månad, sedan det insatta beloppet stigit till 5 mk. Till förmån för dem vilka tid efter annan under året gjort nya insättningar samt visat håg för sparsamhet och förkovran, skulle räntan läggas till kapitalet och göras fruktbar, men genom försummad ny insättning under ett år förverkades denna förmån. För barn gjorde man undantag, ränta på deras insatta medel lades i all händelse till kapitalet intill dess de fyllt 18 år, eller möjligen därförinnan ingått äktenskap. Den som på 10 år underlåtit att öka sitt kapital medelst nya insättningar tillgodonjuter därefter icke vidare ränta, och den som under loppet av 20 år icke gör någon ny insättning samt icke heller sina pengar i banken lyfta, ehuru allmän kungörelse därom blivit gjord, har förlorat all rätt till medlen, vilka därefter skall tillfalla bankens grundfond.

Ehuru stadgarna sålunda fastställde räntan vid en viss procent, var direktionen likväl tvungen på eget bevåg med principalernas samtycke att höja eller sänka räntan allt efter den knappare eller rikligare penningetillgång som förekom, så t. ex. måste direktionen från 1893 års början höja räntan till 5 proc. för att på så sätt undslippa de dåliga åren kring 1890-talet. Stadgarna av år 1897 befriar banken från skyldigheten att vidare fasthålla vid de tidigare fastlåsta räntorna. På förslag av styrelsen besluta principalerna härefter om räntesatserna, skillnaden mellan in- och utlåningsräntorna skulle dock icke få överstiga 2 proc.

Stadgeändringarna av år 1914 voro även betydelsefulla. I dessa ingå att å insatta medel räknas ränta från och med insättningsdagen till uttagningsdagen, och att ränta å lån bör erläggas halvårsvis. Räntan som vid sekelskiftet höjdes på nytt till 5 proc. efter att några år ha varit lägre stod sig ända till den 1 aug. 1916 då den sjönk till 4 ½ proc. för att ytterligare från 1 jan. 1917 sjunka till 4 proc. Efter frihetskrigets slut börjar en livligare verksamhetsperiod vidtaga. Räntorna börja åter stiga, från 1 jan. 1919 är räntan redan 5 proc. för att år 1921 ha stigit till 6 ½ proc. År 1924 når den sin kulmen då depositionsräntan år 8 proc. De dåliga tider som vidtogo omkring året 1929 och sedan dess fortsatt har medföljts av småningom sjunkande räntor. År 1932 är inlåningsräntan redan 6 proc. för att under innevarande år utgöra 4 ½ proc. De ränteavtal som samtliga penningeinstitut i landet år 1931 ingått med varandra och vilka sedermera flera gånger förnyats och fortfarande gälla, ha även de i hög grad bidragit till räntornas nedgång.

Överskott.

Det räntesaldo som uppstår mellan in- och utlåningen äro de enda inkomster som banken egentligen har. Storleken av den vinst som sålunda uppstått, har alltid varit beroende av räntemarginalen. Under bankens tidigaste år ända till 1898 då bankens utlåningsränta var fastlåst vid 6 proc., hände det flera gånger under kortare eller längre perioder att marginalen icke var större än 1 proc., ty i och med det samma att direktionen beslöt en räntehöjning, vart beslutet även liktydigt med minskad inkomst för banken. Detta exempel finner man närmast då man jämför 1893 års överskott som utgjorde 383 mk, mot föregående år 1,003 mk. Genom små utgifter, fri lokal o. s. v. har banken ända från början kunnat glädja sig över att lämna vinst.

Redan från sitt andra verksamhetsår finna vi ett överskott på 123 mk. Med undantag för år 1882 stiger överskottet jämt och säkert för varje år som går, ända till bakslaget år 1893 inträffade. Därefter ökas det igen, år 1897 finnes en vinst överstigande 2,000 mk och år 1914 6,800 mk. Nu följer en nedgång, år 1918 är vinsten 4,000 mk. 1919 endast 1,400 mk beroende därav att marginalen mellan in- och utlåningen endast var 1 proc. samt att efterfrågan på penningar var mycket liten, kassan blev så stor att den uppgick i det närmaste till 1/3 av hela kapitalet. År 1920 nås botten, nu uppstår en vinst av endast 243 mk och man får gå så långt tillbaka som till år 1878 för att finna motsvarighet, orsaken till detta dåliga resultat var främst den knappa marginalen, endel lån löpte endast med en halv proc. marginal. Likaså hade banken en ganska kännbar ränteförlust på frihetsobligationerna. Sedan räntemarginalen höjts till 2 proc. år 1924 kan ju icke inkomsterna nämnvärt minskas huru mycket än inlåningsräntan varierar. År 1926 uppgick vinsten till 9,000 mk och 1928 till den ansenliga summan 38,000 mk, för sistlidet år utgjorde den 30,000 mk då därförinnan hade avskrivits 5,000 mk på Landsfastighetsbankens obligationer vilka av banken tagits i likvid för lån.

Fonder.

Den räntevinst som uppstår skall sedan sparbankens förvaltningskostnader avdragits överföras till bankens grundfond, heter det i de älsta stadgarna. Denna fond som bildats genom frivilliga bidrag av stiftarena skulle även framdeles genom gåvor och testamenten kunna förökas. Stadgarna, även de senast fastställda upplysa oss om att grundfondens gåvor endast skulle utgöras av de 1073 mk som stiftarena hopbragt. Det nämnes ingenstädes om de gåvor på 240 mk som 48 intresserade sparbanksvänner senare ihopskjutit. Hela det belopp som banken i gåvor under årens lopp fått emottaga är 1,313 mk. År 1887 hade grundfonden överstigit 6,000 mk, det högsta belopp som de äldre stadgarna fastställa som säkerhet för insättarna. I stadgarna av år 1897 bestämmes, att grund- och reservfondens sammanlagda belopp skall överstiga 15 proc. av insättarnas tillgodohavanden, innan någon del av överskottet får användas. Stadgeändringarna av år 1924 fastställer denna procentsats till 10 proc. År 1914 uppgick reserv- och grundfonden till fmk 69,279:24 och år 1933 till fmk 334,562:05.
(Inf. 2012-06-06.)

Välgörenhet och propaganda.

I stadgarna förutsattes även att sedan grundfonden stigit till 6,000 mark kan vinstmedlen i sin helhet eller viss del därav »av allmän bolagsstämma användas för den arbetande klassen gagneligt och välgörande ändamål, såsom belöning till legohjon för mångårig trogen tjänst, fattiga och värnlösa barns uppfostran eller dylikt«. Sedan grundfonden år 1887 överstigit detta belopp utdelas första gången år 1888 av vinstmedlen 40 mk till belöning åt fem tjänarinnor och 25 mk till utdelning bland elever i normalskolan. År 1889 gavs 70 mk till fördelning åt 14 normalskolelever, året därpå utdelades samma summa i normalskolan, dessutom erhåller bankens vaktmästare en extra gratifikation av 11 mk 91 pi. År 1891 har man råd med 250 mk, bl. a. erhåller fruntimmersföreningen 100 mk och flitiga insättare 40 mk, 1892 utdelas 260 mk, 1893 142 mk 90 p. och 1895 64 mk. Vid stadgeändringen av år 1897 som förutsätter att grund- och reservfonderna skall uppgå till vissa procent av insättarnas tillgodohavanden förrän någon del av överskottet får användas, har gjort att någon utdelning sedan dess tillsvidare icke kunnat ske.

Redan under de första verksamhetsåren finna vi att direktionen betraktat propagandan som ett verksamt medel för att göra sparbanken känd. År 1877 beslutes därför att inköpa samt bland stadens befolkning, särdeles av arbetande klassen, sprida 100 exemplar av en i Sverge tryckt broschyr »Vägen till rikedom» för att sålunda verka allmännare deltagande för bankens verksamhet. Detta medel att göra sig påmind bland allmänheten slutade trots en god början därmed. Först ett halft sekel senare upprepas detta, år 1926 utdelas 100 exemplar av broschyren »Pojkarna i fyran« bland normal- och samskolelever.

Man har som synes icke gjort någon stor affär av banken, det enda som upplyst allmänheten om att sparbanken finnes till, är de årligen återkommande kungörelserna vår och höst om principal- sammanträdena, samt en och annan gång annons om någon ränteförändring. Först under de allra senaste åren har en mera regelbunden annonsering förekommit. År 1930 upptog styrelsen på allvar propagandaverksamheten, då inköptes 5 skolsparlådor med 42 fack var. De utplacerades i stadens normalskola och i landskommunens folkskolor. Senare anskaffades ytterligare några lådor vilka utdelats till skolor i Munsala. Sparbanken vill genom denna verksamhet lära de unga sparandets svåra konst, men för att detta skall lyckas behöva de lärarnas stöd.

Kassareserven.

För att banken skall vara likvid bör den enligt sparbankslagen av 1895 ha en kassareserv uppgående till minst 1/10 del av insättarnas tillgodohavanden. I stadgarna av år 1897 bestämmes sålunda att 1/20 del skall placeras i lätt realiserbara värdehandlingar samt ett lika stort belopp i säkra intecknade skuldsedlar. Styrelsen som hade 10 år på sig att ordna detta, hastade icke heller därmed. År 1906 meddelas sparbanksinspektören att kassareserven utgjordes av 2 bankdepositionsbevis om sammanlagt 23,000 mk och två intecknade skuldsedlar — i gårdarna 18 och 41 i denna stad — på 10,000 mk var, vilket utgjorde cirka 13 proc. Av insättarnas tillgodohavanden. Efter frihetskrigets slut placerades en del av reserven i Frihetsobligationer vilka efter några år återigen försåldes. Den nuvarande kassareserven uppgår till cirka 400,000 mk och äro placerade i Centralsparbankens depositioner, Landsfastighetsbankens obligationer och på kapitalräkning i privatbanker.

Revision.

I och för revidering av bankens räkenskaper skulle i december väljas 2 revisorer vilka skulle granska det tilländagående årets räkenskaper, och däröver avgiva berättelse. Av revisionsberättelserna framgår att revisorerna utfört sina uppdrag med omsorg. 1876 års revisorer anmärka emot principen enligt vilka räkenskaperna blivit uppgjorda, isynnerhet över ränteberäkningen ha de mycket att säga, bl. a. konstatera de, att en person för att få räkna ränta på ränta, men som icke gjort någon insättning, uttager från sitt sparkonto en kassakväll 3 mk, men insätter ännu samma afton summan. I sin berättelse säga de därom »detta haver lett till rent skoj«. Vidare anmärka de över ett par insättningar »det torde sättas i fråga huruvida t. ex. apotekar Grundfeldt och Jeppo församling varit berättigade att göra insättning i sparbanken«.

I slutet av sin långa revisionsberättelse säges vidare: »I händelse de av oss påpekade omständigheter anses vara befogade torde det icke vara skäl att på grund därav ändra 1876 års räkenskaper utan endast låta det gälla som rättesnöre för framtiden.« Av detta se vi att revisorerna taga sitt uppdrag stadgeenligt och grundligt. De anmärkningar som revisorerna hade, voro i många fall endast goda råd, så t. ex. anföra 1885 års revisorer följande: »Emedan skuldförbindelserna icke allenast äro högst olika stiliserade utan även oegentligheter uti en och annan av dem förekommer, föreslå vi att direktionen uppsätter ett med stadgarna fullt överensstämmande skuldformulär.« Följande år infördes enhetliga tryckta formulär enligt revisorernas anvisningar.

Även rätt lustiga punkter i revisionsberättelsen kunna förekomma, bl. a. meddelar 1895 års revisorer till principalerna: »att bankens förvaltning handhafts med nit och skicklighet men däremot har för stora summor emottagits av bemedlade personer.« De flesta anmärkningar som revisorerna under årens lopp ha gjort, röra huvudsakligast skuldsedlar och räntor. Sedan 1897 äro revisorerna tre. Från år 1898 erhålla de arvode vilket då utgick med 10 mk, det har sedan under årens lopp stigit och utgår för närvarande med 100 mk för envar. Sedan sparbankslagen av år 1895 trätt i kraft, har banken ofta haft besök av sparbanksinspektörer. Första gången banken inspekterades var 1897 som förrättades av Georg Leinberg vilken fann banken i fullt tillfredsställande skick. Vid sina inspektionsbesök ha inspektörerna ej allenast inspekterat, de ha även givit goda råd angående skötsel av sparbank.

Theodor Wilander

40:—

C. W. Sundström

20:—

Carl Grundfeldt

100:—

Jakob Kerrman

20:—

Alfred Häggblom

50:—

E. F. Berger

15:—

K. F. Forsius

40:—

C. Blomberg

10:—

F. W. Sundvall

25:—

A. J. Thulin

15:—

O. Lindbohm

25:—

Karl Thulin

Fr. E. Conradi

40:—

G. Halein

10:—

K. E. Stenbäck

25:—

E. Lax

10:—

J. A. Lybeck

40:—

A. Sundberg

10:—

E. Roos

50:—

J. Karlsson

10:—

W. Heikel

50:—

A. Ivanoff

10:—

E. A. Waselius

20:—

F. Aminoff

12:—

J. W. Lundkvists änka

15:—

Johan Lingonblad

12:—

G. M. Hedström

40:—

A. J. Dyhr

10:—

Jos. Lindskog

25:—

Jakob Silfvast

20:—

Nils Malmberg

40:—

J. H. Holstius

10:—

Carl Nylund

30:—

J. J. Rank

15:—

Rob. Ahlqvist

15:—

E. Forsman

10:—

F. W. Illberg

25:—

J. Henriksson

10:—

C. W. Sundströms änka

20:—

G. E. Lingonblad

10:—

Alb. Dyhr

12:—

Alfred Salin

10:—

M. E. Sarlin

15:—

A. S. Holmström

10:—

H. Backman

25:—

I. Thors

12:—

C. T. Wahlberg

10:—

Lukus

10:—

E. L. Gellin

15:—

P. Aug. Lybeck

15:—

J. Sundström

3:—

Alf. Gyllenberg

2:—

E. O. Söderström

3:—

F. Ohlsson

3:—

O. Järnefelt

3:—

S. A. Liljeqvist

10:—

G. Hedström

4:—

A. Nyby

3:—

J. Hedström

3:—

W. Wallin

10:—

Alex. Hellgren

4:—

Kl. Hen. Ekroos

10:—

F. A. Dyhr

3:—

Johannes Bäck

10:—

Fredrik Heinonen

3:—

1882.

Josef Herler

25:—

1885—88.

Hugo Grundfeldt

10:—

A. W. Ahlstedt

3:—

J. W. Nessler

2:—

J. A, Lundqvist

3:—

I. Svedlin

5:—

P. Blomqvist

3:—

Aug. Lindberg

3:—

Th. Heikel

5:—

K. F. Spolander

10:—

O. F. Öhrling

3:—

B. Polén

2: —

K. Wegge

3:—

W. Strömmer

5:—

K‑E. Wichmann

3:—

J. Eng

3:—

A. Öhberg

5:—

1891.

K. E. Ekroth

5:—

 K. Bonde

5:—

A. Kisor

3:—

 E. Studd

5:—

G. Aminoff

2:—

1892.

E. Sundell

2:—

 K. Sjöstedt

2:—

J. F. Barck

10:—

 J. W. Blomström

2:—

F. W. Hellman

2:—

 Victor Fagerholm

3:—

H. Eklund

2:—

 M. Sund

3:—

1893.

H. Häggström

2:—

1895.

A. Achrén

5:—

1897.

Ivar Strandell

5:—

Inkallade principaler
vilka icke betalat avgift.

1877.

A. L. Rydberg.

1879.

Silfverberg.

1880.

M. Strömberg.

1883.

A. Cederborg.

A. Sjöström.

V. Olander.

1888.

Z. Schalin.

M. Boman.

G. Nyman.

1891.

W. Johansson.

1893.

O. Strengberg.

C. V. Ramberg.

P. J. Holmström.

S. Myntti.

A. Neovius.

L. O. Kjäldström.

1894.

K. Kunelius.

O. Myrén.

Söderlund.

K. J. Hagfors.

A. Stråhlman.

1895.

W. Heurlin.

A. Olin.

Wichmann, K. E.

1898—1904,
ordf. 1898—1900.

Gyllenberg, Alf.

1898—1901.

Hedström, G.

1898—1923,
ordf. 1911—3914.

Kisor, A.

1898—1914, 1921—,
ordf. 1909—1910,
v.ordf. 1911—1914, 1924—1926, 1932—.

Barck, J. K.

1898—1904,
ordf. 1901—1903.

Strandell, I.

1898—1900.

Carlsson, J.

1898—1910.

Nylund, O.

1898—1903.

Roos, E.

1898.

Spolander, K. F.

1898—1899.

Lybeck, P. A.

1898—1903.

Achrén, A.

1898—1899.

Schalin, Z.

1899—1904.

Boucht, K.

1900.

Castrén, E.

1900—1906,
v ordf. 1901—1903,
ordf. 1904—1906.

Petrell, K. V.

1901—1914,
v.ordf. 1905.

Mennander, A. F.

1901—1916,
v.ordf. 1915—1916.

Roos, G.

1902—1917.

Öhrling, C. F.

1904—1914.

Hagfors, K. J.

1904—1920.

Knape, E.

1905—1907,
v.ordf. 1906,
ordf. 1907.

Koskimies, I.

1905—1917.

Ottelin, K.

1905—1907.

Damstén, A.

1907—1910,
ordf. 1908.

Westerlund, A.

1908—1910.

Björklund, Alex.

1909—1934,
v.ordf. 1917, 1920.

Lönneström, G.

1911—1913.

Fougstedt, N. A.

1911—,
ordf. 1915—1918,
ordf. 1922—1928,
v.ordf. 1929,
ordf. 1930—.

Ahlström, G.

1911—1916,
v.ordf. 1912.

Blomqvist, A.

1914—1918.

Finnström, J. A.

1915—1926.

Ahlström, J.

1915—1926.

Björkvall, Hj.

1915—1920, 1925—,
v.ordf. 1918, 1930, 1931,
ordf. 1919, 1920.

Bergman, Wald.

1917—,
ordf. 1921.

Granberg, K.

1917—1933.

Laurell, K.

1918—1920,
v.ordf. 1919.

Jakobsson, Aug.

1918—1920.

Skog, P.

1919—

Sirviö, E.

1921—1924,
v.ordf. 1922, 1923.

Myntti, S.

1921—1931.

Jakobsson, J. W.

1921—

Olin, O.

1921—1924.

Svanbäck, A.

1924—1934.

Stenfors, K.

1920—1929,
v.ordf. 1927, 1928,
ordf. 1929.

Andell, A. W.

1927—

Wilkman, O.

1930, 1932—

Huldén, A.

1932—

Holmqvist, O.

1934—

Heikel, W.

1874—1875,
ordf. 1874, 1875.

Grundfeldt, K.

1874—1876,
ordf. 1/2 1876.

Lybeck, J. A.

1874—1876.

Roos, Elias

1874—1876, 1889—1891,
ordf. 1/2 1876,
ordf. 1890, 1891.

Forsius, K. F.

1874—1876.

Hedström, G. M.

1874—1875,
v.ordf. 1874, 1875.

Waselius, E. A.

1876, 1877, 1883—1885,
v.ordf. 1884, 1885.

Lybeck, P. A.

1876, 1877, 1880—1882, 1890—1895,
v.ordf. 1876, 1877,
ordf. 1880—1882,
v.ordf. 1890, 1891.

Lindbohm, O.

1877—1879, 1885, 1886,
v.ordf. 1886.

Lindskog, J.

1877, 1878.

Sundvall, F. W.

1877, 1878,
ordf. 1877.

Nylund, O.

1877, 1878,
v.ordf. 1878.

Söderström, E. O.

1878—1880, 1892—1885,
v.ordf. 1892,
ordf. 1/2 1892—l 895.

Hedström, G.

1878—1880, 1893—1910, 1915—1923,
ordf. 1878, 1879, 1896—1910, 1936—1922,
v.ordf. 1894, 1895.

Wahlberg, C. T.

1879—1881,
v.ordf. 1879.

Hellgren, A.

1879—1881.

Illberg, F. W.

1879—1882,
v.ordf. 1880, 1881.

Gyllenberg, Alfred

1881—1883, 1898, 1899,
v.ordf. 1883.

Thulin, C.

1881—1883.

Nyby, A.

1882.

Olsson, F.

1882—1884,
ordf. 1883, 1884.

Häggblom, Å.

1883—1884.

Karlsson, J.

1883—1885, 1896, 1897.

Sarlin, Edv.

1884—1886.

Lingonblad, J.

1884—1886.

Ekroos, K. H.

1885—1887, 1891—1893,
ordf. 1885—1887,
v.ordf. 1893.

Strömmer, W.

1886—1888, v. ordf. 1887.

Svedlin, I.

1886—1888, 1894,
ordf. 1888.

Polén, R.

1887—1889.

Spolander, K. F.

1887—1889, 1896—1923,
v.ordf. 1888, 1889, 1898—1910,
ordf. 1911— 1/2 1913.

Blomqvist, P.

1887—1890.

Grundfeldt, H.

1888—1890,

Wegge, K.

1889—1891,
ordf. 1889.

Wichmann, K. E.

1890—1895.

Öhrling, O. F.

1891—1893.

Öhberg, A.

1892,
ordf. 1/2 1892.

Ekroth, E.

1894—1904.

Kisor, A.

1895—1899.

Barck, J. F.

1896—1897,
v.ordf. 1896, 1897.

Holmström, J. P.

1898—1911.

Boucht, K.

1900.

Liljeqvist, S.

1900—1903.

Calamnius, O.

1901—1914.

Roos, G.

1904—1914.

Petrell, K.

1905—1916,
v.ordf. 1911, 1912,
ordf. 1/2 1913—1915.

Bärnsten, Å.

1911—1922.

Laurell, K.

1912—1915,
v.ordf. 1/2 1913—1915.

Casén, Aug.

1915—1933,
v.ordf. 1916—1927.

Hermansson, H.

1916.

Nordling, J. E.

1917—

Grunér, J.

1917—1922.

Holmström, V.

1923—1933.

Myntti, S.

1923—1933,
ordf, 1925—1931.

Sirviö, E.

1923—1924,
ordf. 1923—1924.

Bergman, W.

1924—,
v.ordf. 1928—1931,
ordf. 1932—1940.

Nilsson, J.

1925—,
v.ordf. 1932—

Pensar, A.

1934—1940,
ordf. 1941—1957.

Holmström, R.

1934—

Huldén, A.

1934 1/3

Casén, H.

1934 2/3

B. Suppleanter.

Waselius, E. A.

1874, 1875.

Sundvall, F. W.

1874—1876.

Thulin, A. J.

1874—1877, 1879.

Nylund, O.

1876, 1881—1890.

Illberg F. W.

1877, 1878.

Sundström, J.

1878, 1879.

Halein, C.

1879—1883.

Gyllenberg, A.

1880, 1886, 1887.

Hedström, J.

1881—1885.

Thors, I.

1884—1895, 1898—1901.

Heikel, Th.

1889—1892.

Dyhr, A. J.

1891—1893.

Kisor, A.

1892—1894

Eklund, H.

1894—1901.

Ahlstedt, Å. V.

1895—1897.

Holmström, J. P.

1896—1897.

Roos, G.

1902, 1903.

Hagfors, K. J.

1902—1907.

Petrell, K.

1904.

Knape, E.

1905—1908.

Österlund, A.

1908—1910.

Damstén, A.

1909, 1910.

Casén, Aug.

1911—1914.

Laurell, K.

1911.

Fougstedt, N. A.

1912—1914.

Hermansson, H.

1915.

Grunér, J.

1915, 1916.

Björklund, K. A.

1916—

Holmström, V.

1917—1923.

Bergman, W.

1923.

Kisor, B.

1924—1932.

Holmström, B.

1625—1933.

Vidberg.

1934.

Casén, H.

1934 l/5

Strandén, J.

1934—

IV. Nykarleby Sparbanks revisorer.
1874—1934.

A. Ordinarie revisorer.

Lindskog, J.

1875, 1876, 1882.

Nylund, O.

1875, 1879.

Lindbohm, O.

1876, 1880.

Roos, Elias

1877, 1879—1881, 1883, 1880—1887, 1892—1894.

Häggblom, A.

1877.

Kerrman, J.

1878.

Waselius, E. A.

1878.

Hedström, G.

1881—1883.

Ekroos, K. H.

1884.

Gyllenberg, A. M.

1884, 1896.

Spolander, K. F.

1885, 1890.

Grundfeldt, H.

1886, 1891, 1894.

Heikel, Th.

1886, 1887, 1895, 1898.

Illberg, F. W.

1888.

Lybeck, Aug.

1888.

Öhberg, A.

1889.

Olsson, F.

1889.

Svedlin, I.

1890.

Blomqvist, P.

1891.

Liljeqvist, S. A.

1892, 1895.

Barck, J. F.

1893.

Achrén, A.

1896.

Tengström, L.

1897, 1898.

Myrén, O.

1897.

Strandell, I.

1897.

Mennander, A. F.

1898, 1899, 1902—1906.

Castrén, E.

1899—1904.

Boucht, K.

1899.

Envall, Hj.

1900, 1901.

Björklund, Alex.

1900, 1901, 1909, 1923, 1924, 1933.

Roos, G.

1902.

Hagfors, K. J.

1903.

Knape, E.

1904.

Bärnsten, A.

1905—1908, 1910.

Grundfeldt, N.

1905—1919.

Westerlund, A.

1907.

Koskimies, I.

1908—1912.

Fougstedt, N. A.

1911, 1912, 1914—1916.

Nilsdorff, L.

1913.

Björkvall, Hj.

1913—1936.

Bergman, Vald.

1917—1922.

Nilsson, J.

1917.

Fagerholm, W.

1918.

Wik, H.

1919.

Kisor, R.

1920—1923.

Olin, O.

1920.

Sirviö, E.

1921, 1922.

Sommardahl, E.

1923—1925.

Granberg, K.

1924.

Wikström, G.

1925, 1928, 1929.

Pensar, A.

1925—1930, 1932, 1933.

Jansson, Odin

1926.

Wiklund, L

1926, 1927.

Holmberg, O.

1927, 1930—1932.

Backman, A.

1928—1932.

Huldén, A.

1931.

Andell, A.

1933, 1934.

Oljemark, K. T.

1934.

B. Revisors suppleanter.

Gyllenberg, A.

1897.

Lundqvist, G.

1897.

Sarlin, M. E.

1897.

Castrén, E.

1898, 1905.

Liljeqvist S. A.

1898.

Hagfors, K. J.

1899, 1914, 1915.

Heikel, Th.

1899.

Mennander, Å. F.

1900, 1901, 1907, 1909, 1911,
1912, 1914, 1915, 1917, 1919.

Petrell, K.

1902.

Schalin, Z.

1903.

Björklund, Alex.

1903, 1905, 1907, 1908, 1910,
1921, 1922, 1927, 1930—1934.

Koskimies, I.

1904, 1907, 1913.

Damstén, A.

1904.

Liljeqvist, G.

1904.

Westerlund, Å.

1906.

Huldén, E.

1906.

Nilsdorff, L.

1908, 1909.

Fougstedt, N. A.

1913.

Lindqvist, E.

1916, 1918.

Nordling, J. E.

1916.

Fagerholm, V.

1917.

Hermansson, H.

1918.

Granberg, K.

1919—1923.

Södergrann, K.

1919.

Sirviö, E.

1920.

Wiklund, L.

1921, 1922, 1925.

Skog, P.

1923.

Casén, H.

1923.

Nilsson, J.

3924.

Björkvall, Hj.

1924.

Holmberg, O.

1925, 1926, 1928, 1929.

Wikström, G.

1926.

Backman, A.

1927.

Oljemark, K. T.

1930—1933.

Stenfors, C.

1928, 1929.

Holmqvist, O.

1934.