Var låg von Döbeln sjuk?

Av Mikael Stenwall

Karl Georg von Döbeln låg aldrig sjuk i Nykarleby före slaget vid Jutas. Nykarlebymyten är en sammanblandning av hans verkliga vistelse där och Runebergs dramatisering av saken. Mikael Stenvall gör en genomgång och säger att egentligen borde Korsholms sjukhus kallas Döbelns lasarett.

     Von Döbeln, som låg illa sjuk i NyCarleby, kunde icke med likgiltighet åhöra, att Ryssarne anfallit hans fördelning vid Jutas, den 13 kl. 10 f.m. Han kastade sig ur sängen, satte sig till häst, hastade sig till slagfältet, tog där befälet. Därefter besegrade han sin ”till antalet öfverlägsne motståndare”, varefter han måste återvända till staden och ånyo intaga sin sjuksäng, hvilken ej mera släppte upp den tappre under detta årets fälttåg.

Så här beskriver Gustaf Montgomery Döbelns situation i sin år 1842 publicerade bok Historia öfver kriget mellan Sverige och Ryssland 1808 och 1809. Det är denna skildring av slaget vid Jutas 13. 9 1808 som Runeberg varit påverkad av då han, troligen år 1841, skrev dikten ”Döbeln vid Jutas”. Montgomery (1791-1861) deltog som 17-åring i kriget men hörde till Sandels trupper och var inte med i slaget vid Jutas. Det var däremot Carl Adolf Brakel (1774-1861) som på 1830-talet nedtecknade sina personliga minnen bland annat om Döbeln och slaget vid Jutas. Brakel fann en del felaktigheter i Montgomerys beskrivning och skrev till denne om saken.

Efter Brakels död publicerades hans anteckningar, i vilka han påpekar att det var ifrån ”sin sjuksäng i Wasa” som Döbeln uppsteg och begav sig till Jutas och att ”efter striden återvände Döbeln icke till staden för att återtaga sin sjuksäng, den han i NyCarleby icke haft”. Senare krigshistoriker verkar anse Brakels uppgifter och korrigeringar sakliga.

Vilken är då bakgrunden till ” Döbelns sjukdom och hans vistelse i Vasa?

Som bekant retirerade de finska trupperna under tiden februari-april 1808 ända upp till norra Österbotten. Därefter inleddes den s.k. sommaroffensiven under vilken de ryska trupperna drevs bort från Österbotten. När man 24. 06 närmade sig Nykarleby fanns i staden ännu ryska truppstyrkor. Döbeln och björneborgarna hade som uppgift att genom en kringgående rörelse besätta bron vid Nykarleby och därmed skära av reträtten för de återstående ryska trupperna medan Adlercreutz anföll från ett annat håll. Enligt bl.a. svenska generalstabens historik blev Döbeln försenad och när han kom fram till bron hade ryssarna redan tågat över och tänt eld på den. Döbeln och hans trupper försökte ”vadande öfvergå älfven men måste på halfva vägen vända tillbaka, sedan såväl han själf som en del av hans soldater med knapp nöd undgått att drunkna i det strida och djupa vattnet.” Schulman (1909) skriver att Döbeln skulle ha ”omkommit, om ej någon i rätt tid fått tag i hans rockskört och dragit honom upp ur vattnet” och Rein (1925) konstaterar att han vid detta tillfälle ”ådrog sig en förkylning som senare lade honom på sjukbädden”. Striden slutade med att de ryska trupperna retirerade till trakten av Munsala kyrka varefter de finska trupperna förlades vid Nykarleby där man ”midsommardagen tillika med stadens innevånare hängav sig åt glädjen öfver befrielsen från ryska herraväldet. Man väntade 213 pund tobak från Jakobstad och under tiden höjdes feststämningen genom extra förplägnad ur 6 helankaren brännvin per brigad”.

Georg Karl von Döbeln (1758-1820)

Den 28. 06. förflyttades Döbeln och hans 2 brigad till Jutas och i sina dagboksanteckningar (citerade av Alma Söderhjelm) nämner han att ”på wästra sidan af Elfven anlades en gångbro emellan Forssbacka och Michelstorp”. Det verkar troligt att Döbelns personliga högkvarter låg vid Forsbacka. Samma dag reparerades också den brända bron över älven. Den 28. 06 flyttade också arméns högkvarter till Nykarleby. Den 02. 07 var Döbeln ”som parlamentair i Kauhava til svenske fångars utvexling” och underhandlade då med kosacköversten Kulneff. Ända till den 11. 07 förblev Döbelns trupper i Nykarleby-trakten och det vore märkligt om han under dessa två veckor inte i något skede övernattat i Nykarleby, där vid denna tid borde ha bott krigsherrar som Adlercreutz, Klingspor m.fl. Vad kan det månne bero på att det i Nykarleby inte finns traditioner om var de bott? Kan förklaringen vara den att Runeberg inte skrivit dikter som förknippade dem med Nykarleby?

Det finns ingenting som tyder på att Döbeln vid denna tid låg sjuk i Nykarleby fastän han vid denna tid antagligen var förkyld. Av sakernas fortsatta utveckling får man det intrycket att Döbeln, ifall han i detta skede tagit sjukledigt, skulle ha varit i betydligt bättre form när slaget vid Jutas stod.

Den 11. 07 tågade Döbeln med sina trupper till Överjeppo och därifrån till Lappo, där han och hans trupper aktivt deltog i striderna 14. 07, som var första gången som finska truppstyrkor angrep de ryska huvudstyrkorna. Den 29. 07 tågade Döbeln från Lappo till Kurikka och därifrån till Kauhajoki, dit han anlände 02. 08. Strax därefter gav Klingspor order åt Döbeln att marschera till Närpes. Den 10. 08 angreps Döbeln av Schepeljeff vid Kauhajoki, där han besegrade fienden, varefter de ryska trupperna retirerade till Björneborg och Döbeln marscherade mot Lappfjärd. 11. 08 befann han sig i Tjöck. Han deltog inte i slaget vid Alavus 17. 08 för då befann han sig i Lappfjärd. Den 20. 08 hade han tågat till Ömossa.

Dessa marscher och strider måste ha tärt på Döbelns krafter för Schulman meddelar:

     ”Efter nämnda framgångar insjuknade von Döbeln emellertid allvarsamt. Allt sedan det vådliga kalla badet vid Nykarleby hade han känt sig sjuk, och som han själf uttrycker saken 'honglat sig fram', men mot slutet av augusti blefvo hans fysiska krafter alldeles uttömda och slutligen såg han sig tvungen att intaga sjuksängen. Han afreste 21. 08 till Wasa för att därstädes erhålla bättre vård och återvinna sin hälsa”.

Rein skriver:

     ”En svår förlust drabbade 2 brigaden och hela armén, i det v. Döbeln till följd av den sjukdom han ådragit sig genom badet i Nykarleby älv och som länge ansatt honom, nödgades nedlägga befälet och avresa till Vasa”.

Alma Söderhjelm, som publicerat en ingående biografi över Carl Georg von Döbeln, uppger att det var den 26. 08 Döbeln reste till (Gamla) Vasa, och samma uppgift ges också av en del andra biografer.

Det verkar alltså som om Döbeln först nu blivit så sjuk att han var i behov av direkt sjukvård. Generalstabens historik (V:2, 132) uppger att han 25. 08 på grund av sjukdom överlämnade befälet och återtog det 12. 09 ”men lämnade ånyo (2) brigaden redan den 19 på grund av sjukdom”.

Aspelins ”Wasa stads historia” (1892) ger inga närmare uppgifter om sjukvården i Gamla Vasa 1808, men nämner förbigående att rådhuset användes som sjukstuga. En genomgång av stadens kommunionsböcker 1807-1813 ger, som väntat, inga påtagliga ledtrådar. K.E. Lindén ger dock i sin skrift ”Sjukvård och läkare underkriget 1808-1809” (Svenska litteratursällskapet, 1908) en del uppgifter om saken. Enligt denne skribent skötte man sjuka i Vasa redan i ett tidigt skede av kriget, d.v.s. i mitten av mars 1808 då den finska armén retirerade förbi Vasa. Vid denna tid sköttes de sårade och insjuknade av provinsialläkaren H.R. Hast (1756-1821). Vården kan inte ha blivit alltför långvarig för 28. 03 1808 tågade de ryska trupperna in i Vasa och grundade då ett eget sjukhus. När de ryska förbanden 30. 06 retirerade från Vasa lämnade de efter sig bl.a. 200 sjukhussängar. Efter detta vårdades kvarblivna ryska soldater och finska soldater, främst från Österbottens och Västerbottens regementen. Man tycks ha lidit brist på instrument och bandager och ”öfverhufvudtaget torde Vasa sjukhus hafva varit af mindre betydenhet ända til slutet af augusti”. Den 17. 08 vårdades på sjukhuset 33 sårade och 60 sjuka. Först efter striderna vid Alavus, Ruona och Salmi ökades patientantalet. ”I början af september synes Bjerkén hafva funnit anledning att ingripa. På hans anhållan den 9 september apterades nedre våningen af hofrättshuset (nuvarande Korsholms kyrka) till sjukhus för alla sjuka och blesserade officerare”. Denna Per af Bjerkén (1765-1818) är samma person som Döbeln (enligt Runeberg) avser då han säger: ”två ting dock lärt mig akta läkarns yrke: men bräckta panna och min vän Bjerkén”.

Om Döbeln låg sjuk i det f.d. hovrättshuset så låg han där inte länge. De finska och svenska trupperna hade igen börjat retirera och ”den 11 september erhölls befallning, att alla sjuka, som möjligen kunde transporteras, skyndsammast skulle till Umeå öfversändas”. Uppgifterna varierar något men man tycks denna dag ha sänt ca 1300-1500 personer över till Sverige.

Enligt en uppgift lämnade Döbeln Vasa redan 10. 08 och 11. 08 tycks staden redan ha varit rätt tom; C.J. Lundgren skriver om denna dag då han marscherade genom Vasa: ”Ingen militär syntes till, staden var redan utrymd af armén och dess tillbehör”.

Döbeln hade i detta skede haft endast tre alternativ: stanna i Vasa och bli krigsfånge (och troligen rätt väl behandlad), låta sig transporteras till Umeå, eller retirera norrut och fortsätta kriget. Eftersom han troligen var i något bättre fysiskt skick och dessutom kände sitt ansvar så valde han det tredje alternativet.

Efter det här är krigshistorikernas uppgifter om Döbelns rörelser något motstridiga eller åtminstone svårbegripliga. I sin egen dagbok har han antecknat:

     ”Sept. den 11 Til Wörå

     Sept. den 12 Til Muntsala genom Saronais.”

Enligt olika krigshistoriker lär von Döbeln efter att han 12. 09 återtagit befälet över 2 brigaden på kvällen ha deltagit i krigsledningens överläggning. ”Febersjuk låg han på en soffa” (Rein) och lyssnade på diskussionen, varefter han ”från sitt soffhörn, där han låg utmattad” (Schulman) ropade ”Led fram en häst, så skall jag ställa ordning på den saken!” Vad han egentligen skulle ställa ordning på förblir något oklart, åsikterna tycks vara delade, men därom må de lärde tvista.

Så mycket är i alla fall klart att Döbeln under sin resa norrut någonstans av någon fick reda på att ryska trupper hotade Nykarleby; varför det verkade som om den finska härens reträtt skulle bli avskuren norrut. Natten mot 13. 09 marscherade Döbeln och hans trupper mot Nykarleby och anlände vid 10-tiden på förmiddagen till Jutas. ”Till vår glädje funno vi ännu korsvägen vid Jutas fri.

Döbeln svängde mot fienden och valde sig på en höjd en fördelaktig position” skriver Brakel. Fiendens förtrupper närmade sig men striden började inte förrän vid 15-tiden. Schulman skriver i sin bok att Döbeln färdats genom Vörå och Oravais till Munsala ”liggande i en bondkärra och fortfarande plågad af sjukdom” (här har någon av saken intresserad för ett tiotal år sedan antecknat i Vasa stadsbiblioteks exemplar av boken: ”Stämmer ej. Se Brakels bok.”) och enligt Verner Söderhjelms anonyma uppgifter hade Döbeln ”sjuk, buren på hängmatta, ifrån nära Oravais till stridsplatsen, vid Brigadens framkomst lyftades på hästen”.

Schulman tycks föreslå en kompromiss mellan historiska fakta då han föreslår att

     ”Döbelns egna krafter vara emellertid vid ankomsten fullständigt uttömda, hvarför han reste in till staden för att där njuta några timmars hvila. - - - Medan Döbeln hvilade i Nykarleby, skred ryssarna till anfall vidpass 3 e.m. Hans af sjukdomen förorsakade svaghet hade för några timmar blifvit honom öfvermäktig, men tvingande sin försvagade kropp att underkasta sig själens starka vilja, lämnade v. Döbeln bädden för att hasta till sina soldater.”

Av resten av skildringen ser man att Schulman tydligt varit inspirerad av både Montgomerys missvisande historieskrivning och Runebergs heroiska
dikt. Annars skulle Schulmans version verka ganska sannolik om inte Brakel, som var med om slaget, skulle motsäga den. Han hävdar — som tidigare nämnts — kategoriskt att Döbeln inte skulle ha legat sjuk i Nykarleby före eller efter slaget vid Jutas. Döbelns dagbok talar sitt eget språk. Den 13. 09 har han antecknat

     ”Til Nycarleby, Juutas, Forssbacka; kl. 5 om aftonen (enligt A. Söderhjelm) attaquerades jag af Ryska Generalen Kotschakoff med 3 B:r Canoner; kl. 6 var fienden slagen, förfölgd 1/4 mil — hela natten har en trupp, som 15 dygn marscherat, sidsta dagen 6 1/2 mil, modigt slagit fienden tillbaka; men fatiguer (trötthet) hindrat jämte natten att förfölja. Hela natten under gevär. — Fienden brände en by. — En rysk kapten Rubekov blesserad (sårad) togs till fånga.”

Varför Döbeln skulle ha ridit in till Nykarleby före slaget vid Jutas är svårt att förstå, i synnerhet som han lika väl kunde vila närmare sina trupper, på Forsbacka, som sannolikt var hans högkvarter; där han enligt Erik Birck i ”Nykarleby stads historia II” (1980) ”dagtecknade sin rapport om slaget vid Jutas”.

Dessutom bör man komma ihåg att Döbeln var en ovanligt plikttrogen person. Märkligt nog var det just Brakel som hade blivit bekant med Döbeln någon minut förrän han träffades av en kula mitt i pannan 13 06.1789 vid Porrassalmi under det av Gustaf III olagligt påbörjade anfallskriget, varvid kungen troligen lät sy ryska uniformer vid Stockholms opera och därefter klädde ut finska trupper i dessa och lät egna trupper angripa egna trupper för att få en orsak att börja krig. I varje fall tycks Brakel ha släpat von Döbeln i säkerhet 1789 varefter Döbeln vägrade motta läkarhjälp förrän han skrivit stridsrapporten färdig eftersom han trodde han skulle dö. ”Efter döden ingenting” var i detta skede Döbelns motto, varmed han menade att en död militär inte skriver rapporter. Döbeln hade en betydligt mera mångsidigare militär utbildning än de flesta andra officerarna i dåvarande Riket. Han hade diskuterat med Benjamin Franklin i Paris, hade stridit för fransmännen i Västindien, hade erfarenhet av fortifikation och kartritning och var en av de mest stridsmässigt erfarna arméledarna i Sverige. Jämfört med honom var Adlercreutz huvudsakligen en godsägare och Klingspor en diplomat.

Döbeln var en mycket unik personlighet i det avseendet att han, fastän i Sverige född, var en av de få svenska officerarna som brydde sig om att lära sig finska. Efter ett gräl med Gustav III förvägrades Döbeln först rätten att kriga i 1788-90 års krig, men när han så småningom i Frankrike fick höra att Stedink bad honom att delta i kriget (han visste då ingenting om kungens operadräkter) började han redan utomlands lära sig finska. Hans första försök (nämnda av Alma Söderhjelm) är närmast rörande: ”Häst = hevoinen, hepo; gästgifhus = vierasten hunemaja; morgon = huomen hetki” o.s.v. Till saken hör att Döbeln av olika orsaker ansåg sig vara förbigången vid militära utnämningar etc. Ännu när kriget bröt ut 1808 fick Döbeln förhållandevis anspråkslösa poster, tills han slutligen avancerade och när slaget vid Jutas stod hade han officiellt nått höjdpunkten av sin bana: han visste (eller trodde) att han under 1-2 dygns tid skulle rädda den finska härens återtåg, precis som Runeberg säger i sin dikt:

”Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Juutas;
där afgörs finska härens återtåg.
Jag måste dit, förrän min trupp är slagen.
Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen?

[Hela dikten Döbeln vid Jutas.]

Det här var med andra ord hans livs höjdpunkt, ögonblicket då han hade full frihet att göra vad han ville utan att Klingspor och Adlercreutz kunde blanda sig i saken. Att han i detta skede skulle ha övergivit sina trupper och lagt sig sjuk i Nykarleby verkar psykobiografiskt otroligt.

Vi vet ju hur slaget vid Jutas slutade, de ryska trupperna drevs tillbaka, och av Brakels uppgifter att döma befann sig Döbeln före och efter striden i trakten av slagfältet. Döbeln kunde ju inte vara omedveten om vad som var i antågande. På morgonen 14. 09 väcktes de finska trupperna vid Jutas ”af skotten från den börjande bataljen vid Oravais. Med spänd uppmärksamhet passerades den 14 September, namnkunnig som den blodigaste dag under finska kriget och som den olyckligaste till sina följder för finska armén” skriver Brakel.

[Samma motiv men en annan teknik än bilden som illustrerade artikeln.]

I detta blodigaste slag under hela kriget förlorade den finska armén (enligt Schulman) 33 officerare och 707 man och på den ryska sidan var förlusterna ungefär desamma. Det här kan vara väsentligt om man jämför med förlusterna vid Jutas varvid 38 man sårades och endast 5 stupade. Eirik Hornborg anser att striden var ”ganska betydelselös eftersom de rätt svaga ryska trupperna vid Jutas inte skulle ha kunnat hindra den finska arméns återtåg, de ryska styrkorna på litet över 1000 man skulle av den dåvarande finska huvudarmén ”helt enkelt blivit undansopad”, vilket är en ganska unik och delvis ”hädisk” åsikt, som senare krigshistoriker kan gräla om.

Det märkligaste är det att Runeberg, inspirerad av Montgomery, dramatiskt beskriver, hur vid Jutas ”den lilla mannen” rider fram i stridens viktigaste skede och ”hurra, hurra far över fält och kullar”. Man frågar sig vem Runeberg egentligen ser framför sig, Napoleon framför en armé på 100.000 soldater eller en Döbeln som var åtminstone 1.80 lång och därför inte speciellt ”liten”.

Låg Döbeln då sjuk efter slaget vid Jutas? Knappast. Dels förnekar Brakel denna möjlighet, dels nämner Döbeln ingenting om detta i sin dagbok, i vilken han antecknat:

     September den 14 kom gen. Gripenberg; detacherade jag 2:ne Bat. Åbolands reg:te till G. Carle by, att taga fienden i ryggen.

     September den 15 kom excellensen i arméen. (Klingspor).

Efter slaget vid Jutas var Döbeln helt upptagen med andra saker än att vara sjuk. 14. 09 skrev han ett utkast till plan hur kriget efter detta skulle föras. 15. 09 retirerade högkvarteret förbi Nykarleby och Döbeln stod vid vägskälet vid Jutas och emottog Klingspors och Adlercreutz tacksägelser. Därefter säkrade von Döbeln återtåget och när huvudarmén passerat Nykarleby och han från Jutas kunnat se att de ryska trupperna närmade sig ”på skotthåll” drog han sig enligt order norrut. Hans dagboksanteckningar efter detta är som vanligt mycket lakoniska.

     September den 16. Retirerades genom Nycarleby och Broarna förstördes, togs position vid Sundby.

     September den 17. retirerades därifrån til Leplax, Abbors, alla broar vid Bännäs, Esservö, brändes.

     September den 18 Rastedag. September den 19 reste jag som sjuk till G. Carleby.

Döbeln låg alltså sjuk före slaget vid Jutas i Vasa och därefter i Gamla Karleby. De myter som i Nykarleby uppstått om hans vistelse där tycks vara en sammanblandning mellan hans verkliga vistelse där och Runebergs dramatisering av saken. Erik Birck nämner vissa av dessa traditioner i ”Nykarleby stads historia II, 1810-1875” (1980). Som den uppmärksamme läsaren har märkt har en del av dessa fått understöd. Andra försvinner hoppeligen i glömskans hav. Hit hör förhoppningsvis spekulationerna om vem som var den präst som bodde i Nykarleby vid Döbelns tid eftersom Runebergs negativa syn på prästerskapet, som det framkommer i hans dikt ”Döbeln vid Juutas”, troligen är helt uppfunnet och inte har någon verklig historisk personlig bakgrund. Historier om i vilket hus Döbeln bott ”och strukit medicinflaskorna i golvet” bygger antagligen mera på Runeberg än på historisk verklighet.

Eftersom det ingalunda varit helt okänt att von Döbeln låg sjuk i Vasa och inte i Nykarleby, kan man fråga sig vad det beror på att Korsholms sjukhus inte heter ”Döbelns lasarett” och att man i Gamla Vasa inte finner ”Döbelns pub”, ”Döbelns grillkiosk” m.m. Det måste bero på vasabornas i Österbotten välkända anspråkslöshet.

     Källor:
    Svenska generalstabens krigshistoriska avdelning: ”Sveriges krig åren 1808 och 1809”, Stockholm 1890-1922.
    Schulman, Hugo: ”Striden om Finland 1808-1809”, W Söderström OY, Borgå 1909.
    Rein, G: ”Karl Johan Adlercreutz”, Svenska litteratursällskapet i Finland, 1925.
    Brakel, C.A: ”Anteckningar öfver 1789-90 samt 1808-1809 årens fält tåg i Finland”, Helsingfors 1862.
    Söderhjelm, A: ”Georg Carl von Döbeln”, Stockholm 1937.
    Lundgren, C.J: ”Skildring af krigshändelserna i Öster- och
Västerbotten 1808-1809”, Svenska litteratursällskapet 1903.
    Söderhjelm, W: ”Meddelanden till J.L. Runeberg om händelser under finska kriget 1808-1809”, Svenska litteratursällskapet 1908.
    Hornborg, E: ”Fänrik Ståls sägner och verkligheten”, Svenska litteratursällskapet 1954.
    Nousiainen, O: ”Vänrikki Stoolin maailma. Runojen elämää ja taustaa”, Otava 1961.
    Runeberg, J L: ”Fänrik Ståls sägner, en samling sånger”, Helsingfors 1895.