Spelmansträff

av

Einar ”Neger” Hagman

14.9 1949     

Vi hade en härlig spelmansträff i Nykarleby på söndagen.

Det var inte så härligt ännu kl. 6 på morgonen, då vi slog upp våra ljusblå ögon och såg hur regnet spillde ned över residensstaden. Men det var i alla fall ett dussin tappra söner och döttrar av Nykarlebynejden som traskade i väg till stora torget, och där förjagades pessimismen hastigt av den oförbätterliga optimisten byggmästare Stenberg, som kort och gott dekreterade: här skall resas! Det tyckte chauffören Porko också, och så bar det i väg.

Vad tiden led började det ljusna en aning på skyn, och humöret steg gradvis för att slutligen komma upp till de högre graderna, då vi på hotellet i Oravais kastade oss över fru Isomaas verkligt goda morgonkaffe med Nyholms grisar därtill – de var inte lösa i köttet och smakade riktigt bra.

Färden gick vidare genom Munsala. I den socknen är det inte svårt att få tag i fiolspelmän. Bussen stannade i ett vägskäl och Porko tjöt ett par gånger med signalhornet – vips dök där fram en man med fiolen under armen. Bussen stannade vid en gård och Porko tjöt igen – genast kom en spelman utrusande. Bussen stannade utanför en annan gård och Porko signalerade – fiolspelmannen uppenbarade sig ofelbart. Så där körde vi kors och tvärs genom Munsala och plockade på en liten stund upp nio spelmän. Dagen var räddad, och stämningen i bussen stod på höjdpunkten, då bussen med sin dyrbara last stannade utanför Stadshotellet i den lilla staden.

Det blev liv i luckan i fru Schaumans fridfulla etablissemang, då vi stormade in och ockuperade ett rum och fyllde det med musik, så att det genom de otäta fönstren hördes över halva stan. Små barn började samlas på trottoaren, och äldre stadsbor stannade på sin morgonpromenad för att se vad det var för ett lebens på hotellet på söndagsförmiddagen.

Halvannan timme hade vi förberedande repetition. Som kritiker och entusiastiska uppmuntrare hade vi en av spelmännens fruar och en affärsman vid namn Kaldén från Vexala, en f.d. emigrant, grann karl med stomatoltänder och musikintresse utan gränser, så med honom blev vi snart goda vänner.

Efter dessa preludier, som lovade gott för dagen, styrkte vi oss med en god frukost och konstaterade att den ståtliga och älskvärda fru Schauman kunde servera oss en wienerschnitzel värdig Lovisa Wiks traditioner – den var lagom tunn och mör för att tillfredsställa även matvrak från residensstaden. [Skaldernas och älvens stad sorgligt torrlagd i höst.]

Småningom sökte vi oss ut till Jutas, där vi fick ett hjärtligt handslag av en ung man från ortens ungdomsförening och genast kände oss som hemma. Runda och välvuxna jutasflickor rände av och an i köksdepartementet och undfägnade oss inom kort med kaffe och dopp i långa banor. Och så fortsatte den längsta och mest givande spelmansträff jag någonsin varit med om. Tiden brukar ju aldrig räcka till då spelmän träffas, men nu fick vi spela rommen av oss och ventilera allt vad vi hade på hjärtat. Vi blev hela fjorton man småningom. Av munsalamästarna var där Otto Blomqvist, Arvid Eriksson, Otto Andersson och Hugo Hertén från Vexala (numera bosatt i Pedersöre men med hela sin själ kvar hos spelmanskamraterna i Vexala). Axel Svedlin, Anders Klockars och Johannes Nordman från Monå, Edvard Suni från Monäs och Edvard Nyström från kyrkbyn, från Jeppo hade den alltid trogna mästaren Lillas kommit, ensam som vanligt. Oravais representerades av den oförbränneliga musikentusiasten Oskar Siffris (vi saknade mycket hans kamrater av släkten Lindbäck), och från Vasa spelmansgille var vi fyra man, två f.d. vöråbor och två munsalabor. Och Kaldén höll oss troget sällskap hela dagen.

Fyra runda timmar spelade vi i ett kör, och det var för oss lärjungar från residensstaden rena saligheten att få sitta vid bygdemästarnas fötter och höra, lära och studera alla deras underbara konster. Det man trodde att man kunde någorlunda bra blev rena barnleken då Blomqvist, Lillas, Hertén och de andra kom med sina färgrika, tekniskt fulländade och utstuderade varianter, resultatet av århundradens spelmansflit och hängivenhet för konsten. Det blev en lektion, som tar veckor och månader att smälta. Njutningsfyllda timmar och samtidigt en aning vemodsfyllda, då man åter erfor att ett liv inte räcker till för att bli fullärd, då man inte har möjlighet att varje dag få sitta vid mästarnas sida – den enda möjlighet som finns att genom noternas skelett tränga fram till den hemlighet, som inga uppteckningar i världen kan avslöja. Det är stråkföringen, utkrusningarna och färgskiftningarna mellan dur och moll som endast den personliga undervisningen och en oändlig träning kan ge en lärjunge. En annan möjlighet skulle vara att få grammofonupptagningar av en massa gamla spelmän, vilka sålunda kunde i original spridas till intresserade – men den möjligheten är och förblir endast en skön dröm för vem vet hur långa tider framåt.

Det blev kväll på Jutas, och folk strömmade till i massor. Man var tydligen nyfiken på frändernas hembygdsafton. Det nätta ungdomshuset rymmer normalt 200 personer, men nu gissade vi på närmare 300. Man hade inte hjärta att avvisa någon som ville vara med denna kväll. Så man kan verkligen säga att det var fullspikat på Jutas då programmet började.

Om festen kan kort och gott sägas att den blev en fullträff, en ovanligt stämningsfull och helgjuten sammankomst i hembygdens tecken. Levande ljus strålade från talarstolen och orgeln, hrr Nygård och Nylund talade med änglatungor ur överfyllda hjärtan, och Anna Contines sjöng som en ängel sina vackraste sånger. Programmets första avdelning blev rena gudstjänsten till hembygdens ära. Det var dödstyst i salongen, och såg man noga efter kunde man se en och annan tår glänsa hos de äldre i församlingen. Jag minns inte att jag skulle ha varit med om en så stämningsmättad stund i ett ungdomshus.

Att nykarlebynejdens folk är ett musikaliskt och sjungande folk, kunde man också höra av den ovanligt fylliga allsång som ljöd mellan väggarna på Jutas.

Sedan blev det stämning och tårar av annat slag, då Olle Thors klev fram på scenen och bjöd på sin underhållning. Den mannen är en gudabenådad komiker och har kommit på fel bana då han står i en lärarkateder i residensstaden. Han gör parodier och berättar historier så roligt, att en död surströmming måste vrida sig av skratt. Undra då på att de gladlynta nykarlebyborna vred sig av skratt, då Thors parodierade en körledare eller då han berättade en jakthistoria, vars make föga kan uppfinnas. Kaldén, som är gammal jägare, måste torka tårar tio gånger under jakthistorien, och han var inte ensam. Folk skrattade ännu vid midnatt bara de tänkte på jakthistorien. Skulle Olle Thors företa en turné genom landsdelen, skulle han på några veckor ta in sin lärarlön för minst fem år framåt och kunna ligga och spotta i taket hur länge som helst medan han tänkte ut nya roligheter.

Det var alltså en mycket glad församling som tog paus för lekamliga förfriskningar. Och så blev det som annonsen lovade allmogelåtar i långa banor. Inledningsvis presenterade dir. Backlund (vars fru är jeppobo) och jeppobon Lillas den omstridda polskan Jeppo-smätton så som den verkligen skall låta, därmed avlivande alla de polskor som brukar spelas under detta namn. Och så kom 14-mannalaget på scenen med nära 20 gamla melodier, som tog 45 minuter och drev fram svetten över hela kroppen på de outtröttliga spelmännen, men de blev också rikligen belönade av publiken, som var mycket med på noterna och applåderade våldsamt. Efter den obligatoriska Munsala brudmarschen följde valser s.s. Greta Monssos vals, Kengo-Antas vals, en namnlös andelig vals från Munsala och den omtalade Broändas-Kaljohansson. Monåborna och Finnas-Janne från Soklot, som hade glömt fiolen hemma och satt i salongen, blängde på varandra – monåborna påstod ju att de spelat den valsen lika länge som någonsin Finnas-Janne. Sedan följde Oravaismenuetten, Eklunds Majas menuett, Vöråmenuetten och Kengo-Antas berömda menuett i moll, polskor från Jeppo och Munsala och en schottis, som egentligen kallats Anna Lisas pojkan, men på senare tid fått det moderna namnet Ska vi ga ti Kitty – en riktig publikschottis, som slog särdeles an. Munsalaborna spelade Jan Pittäs polkett, och dessutom presenterade de med Hugo Hertén som ledare en sällan hörd originell polska med namnet Tavastskogspolskan. Den har sin historia, som vi hörde av Hertén. En munsalaspelman åkte en kall vinternatt genom Tavastskogen – var den finns vet ingen, men det spelar inte heller någon roll – då han plötsligt hörde en underlig melodi, varför han stannade hästen, tog fram fiolen och tog ut melodin med detsamma. Det var hin håle själv som var ute på kvällspromenad i den sprängkalla vinternatten för att få litet svalka efter sitt heta dagsarbete – det kan man förstå – och gnolade en munter polska i ensamheten. Den polskan blev bevarad tack vare den musikaliska munsalaspelmannen, och det är en bra polska. Elaka människor vill påstå att spelmannen hörde den muntra polskan från brännvinsflaskan i den kalla natten, men sådant tal är naturligtvis bara lögn och elakhet. För resten är det ju huvudsaken att polskan kom till.

Till ett gott slut på uppvisningen spelade munsalaspelmännen en menuett med namnet Måltrasten, en mycket gammal låt och en av de vackraste menuetter man kan få höra.

Att munsalaborna också kan dansa menuett visade de strax därpå, då mer än dussinet vexalaungdomar till Kengo-Antas melodi gav en uppvisning. Finare och mera äkta lär man inte kunna dansa en menuett, det sade alla som såg på, och i den salongen fanns det många som sett och dansat gammal menuett hur många gånger som helst. Jag får också för min del säga att vexalabornas menuett nog var det styvaste jag sett i den vägen.

Så var programmet slut, och det blev allmän dans och hej glada livet till stängningsdags. Dansgolvet på Jutas är ett av de bästa och lättaste man kan tänka sig, och dansen tråddes även med en intensitet som knappast kan vara större.

Byggm. Stenberg gick omkring i trängseln och sken som den sol som inte lyste från himmelen. Han fann det hela gott och lyckat och kände säkert lön för sin möda. Jutas ungdomsföreningen gjorde honom särskilt glad genom att upplåta sitt hus gratis. Dessutom bjöd föreningen på all traktering åt spelmän och andra medverkande, och mjölk hade jutasvärdinnorna offrat i massor lika godhjärtat för att fägna fränderna från residensstaden. Det var sålunda vänlighet och godhet på alla håll och kanter som kom vasaborna till del.

Jag vill särskilt tacka munsalaspelmännen, som så talrikt mötte upp för spelmansträffen och därigenom gjorde den så lyckad. Nästa gång lovade Kaldén också väcka upp sin gamla fiol från de döda. Förf. Joh. Åkerholm, som jag mötte bland publiken – jeppospelman även han, – lovade också att jämte Lillas en annan gång driva fram jeppospelmän i massor ur de lyor där de nu höll sig i onödig blygsamhet.

Ja, det var en härlig spelmanssöndag på Jutas. Den bekräftade vad vi visste förut: att den gamla spelmanskonsten med menuetter och allt lever och blomstrar med oförminskad kraft i svenska Österbotten. Det är en fröjd att kunna konstatera.