[8. Lekar med förhinder]

Ibland är Edgar ute med pojkarna i skog och mark. Han får ofta anledning att avundas dem. De har reda på så mycket som han inte känner till. De vet var fåglarna häckar och misstar sig inte på deras läten. De far omkring i snår och diken och hittar besynnerliga ting. Jämt är det någonting de skall komma åt; det ena förslaget ramlar över det andra.

Edgar lämnar sig gärna ett stycke efter kanske går han och täljer sig en visselpipa av en rönnkvist. Det är tryggast att vandra så. Man är för sig själv fast man är med de andra. Kvisten man bär framför sig är nästan som ett litet räck man virar sig kring och gör konster på. Som brandstegspinnarna. Edgar går och hamrar på sin kvist med knivskaftet. Då och då spottar han på den och bultar igen; snart skall väl barken lossna. Han hör pojkarna väsnas och ser upp. De har upptäckt någonting igen. [När vi gjorde videpipor hörde det till att när barken skulle lossas säga: "Pika, pika, löjs, löjs, löjs. Löjsä do it, kasta ja de i bronn, bronn, bronn."]

Är det så nödvändigt att försöka komma åt allt man ser? Ett kråkbo - Edgar förstår inte riktigt det märkvärdiga med de där äggen. Att de kan sätta sådan eld i stjärten på en. Nu svärmar pojkarna nere kring trädet, hojtar och fäktar med armarna. Arne är redan på väg uppför stammen. Edgar har stannat; han står och kikar upp med de andra. Kring honom skär goda råd genom luften: den kvisten håller inte, flytta över till andra sidan. Edgar koxar uppåt han också men är inte med i klättringen; de andra pojkarna har ögonen och musklerna och nerverna hos Arne. De klämmer om kvistarna med hans händer, prövar andlöst om fotfästet håller, känner svedan i risporna han får. Edgar är inte med på det sättet. Till sist står han med öppen mun och stirrar på ett litet moln som fridfullt seglar förbi bakom Arnes slingerbultar.

När Arne står på marken igen med äggen i hand tränger Edgar sig fram bland de andra. Han försöker se ivrig ut men känner sig utanför. Några små bollar med prickar på. På hemvägen går han tyst bredvid pojkarna medan de pratar och planerar. Armarna hänger. En tomhet som liknar hunger växer inom honom: han är inte så bussig som de. Och han skäms över det.

Det är inte ofta Edgar kommer med förslag om lekar och utflykter; gör han det någon gång driver han vanligtvis inte sin vilja igenom. Att slå kungsboll eller gå och meta till uthamnen kan komma på ett ut. Edgar följer passivt med. Ett företag är något som man ingenting vet om på förhand. Att ge sig av ut till Sidträsk för att ta klubbrör kan bli roligt, men knappast hade Edgar kommit på det på egen hand. Det man skall företa sig är något som står och vinkar på långt håll, man ser inte riktigt vad det är, men ju längre man koxar desto våldsammare kan det vifta, och till sist måste man helt enkelt ränna i väg. Om man skulle dona till något slags skidor att gå på kring träskstränderna? Man vet inte hur djupt man sjunker annars. Ett tu tre har det likgiltigt mottagna förslaget avslöjat sig som inledningen till ett stort och spännande äventyr, en tapper vandring på skor av egen uppfinning över bottenlösa djup, där vilddjur och kritter från många hundra år flyter kring i sörjan sändande upp stinkande giftbubblor.

Trevligast är det i alla fall att knåpa med någonting för sig själv, forma och påta och lägga till så en sak stiger fram för ens ögon. Som karusellen Edgar höll på med en hel vecka efter vårmarknaden. Det gick åt till den både cigarrlådor och järntråd och färg och sidenbitar som mor givit; dag efter dag hängde han i, täljde och spikade och klippte, tills hela härligheten stod där lika lysande som karusellen på torget. Den hade han förstås haft till modell. Men hans egen var vackrare, det tycker Edgar ännu. När han tänker på en karusell är det inte den stora han ser för sig utan sin egen. Att den var så liten betyder ingenting. [Läs mer om karusellåkning i Min barndoms marknader av J.L. Birck.}

Men emellanåt går det alldeles på tok när Edgar skall göra en sak. Fåfängt kämpade han med den fördömda långvedsklabben, som skulle bli till en skuta. Underligt att allt kan gå i putten när det är så klart redan. Man har alltsamman i skallen, hela skutan med köl och däck och bog och master. Yxan hugger lös bit efter bit, kniven täljer sina flisor, och hela tiden ligger underverket segelfärdigt inne i träklabben och skiner mot en. Men på ett ställe vill träet inte foga sig, på ett annat tar man bort för mycket. Man griper sig an med andra klabbändan och ser det stora målet igen. Så går det undan för undan tills man får lov att kasta alltihop. Men ända till det snöpliga slutet ser man hur det borde bli.

Det finns händigare pojkar, det måste Edgar medge. De får allt gjort som det skall vara. Hela det jobbiga bestyret går som av sig självt för dem. Sprättbågar och båtar och styltor hoppar ur händerna på de pojkarna.

Allt som de har är välgjort och behändigt. Edgars skidor är inte som ett bra skidpar skall vara. Vänsterskidan har något fel, den är vind eller lytt på annat vis, ett missfoster som han får skämmas för, en black om en också annars betänksam pojkfot. Inte åker man in i Arnes äventyrsland på de grunkorna. När pojkarna tar brantaste åstrandsstupet så det sjunger står Edgar blek om näsan och ser på. Han rör sakta på skidorna; vänsterskidans slaka nos bökar skamsen inne i snöbädden.

Sitt första metspö gick Edgar och skämdes för en hel sommar. Ändå hade han inte själv täljt det åt sig. Någonstans hade mor hittat en lång och torr och kvistfri bräda, det var visst något utländskt träslag till på köpet; hon spjälkte ut en ribba och rundade den, och så hade Edgar sitt spö. Det var lätt och torrt och spänstigt som ett bamburör, men en aning av brädans fyrkantighet satt i. Det var ändå inte något  r i k t i g t  metspö. Det gick inte ihop med pojknävarna och abborrsprattlet. Inte med sommarmorgnarna och skogen och vattnet. Där det låg över axeln när man traskade till sjön tisslade det inte uppe i alsnåren med samma ljud som de andra pojkarnas spön. Det hörde inte till träden här. Det var inte bekant med sjön. Kanske var det inte så underligt att Edgar fick dåligt med fisk. De andra pojkarna var på något vis ett med sina metspön. De hade ett sådant självklart och säkert sätt att handskas med dem; man måste misstänka att både pojkar och spön stod i förbund med abborrarna. För Edgar och hans metspö skyggade fiskarna - bara en och annan enfaldig snorgärs lät narra sig. Det kan också tänkas att masken satt illa på, om den alls fanns på kroken. Det värsta med fisket är just att träda masken på, tycker Edgar. Vridningarna under ens fingrar går genom hela kroppen, man varken ser eller hör; så kör man äntligen otäckingen över hullingen och slänger från sig reven dit den skall. Någonstans ditåt, man har inte ro att se efter så noga. Kanske har man till råga på allt glömt att spotta på maskstackarn.