[Bli inte avskräckt av de många sifferuppgifterna, utan läs vidare och få reda på alla pikanta detaljer i den rafflande historien om Nykarleby Aktiebanks uppgång och fall. Texten skall småningom förses med mellanrubriker.]

Den på 1800-talet ökande och förhållandevis livliga penningströmmen på den österbottniska landsbygden hade såsom tidigare nämnts uppmärksammats av finanskretsarna i södra Finland. Mot slutet av 1890-talet fann Jordbruks- och Industri Banken i Finland (Maanviljelyspankki) tiden mogen att inskrida. Avsikten var som nämnts att ”i de rika svenska kustsocknarna i trakten av Vasa uppsamla allmogens sparkapital för att genom förmedling av Maanviljelyspankki göra detsamma fruktbärande i södra Finland” (ÖP 17.10.24, red. E. Hedström). En preliminär aktieteckning företogs och visade ganska gynnsamma resultat.

Lördagen den 12 aug. 1898 kunde man i ortstidningen läsa, att enligt en notis i Nya Pressen, Helsingfors, en ny bank planerades i Nykarleby. Handlandena J.P. Holmström, A.M. Gyllenberg, Carl Nylund m.fl. hade anhållit om fastställelse av stadgar för Nykarleby Aktiebank. Bolagets grundkapital skulle utgöra 300.000 mk, fördelat på 3000 aktier à 100 mk. Grundkapitalet kunde genom utgivandet av nya aktier ökas till 1.000.000 mk. I samma nr av ÖP ingick en insändare, vari den blivande direktören, banktjänstemannen Georg Lönneström, meddelade, att utom de ovannämnda initiativtagarna även bryggeriägaren Josef Herler (d. 15.7.99), bagaren K.E. Ekroth, kronofogden C.W. Ramberg, kronolänsmannen Elis O. Söderström, tullförvaltaren Efer Castrén, apotekaren Ivar Strandell och handl. Axel Kisor hörde till dem, som startat företaget. Aktiekapitalet var redan i det närmaste fulltecknat och skulle av allt att döma komma att bli övertecknat, meddelar Lönneström optimistiskt.

Granskar man förteckningen över den nya bankens principaler närmare, finner man, att knappast någon av dem hade något nämnvärt kapital eller någon förmögenhet bakom sig. Flera av dem måste betecknas som insolventa. Gyllenberg, Ramberg och Nylund var konkursmässiga, Ekroth likaså. Ingen av dem hade någon kunskap i bankaffärer. Samtliga var dock välkända män och kunde därigenom väcka förtroende bland allmänheten för det nya bankföretaget. Elis O. Söderström hade sålunda varit stadsfiskal i staden 1876—1882 och kronolänsman i Nykarleby distrikt 1891—4.9.1903, ägde Juthbacka hemman och Wernamo parcell jämte en stadsgård och var en betrodd person.

Den av Jordbruksbanken utsedde direktören Georg Lönneström var däremot helt okänd på orten. Han var endast 24 år gammal, ungkarl, officersson, student från Svenska Reallyceum i Helsingfors, hade bedrivit juridiska studier, avtjänat sin värnplikt vid dragonregementet i Willmanstrand och därefter tjänstgjort vid Nordiska Aktiebankens kontor i Viborg samt senast förestått bankens kontor i Kexholm. Härifrån övergick han tydligen i Jordbruksbankens tjänst och förflyttades till Nykarleby för att starta banken där. Här engagerades han genast i sällskapslivet, som på denna tid under Gånge Rolfs ledning ännu var rätt intensivt. Han var ivrig seglare och blev småningom vicekommodor i s/s Ägir, skaffade sig en större sommarvilla på Djupsten, jagade och fiskade med andra ståndspersoner, och ingick, kanske ej fullt ståndsmässigt, äktenskap med den vackra Helena Ekstedt, en av de tre rikssvenska servererskor på Stadshotellet, som vid denna tid gifte in sig i societeten. Med henne fick han två barn, Måns och Christina. Lönneström förde stort hus vid Bankgatan 4, skaffade sig ekipage och motorbåt och drev 1898—1899 som finansiär en karamellfabrik och 1905—1908 en handskfabrik, deltog ivrigt i tidens politiska aktiviteter och var av allt att döma involverad i allt, som rörde sig i Nykarleby under denna tid.

[Österbottniska Posten, 23.01.1914, nr 4, s. 4.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.
(Inf. 2023-05-10.)]

Omdömena om Lönneström från hans tid i Nykarleby fram till 1913 är enbart positiva. ”Han var en charmerande och förbindlig man och hade god hand med människor, en trevlig, liberal herre, vänligheten själv, mycket sympatisk, en verklig gentlemannatyp, — städad och fin, inget översitteri, han skulle ha förtjänat ett bättre öde”. Lönneström tycks från början ha tillvunnit sig allas sympati och förtroende och måste ur Jordbruksbankens synpunkt ha tett sig som sällsynt väl lämpad för sin uppgift. Ingen kunde ana, att bakom den förbindliga fasaden dolde sig en karaktärssvag vekling med böjelse för ansvarslöst slarv och oredlighet. [Skrivbordet.]

Den 8 febr. 1899 fastställdes bolagsordningen för den nya banken av senaten. Styrelsen utgjordes av G. Lönneström, Elis O. Söderström och Axel Kisor. Bankens firma tecknades av dem samt Efer Castrén och K.V. Petrell. Aktieteckningen gick tämligen trögt på grund av rådande tryckta politiska och ekonomiska förhållanden, varför konstituerande möte kunde hållas först den 12 juli. Förhandlingarna leddes av verkställande direktören för Jordruks- och Industri Banken Otto Hjelt (d. 1918). Av hela antalet tecknade aktier, d.v.s. 3000, var 2700 representerade vid mötet. Valet av bankens aktionärer utföll sålunda:

VD: Georg Lönneström.
Direktörer: kronolänsman Elis O. Söderström och handl. Axel Kisor.
Förvaltningsråd: tullförvaltaren Efer Castrén ordf., kyrkoherden K.V. Petrell viceordf., bankdir. O. Hjelt, apotekaren Ivar Strandell, handl. J.P. Holmström, bagaren K.E. Ekroth och häradsdomaren Nils Jaakkola medlemmar. Till suppleanter valdes pastor W. Bengs, smeden J. Karlsson och handl. S.A. Liljeqvist. Till revisorer utsågs bankprokuristen J. v. Nandelstadt (Helsingfors) och handl. J. W. Fredriksson.

Den 8 sept. anmäldes banken hos magistraten och den 6 okt. infördes den i handelsregistret. Den 9 sept. öppnades banken och detta meddelades allmänheten i en väldig, 4-spaltig annons i ÖP. På depositionsräkning betalades 4 1/2 %, på löpande räkning 2 1/2 % och på sparkasseräkning 5 % med ränta på ränta. Detta att jämföra med Wasa Aktiebank, som betalade 4 1/2 på 6 mån. och 3 % på 1 månads uppsägning. Insättningar kunde vidare göras i den nya banken på belopp från 1 mk och uttagningar ske utan uppsägning med upp till 100 mk i veckan. Denna annons ingick i varje nummer av tidningen fram till årsskiftet. Resultatet lät inte vänta på sig. Sparare strömmade till från alla håll och banken såg ut att gå mot en lysande framtid. I en insändare framhölls även att alla banker var fullt säkra i Finland ”och att ingen bank i vårt fädernesland någonsin gått öfver ända samt och ingen rimlig utsikt för en slik utgång af ett bankföretag af någon förnuftig människa kan tänkas” (ÖP 16.9. 99).

[Reklamblad för Nykarleby Aktiebank den 9 september 1899. Förstoring.

Nykarleby Aktiebank
Nykarleby.
kontorstid: kl. 10—03 (alla söckendagar.)
Emottager penningar å deposition mot 4 ½ % ränta å 1—6 månaders uppsägning.
Utbetalar å löpande räkning 2 ½ %.
Å sparkasseräkning, hvarvid räntan löper med ränta på ränta liksom i sparbankerna, utbetalas 5 %, och kunna
belopp ända från 1 mark  insättas, samt utan uppsägning uttagas ända till 100 mark i veckan.
Diskonterar och säljer växlar betalbara i in- och utlandet.
Beviljar lån och kassakreditiv.
Säljer bankpostväxlar.
Köper och säljer utländskt mynt och obligationer.
Köper kuponger.
Utfärdar resekreditiv å de flesta större orter i utlandet.
Utför inkasseringar af hvarje slag.
Uppdrag emottages äfven skriftligen eller per telegraf.
Telegramadress: NYKARLEBYBANK.
Nykarleby, den 9 september 1899.
DIREKTIONEN.]

Fynd från Nesslers vind.
Stig Haglund tillhandahöll.

Dessa förhoppningar skulle inom 14 år svikas på det grymmaste. I själva verket var bankens ställning svag redan vid starten. Endast 25 % av aktiekapitalet hade kunnat uppbringas eller 75.000 mk. Vid årsskiftet hade kapitalet dock stigit med 62.225 mk. Det svaga underlaget tycks dock ej, i den mån det var känt, ha ingett allmänheten några betänkligheter. I okt. höjde banken depositionsräntan till 5 % och på löpande räkning till 3 %. Bankens annonser täckte nu hela första sidan i ÖP. Wasa Bank försökte följa efter, men Nykarlebybankens skickligt drivna reklam i samspel med direktörens vinnande charm hade redan övervunnit alla betänkligheter. Även Sparbanken kände sig trängd och höjde från årsskiftet depositionsräntan till 5 %, liksom Wasabanken något tidigare gjort. Vid årsslutet redovisade banken 124.962:08 mk i depositioner, 33.268 mk på sparkasseräkning och 8.908:81 på löpande räkning. Balansräkningen slutade på 361.729:57 mk. Banken inköpte den 15 maj 1900 gården och tomten nr 42 vid Norra Torggatan, [Bankgatan] där den redan nu hade sitt kontor. Säljare var bonden och nämndemannen Nils Jaakkola (Munsala). Denne hade 1895 inropat gården på handl. Isak Svedlins konkursauktion. Efter bankens konkurs 1913 köptes gården av handl. K.J. Pensar, Munsala.

Bankens ställning förbättrades märkbart under året. Aktiekapitalet hade den 31 juli ökat till 254.575 och inlåningen till drygt 411.000 mk. Balansräkningen slutade på 1.038.984:09 mk. Den 10 dec. 1900 inställde emellertid Suomen Maanviljelys ja Teollisuus pankki O/Y till allmänhetens förskräckelse sina betalningar på grund av i banken begångna falsarier. Maanviljelyspankki innehade som en av grundläggarna en hel del aktier i Nykarlebybanken. Rykten spreds om stora förluster för denna, men dementerades av bankledningen. Maanviljelyspankkis representant, bankdir. O. Hjelt avgick ur förvaltningsrådet, men i övrigt tycks bankens svårigheter ej ha avsatt några större spår i Nykarlebybankens affärer. Vid bolagsstämman den 26 mars 1901 fastställdes bokslutet och direktionen och förvaltningsrådet beviljades full ansvarsfrihet. Handl. M. Joel Hedström invaldes i förvaltningsrådet i stället för Hjelt och borgmästare O. Calamnius i stället för smedmästare J. Karlsson. Första årets nettovinst var emellertid obetydlig. I mars 1902 kunde banken däremot redovisa en nettovinst på 15.590 mk och en inlåning på c:a 500.000 mk, d.v.s. ”för dåtida förhållanden synnerligen aktningsvärda siffror” (ÖP 18.4. 1902). Redan nu påvisade emellertid senator G.R.A. Charpentier som ombud för Maanviljelyspankkis konkurs, att Nykarleby Aktiebank omedelbart borde träda i likvidation. Han påpekade, att det av banken utlånade kapitalet 740.000 mk ej kunde bereda aktionärerna någon vinst på grund av hög upplåningsränta och höga förvaltningskostnader. Han framhöll även det ofördelaktiga i att hälften av bankens utlåning utgjordes av kassakreditiv. Dessa anmärkningar riktades till bankens styrelse, men ledde ej till någon åtgärd. Banken fortsatte sin utåt framgångsrika verksamhet. Under de följande åren ökade enligt bokföringen såväl aktiekapitalet som insättningarna, nettovinsten och dividenden. Den 27 okt. 1906 öppnades ett filialkontor i Vasa med Elis O. Söderström som föreståndare. Något senare etablerades ett filialkontor i Vörå med M. Ingo som direktör. Ännu i slutet av aug. 1913 meddelade senaten banken tillstånd att öppna ett filialkontor i Oravais. Till föreståndare utsågs handl. Otto Selenius.

[Kuvert från Nykarleby Aktiebank. Skickat till Herra K. A. Toivonen i Lapua den 30 april 1907. ”Assureras med etthundrafemtio mk 20 pni (151:20). Enligt uppgift.” WÄRDE-stämpel. Förstoring.
Carl-Johan Eriksson tilhandahöll. (Inf. 2020-10-15.)]

I aug. 1911 utbjöd banken 3000 nya aktier till en emissionskurs av 115 mk per aktie. Emissionen fulltecknades på ett par månader. Orsaken till denna framgång var den för år 1910 publicerade årsredovisningen, som emellertid senare visade sig vara helt förfalskad. Bankens ansvariga styrelse bestod då av direktionen (Lönneström, O. Calamnius, I. Koskimies), förvaltningsrådet (Isidor Taucher, Axel Kisor, Fritz Olson, A. Björklund, N. Jaakkola, C.F. Öhrling) och revisorerna (J. Holmström, Alfred Herler). Alla dessa, även publika ombudet vhd [vicehäradshövding] Harald Boucht, försäkrade var och en på sitt håll, att årsredovisningen var riktig.

Lönneström beslöt nu på grund av framgången att utnyttja allmänhetens förtroende till det yttersta. Vid en extra bolagsstämma i mitten av okt. 1911 beslöt banken utgiva ytterligare 8000 nya aktier à 115 mk. Även större delen av denna emission torde ha tecknats, de sista aktierna så sent som i nov. 1913. Samtidigt pågick försnillningarna vid banken och blev småningom så uppenbara, att publika ombudet i jan. 1912 fordrade, att en erfaren bankman skulle anställas som ”biträde” till Lönneström så att denne kunde beviljas sommarledighet, vilket Boucht ”av särskilda orsaker” ansåg synnerligen önskligt. Härav blev dock intet, varför bedrägerierna kunde fortsätta som förut.

[Aktiebrev Litt A nr 3401 om 100 mk underskrivet av G. Lönneström och Oscar Calamnius. Den emissionen omnämns inte här. Aktiebreven är sällsynta och det är inte många gånger jag sett såna på huuto.net.
(Inf. 2013-06-19.)

Den 14 nov. 1912 hade banken höjt räntan till 5 1/2 % på depositions- och sparkasseräkning och 3 % på löpande räkning, och från den 1 juli 1913 till 6 % på de två förstnämnda räkningarna. Landtmannabanken hade då öppnat ett avdelningskontor i staden. I slutet av år 1912 avslöjades bankdir. Nils Idmans försnillningar på över 8,6 milj. mk vid Föreningsbanken i Tammerfors, en landsomfattande skandal, som allvarsamt rubbade allmänhetens tillit till bankernas skötsel och inre kontroll överhuvudtaget. Misstankarna om att allt inte stod rätt till i Nykarleby skärptes nu. Biträdande föreståndaren vid Nykarleby Aktiebanks Vasakontor, konsul E. Stjernvall, som avgick vid denna tidpunkt, hade upptäckt, att huvudkontoret sköttes synnerligen vårdslöst och föreslog vid årsmötet s.å., att förvaltningsrådets ledamöter skulle ersättas med nya funktionärer och att säkrare män skulle väljas till revisorer. Förslaget beaktades endast såtillvida, att ing. Wiktor Bruun, Vasa, 1912 inträdde i förvaltningsrådet och från jan. 1913 blev dess ordf. Styrelsens övriga medlemmar förklarade honom strid redan från första stund. Han motarbetades konsekvent, medan alla stod som en mur kring Lönneström. Bruun trodde till en början, att detta berodde på att han var från annan ort, men snart upptäckte han, att allt inte stod rätt till med bankens skötsel. Han utarbetade därför en ny instruktion för bankens kontor, stadgarna omredigerades och förberedelser vidtogs för att flytta hela banken till Vasa för att dugliga personer skulle kunna engageras i styrelsen. Vid bankens bolagsstämma den 14 mars förklarades, att förslaget om ändring av bolagsordningen ej kunde upptagas till behandling, enär det för en sådan fråga fastställda antalet aktier ej var representerade vid stämman. F .ö. föredrogs års- och revisionsberättelsen och beviljades förvaltningsrådet decharge [ansvarsfrihet] för 1912 trots att bokslutet uppenbarligen var fingerat. Av nettovinsten utdelades 8 % till aktieägarna, ehuru den existerade endast på papperet. Till revisorer utsågs komm. lantmätaren E. Tidström och fabrikören Hugo Grönlund. Båda var betecknande nog totalt okunniga i bankbokföring. Tidström hade därför frågat sig för hos Lönneström, huru revisionen skulle verkställas och fått svaret, att det ”för revisorerna inte alls var nödigt att kunna revidera böckerna och värdehandlingarna; man skulle göra såsom det i allmänhet plägar ske.”

I Nykarleby synes misstankar om Aktiebankens soliditet ha väckts först i juli 1913, då AB Jakobstads Mekaniska Verkstad och dess direktör Birger Serlachius gick i konkurs. Fordringarna uppgick i den förra konkursen till 2.213.000 och i den senare till 1.540.000 mk. Enbart under aug. månad protesterades av Nykarleby Aktiebank växlar som hade samband med företaget, för 81.300 mk. Därtill kom växlar på dir. Serlachius personligen på flera tiotalstusen mk utan vederbörlig säkerhet.

I okt. började rykten spridas om bankens ställning i allt vidare kretsar. Vid förvaltningsrådets sammanträde den 13 okt. togs Bruuns förslag om ändring av bolagsordningen upp på nytt jämte en av Boucht inlämnad anmärkning, att bokslut var nödvändigt för att få bankens ställning klargjord. Förvaltningsrådet avvisade båda förslagen, varpå Bruun avgick som ordf. och sålde sina aktier. Boucht anhöll nu hos senaten, att banken måtte stängas tills det av honom påyrkade bokslutet verkställts. Innan Boucht hunnit inlämna sin skrivelse, gick förvaltningsrådet vid ett nytt sammanträde den 16 okt. in på hans fordran och bad honom återkalla skrivelsen. Boucht biföll emellertid ej, men senaten lät saken förfalla, sedan förvaltningsrådet anmält sig villigt att foga sig i alla publika ombudets önskningar. Boucht hade samtidigt bett senaten bestämma att två i bokföring erfarna personer skulle närvara vid revisionen. Lönneström lovade att ha denna färdig den 24 nov.

Rykten om detta spreds snabbt i Helsingfors. Vid en auktion den 6 nov. på Helsingfors auktionskammare såldes 10 aktier i banken jämte dividendkuponger för 1913 till 107 mk 05 pi stycket. Samtidigt ”bortslogs” två aktier i banken för 66 mk stycket. Detta och fortsatta kursfall vållade oro hos bankens intressenter och deponenter. I detta läge framträdde bankens publika ombud, vhd Boucht och kontrollanten vid Vasakontoret, kronofogden Karl Ottelin, som biträtt Bruun vid inventeringen av banken, med ett offentligt meddelande i Vasabladet, dat. den 7 nov. 1913 och publicerat bl.a. i Mercator den 14 nov. och i Hufvudstadsbladet den 15 nov. ”I sanningens intresse och för att förebygga eventuella större rubbningar”, d.v.s. att deponenterna skulle rusa till banken för att taga ut sina penningar, försäkrade dessa nu, att banken visserligen hade att emotse icke obetydliga förluster, men att dessa ej var så stora, att deponenterna skulle löpa någon som helst risk. Allmänheten uppmanades att med lugn avvakta de åtgärder, som bankens förvaltning vidtagit för förlusternas reglerande.

För detta egendomliga meddelande, som måste ha tillkommit mot bättre vetande, åtalades Boucht senare för att ej ha gjort sin plikt och varnat deponenterna och dömdes i april 1916 av justitiedepartementet, dit saken omsider avancerat, för försumlighet vid övervakandet av bankens bokföringsskyldighet och för tjänstefel till 500 mks böter eller 60 dagars fängelse.

En dryg vecka efter publika ombudets meddelande eller den 18 nov. följde en förklaring från direktionen (Lönneström, Calamnius, Koskimies), vari uppgifterna om bankens stora förluster dementerades. Bankens bokslut var under arbete och skulle föreläggas bankens revisorer till granskning och sedermera delgivas allmänheten.

Dessa deklarationer hade avsedd verkan: Den starka oro, som rått i anledning av ryktena om bankens förluster, gav vika för uppfattningen, att ryktena utspritts av bankens konkurrenter och att man följaktligen ej behövde sätta någon tilltro till dem. Teckningslistorna för den senaste aktieemissionen cirkulerade ännu i mitten av nov. 1913 på landsbygden. I Munsala, där förtroendet för banken tycks ha varit särskilt stort, tecknades aktier för 100.000-tals mk till de redan tidigare tecknade (sammanlagt ansågs Munsalaborna ha placerat c:a 1 milj. i depositioner och aktier i banken, Jeppoborna c:a 800.000 mk). Bondfångeriet hade sålunda lyckats ännu en gång.

En och annan hade dock sent om sider fått en vink om lägets allvar. Nämndeman Nils Jaakkola, som tillhört förvaltningsrådet sedan 1899 och i denna egenskap ägt att taga del i bankens förvaltning och underteckna dess årsberättelser, infann sig någon dag före kraschen i banken och frågade Lönneström, om ryktena om bankens obestånd ägde någon grund. Lönneström hade då svarat, att Jaakkola kunde vara alldeles lugn, emedan bankens ställning var god. Sedan Jaakkola gått, hade Lönneström kommit in i de inre rummen och berättat om besöket, varefter han tillagt: ”Stackars Jaakkola!”

Den genomhederlige Jaakkola hörde till dem inom förvaltningsrådet, som blint litat på Lönneström och snällt skrivit på allt vad denne lade fram.

Två dagar efter det att direktionen avgivit sin förklaring, att allt var bra, eller torsdagen den 20 nov. på f.m. begick bankdirektör Lönneström självmord genom att skjuta sig på bankens kontor. På hans skrivbord låg ett till bankens styrelse riktat meddelande, vari den avlidne tog på sig hela ansvaret för vad som skett:

”Förvaltningsrådet vet ingenting, direktionen ingenting. Rädda fru Grönberg, hon är oskyldig. Jag tror, att jag varit sinnesrubbad i femton år. Försök förlåta mig, om Ni kan. — Lönneström.”

Denna försäkran åberopades faktiskt sedermera av ombudet för två av de för konkursbrott åtalade (O. Calamnius och I. Koskimies) som bevis för de åtalades oskuld (!). Enligt kärandeombudet för Landtmannabanken, vhd Arthur Söderholm, hade det dock ”värde blott som uttryck för en förtvivlad mans sinnesstämning i det ögonblick han besluter sig utkräva straff på sig själv.” Bankens anställda personal, bl. dem kassörskan fru May Grönberg, befanns helt oskyldig till falsarierna och åtalades ej.

[Tillkännagifves att min älskade make Bankdirektören Georg Lönneström hastigt afled härstädes den 20 november 1913 i en ålder af 45 år, till stor sorg för mig, en son och en dotter samt släktingar och vänner. Helena Lönneström. Sorgetåget afgår från den aflidnes hem söndagen den 23 nov. kl 1 e.m. Lars pensar tillhandahöll.]

Budskapet om Lönneströms självmord slog ned som en bomb i Nykarleby. Oro och bestörtning präglade den första reaktionen. Man ville dock till en början ej tro, att ryktena om försnillningarnas omfattning var sanna. En vecka senare var man bättre underrättad, betecknande nog genom huvudstadspressen. Bitterheten var stor. ”Också de, som måhända inte haft fullt förtroende till bankens huvuddirektör, ha obetingat litat på meddirektörerna och på statens ombud. ”Besvikelsen över att välkända och betrodda personer kunnat bete sig på detta sätt mot sina medmänniskor var grym. Att de, bl.a. stadens borgmästare, en tidigare stadsfiskal- och kronolänsman, en sem. lektor och en lärare vid Normalskolan, plötsligt avslöjades som ”ett koppel av bovar” kom som en chock för allmänheten. Särskilt upprörd var man över att statens publika ombud, vhd Boucht, och kronofogden Karl Ottelin så sent som en knapp vecka före Lönneströms självmord kunnat ”i sanningens intresse” publicera sitt lugnande meddelande att deponenterna ej skulle löpa någon som helst risk på grund av de icke obetydliga förluster banken hade att motse. Man betraktade detta och direktionens kort efteråt publicerade förklaring som grovt och medvetet bedrägeri i syfte att in i det sista lura deponenter och sparare på deras pengar. Stämningen lugnade sig sedan man erfarit, att Föreningsbanken och andra banker erbjudit sig att tillvarataga deponenternas intressen vid avvecklingen. Deponenterna fick t.o.m. beröm från ledande bankmannahåll (dir. i Hypoteksföreningen, Emil Schybergson): ”Så lugnt och medvetet som de handlat i denna sak, äro de även förtjänta av att det går dem bättre än det i tiden gick Maanviljelyspankkis deponenter. De ha i själva verket att döma av tidningsreferaten varit så lugna, behärskade och målmedvetna, att de t.o.m. kunde tjäna till mönster för de s.k. ”husbönderna” i Föreningsbanken.”

I huvudstaden sökte man f.ö. en förklaring till att den bristfälliga bokföringen ej tidigare observerats, i det ”personliga system”, som alltför ofta följes särskilt i våra landsortsstäder vid affärsföretags handhavande. Man tror blint på den person, som leder företaget. Det skulle anses inhonnett [oanständigt] och stridande mot god ton, om man tvivlade och ville se svart på vitt på vad ledaren meddelar. En yrkan på att få se böckerna, på revision, kunde tagas illa upp, ge anledning till obehag. Det är bekvämare att låta det gå som det går och tro, att allt är som sig bör.”

Så hade man gjort i Nykarleby och de fanns, som ansåg, att aktionärerna kunde skylla sig själva, som ej visat något som helst intresse för bankens skötsel och eftersyn, vilket de enligt bolagsordningen varit berättigade och skyldiga till. ”I stället hade de tillåtit, att besluten dikterats blott av några få aktionärer, som varit direkt intresserade av att förvaltningen erhöllo sådan sammansättning, att största möjliga kredit kunde erhållas.”

Lönneström begravdes söndagen den 23 nov. på stadens begravningsplats. Ett stort antal kransar nedlades och vittnade om den vänskap och popularitet den avlidne åtnjutit ej minst bland bankens styrelse och personal. De flesta av de vid graven uppvaktande skulle senare åtalas för brottsligt samarbete med den avlidne. — Som fallet är med mången ”storman”, som gått bort under ovanliga omständigheter, spreds även om Lönneström rykten, att han ej alls var död, utan undanskaffats av sina vänner och att den man begravde var Lönneströms stora Bernhardinerhund, som mystiskt försvunnit. Dessa rykten har envist levat kvar till våra dagar och vittnar om den chock man drabbades av som följd av det oväntade självmordet.

[Lars Huldén berättade att vid jordfästningen deklamerade Gånge Rolf :

Inför dödens och sorgens dubbla majestät
tystne tungors tomma tal.]

Till en början synes man på Nykarlebyhåll ha varit inriktad på att banken skulle fortsätta sin verksamhet. ”Banken bör upprätthållas med alla krafter”, skriver ÖP (Paul Nessler) den 28 nov., sedan det blivit känt, att trots allt slarv och alla oegentligheter, som blottats vid revisionen under den gångna veckan, huvudboken förts ända till slutet av sept. 1913. ”Detta synes ge vid handen, att det omdöme om bankens förvaltning, som (i huvudstadstidningarna) kommer till synes, hade kunnat vara mindre hårt”, skriver ÖP.

Utredningen var emellertid nu i full gång. Redan den 20 nov. inställdes betalningarna och följande dag utsågs vhd Karl Ottelin till t.f. verkställande direktör. Den pågående revisionen utfördes av 14 personer med biträde av två av senatens finansexpedition utsedda sakkunniga, sparbanksinspektören E. Järnefelt och handelsskolförest., mag. K.F. Widenius, som anlänt till staden den 27 nov. Deras uppdrag var, att som edsvurna experter biträda statens ombud, vhd Boucht och t.f. vd K. Ottelin samt bankens direktion och övriga funktionärer vid den pågående revisionen. Den 1 och 2 dec. reviderade de båda experterna bankens filialer i Vörå och Vasa, varefter de den 10 dec. återvände till Helsingfors efter slutfört arbete. Den 13 dec. inlämnades resultatet av undersökningen till finansexpeditionen och en kopia översändes till Nykarlebybanken för uppgörande av bokslutet.

Revisionen hade omfattat en generell granskning av bankens bokföring samt inventering av bankens växelportfölj och övriga värdehandlingar. Rapporten omfattade 18 punkter och en balans över bankens ställning den 29 nov. 1913. Bokföringen vid filialkontoren hade ej givit skäl till anmärkning, medan huvudkontorets bokföring däremot var i högsta grad bristfällig, ofullständig och förfalskad. Varken de årliga boksluten eller de publicerade månadsrapporterna hade på grund härav kunnat kontrolleras till riktigheten. Växelportföljen visade en brist på 321.524:59 mk, som hänförde sig till remitterade växlar, som antingen förstörts eller förkommit. Bankens förlust beräknades efter nödvändiga avskrivningar uppgå till 1.494.389:34 mk, varför bankens egna medel om 793.327:77 mk h.o.h. förbrukats och deponenterna dessutom tillskyndats en förlust om minst 701.061:57 mk. I avseende på bankens förvaltning konstaterades en fullkomlig brist på all kritik, emedan firmor, vars ekonomiska obestånd bort vara i allo uppenbart, åtnjutit nästan obegränsad kredit, varjämte privata personer från alla delar av landet och till bankens förvaltning hörande personer erhållit kredit till avsevärda belopp. Verkst. direktörens verksamhet hade ej ägnats tillbörlig kontroll och de årliga revisionerna hade ej utförts med sakkännedom och samvetsgrannhet.

Innan resultatet av revisionen ännu blivit allmänt känt, synes majoriteten av deponenterna ha ansett, att en konkurs borde undvikas och att det vore bättre, om en annan bank i stället övertoge Nykarleby Aktiebanks affärer. Listor cirkulerade i början av dec. för att Föreningsbanken skulle öppna filialkontor i Nykarleby och Vörå, varvid depositionerna skulle överföras dit. Landtmannabanken hade då redan i flera veckor mottagit 100-tals av Nykarlebybankens depositionsbevis och sparböcker till inkassering. Banken betalade 25 % i förskott på bevisen i form av lån med dessa som säkerhet och mot 6 % ränta. Den erbjöd sig även att i fall av konkurs övertaga det praktiska arbetet med avvecklingen gratis. Wasa Aktiebank kom ungefär samtidigt med ett liknande erbjudande. Vid ett möte i missionshuset den 7 dec. av c:a 569 deponenter med prosten K. V. Petrell, som de första åren som vi sett suttit som viceordf. i förvaltningsrådet, som ordf. och dr K.J. Hagfors som sekr. beslöts efter en livlig, stundom hetsig diskussion att genom en deputation vända sig till Föreningsbankens styrelse i Helsingfors med anhållan, att denna bank skulle övertaga avvecklingen av Nykarleby Aktiebank. I deputationen invaldes prosten Petrell, lantbrukaren E. Murkais, Vörå, A.W. Finskas, Jeppo och A.W. Jaakkola, Munsala. Deputationen avreste till Helsingfors den 8 dec. och återvände den 11 dec. Föreningsbankens styrelse hade ställt sig positiv till ansökan och sistnämnda dag anlände bankens VD, statsrådet Aug. Ramsay och mag. H. Kihlman till Nykarleby för att förbereda öppnandet av ett avdelningskontor. Efter välförrättat värv återvände de efter ett par dagar till huvudstaden. Genom en dubbelspaltig annons i ÖP den 19 dec. tillkännagavs, att bankens kontor skulle vidtaga med sin verksamhet den 29 dec. i Nykarleby Aktiebanks lokal. Till VD utsågs bitr. direktören vid bankens kontor i Ekenäs, hovr. ausk. Hilding Meinander, till bitr. dir. dr K.J. Hagfors och till suppleanter i styrelsen prosten K. V. Petrell och lektor N.A. Fougstedt.

Deponenterna mottog beslutet med stor lättnad. För dem var denna lösning otvivelaktigt den bästa möjliga. Även aktieägare, låntagare och borgenärer hade anledning att vara tacksamma. Nykarlebybankens fordringar kunde nu indrivas småningom och de f. kunderna fortsätta ”lugnare än förut, då det nu icke är Nykarleby bank utan en bank av helt andra dimensioner, som är deras kreditgivare,” kommenterade Finlands Hypoteksförenings ordf., dir. Emil Schybergson. Överenskommelsen var ej heller ofördelaktig för Föreningsbanken, ”då de trakter, i vilka banken nu kommer att inrätta kontor... tack vare Amerikapengarna äro goda depositionsorter, och det är ju efter depositionerna, som våra banker hungra. Men oavsett detta, har det från Föreningsbankens sida varit ett lyckligt grepp på saken...”

Under tiden fortsatte revisionen. Det visade sig, att bankens böcker hade förfalskats redan från det första verksamhetsåret. Depositionsräkningen var förfalskad på så vis, att de månatliga utbetalningarna i huvudboken upptagits till större belopp än kassaboken utvisade, eller också hade de särskilda depositionsbeloppen ej alls antecknats i kassaboken eller depositionsregistret, då insättningen skedde, men däremot nog vid utbetalandet ur kassan. Härigenom hade saldot av den utelöpande depositionsstocken vid huvudkontoret så gott som ända från bankens början visat sig mindre än vad den i verkligheten var. Den 15 dec. 1913 visade det sig, vid den då efter konkursen gjorda revisionen, att nämnda saldo i verkligheten utgjorde 2.998.330 mk, men enligt huvudboken endast 1.550.014:09 mk. Ensamt på kontot för depositioner hade sålunda ett belopp av 1.448.315:91 mk försnillats.

För år 1911 hade saldot av remitterade växlar, som bort utgöra 421.867:36 mk, genom förfalskning i huvudboken upptagits till 75.267:50 mk, varigenom banken förlorat 346.599:86 mk. På lokala växlars konto hade för år 1913 genom sifferförfalskning uppkommit en förlust om 30.000 mk. På sparkasseräkningen i huvudkontoret hade i balansen för 31 okt. 1913 upptagits 73.433:56 mk, ehuru de insatta medlen i själva verket uppgick till minst 172.856:38 mk. Någon bokföring över de medel, som insatts på sparkasseräkning, hade ej förekommit sedan sept. 1912. Bankens förlust genom denna förfalskning steg till minst 94.422:80 mk. Direkta tillgrepp ur kassan hade konstaterats till c:a 70.000 mk. Det första uppgick till 5.100 mk och skedde den 2 juli 1900, de övriga rörde sig om 2000—10.000 mk i gången. De belopp, som berövats banken genom dessa bedrägerier, utgjorde sammanlagt c:a 1.974.338 mk.

Ungefär samtidigt med att det första tillgreppet skedde, började Lönneström förfalska sifferuppgifterna i böckerna för att dölja de förluster, som uppstod, då protesterade växlar ej lagsöktes eller där utslagen aldrig befordrades till verkställighet. Nya förluster uppstod och måste döljas, nya förfalskningar gjordes av såväl böcker som depositionsbevis och så undan för undan. Arbetet vid huvudkontoret tilltog; men Lönneström motsatte sig anställandet av all sakkunnig hjälp i bankens skötsel, medveten om att tillgreppen och förfalskningarna då skulle bli svårare att dölja och nya sådana omöjliggöras. Lönneström skötte själv kassaboken och registren och tillät ingen annan att få någon inblick i bankens skötsel. Personalen, som f.ö. saknade djupare kunskaper i ekonomi och erfarenheter av en banks skötsel fick endast befatta sig med mindre viktiga detaljer. Bankens första kassörska, frk K.M. Tengström, fattade misstankar då hon ej tilläts föra kassaboken på vanligt sätt och avgick efter två år. Kreditgivningen var alltför lättsinnig och då Lönneström ej kunde hinna med allt, presenterades eller utsöktes till slut inga förfallna växlar. Remitterade växlar till ett belopp av flera 100.000 mk presenterades ej ens till inlösning utan lades å sido i kappsäckar, korgar o.s.v. Nya förluster uppstod och nya förfalskningar måste göras för att upprätthålla skenet och kunna utdela dividender. Vid granskningen i dec. 1913 konstaterades, att ankommen korrespondens, rapporter, verifikat och kassalappar ej ordnats systematiskt utan instuvats i skåp, lådor, kappsäckar, korgar m.m. i fullständig oordning utan hänsyn till ålder och innehåll. I detta material påträffades dels inströdda bland papperen, dels i öppnade eller oöppnade brev, penningar, frimärken, andra bankers postremissväxlar och checker, utrikes anvisningar, förfallna men ej protesterade växlar m.m. till ansenliga belopp. Då skåpen blev fulla, stuvade man undan materialet i kappsäckar och korgar på vinden. Hela växelportföljen beräknades vid granskningen uppgå till 2.237.584:31 mk, av vilket belopp en avskrivning av 804.066:68 mk prövades vara nödvändig.

Banken förde ej någon generalhuvudbok över huvudkontorets och filialernas rörelse, varför uppgifterna i de av direktionen och förvaltningsrådet underskrivna årsberättelserna ej kunde kontrolleras till sin riktighet. Huvudkontorets egna huvudböcker från 1903 till 1909 hade förstörts. Bokslut och månadsrapporter hade förfalskats från s.å. Efter 1909 saknades i huvudboken bl.a. omkostnads-, avlönings-, vinst- och förlustkonto, varför årsberättelserna efter nämnda år ej heller kunde kontrolleras med hjälp av denna bok.

Nya försnillningar och förfalskningar avslöjades under den fortsatta revisionen. Det slarv undersökningen av Lönneströms förehavanden lade i dagen gränsade till det otroliga. I skrivbordslådan hittades avrivna depositionsbevis, på vilka medlen förfallit för 5—6 år sedan, utan att de blivit inkasserade. Amerikanska sedlar till ett värde av 1000-tals mk, bankchecker från Sydafrika på betydande belopp, postremissväxlar o.a. värdepapper, hela eller avrivna på mitten, hade man hittat i någon kappsäck eller skräplåda på vinden eller i någon skrubb. Penningbrev och andra postförsändelser hade blivit liggande oöppnade. Sålunda hade man fått ihop en summa av 10.000 mk i pappersvalutor m.m. Enbart i småsedlar, av vilka ena delen kunnat hittas på vinden, den andra i ett skåp i direktörens rum, hopklistrades de första dagarna, som storstädningen pågick, ett belopp mellan ett- och tvåtusen mk.

[Kuvert från Nykarleby Aktiebank. Skickat till Ingeniör Herr Werner Hult, Helsingfors, Kaserngatan No 48. Stämpeln är tyvärr oläslig. Förstoring.
(Inf. 2011-05-29.)]

Lönneströms förfalskningar av bankens böcker visade sig vara tämligen grovt utförda och borde ha varit lätta att upptäcka. Raderingarna var ofta så oskickligt gjorda, att de ursprungliga siffrorna ännu delvis kunde ses. Bristerna i bokföringen var ”så sagolikt talrika, att man helt säkert förgäves skall söka ett motstycke i hela den civiliserade världen,” ansåg konkursförvaltningens rättslige företrädare, vhd Arthur Söderholm. De var så i ögonen fallande, att ingen i bankens styrelse och förvaltningsråd borde kunnat undgå ansvar för desamma. Allteftersom nya förfalskningar och försnillningar upptäcktes, minskade aktionärernas och deponenternas utsikter att återfå något av sitt sparkapital. Förvåningen steg över att varken bankens kassör eller övriga tjänstemän under hela tiden misstänkt något, ehuru banken varit på undergångens brant sedan sin begynnelse. Till en början skylldes allt på Lönneström, men ganska snart blev det uppenbart, att meddirektörerna och särskilt viceordf. i förvaltningsrådet, normalskolläraren Alex. Björklund, direkt eller indirekt medverkat i falsarierna. Trots de allt starkare misstankarna mot dessa personer deltog de i utredningen av affärerna så länge den pågick. De mera förslagna bland dem var då i tillfälle att låta för dem komprometterande handlingar försvinna, vilket kanske är en av förklaringarna till att en stor del för undersökningen viktigt material aldrig påträffades. Först vid aktionärernas sammanträde den 12 jan. 1914 föreslogs, att godemännen skulle anmodas att fråntaga förvaltningsrådet och styrelsen samtliga böcker, handlingar och dokument samt uppbevara dem för aktionärernas räkning.

Den 6 dec. beslöt förvaltningsrådet, att bolagets egendom skulle avträdas till konkurs, och den 15 dec. 1913 inlämnade direktionen konkursansökan till rådhusrätten i Nykarleby. Den 29 dec. försiggick borgenärsförhör och aktiebolaget försattes i konkurs. Konkursstaten förelåg ännu inte, varför rätten förordnade, att den skulle inlämnas den 3 jan. Till godemän för de fordringsägare, som anlitat Föreningsbanken för bevakningen, förordnades kapten G.A. Bäckman och bankdir. S. Snellman från Vasa, bankdir. G. Savander från Vörå och bankdir. H. Meinander från Nykarleby. Dessa utsågs även vid inställelsen i bankens konkurs den 29 juni 1914 till sysslomän i konkursen.

I och med att banken förklarats i konkurs upphörde vhd H. Bouchts uppdrag som statens publ. ombud. Han blev en av de första, som åtalades för försummelser vid handhavandet av sitt uppdrag.

Vid det ovannämnda borgenärsförhöret bevakade Föreningsbanken 683 sparkasseböcker och 2897 depositionsbevis till en summa av sammanlagt 4.123.828 mk 91 p och Landtmannabanken 78 sparkasseböcker och 245 depositionsbevis till sammanlagt 450.248 mk 28 p, medan Wasa Aktiebank följande torsdag anmälde sparkasseböcker och depositionsbevis för c:a 500.000 mk. En fjärde bank, som fiskade efter att fånga in den havererade bankens sparare och deponenter var Nylands Aktiebank (grundlagd 1887, fusionerad 1919 med Helsingfors Aktiebank), som öppnat kontor i Munsala och Oravais och lockade med ränta på ränta fyra gånger årligen på alla räkningar samt beredvilligt åtog sig att köpa och sälja utländska växlar och mynt. Överhuvudtaget torde Nykarleby aldrig ha sett så många bankdirektörer, ombudsmän och jurister beskäftigt vimla omkring rådhuset med papper och portföljer som dessa veckor kring årsskiftet 1913. Det var nu staden med ett tag fick sina många banker.

Granskningen av böckerna slutfördes först torsdagen den 1 jan. sent på aftonen. Staten i konkursen uppvisades den 3 jan. Den upptog Aktiva 5.377.863:74 mk, varav 677.112:83 mk osäkra fordringar, och Passiva 6.636.558:33 mk. Enligt senatens experter måste såsom tidigare nämnts på växelfordringar samt lån- och kassakreditiv sma 1.196.816:68 mk avskrivas. Om avskrivningarna avdrogs från tillgångarna återstod av bankens säkra fordringar en behållning om 4.181.057:06 mk. Det sammanlagda beloppet förfalskningar hade tillsvidare konstaterats utgöra 1.974.338:57 mk. Man beräknade, att förfalskningar om c:a 69.346:02 mk ej kunnat upptäckas vid granskningen. Om bankens samtliga skulder minskades med bankens säkra tillgångar återstod 2.455.501:27 mk. Då detta belopp adderades med bankens förlorade aktiekapital a 600.000 mk och likaså förlorade reservkapital a 185.000 mk, blev den totala förlusten 3.240.501:27 mk.

Den 13 jan. inlämnade Rosengrens fabriker i Vörå konkursansökan, varav framgick, att Nykarleby Aktiebank beviljat skofabriken en kredit om 400.000 mk.

Vid aktionärernas sammanträde den 12 jan. och vid borgenärssammanträdet den 19 jan. 1914 framställdes skarp kritik av vanskötseln och den bristande kontrollen från styrelsens och revisorernas sida. Ett förslag godkändes att anställa rättslig undersökning för att utreda i vilken utsträckning bankens funktionärer borde anses skyldiga. Godemännen anhöll nu hos guvernören i Vasa län om förordnande av ”en skicklig, i bankbokföring och revision kunnig samt i domarvärv väl förfaren person att å tjänstens vägnar verkställa en allsidig och ingående undersökning rörande bankens verksamhet och förvaltning under hela den tid banken funktionerat.” Undersökningen skulle särskilt gälla vanskötseln av bankens angelägenheter, förskingringen av bankens medel, förfalskningarna av bankens böcker samt gynnandet av banken närstående personer.”

Denna anhållan hade till följd, att prokuratorsämbetet den 23 jan. förordnade kanslisten vid Poststyrelsen Joh. Hagelberg att på ort och ställe anställa undersökningen och att, om skäl därtill förefanns, anställa åtal.

Hagelberg hade ej avlagt högre juridisk examen och hade ej heller förrättat polis- och rättsliga undersökningar. Förordnandet av honom väckte omedelbart kritik i tidningspressen. Man ansåg honom helt olämplig. Deponenterna diskuterade vid ett möte redan den 29 jan. att rikta en skarp protest mot förordnandet, men avstod och beslöt att avvakta. Godemännen valde en annan taktik. Med motivering, att Hagelberg vore i behov av hjälp såväl vid sifferrevisionen som vid utredningen av den kriminella delen av saken, anhöll man på nytt hos guvernören, att han ville förordna en därtill skickad, insiktsfull och väl ansedd person att antingen själv eller jämte Hagelberg verkställa undersökningen. Guvernören avböjde och den 23 mars anlände Hagelberg, efter att först ha förrättat undersökningar på filialkontoren i Vasa och Vörå, till Nykarleby för att påbörja utredningen där.

Den 28 jan. och följande dag såldes på offentlig auktion på Nykarleby Aktiebanks gård Lönneströms konkursmassa tillhörig lösegendom, bestående av möbler, en flygel, silver, bl.a. en hel silverservis, aktier i Wellamo, Kusten o.a. bolag, el. takkronor, speglar, tavlor, åkdon, porsliner, glas, kläder, husgerådssaker m.m. Samtidigt utbjöds Lönneströms villa på Djupsten och hans bensinmotorbåt om 23x6 fot med 5 hkr Buffalo motor till salu. Den 20 febr. såldes vidare på rådhuset Lönneströms och Fr. Olsons konkursbon tillhöriga böcker, tavlor, guld- och silversaker. Den 6 mars ägde inställelse rum i Lönneströms konkurs. T.f. ordf. i rådhusrätten var vhd Walter Österberg, Jakobstad. Av Nykarleby bank bevakades 2.600.000 mk, varav Lönneströms skuld till banken utgjorde 10.000 mk och resten av honom utförda försnillningar. Staten uppgick till aktiva 49.251 mk och passiva 113.501 mk. Häri ingick ej Lönneströms borgensförbindelser. Vid andra uppropet i konkursen den 17 juli hade bankens fordran minskat till 1.970.527:03mk för försnillningar. Bankdir. H. Meinander anmälde emellertid, att genom slutförd revision ytterligare 98.965:35 mk försnillade medel uppdagats, varför bankens hela bevakningsbelopp i Lönneströms konkurs nu utgjorde 2.069.492:38 mk.

Änkan Helena Lönneström flyttade med barnen till Helsingfors, där mannen hade släktingar.

Hagelberg vidtog omedelbart med undersökningarna, oberörd av de angrepp han utsattes för. En ny revision företogs av bankdir. H. Meinander och överlämnades jämte tidigare revisioner, handlingar och böcker till Hagelberg som allm. åklagare. Med ledning av detta material förhördes lär. Björklund och sex andra personer, varvid häpnadsväckande upplysningar om förvaltningen erhölls. Den 22 maj begynte inför rådhusrätten en del av de processer, som orsakats av kraschen. Ordf. i rätten var borgmästaren i Jakobstad, vhd Albert Brunberg och som t.f. rådmän satt handl. A. Casén och skräddarmäst. J.A. Finnström. Såväl ordf. som bisittare varierade under den fortsatta processen, som vid sidan av biprocesser av olika slag fortsatte till den 25 juli 1918, då senaten avgav sitt utslag på besvären i målet. Själva domstolsbehandlingen skall ej redovisas här.

Vid inställelsen i bankens konkurs den 29 juni 1914 bevakades fordringar för 6.420.782:24 mk samt 56 kr 75 öre. De bevakade depositionerna, sparkasseräkningarna m.m. steg till 6.371.330:87 mk, utskylder, tryckeriräkningar, löner, expenser, hyror m.m. till 49.451 mk 37 p. I detta belopp ingick Finlands banks bevakning av hyra för kontorslokalen i Vasa 43.000 mk.

Enligt det av konkursförvaltningen uppgjorda bokslutet av den 30 juni balanserade bankens i konkurs ställning på 6.591.600:88 mk. Vinst- och förlusträkningen visade en brist på 2.577.765:47 mk, vartill kom förbrukat aktiekapital och d:o reservfond om 785.000 mk, summa 3.362.765:47 mk. Avskrivningarna uppgick till 1.304. 718:19 mk och bokförfalskningar, försnillningar o.a. oegentligheter till 2.069.644:38 mk.

Borgenärerna i bankens konkurs och ett antal deponenter sammanträdde den 30 juni till möte i rådhuset. De sistnämnda hade tydligen påverkats av kritiken mot allmänna åklagaren Hagelberg och tyckte, att hans arbete krönts med alltför ringa framgång. Man föreslog därför att anmoda sysslomännen att engagera en redbar och skicklig jurist för att undersöka bankens affärer före konkursen. Förslaget vann bifall och den 17 juli kunde ÖP meddela, att konkursmassan till sitt sakförarombud lyckats förvärva vhd Arthur Söderholm, Helsingfors. Han var känd som en skicklig och erfaren jurist och hade bl.a. tidigare fört Föreningsbankens talan i det Idmanska bankmålet. Processen började nu löpa undan i snabbare takt.

De först upptagna processerna i Nykarleby gällde åtalet mot publ. ombudet Boucht för tjänstefel och mot lär. Alex. Björklund. Båda målen upptogs den 22 maj 1914. Samtidigt pågick flera andra till konkursen anknutna processer, såsom mot Vasa- och Vöråkontorens funktionär och mot handl. Axel Herler, som åtalades för fördröjd konkurs, bristfällig bokföring och lättsinnigt ingångna förbindelser. Herlers egna skulder steg till minst 200.000 mk plus lättsinniga ansvarsförbindelser för brodern, apotekaren Hugo Herler om 281.150 mk och hjälpväxlar till obekant antal med sina släktingar. Bokföringen var ungefär lika slarvig som den på Nykarleby Aktiebank, som i Herlers konkurs bevakat sammanlagt 594.171:13 mk. Till denna konkurs anslöt sig moderns, änkefru Lina Herlers konkurs i febr. 1914 med 80.034:25 mk i tillgångar och 385.550 i skulder, i vilket belopp ingick ansvarighet för avlidne Hugo Herlers gäld c:a 350.000 mk. Axel Herler dömdes den 23 okt. 1914 till 10 månaders fängelse, vilket straff av Vasa hovrätt den 14 juli 1915 nedsattes till 6 månaders fängelse. I nov. 1916 fastställde senaten hovrättens dom.

Den 17 dec. 1915 dömdes f. kronolänsmannen och föreståndaren för bankens Vasakontor Elis O. Söderström efter en långvarig rättegång för fortsatt försnillning och oredlighet till 9 mån. fängelse och till att ersätta bankens konkursförvaltning de försnillade medlen. Föreståndaren för Vöråkontoret och dir. för Rosengrens skofabrik M. Ingo samt prokuristen vid samma företag K.A. Bave dömdes den 12 maj 1916 av Justitiedepartementet för konkursbrott till Ingo 3 och Bave 4 mån. fängelse.

Boucht åtalades för att som publ. ombud ej ha gjort sin plikt och varnat deponenterna och dömdes i april 1916 av justitiedepartementet, dit ärendet omsider avancerat, för försumlighet vid övervakandet av bankens bokföringsskyldighet och för tjänstefel till 500 mks böter eller 60 dagars fängelse.

Normalskollärare Alexander Björklund framstod snart som den mest komprometterade ledamoten av bankens styrelse. Polisförhöret och den av Meinander och G.A. Bäckman genomförda revisionen visade, att Björklunds inkomst per år var c:a 3.700 mk. Björklund hade den 17 maj 1904 som ledamot av förvaltningsrådet beviljats ett kassakreditiv om 3.000 mk och erkände vid polisförhöret, att han som viceordf. i rådet från 1908 åren 1909—1912 medvetet övertrasserat kreditivet med omkring 2.000 mk per år till en summa av 8.000 mk. Han hade uppburit pengar på 13 kassakreditivchecker, vilka ej motsvarades av en enda insättning. Någon motbok kunde han ej visa upp, emedan den på ett oförklarligt sätt förkommit. Han medgav, att han haft växlar, som ej protesterats, men sade sig ej ha förstått betydelsen härav (!). Han uppgav, att han velat gå i konkurs redan för fyra år sedan, men avråtts av Lönneström, emedan banken därav kunde skadas och svågrarna Axel och Alfred Herler tvingas till konkurs. Därefter hade Björklund, efter vad han uppgav gått med på Lönneströms manipulationer.

Den av Björklund uppgivna övertrasseringen om 8.000 mk kunde ej bevisas ur bankens böcker och papper enligt den granskning av Björklunds kassakreditiv- och växelräkningar, som genomförts på godemännens uppdrag och inlämnades vid rättegången den 10 juli 1914, där vhd Söderholm första gången framträdde som konkursmassans ombud. Frånvaron av bevismaterial kunde enligt granskarna (K. Bäckman och A. Snellman) ”bero bl.a. därpå att en del av bankens papper uppbränts strax efter kraschen. Svaranden (Björklund) hade därvid arbetat flere dagar i banken”. Genom de av Björklund utskrivna checkerna, som alla hittats, fann allmänna åklagaren Hagelberg det vara styrkt, att Björklund övertrasserat sitt kassakreditiv med åtminstone 4.358:91 mk. Som exempel på beskaffenheten av hans växelaffärer anfördes, att han under två dagar i banken omsatt c:a 30 växlar till ett belopp av 60.000 mk utan att erlägga någon amortering eller ens räntor, ej ens för växlar, som förfallit till betalning redan 6—9 månader dessförinnan. Växelvinglerierna visade, att Björklund vetat, att de officiella månadsrapporterna, som underskrivits av honom, var förfalskade, liksom årsberättelserna för de senaste åren. Allm. åklagaren upprepade sitt tidigare gjorda ansvarsyrkande på Björklund för stöld eller bedrägeri under försvårande omständigheter och för underskrivande av falska månadsrapporter. Björklund förnekade genom sin företrädare, adv. W. Takanen, all brottslighet och skyllde på Lönneström.

Vid den fortsatta rättegången mot Björklund den 28 aug. fungerade hovrättsnotarie A.K. Grotenfelt som ordf. Han hade förordnats att slutföra målet. Konkursförvaltningen företräddes av vhd Söderholm och svaranden av häradsskrivaren S.R. Jernström. Söderholm överlämnade till rätten en tablå över Björklunds oegentligheter, och påvisade, att två av förvaltningsrådets ledamoter åtnjutit en oproportionellt stor kredit i banken. Den 14 sept. preciserade Söderholm sina anklagelser mot bankförvaltningen där utom Lönneström särskilt Björklund, Calamnius, Jaakkola och Öhrling var medansvariga. Häradshövd. Isidor Tauchers ställning som domare borde enligt Söderholm ha förpliktat honom mera till eftersyn, men hans brottslighet bestod mest i ”den mest sorglösa overksamhet.” I mindre grad kunde däremot Koskimies, Kisor, stationsinspektor D.W. Palander och postiljonen H. Häggström anses skyldiga. Kisor hade avgått 1912 och Palander och H. Häggström hade blivit ledamoter s.å. Ing. Bruun borde som ordf. i förvaltningsrådet ha varit mera snabb och beslutsam i fråga om bankens bokföringsskyldighet. ”Dock länder honom till förtjänst att han satt en damm för eländet.” Ingen av svarandena borde emellertid kunna undgå ansvar för bristerna i bokföringen. Söderholm yrkade därför samtligas fällande till straff enligt 3 och 5 § 39 kap. strafflagen för oordentlig bokföring. Försvårande omständigheter ansågs föreligga för Calamnius, Björklund, Öhrling, Jaakkola och Taucher, varjämte Calamnius, Jaakkola, Öhrling, Björklund, Häggström och Koskimies såsom lättsinniga gäldenärer borde fällas till ansvar för fördröjd konkurs. Landtmannabanken förbehöll sig dessutom rätt att fordra skadestånd av dem, som befanns skyldiga. Allm. åklagaren förenade sig med Söderholm.

Målet uppsköts till den 16 okt. då de f. medlemmarna av bankens styrelse avgav sina svaromål. Samtliga förklarade sig skyldiga [oskyldiga?] eller skyllde på Lönneström, och på att de var okunniga i bankärenden. Palander hade sålunda utan sin vetskap invalts i förvaltningsrådet och hade aldrig tagit någon befattning med bokföringen. Taucher hade aldrig kallats till något sammanträde eller besökt något sådant. Häggström hade bevistat två sammanträden, men annars besökt banken endast då han bar ut posten. Han var okunnig om bankens ställning och ännu okunnigare i bokföring och hade aldrig fått någon ersättning från banken.

Den 2 okt. 1914 hade rådhusrätten utgivit dom i bankens konkurs. Av de bevakade fordringarna utdömdes 6.540.000 mk. Den första utdelningen till bankens fordringsägare, 40 % av i konkursen utdömda fordringar, ägde rum den 16 nov. 1914.

Den 30 jan. 1915 slutbehandlades målet mot Björklund för konkursbrott. Rätten fann i sitt utslag, att Björklund var skyldig till växelvingleri och till att ha iklätt sig förbindelser, som ej stod i proportion till hans inkomster och allmänna ekonomiska ställning. Han dömdes därför enligt 39 kap. 3 § av strafflagen, att såsom lättsinnig gäldenär hållas 2 månader i fängelse.

Den slutliga behandlingen av målet mot bankens förvaltningsråd och direktion försiggick den 27 april 1915. Vhd Söderholm företedde nya bevis för Calamnius' oredlighet och försummelser. Bl.a. inlämnades originalet till den 5.000 mks växel, utställd på borgmästare Calamnius och accepterad av G. Lönneströms broder, stabskaptenen Albert Lönneström, om vilken dessa personer tidigare sagt sig icke äga någon kännedom. Växeln konstaterades vara skriven med Calamnius' handstil och var utställd den 25 febr. 1911. På ordförandens fråga yttrade Calamnius nu, ”att han av handstilen fann, att han skrivit ut växeln, men hade detta dock ej skett i oredligt syfte.” Han hade trott, att växeln reglerats på riktig tid, ehuru han ej närmare kunde erinra sig saken...”(!).

Det bör observeras, att Calamnius var examinerad jurist och bankens rådgivare i juridiska angelägenheter.

I sitt utslag fann rätten rörande allm. åklagaren Hagelbergs straffpåstående mot Björklund och Calamnius, att det icke var styrkt, att de haft vetskap om att de av dem undertecknade balanserna innehållit falska uppgifter om bankens ställning (!). Straffpåståendet förkastades därför. Vad de övriga anklagelserna mot Calamnius beträffar, fann rätten, märkligt nog, att det icke visats, att han i oredlig avsikt vårdslösat det honom anförtrodda arbetet med kassakreditiv- och lån. Detta arbete hade enligt rätten utförts uppsåtligen oriktigt av Lönneström utan att Calamnius varit medveten därom. Ej heller i andra honom påbördade avseenden hade det visats, att han avsiktligt tillskyndat banken skada. Rådhusrätten fann därför, att Calamnius ej var förvunnen om oredlighetsbrott och förkastade de mot honom utförda straff- och ersättningskostnaderna.

Vad åtalet för oredlighet mot Björklund beträffar, fann rätten, att han övertrasserat sitt kassakreditiv med 3.545:60 mk utan att dessförinnan göra inbetalning på kreditivet. Detta hade skett trots att han varit medveten om sitt ekonomiska obestånd och på brottslig uppmaning av Lönneström. Björklund hade sålunda åsidosatt sin plikt att såsom bankens syssloman vårda sig om dess angelägenheter och för egen vinning avsiktligen vållat banken skada. Rätten prövade därför rättvist att med stöd av 1 § 38 kap. och 2 § 7 kap. strafflagen döma Björklund att för oredliga handlingar, vilka stannat honom till last såsom fortsatt brott, hållas tre månader i fängelse. På grund av Nåd. Manifestet och Pardonsplakatet av den 6 mars 1913 i anledning av Romanoffska husets 300-årsjubileum avdrogs emellertid 1/3, vadan Björklund skulle undergå fängelsestraff i två månader. I ersättning till banken skulle han därjämte erlägga 3.545:60 mk jämte 6 % ränta. I övrigt förkastade rätten de mot Björklund framställda straff- och ersättningsyrkandena, enär det ej kunnat visas, att han avsiktligt i sysslans utövning brukat oredlighet mot eller tillskyndat banken skada.

Vidkommande Öhrling fann rätten, att det ej styrkts, att han i egenskap av syssloman avsiktligt tillskyndat banken skada, varför de mot honom utförda straff- och ersättningspåståendena förkastades.

Härefter upptogs det av Landtmannabanken väckta s.k. bankruttmålet. Efter överläggning fann rätten, att det stannade svarandena Calamnius, Koskimies, Taucher, Björklund, Kisor, Öhrling, Jaakkola, Palander och Bruun till last, att de under flera år, de två sistnämnda dock endast 1913, underlåtit att enligt § 37 i gällande aktielag och den för banken gällande bolagsordningen såsom bolagets sysslomän tillse, att i banken förts erforderlig bok. Calamnius hade därtill försummat att ordentligt fullgöra honom anförtrodda bokföringsuppdrag.

Ansvarsyrkandet mot Häggström, Palander och Bruun förkastades, medan de övriga dömdes att såsom vårdslösa gäldenärer hållas i fängelse, Calamnius två månader, Koskimies, Taucher, Björklund, Kisor och Öhrling envar i en månad samt Jaakkola i 20 dagar.

Beträffande straffyrkandet mot Calamnius, Koskimies, Björklund, Öhrling, Kisor, Jaakkola och Häggström för fördröjd konkurs, fann rätten det ej vara utrett, att de ägt vetskap om Lönneströms brottsliga förfarande eller haft sådan kännedom om affärsställningen hos bankens kunder, att de bort inse, att banken ej kunde göra rätt för sig. Rätten förkastade därför det nämnda påståendet mot dem. Gemensamt skulle de ersätta Landtmannabanken för rättegångskostnaderna med 900 mk.

Samtliga parter, med undantag av de som frikänts, anmälde missnöje med utslaget. Målet gick nu vidare till Vasa hovrätt.

Utgången av den långvariga processen i Nykarleby kunde av kärandena ej uppfattas som annat än en stor motgång. Man kunde ej förstå, att de för konkursen ansvariga, som allmänt uppfattades som svindlare och skojare, efter de grundliga undersökningar som företagits, skulle slippa undan så billigt, trots att graverande bevis för deras skyldighet bragts i dagen. Man började emellertid nu resignera rörande möjligheterna att återfå annat än en bråkdel av det förskingrade kapitalet.
Den 30 juni 1916 gav hovrätten sitt utslag. Den hade funnit, att Calamnius' och Koskimies' besvär ej föranledde ändring i rådstuvurättens utslag. Landtmannabankens ändringsansökan påkallade ej heller annan rättelse av utslaget än att Calamnius och Koskimies dömdes till 4, respektive 2 mån. fängelse. Björklund, Öhrling, Kisor och Jaakkola ansågs däremot icke som medlemmar i bankens förvaltningsråd kunna göras ansvariga för att bankens bokföring ej blivit ordentligt fullgjord, varför hovrätten upphävde rådstuvurättens utslag och förkastade straffpåståendena samt befriade de anklagade från att utge rättegångskostnadsersättning till Landtmannabanken. Björklund skulle dock själv få vidkännas sina umgälder för rättegången.

I detta utslag anhöll prokuratorn, Landtmannabanken, Calamnius, Koskimies och Björklund om ändring. Senaten fann i sitt utslag av den 25 juli 1918, att besvären ej föranledde annan rättelse i Hovrättens utslag än att Björklund, som haft i uppdrag att bestyrka riktigheten av de uppgifter om bankens ställning, som månatligen införts i de officiella tidningarna, och verkställa kassarevisioner två gånger om året, ådagalagt synnerlig vårdslöshet vid fullgörandet av sina åligganden och i betydlig mån vållat, att bokföringsskyldigheten vid banken åsidosatts. I stöd av 5 § 39 kap. strafflagen dömdes han därför att såsom vårdslös gäldenär hållas tre månader i fängelse. Han skulle även solidariskt med borgmästare Calamnius och lektor Koskimies erlägga Landtmannabankens rättegångskostnader.

Jämlikt benådningsakten av den 29 maj 1917 befriades likväl de tre brottslingarna från undergåendet av det dem ådömda straffet.

Ingen av bankens styrelse och funktionärer kom sålunda att lida något straff utan kunde fortfarande handha sina ämbeten och sysslor som om ingenting hänt, Calamnius som borgmästare till 1919, Koskimies som lektor till 1917 och Björklund som barnalärare och kommunal förtroendeman till 1934. Rättvisa var skipad och alla var åter hederliga, oförvitliga medborgare. Någon fäste sig kanske vid en notis om att f. bankdir. Nils Idman, som 1913 dömts till 10 års tukthus för stora försnillningar vid Föreningsbanken i Tammerfors och 1915 fått domen skärpt i justitiedepartementet till 15 år, benådats 1920. Notisen väckte säkert en del reflexioner hos fordringsägarna, som tyckt sig finna slående paralleller mellan Idmans och Lönneströms manipulationer.

Sviterna av Nykarleby Aktiebanks fall och de många därav förorsakade konkurserna samt kanske främst den avgrund av ansvarslöshet, bedrägeri och falskhet, som plötsligt avslöjats hos högt uppsatta och betrodda personer i samhället, förlamade länge näringsliv och företagsamhet i Nykarleby och angränsande kommuner och helt övervunnet är nog inte misstroendet till bankherrar, myndighetspersoner, växlar och papperspengar i denna dag i Nykarlebynejden.